V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Kaptenskan Poppius' skola


Änkefru Christina Charlotta Poppius 28), änka 1833 efter translatorn i Vasa, kapten Henrik Poppius, hade 1848 inflyttat till staden från Kristinestad 29) och bodde 1849—1850 med sin son och dotter Lotten—30) som hyresgäst i Lithén-Dyhrska gården i lilla byggningen. Hon introducerades i stadens societet av mamsell Louise Kerrman 31) och flyttade småningom till Hammarins lilla byggning vid Storgatan och senare till sjökapten Olof Brunströms gård nr 66 och 67 i staden.

Kaptenskan Poppius hade, liksom tidigare mamsell Sahlbom, vistats i Stockholm och lärt sig finare umgängesvanor. Hon lät även gärna småstadsborna höra sina berättelser från storstadslivet. För att understryka sin förnämitet använde hon både inne och ute en lorgnett med fyrkantigt glas och ”såg mera kritisk ut”. Hon höll skola i Nykarleby minst ett decennium och uppfostrade sålunda en hel generation av herrskapsfamiljernas söner och döttrar. Bland dem var de fem flickorna Benzelstjerna 32), Sandra Falck, Inga Wennerholm, Hanna och Mia Sundström, Thilda Kjellman, Hanna och Helena Berger, Betty Barck, Mina Hedberg, Rosa Dyhr m.fl. Bland gossarna märktes Erik Benzelstjerna 33), Frans Dyhr, Josef och Paul Collander, gossarna Ekholm, Sundström och Sandström, Jackus Stenbäck m.fl.

Om huru en skoldag kunde förflyta hos kaptenskan Poppius berättar f.d. eleven Rosa Backman 34). Barnen samlades kl. 9 på morgonen i skolrummet, mellan 20 och 30 till antalet. De hängde upp sina överplagg på den långa klädhängaren och väntade på lärarinnan. Fru kaptenskan visade sig sällan före kl.10-tiden. Dottern Lotten tog i hennes ställe emot eleverna och ordnade handarbete eller något annat lämpligt för dem, tills de egentliga lektionerna skulle börja. Då det under tiden ej var så strängt med ordningen, ägde stundom till först en liten byteshandel rum mellan gossar och flickor. Sundströms och Ekholms gossar bytte av flickorna till sig bokmärken, som dessa tillverkat av hoptvinnade brokiga sefirgarnsändar (garn för tapisserisöm) o.dyl. mot bodgotta av varjehanda slag (främst sviskon, russin, bröstsocker, lakrits o.dyl.). Skolgottat, som barnen hade med sig och förtärde i skolan med hälsan, spelade en ej så liten roll i barnens och skolans liv. Det var nära nog skolbarnens enda nöje.

Vid 10-tiden inträdde kaptenskan, tog sin bruna fajansmugg ur kakelugnens nisch, satte sig vid bordsändan och — begynte mumsa på smörgåsarna, som stod i blöt i mjölkmuggen; det var väl ej mera så helt med tuggverktygen. Skolbarnen åsåg med intresse proceduren. Men det var också en annan, som hade intresse för denna: den gråsvarta, ”dingliga” katten hoppade upp och lade sig på bordet framför sin matmor och iakttog noga hennes tuggrörelser. Ofta avslutades även frukosten med att fru Poppius tuggade brödet åt katten.

Sedan skolbarnen sålunda vördsamt bevittnat kaptenskans morgonmål, började det egentliga skolarbetet med bön, om denna ej hållits redan förut. Alla elever ställde upp sig i en halvcirkel framför bordet, som stod mitt i rummet, omgivet av bänkar. Fru Poppius läste en morgonbön ur någon bönbok och sedan fick barnen uppläsa var sin psalmvers utantill. För de yngsta var det en betydelsefull sak att ha kommit så långt, att de vågade sig fram med versen. Det var med bävan den lästes första gången. Sång förekom under Rosa Backmans tid ej alls i fru Poppius' skola.

För kaptenskan själv läste barnen språk — tyska och franska —, historia och geografi samt svensk innanläsning, med psalmboken som läsebok. Hela strofer stavades igenom förrän de renlästes. I skymningsstunder om våren kunde lärarinnan låta eleverna roa sig extra med att försöka stava krångliga ord, t.ex. ”vasserratri” (förvr. av Vars herra tre = Vår Herres trä 1. kors, använt i betyd. ”bevars!” o. dyl.).

I geografiläsningen hade hon onsdag och lördag ett slags repetition med de större eleverna, varvid de på sina kartor fick visa de orter och länder, som de under de föregående dagarna läst om. Katekes och biblisk historia läste barnen för dottern Lotten. Handarbetsundervisningen leddes av kaptenskan själv och blott i hennes frånvaro av Lotten.

Man läste från kl. 9—12 och på e.m. från 14—17. Onsdag och lördag lästes på f.m. till kl. 13, varefter det var ledigt på e.m. — Medan skolan höll till hos Hammarins, stod barnen ofta på fristunderna och iakttog med häpnad, huru fru Hammarin på sin höga gårdstrappa som en respektingivande matrona utdelade sina befallningar till pigor och drängar. ”Gubben” Hammarin var liten i jämförelse med henne, beskedlig och stillsam, nickade alltid leende åt skolflickorna, då de neg för honom. Även fru Hammarin var vänlig mot barnen.

Kaptenskan meddelade barnen ej blott goda kunskaper, utan lärde dem även såsom tidigare nämnts, huru de skulle skicka sig enligt god ton, ”savoir vivre”. Därtill hörde t.ex. att stiga upp, då någon äldre person i närheten nös. Fru kaptenskan måste ofta nysa, ibland t.o.m. flera gånger efter varandra. Det var tillsagt att barnen då skulle resa sig endast en gång, nämligen vid första nysningen. Men de odygdiga pojkarna reste sig gärna för varje gång, såsom det ock tidigare torde varit sed. De gjorde det stundom så häftigt, att bänken de suttit på flög bakut och med en duns slog i golvet. Kaptenskan hoppade till av förskräckelse och utbrast: ”Har jag inte sagt, att ni skall resa er endast en gång”!

Vid påklädningen lärdes barnen att gå skickligt tillväga. Flickorna fick ej vårdslöst slänga duken framifrån över huvudet, utan den skulle föras sirligt från vänstra sidan bakåt och sedan fram upp mot hjässan. Ännu efter många år fröjdade sig den gamla lärarinnan synnerligen, då hon såg en av sina forna elever (Rosa B.) kläda sig på detta sätt. Flickorna lärdes även att niga nätt och gossarna att bocka artigt. Detta var att lära sig ”skick och fason” och att vara mån om sin ”paryr” (yttre prydnad).

Ibland tog eleverna vägkost med sig till skolan att spisa under förmiddagsrasterna. Betty Barck 38) hade t.o.m. någon gång med sig buljong i en flaska, andra medförde annat i matväg. Några flickor satte sig en gång stjälandes bakom klädhängaren, som var fristående, för att förtära sina läckerheter. Plötsligt föll klädhängaren med hela sitt påhäng omkull och scenen där bakom blottades till det ätande sällskapets stora häpnad.

Matvaror av alla slag, i synnerhet varmbröd vid bakning i hemmen, hämtades till present åt lärarinnan. Charlotta-dagen, kaptenskans och hennes dotters namnsdag, firades som en högtidsdag av lärarinnan och hennes elever.

Augusta Wahlström 36), vars far avlidit 1855 som tulluppsyningsman, var såsom kaptenskans guddotter frielev. Detta fick hon höra av i synnerhet om hon var ostyrig, som väl emellanåt hände. En frielev hade ju bort förhålla sig bättre ... Under den sista skoltiden slapp hon den bördan, då Augustas förmyndare, apotekare Malmberg, betalte skolavgiften för henne.

Kaptenskan Poppius verkade i Nykarleby som ungdomens uppfostrarinna med stor framgång ända till stadens brand. Därefter flyttade hon åter till Vasa. 31) Lotten började ge privatlektioner, men höll ej mera någon skola. Hon blev alltmera ensam, dyster och ”virrig” och gjorde slutligen av med sig. Staden var nu utan privatskola för societetsfamiljernas barn.

Brandvintern bjöd fru Pauline Collander, som efter mannens död 1855 flyttat till Jakobstad med sina söner, flickorna Hanna och Mia Sundström till sig för att gå i skola där hos fru Wörsten och hennes syster 38). Mia fick ledsamt och återvände hem, men Hanna fortsatte. Det var en skola för både flickor och pojkar liksom Poppius' skola.



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 111—114.


Nästa kapitel: Westerstråhles skola.


Läs mer:
Minnesruna i Österbottniska Posten över Josefine Bergh, elev vid skolan.
(Inf. 2004-02-06.)