Magistraten anhöll hos domkapitlet om tillstånd härtill, räknat från den 1 sept. 1857 samt om ett årligt statsanslag av 150 rbl till förbättrande av denna lärares lön. Den 5 nov. 1856 tillstyrkte domkapitlet ansökan och hemställde, att den föreslagne läraren skulle få benämnas rektor med samma värdighet och åligganden, som tillhörde rektorer i övriga lägre elementarskolor. Den av honom undervisade rektorsklassen skulle motsvara 1. klassen i en högre elementarskola. Senaten beviljade emellertid ej något statsanslag, men biföll till framställningen i övrigt. Den nye läraren skulle få 50 rbl av den i stat upptagna lärarlönen, som sålunda komme att utgöra endast 200 rbl, i likhet med vad som var fallet vid övriga lägre elementarskolor med 2 lärare 15)

Från hösten 1857 skulle lägre elementarskolan således få två lärare, av vilka den ene skulle ha titeln rektor. Undervisningen skulle fördelas på två klasser, av vilka den första dessutom var delad på en lägre och en högre avdelning. Det visade sig emellertid svårt att få kompetenta lärare. Den ende som sökte och även fick tjänsten som t.f. efter Grönqvist var stud. Constantin Ervast. Denne fungerade under läsåren 1857—1858 som t.f. rektor och även som t.f. elementarlärare i skolan.

Om hans undervisning är ej mycket bekant. Vid visitationen den 29 maj 1858 riktade emellertid ärkebiskop Bergenheim kritik mot undervisningsresultatet. Han kunde ej finna sig belåten med elevernas framsteg, men trodde sig böra söka en orsak till de dåliga prestationerna i det ofta skedda ombytet av lärare i skolan. Inspektor uppmanades att anskaffa nödiga antal ritbestick för undervisningen i geometri och eftersom skolan saknade arbeten i pedagogik till en början Palmers evangeliska och Oldbergs praktiska pedagogik och metodik för den svenska folkundervisningen. Ärkebiskopen uppmanade även inspektor, khde Kullman att noga vaka över att den blivande läraren noggrant följde gymnasie- och skolordningen. (16)

Vid årsexamen ett par veckor senare avtackade inspektor Kullman dock Ervast på övligt sätt. Vid provet i innanläsning hade evangeliet redan föregående år utbytts mot Naturens bok av Z. Topelius.

I april 1858 utnämndes som ordinarie rektor och lärare vid skolan stud. Edvin Karsten och i dec. s. å. pastor Fredrik Chydenius som lärare. Karsten beskrivs som en synnerligen intresserad lärare, som inom kort inrättade en privat fortsättningsklass vid skolan, i vilken eleverna förbereddes för inträde t. o. m. i gymnasium. (17) Chydenius kvarblev vid skolan knappt ett år. Han avgick i okt. 1859 och efterträddes då av den tidigare nämnda Ervast, som på nytt skötte tjänsten t. o. m. vårterminen 1860.

Då Karsten höstterminen 1858 tillträdde sin tjänst som rektor var skolan sålunda organiserad på två klasser, varav den första var delad i en nedre och en övre avdelning. Elevernas antal var vid höstterminens slut 45, varav 17 inskrivits under loppet av terminen. Av dem gick 9 i andra, 14 i första klassens övre och 22 i dess nedre avdelning. Vårterminen 1859 hade antalet ökat till 58.

Det sammanlagda antalet inskrivna elever från den 19 febr. 1853 till den 1 sept. 1876 var enligt den nya matrikeln 254, men kompletterat med uppgifterna om de inskrivna 1853—1857 i den gamla matrikeln 283. Den förra matrikeln är pålitlig endast från år 1858. (18)

Antalet inskrivna elever från andra orter uppgick till 30,39 %. Av de inskrivna eleverna var 52 st eller 13,5 % från landsförsamlingen, inklusive Munsala och Jeppo. Detta visar vilken betydelse lägre elementarskolan hade för skolutbildningen även för ungdom från landsbygden och andra orter, såsom Vasa, Gamlakarleby, Jakobstad, Alahärmä, Sideby och Föglö.

Det ökade förtroendet återspeglas också i den sociala rekryteringen av elever. Ståndspersoner och borgerskap började från 1858 i allt högre grad anförtro sina barns uppfostran åt skolan, i stället för att tidigare ha sänt dem till andra skolor eller anlitat privatundervisning. Allmogebarnen minskade starkt. Bland föräldrarna dominerar 1866 prästerskap, skeppar- och hantverksborgare samt civilstatstjänstemän med 70,97 %, medan arbetsfolk och allmoge intar en blygsammare plats, med 30,6 % [=101,57 %!] varav arbetsfolket, mest sjömän, uppgår till 17,7 % och allmogen endast till 12,9 %. På 1870-talet börjar de två senare kategorierna åter att öka, och når 1875 44 % av föräldrarna, med inhyseshjon och sytningsmän som dominerande inslag (24 %).

Vid årsexamen s. å. kunde någon uppflyttning av eleverna från första klassen till andra ej äga rum, ej heller från 1. klassens nedre till dess övre avdelning, emedan eleverna i dessa avdelningar ej ansågs mogna att kunna begagna sig av undervisningen i den högre klassen. Inspektor Kullman hoppades, att undervisningen framdeles, då man erhållit en biträdande lärare, kunde äga rum på ett mera tillfredsställande sätt.

Det var stud. Ervast som i huvudsak meddelat undervisningen på 1. klassen. (19)

Vid en visitation hösten 1860 betygade ärkebiskop Bergenheim rektor Karsten sitt erkännande av det nit han ådagalagt för befordrandet av ungdomens framsteg även därigenom, att han varje vecka handlett eleverna flera timmar utöver vad som ålegat honom. Eleverna borde dock enligt ärkebiskopens åsikt ej fördelas i flera läxlag än som fordrades för deras ändamålsenliga undervisning.

Vid följande visitation i sept. 1862 uttalade ärkebiskop Bergenheim sin belåtenhet med att skollokalen tillbyggts sedan senaste visitation, så att den nu i alla avseenden var ändamålsenlig. Skolan motsvarade även med hänsyn till undervisningen sitt ändamål med undantag för de sist intagna eleverna, som var svaga i innanläsning. Även inspektor Kullman hade 1861 uttalat sitt missnöje med handstilarna. Vid årsexamina 1862—1867 framfördes ej mera några anmärkningar utan enbart beröm.

Finskans ökade betydelse som skolspråk vid denna tid, efter tillkomsten av 1863 års språkförordning och som en följd av finskhetsrörelsens ökande kraft och omfattning, framgår bl.a. av att rektor Karsten vid årsexamen 1865 i sitt tal till föräldrar och målsmän berörde den vikt och betydelse det finska språket alltmera förvärvade sig i bredd med det svenska. Rektor ville därför lägga dem på hjärtat, att genom varje till hands varande medel försöka gemensamt med skolan verka hos eleverna för grundliga insikter i finska språkets kännedom. Läsåret 1865—1866 läste även 11 elever finska två timmar i veckan utom skolans ordinarie läroplan. Sistnämnda år föreslog även ärkebiskop Bergenheim, att hälften av de i 1. klassen för rättskrivning och innanläsning i svenska bestämda timmarna även i denna skola skulle få användas till liknande övningar i finska. Dessa åtgärder skulle med domkapitlets tillstånd genomföras även i andra klassen. (20)

Vid samma årsexamen lovordade inspektor Kullman rektor Karstens, t.f. elementarlärare Julius Sandströms (21) och t.f. biträdande läraren Emil Fontells nit vid ungdomens undervisning och skattade det läroverk lyckligt, som hade förmånen att äga dugliga och för sin sak intresserade lärare.

Då Karsten våren 1867 tog avsked efter en nioårig verksamhet på orten kunde han se tillbaka på ett gott dagsverke. Under hans ledning hade skolan vunnit allas aktning och erkännande och kunde nu i alla avseende jämföras med andra liknande läroinrättningar, vilket ej tidigare alltid varit fallet. I sitt avskedstal till lärare, elever och övriga åhörare uttalade han sitt hopp, att samme Gud som hittills välsignat arbetet vid läroverket även fortfarande skulle hålla sin hand över skolan.

Två år senare i sept. 1869 uttalade skolans nitiske visitator, ärkebiskop Bergenheim sitt missnöje med skolans minskade elevantal (8 elever i II kl. 12 i I kl högre och 7 i nedre avdelningen), men ville ej skylla detta på något förbiseende från lärarnas sida (J. F. Thurman, J. Kaldén och Matilda Sandström. Det sista bevarade årsexamensprotokollet, från våren 1870, riktar ej heller någon direkt anmärkning mot lärarna. (22)