De äldre handelshusens historia i Nykarleby är höljd i dunkel, emedan branden 1858 förstörde praktiskt taget alla privatarkiv. Dit hör de turdinska, hammarinska, bergerska, lindqvistska, lithénska, dyhrska och lybeckska arkiven som tydligen slukades av lågorna. De delar som ev. räddades, har senare förskingrats.1)

1) Bland J A Lybecks gamla böcker, inropade på auktion på Kuddnäs 1868, fanns enligt Z. Schalin en långkladd från 1796—1809. Schal. saml. i Helsingfors universitetsbibliotek.

Så mycket större värde har därför handlanden, rådmannen Carl Josef Collanders affärskorrespondens. 2)

2) Bref Copie Bok. Herlers museum, Nykarleby, som till en del har blivit bevarad. Den omfattar tioårsperioden januari 1845 till Collanders död i mars [april] 1855. Den erbjuder mycket av intresse genom att man här kan få en viss kunskap om nykarlebyköpmännens affärsförbindelser med såväl utländska som inhemska företag och personer, och hur de lyckades eller misslyckades i sina affärstransaktioner. Collander kan häruti betraktas som typisk för sin tids handelsmän i staden.

[Collanders gravsten. ”Här hvilar råd- och handelsmannen Carl Joseph Collander född 18 11/2 11 död 18 17/4 55”. Lyckades tyda ”Ps. 145 ... Herren är rättfärdig”, men en googling gav ”Ps. 145:17 Herren är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.” Gravvården i bakgrunden. Förstoring.

Det finns ju ett otal föreningar i staden, men en saknas: Föreningen för vård av gravvårdar. Korset har en spricka, men om det sköra gjutjärnet reparerats eller håller på att gå i bitar kan jag inte avgöra.
Foto: F.L. 8 juli 2004. (Inf. 2022-10-26.)]

Collander var hemma i Kristinestad och föddes den 13 febr 1811. Hans föräldrar var handlanden Carl Magnus Collander och rådmansdottern Margaretha Hannelius. 1825 fick han anställning som handelsbetjänt i Nykarleby hos Matts Lithén och öppnade egen butik 1835. Redan 1836 valdes han till rådman. Han ägde tillsammans med Gustaf Turdin (till 1838), Matts Lithén (till 1843) och J.A. Lybeck fregattskeppet Emelie om 180 läster tills det såldes samt 1/4 av briggen Paulina om 64 läster, tillsammans med C.J. Berger, Petter Abr. Lybeck och J.A. Lybeck. Den förliste 1838. Vidare ägde han den 1854 byggda slupen Nahebe om 19 läster samt 5/32 av stadens beckbruk. På 1840-talet arbetade han i kompanjonskap med J.A. Lybeck tills denne insjuknade i struptuberkulos och började dra sig tillbaka från affärerna. Av honom köpte han 1/4 av gården nr 17, som han ägde till sin död.

Collander var under sin hälsas dagar en av de mest energiska borgarna i staden, livligt verksam till stadens bästa på många områden. Bl.a. hörde han jämte Adolf Hammarin och J.A. Lybeck till dem som reorganiserade stadens brandväsen och genomdrev en utmönstring av eldfarliga hus och bostäder på 1830- och 1840-talen. Att hans arbete värdesattes framgår av att han redan vid 25 års ålder valdes till rådman. Han anlitades även flitigt av utländska affärsmän som ombud för ekonomiska transaktioner av olika slag: växelaffärer, uppbörd, bevakning av fordringar i konkurser m.m., vilket visar att han åtnjöt förtroende hos dem. Han tillhörde den topeliuska umgängeskretsen och förekommer ofta i Z. Topelius dagböcker. Han omnämnes även av denne som en tidigare olycklig beundrare av Rosa Lithén, Emilie Lindqvist m.fl. bland de dåtida nykarlebyskönheterna.

Collander gifte sig den 20 juli 1843 med Angelique Paulina Berg, f i Gamlakarleby den 10 juli 1823 och dotter till provinsialläkaren Sven Petter Berg och Catharina Henrietta Gummer. Familjen Collander hade flera barn, bland dem Paul, f i Nykarleby den 11 dec 1848, d i Helsingfors den 13 april 1922, medicinelicentiat och bataljonsläkare vid olika skarpskyttebataljoner 1881—1902.

Collander drev från mitten av 1830-talet exporthandel med beck, tjära, trävaror och spannmål på Medelhavet (Livorno, Marseille), England (London, Hull, Liverpool), Preussen och Tyskland (Hamburg, Altona, Lybeck, Danzig, Pillau, Memel), Danmark (Kiel, Köpenhamn, Helsingör), Sverige (Stockholm, Umeå) och Ryssland (Riga, Petersburg, Kronstadt). Importvarorna bestod av salt, kolonialvaror, tyger, järn och mjöl. [Karta.]

De inhemska varorna, såsom tjära och trävirke levererades av tillverkarna till staden, medan becket brändes eller kokades i stadens beckbruk, för det mesta av tjära, som ej hade kunnat säljas eller upplagras någon längre tid. I returfrakt tog bönderna — leverantörerna salt, järnvaror, tobak m.m. ur köpmannens lager. Under snöfattiga vintrar var tillförseln till staden dålig, liksom även utförseln. Från nov—dec till juni var stadens hamn i regel ej trafikabel på grund av ishinder. Handelsöverenskommelserna träffades i allmänhet redan under vintern för leverans vid första öppet vatten. Den långsamma postgången var ett stort hinder i affärerna, liksom avsaknaden av banker och växlingskontor. Betalningen skedde oftast genom växlar till affärsbekanta och mäklare i de nämnda länderna med en viss osäkerhet som följd.

Exporten och försäljningen skedde ofta på kommission, vilket kunde medföra långvariga fördröjningar och stora förluster. Över huvud synes nykarlebyköpmännen ha haft svårigheter att överblicka den merkantila situationen och de ofta snabba växlingarna i marknader och priser utomlands. Blockad- och krigshot var risker som man ständigt fick ta, utom de vanliga riskerna med sjöfart i dåligt utmärkta, mestadels obelysta och av grund uppfyllda vatten, ofta under hårt väder långt fram på hösten.