J. L. Birck:

BARNDOMSMINNEN

Som vallpojke och ”kuddhöling” i Nykarleby
på 1890-talet

I

Det var hemmets första ko jag sattes att valla och vakta den sommar jag fyllde sex år, 1892. Kon var rödbrun, hade kraftiga horn, hette Puna [Punainen betyder röd på finska.] och var köpt från finnarken[?]. Betesplatsen var den dåförtiden obebyggda tomten intill norra tullgrinden, på östra sidan där adventistkyrkan nu står. Den stora tomtens enda byggnad var lybeckska magasinet vid norra sidan. [Menar förf. Grundfeldts magasin?] öster höjer sig marken till en lockande bergsterräng. I väster gränsar tomten mot gatan, körvägen, som leder genom tullgrinden norrut mot Jakobstad. Ja det är sant, nu finns ju ingen tullgrind mer. Intill körvägens västra sida låg thulinska trädgården, som gränsade till älven och var inhägnad av ett tätt plank. I linje med denna trädgård, som ej heller längre finns till som trädgård, ligger än i dag en liten strandplatå, Backlunds stranden, och strax söder därom Topeliusparken.

Detalj ur litografin ”Ville de Ny-Carleby” från 1839.

Puna och jag fick snart nog av den till bete bestämda tomten mellan körvägen i väster och berget i öster. Vi gjorde utflykter, men åt olika håll. Det gick vanligen till så, så att jag motade Puna mot östra sidan intill bergets kant, smekte hennes hals och såg henne djupt i ögonen och bad henne bevekande att beta där, just där. Så klev jag i brådskande ordning upp på berget, som lockade med sina skrevor, flyttblock, häggar och hallonbuskar och gropar med mörkt, mystiskt vatten, som speglade himlen och mig själv. Jag förlorade snart Puna ur sikte och tankarna. På berget var så mycket, som fyllde sexåringens fantasi och kom honom att glömma och drömma.

Puna tog inte illa upp av att min uppvaktning nu och då uteblev. Tvärtom. Hon skyndade sig så kvickt det gick utan att väcka uppmärksamhet västerut över körvägen till den förbjudna, men saftiga grönskan på Backlunds stranden och i parken. Så njöt vi på var sitt håll naturen och livet, tills jag åter vaknade till pliktmedvetande och olustigt skyndade ned från berget för att söka Puna i parken. Även Puna var olustig över att omilt bli driven tillbaka till den magra tomten. Självfallet begagnade hon första nya tillfälle att rymma till bättre betesmarker.

Så gick dagen, dagarna och sommaren. Jag hade en liten korg med mig hemifrån. I den hade mamma lagt litet mat och även russin och annat gott att tugga på. Ibland kom hon från hemmet i södra ändan av stan [vid Bangatan] för att se efter mig och kon. En dag fick jag ett rart besök. Det var själva morfar Simon Petter, som kom för att träffa sin lilla dotterson. Morfar bodde i Purmo, var småbrukare och dalmästare [brände tjärdalar] och på besök i Nykarleby tillsammans med mormor. Jag minns morfars blida ansikte och vänliga väsen. Han hade en hemgjord ostbit med sig åt mig, och jag fick tumma och beundra hans silverrova. Han var klädd i mörkblåa vadmalskläder och svartskostövlar och gjorde ett gott intryck på sexåringen. Det var så vitt jag vet första och enda gången vi två möttes i livet. På hösten samma år dog han och mormor ett par år senare.

I den lilla staden var boskapsskötseln en viktig binäring för nästan alla folkklasser. De flesta uthusbyggnader inrymde även ett fähus. Stadens vidsträckta donationsägor innehades och brukades och nya ägor röjdes med nit och flit, släkte efter släkte. Utan stöd av en eller två kor och en eller flera gräslindor, ägor, hade stadens småfolk, dvs. arbetare, fiskare, hantverkare och lägre befattningshavare ej kunnat nöjaktigt existera. En egen liten gård på en rätt stor tomt med potatisland och liten kryddgård hörde också till. De som var utan gård, om än aldrig så litet ”kappsmått” på Källbacken eller i Nystadens oreglerade terräng, och utan ko, deras ekonomi var osäker och ständigt hotad. Även de större borgarna, handelsmännen med drängar och bodbetjänter och hantverksmästare med lärlingar och gesäller, stödde sin ekonomi i avsevärd grad på fähusets och jordens avkastning. Gröten och brödet på deras bord var vanligen av egen spannmål. De högre tjänstemännen: borgmästaren, doktorn, tullförvaltaren och postmästaren och kanske någon till var ej i allmänhet ko- och jordägare. De stannade sällan många år på samma ort och flera av dem var gamla ungkarlar. Seminariets lektorer var i regel gårdsägare, men ej koägare, men så hade de också sina enligt övriga stadsbors uppfattning särdeles goda löner och pensioner att lita till.

Det var ingen lätt sak för småfolk i en småstad i min barndom att få så mycket pengar över att det räckte till inköp av en ko, som kostade 50—60 mk. Min fars årslön som polis var 33 mk 33 p i månaden eller 400 mk om året. Endast med största sparsamhet och slitande sidosysslor, till vilka mor också bidrog utan att spara sig, lyckades de få en liten gård byggd 1889 och ett par år senare en ko inköpt. Sedan dröjde det omkring fem år innan den första stadslindan, belägen i Karlgrönfors, förvärvades. Jag minns ännu hur glad far var över att ha gått i land med detta stora köp, som betingade sig ett pris av — så vitt jag minns rätt — omkring 600 mk. Om ytterligare några år förvärvades en liten äga till och omkring 1902 ännu en. Koantalet var då två och ofta därtill en halvvuxen kviga.

För att hindra flugplågan sommartid inhystes korna i något lider, medan det lilla fähuset luftades, rengjordes och väggarna bestänktes med tjärvatten. Även korna bestänktes med samma flugfördrivande medel nu och då under sommarens lopp. Tjärvattnet erhölls vid tjärvräkningen på stadens torg. Kring midsommartiden innan höbärgningen tog vid torgfördes nämligen tjära och uppköptes för export av köpmännen. På 1890-talet fanns endast en exportör kvar, råd- och handelsmannen konsul Carl Nylund, vars vita handelsgård låg vid södra torgsidan. Konsul Petter August Lybeck, ägande det vitrappade [putsade] huset vid norra torgsidan hade på grund av ålder och vikande konjunkturer upphört med sin exporthandel i tjära och spannmål. Dock syntes han dagligen på sina förmiddagspromenader försedd med spanskt rör, skörtad rock och hög hatt. Han liknade en engelsk lord med sina vita yviga polisonger och sin högresta, slanka gestalt. Hans intresse för tjärhandeln höll i, och då tjärbönderna samlades på torget, styrde Petter August sina dröjande steg över torget till konsul Nylunds bodtrappa. Längre behövde han ej gå. Den kortväxte något korpulente C. N. skyndade på kvicka ben honom till möte och båda herrarna satte sig på var sin sidobänk på bodtrappan och förde en lågmäld, fåordig diskussion om priser och exportutsikter. C. N. och P. A. var de sista värdiga representanterna för stadens trehundraåriga exporthandel i tjära.

Vanligen var det tjärforor från finnsocknarna, som kom i lång rad med tre tunnor på var långflake. Hästarna spändes ur, vattnades och serverades grönfoder och havre. Kommersen kom igång, avslut gjordes och tjärvräkaren eftersändes, för han fick ej saknas vid sådana tillfällen. Det var gamle Anders Gestrin, organisten, orgelbyggaren, träsnidaren och trädgårdsvännen, som innehade vräkarens officiella syssla i min barndom. Han var den siste innehavaren av den flersekelgamla titeln tjärvräkare. Han kom till förrättningen på torget med sina specialverktyg: den långa svarta borren med sitt likaledes svarta navarskaft och den långa svarta märkpassaren. Kniv och hammare fanns även till hands. Så började vräkningen av en tunna åt gången. Vid nedre kanten av bottnen på den liggande tunnan borrade vräkaren ett ungefär 1 cms hål. Tappen på tunnans övre sida slogs upp, och nu kom tjärans beskaffenhet i dagen. I borrhålet i somliga tunnor visade sig genast tjock tjära, och vräkaren skyndade sig att plugga igen hålet. Fyrkantigt pluggvirke avpassat efter borrens dimension hade han med sig för ändamålet. Sprundtappen ovanpå tunnan slogs fast för gott. Ur andra tunnor strömmade genom borrhålet en tjärblandad vattenstråle, som fick spruta tills tjocktjäran tog vid och hålet täpptes. Genom att sticka en lång trästicka genom sprundet undersökte vräkaren ytterligare tjärans beskaffenhet i dessa tunnor, som sedan av säljaren fick påfyllning ur en liten medhavd reservtunna eller kagg, innan sprundtappen slogs fast. Anefter som vräkningen fortgick märktes varje tunna med köparens initialer. Det gick så till att vräkaren grep tag i den långbenta märkpassaren, vars ena ben i ändan hade en v-formad snidjärnsegg. Med några behändiga, snabba rörelser med snidjärnsbenet mot tunnans bottenyta, gröpte han i träet cirkelbågar som bildade initialerna C N. Innan vräkningen var utförd hade en god del av torget blivit grundligt tjärvattnat och alla medspelandes händer var svartbruna. Vecka efter vecka flödade tjärvattnet och den koägare, som ville ha varan gratis, infann sig till torget med ett ämbare, som han vid vräkningen höll under några tunnor tills ämbaret var fullt. Jag var flera gånger ute i sådant ärende med god framgång. Det var den ärevördiga tjärexportens sista årtionde i Nykarleby, som jag upplevde i Nykarleby i min barndom på 1890-talet.

II

Stadsbornas kor — sånär som på storborgarnas som hade egna beteshagar — hade sommarbete i stadens skogar mot betesavgift per ko. Det var en fröjd för både kor och barn, när en vacker majdag fähusdörren slogs upp på vid gavel och korna störtade ut, bländades av dagsljuset och snubblade på knä, innan de vant sig vid ljuset och störtade i krumsprång över gårdsplanen med svansen i vädret.

Så snart vårterminen i skolan slutat blev man ”kuddhöling”. Det betydde att man var morgon, sedan mor mjölkat, skulle föra korna till skogen och var kväll gå efter dem till ”kuddgrinden” eller ibland söka dem i skogen. På sensommaren och hösten fördes korna till bete på gräslindorna. Enligt gammalt bruk skulle hölingen första dagen han var ute med korna få åtminstone en skopa vatten över sig, vilket säkrade hölingsarbetets lyckliga förlopp över hela sommaren.

Åttatiden på morgonen startade jag med Stjärna och Krona, från hemmets gård. Andra hölingar tillstötte på gatorna med sina kor. Snart var vi en lång rad marscherande kor och hölingar. Koskällorna pinglade i olika valörer, med ”språtar” (långa kvistar) nödgade man korna att avhålla sig från alltför många utvikningar till saftiga grästuvor på sidan om gatan-stråkvägen.

De första åren vi hade ko, fördes hon på bete i skogen österom staden åt Kovjoki-hållet. Vägen nära kogrinden med sin vaktkoja var ett sannskyldigt fätåg. Kornas bullor låg över allt, och det gällde att se upp så man inte ”skenade” sig (halkade) på dem. Kosvansarna svingades i i kamp mot flugorna, retliga kor stångades, hölingarna hojtade och svingade språtarna där så behövdes. Man följde korna längs hela fätåget, som ledde genom Karlgrönfors till skogsbacken framför Matapallmossen (myren). Var det hjortrontid, så gjorde hölingarna en kortare visit till myren med dess penningris, doftande porsris och saftiga bär.

Men betet i Andrasjö-skogen västerom staden var bättre, och så bytte korna och jag sällskap och sällade oss till Nygårds- och Nystadskorna, som vandrade mot Andra sjön. Fägrinden vid Remalsbacken står ej kvar. Vaktkojan som i tur och ordning beboddes av bl.a. Hass-Pell, Fredrik, Rundellskan, och Mikki-Hanna är försvunnen och allt betande i stadens skogar är förbjudet. Fäleden mot Andra sjön var betydligt intressantare än den förra. Ett stycke bakom fägrinden låg stora flyttblock invid en kärrpöl med väldiga, mörka furor på kanten och en stor ria vid åkerranden upp till höger. Invid ribacken stod höga furor och skymde dagsljuset. Där var på något sätt kusligt, och det sades att ett självmord för länge sedan skett på Remalsbacken. Gossefantasin fick mycket att syssla med, då backen och omgivningen någon gång undersöktes i väntan på kvällssena kor.

Men på morgnarna var ingen tid till mystik. Hurtiga slag med stålklang ekade från Nordlings smedja, där seniga armar och hårda nävar hanterade verktygen och gnistor sprutade ur skorstenen. Marschen gick vidare, och vi passerade den gamla tändsticksfabriken med sin intensiva svavellukt och sitt skakande, rasslande maskineri. Tändsticksfabrikören Davidsson blev allt äldre och mera framåtlutande för var sommar som gick, och fabrikens pittoreska grupp av små hus blev allt mera färgsliten och i behov av reparationer. Blommande rosenbuskar gjorde sitt bästa för att pigga upp det hela, men avsättningen på Nykarleby säkerhetständstickor, som ”tände endast mot lådans plån”, blev allt osäkrare. De två, tre arbeterskorna och en manlig arbetare av det billigare slaget såg allt fattigare och mera slitna ut vad tiden led. Ofta var det tyst i fabriken i veckotal, och en dag blev det stopp och konkurs. Nu finns ingenting kvar av det hela. Nya bostadshus och nya blommor pryder platsen. Livet går vidare med andra tändsatser än säkerhetständstickorna i Nykarleby tändsticksfabrik.

En bit förbi fabriksområdet började öppna skogen utan gärden, på landsvägens, hamnvägens, sidor. Korna vek helst av från vägen och strök flugorna av sig mot buskar och trädgrenar. Då lämnade hölingarna en efter annan sina kor att fritt fortsätta vart de behagade i skogen och vände hemåt efter välförrättat morgonvärv. Herkepaeus' Anna, som redan som ung var ett mönster av omtanke och arbetsamhet, samlade dagligen torra kvistar i skogen och bar hem en börda ”roskved”, andra sökte bär om den tiden var inne.

Men icke alltid lämnades korna så snart. Jag och mina närmaste kogranne, Lina Engstrand, som var ett par år äldre än jag, och ibland även någon annan höling, drev våra kor vidare längs vägen mot sjön. Vi passerade petreoleummagasinen på en bergig backe, de luktade lång väg. Vi mötte herrskapsfruar, fröknar och handelsmän åkande i trillor eller häckkärror på väg från villorna vid sjön till staden. De flesta åkte efter egna hästar och kuskar, men sadelmakare Sundberg förde vardagligen som forman fru Nanna Grundfeldt upp till bankkontoret i stan från hamnbryggan, dit hon kommit rodd i båt från sin villa på Markusholmen. Gamle rådman Elias Roos gick tappert till fots stödd på sin käpp.

Lina och jag gav oss inte förrän vi hade drivit korna ända ned till strandlötena nere vid Andra sjön. Ibland var vi därtill uppmanade hemifrån för att korna skulle få bättre bete och hålla sig borta dagen lång och inte i förtid återkomma till kogrinden och stå där och hungra och bråka. Men ej sällan drev vi korna av egen lust och beräkning till sjön som lockade med sin långgrunda sandstrand, sitt spegelblanka vatten och soldiset och friskheten över det hela. Ångbåtshamnen var ett bra stycke längre bort än närmaste strandlöt, men också den lockade, i synnerhet om där syntes någon liten ångare eller fast bara en kalk- eller petroleumskuta. På hamnbanken hittade man snäckskal och underligt formade stenar, som följt med ballasten från främmande land. Med hamnvakten gubben Lillqvist, var man i goda böcker, och alltid kunde man räkna med att få snorgirsar ifall man ville meta från ångbåtsbron. Mest spännande var det om Tärnan, Eko eller någon annan av de små kustångarna låg angjorda vid bron och lossade styckegods eller rent av var på in- eller utgående med passagerare ombord. Den tidens kustångare kom ej någon angiven timme, det var bra om de kom på angiven dag, så väntans timmar blev många. För att förkorta dem och ge väderskydd fanns Marielunds lilla värdshus vid skogsliden. Värdshuset hade förstås spirituosarätigheter och var en omtyckt väntsal på dagarna och på kvällarna en rofylld oas för vila och meditation vid aftongroggen eller punschglaset. [När bodfröken Mia besökte stället var det inte lika gemytligt.]

III

[Slåtterblomma.]

Vi barn hade inget ärende till Marielund. Det kilometerlånga strandlötet och vattnet gav utbyte nog även fast ångbåtsbron ej besöktes. Där kunde vara så underbart spegelblankt och vackert de tidiga förmiddagstimmarna, och sjön förstärkte alla ljudvågor, så de bar hur långt som helst, tyckte vi. Stranden var ändlöst långgrund och villabornas landgångar till båtarna var visst halva hundratalet meter. Det grunda vattnet och den vackert krusade sanden lockade oss barfotabarn att vada långt, långt ut och springa i kapp mot land. Vi klädde inte av oss för att simma, för vi var ju av olika kön, och den tiden bestod inte simbyxor och baddräkter. Vi slogo oss ned på var sin strandtuva och upptäckte slåtterblomman, som vi båda beundrade. Lina kände sjökummern och visste att den var bra att sätta i brännvin till medicin. Men hur det var sökte våra blickar mål på sjön. Mellan Långön och Alön gläntade avlägsnare och säkert vidare vatten, som vi tog sikte på och undrade hur där såg ut. Då började Lina berätta, och jag lyssnade med alla sinnen på helspänn. Jag såg på henne, men hon såg inte på mig. Hennes blick sögs fast i fjärden längst bort och snart stirrade jag lika ihållande mot samma mål. Lina var ingen rund och knubbig flicka med rosiga kinder och glittrande ögon. Hon var slank och bleklagd och lugn och hennes blick var på samma gång fjär och livserfaren. Han hade varit i Amerika, där föräldrarna bodde. De hade sänt henne med en släkting till sin hembygd, för att hon, deras enda klena barn skulle växa sig starkt och sunt till kropp och själ. Hon bodde hos sin barnlösa moster Lovisa och hennes make, förre sjömannen, sedermera formannen Henrik Hansson.

Lina berättade om Amerikas underland, som var så långt, långt borta bakom väldiga hav och skyhöga vågor. Hon berättade om den underbara resan över Atlanten. Om jättebåten och människorna och livet ombord. Lina var den första, som berättat för mig om Amerika och hon gjorde det inte skrymtande och skrattande utan stillsamt och suggestivt. Mina blickar sökte igenom hennes, men fåfängt, de var på något sätt frånvarande och fjärranfarna. Jag följde deras riktning och så spanade vi båda ihärdigt och länge mot den avlägsnaste horisontlinjen, där himmel och hav möttes, liksom vi velat tränga längre och längre i fjärran eller väntat att Andra sjön skulle vidga sig till en ocean och Linas jätteångare sticka fram vid horisonten. När Lina slutade, kändes det så tomt att bli sig själv och vandra hemåt med en aning ont samvete över att man dröjt så länge och kunde få grälor där hemma.

Men på söndagsmorgnarna gav vi oss i god tid. Helgdagsstämning med tillhörande helgdagskläder var en påtaglig verklighet även bland barnen i min barndom, själva naturen tycktes annorlunda på söndagarna. Och kapitlet Amerika räckte för Lina Engstrand och mig hur länge som helst. Men hon kunde också byta ämne och återge spökhistorier, som mostrarna berättat för henne. Hon trodde på dem, och jag blev lika troende som hon. Och så mycket var säkert, att inte skulle vi i den sinnesstämningen en regndimmig kväll i skymningen velat gå förbi den s.k. rysstenen, som låg ett stycke uppåt vägen från sjön. Den döde, som låg gömd bakom stenen, kunde ju visa sig.

En söndagsmorgon hade vi slagit oss ned på dikeskanten just där vägen sluttar i backe ned mot sjön. Solen gassade, myriader myggor dansade omkring oss och i de höga granarna, och kornas skällor pinglade fridsamt från strandlötet. Det var sabbatsstillhet i naturens tempel, och Lina bestod text och utläggning som vanligt. Vad hon berättade minns jag ej mer, men våra sinnen fängslades och förvandlades på något sätt, ty bäst vi satt där och Lina gjorde en paus, hörde vi sakta orgelbrus. Hur kan vi höra orgeln från kyrkan ända hit, sa' vi till varandra och lyssnade. Det dröjde en stund innan vi kom underfund med orsaken. Det var myggsvärmarna som framkallade orgelmusiken. Men förtrollningen var bruten, vi steg upp, borstade av oss efterhängsna myror och höll myggorna på avstånd med var sin lilla björkkvist.

Apropå björkris så hade Lina och jag för sed att på hemvägen från Andra sjön på vardagarna bryta små björkkvistar och skala vispelris med fingrarna, medan vi småpratande vandrade vägen fram. Stundom hann vi upp och gick förbi varuforor, som i maklig takt var på väg från hamnen till staden. Vi lade märke till att forkarlarna, som körde de stora gråmålade brännvinsfaten, som härstammade från Pohjola bränneri i Vasa, mestadels låg ovanpå på faten med ansiktet tryckt mot fatsidan, som om de skulle ha sovit. Först på äldre dar fick jag veta att körkarlarna hade för sed att under transporten knacka ett tunnband åt sidan och med en liten handborr åstadkomma ett hål tillräckligt för ett halmstrå som sugrör. Nära staden pluggades hålet igen och bandet knackades på sin plats. Denna behändiga ”tullning” gav upphov till det längtansfyllda men för oinvigda gåtfulla talesättet ”Voj om det alltjämt skulle komma som genom ett halmstrå!” [Våj tå e alltiili sko kåma såm jenåm et halmstråå!”]

[Ca 10 cn hög gubbe som halsar en flaska i stället för suger genom ett halmstrå. Det är inte heller en tjärtunna, för de hade raka och inte buktande laggar. Men allt nog är det en souvenir med en NYKARLEBY-klisterlapp av den typ som användes av Udd Ram & Husgeråd. Förstoring.
Tina Nylund tillhandahöll ur sina svärföräldrars kvarlåtenskap (Bernice och Enfrid Nylund i Ytterjeppo).
(Inf. 2017-10-22.)]

Men Lina och jag visste ingenting om knepiga formäns tricks. Solen lyste, fåglarna sjöng och skogens alla dofter var det enda, som berusade oss. Vi hade aldrig något glam och fyr med varandra utan gick som gammalt folk vid varandras sida flitigt skalande vispelriset ömsom med fingrarna, ömsom med munnen. Men när vi kom nära kogrinden och staden då gick Lina alltid över till andra vägkanten och raskade på sina steg. Jag förstod att hon ville att vi skulle gå på var sin sida om vägen och hon därtill ett stycke före mig. Man vet aldrig, vad folk annars kan komma att hitta på att säga, förklarade Lina. Och mot hennes kloka mening opponerade jag mig aldrig, utan fogade mig inseende att hon visste mer om världen och människorna än jag. Kanske var hon inte två utan tre år äldre än jag, och det betydde mycket på den tiden. Så mycket att ingen varken då eller senare hittade på att säga något om oss. Och inte vi själva heller för den delen. Vi kom att i fortsättningen vandra på var sin vägkant i livet.

Hennes vandring blev förresten icke lång. Stilla och blid växte hon upp. Där var som en vemodsslöja kring hennes tunna ansikte. Knappast fann någon hjärtenyckeln till hennes slutna väsen. Hon återvände till Amerika och dog adertonårig i lungsot. Hennes moster i hemlandet sörjde henne i åratal ända till vansinnets gräns. För mig är Lina Engstrand ett bleknat men vackert barndomsminne, inramat av tre stora A: Andra sjön, Atlanten och Amerika och belyst av sommarsolen i barndomens fridsälla bygd.