J. L. Birck:

U n g d o m s m i n n e n
S n i c k e r i a r b e t a re

Egentligen var tiden förbi redan vid sekelskiftet för de hantverksmässigt bedrivna snickerierna av någon betydenhet, dvs. med mästare och flera gesäller och lärlingar. Möbelfabrikerna tog loven av det hedervärda snickarhantverket. Men i Nykarleby fanns då ännu ett par snickerier av format: det äldre, ägare och mästare John Holmqvist, räknade en högsta arbetsstyrka på ända till 10 man och det yngre, vars ägare och mästare var August Gustafsson, 9 man, inklusive mästarna på båda hållen.

Den 1 september 1902 började jag arbeta på Gustafssons snickeriverkstad för 7 mk i veckan. Okunnig i yrket som jag var, fick jag enkla arbetsuppgifter: passa upp de yrkeskunniga, koka lim, såga på bandsåg, hyvla på hyvelmaskinen, fräsa på fräsmaskinen osv. Driften var delvis maskinell med hjälp av oljemotor. Möbel av god kvalitet tillverkades och tillfälligt bedrevs även byggnadssnickeri. Snickarmästare August Gustafsson var en skötsam man i sina bästa år. Hans yrkeskunskap var av hög klass och visade konstnärlig talang, men han saknade eget kapital. Maskinanskaffningen skedde lånevägen, räntorna växte, rörelsekapitalet var för litet. Ställningen blev efter några år ansträngd och ohållbar, firman måste avvecklas och upphöra. Mästaren reste till Amerika och gick jämte sex söner förlorad för fosterbygden.

[Trodde att detta säregna hus på Bloms tomt på Grev Tottgatan 8 var Holmqvists verkstad eftersom det använts som likkistsnickeri, men det visade sig att den fanns i ”Langraden”. Foto: FL, juli 2003.]

Tre månader arbetade jag hos Gustafsson och fortsatte från 1 dec. i Johan Holmqvists snickeriaffär på Källbacken. Verkstaden var omodern och utan andra maskiner än träsvarven och en bandsåg, men gav så mycket större övning i utförandet av möbel- och likkistsnickeri för hand utan hjälp av maskiner. Ägaren och mästaren var en särpräglad yrkesman av gamla stammen med många egenheter i sätt och affärsmetoder. Fem månader räckte min anställning hos „Liima-Janne” — mästarens vanliga benämning i folkets mun. Jag hade all anledning att vara tacksam över min inalles åtta månader långa snickartid, som nötte bort en viss medfödd fumlighet i handalaget och utvecklade mig i träarbete och praktisk händighet. Som belägg kan nämnas, att mitt första vitsord i träslöjd vid nio års ålder var 6 och avgångsvitsordet i slöjd från seminariet 10 [I Finland användes en betygsskala från 4–10.]

Morgonvandringen vid halvsjutiden från hemmet vid Gustav Adolfsgatans södra ände till Holmqvists snickarverkstad bortom Harapotten, gick genom en sovande stad. Endast ur några skorstenar steg en tunn kaffeeldsrök mot den stjärnklara vinterhimmeln. Snön knarrade och kölden knäppte i knutarna. Petroleumlyktorna i gathörnen var mörka, men från sjöman Bromans lilla „kappsmått” på Källbacken kastade en flammande brasa från den öppna spisen sitt vänliga sken tvärs över gatan mittemot snickeriet. Skäggyvige Broman, storväxt och, stark och fet, vegeterade varje vinter på landbacken; om somrarna tjänstgjorde han på tullslupen. Han var tydligen självförsörjande ifråga om vinterveden, ty nästan dagligdags, sedan han fått den tidiga frukosten undangjord, såg vi holmqvistare honom i maklig takt draga ut sin långa vedkälke ut genom porten på väg till skogen. „Dragsuln” [sågen?] var kastad över axeln, pipan tänd och yxan fäst i sitt hål i kälken, lastrepet likaså. Det hela var en bild av lugn målmedvetenhet och den tillfredsställelse med tillvaron i enkla förhållanden, som helt visst var allmännare förr än nu.

Innan den korta vinterdagen börjat skymma på allvar, såg vi Broman återvända i samma sävliga takt. Kälken, lastad med klena vindfällen, var tydligen varken för tung eller för lätt utan just så lagom som den åldrande sjöbussens krafter och sinne för riktiga proportioner mellan arbete och vila krävde. När kvällen kom, sprakade åter en munter brasa i spiseln. Kajsa kokade kaffe och Broman tog fram Fänrik Stål och läste för dottern Aina om Molnets broder, Den femte juli, Nr 15 stolt och annat mer. Det var högtidsstunder och vinterns höjdpunkter i Kappsmåttet på Källbacken. Där blev värme och stämning för både kropp och själ. Stugan liksom växte vägg mellan och blev högre i tak. Nu och då under vinterns lopp tog kvällsprogrammet om igen.