Hösten var sikens och nejonögonens tid och är det ännu fast i mindre grad än förr. I Stadsforsen, som nu är alldeles ur räkningen som fångstplats, tävlade förr både yrkesfiskare och amatörer om varandra att få plats mellan stenarna för sina nätingsbockar. Från strand till strand blev forsen fullsatt med trebenta bockar i många rader. På bockarna lades gånglänjor, som hölls på plats av pinnar fästa vid bockarnas långben. På kortbenen fästes från bock till bock länjor, som skulle hålla de till bottnen nedsänkta fångstkassarna på plats. Det var spännande att följa med mina kamrater Arne och Helge för att vittja deras pappa skomakarens kassar, placerade i forsen ovanför Storbron. Visst var de våta länjorna otäckt hala att beträda och balansera på och forsen brusade under fötterna. Men vad betydde det mot tjusningen att på nära håll få vara med och hjälpa till då kassarna, envar fäst vid sin rektangulära ram, halades upp ur vattnet och tappen i kassens topp togs ur och våtglänsande nejonögon, ”nätingar”, skrann ned i pärtkorgen och ringlade sig där under hemfärden. Yrkesfiskare klarade sig på sviktande länjor ännu vid hög ålder. Jag har i min ägo ett fotografi som visar Stadsforsen fullbelagd med bockar och 80-årige fiskaren Matts Boman stående på länjor mitt i forsen hållande fram korgen, medan reslige sonen Gustaf, som återvänt från färderna på världshaven och från fårvaktandet i Australien, tömmer fångsten ur kass efter kass.”