Musiken i Nykarleby stad 1858—1897 av Mats Björkstrand.

3. MUSIKEN I NYKARLEBY FÖRSAMLING

Ansvaret för musiken i Nykarleby församling vilade i stor utsträckning på klockarna och organisterna. Jag redogör först för hur läget var generellt i Finland, främst med hjälp av kyrkolagarna från 1686 och 1869. Därefter behandlar jag förhållandena i Nykarleby församling. Jag utgår från att församlingen följde allmän praxis, ifall det inte finns några lokala uppgifter att tillgå som meddelar annat.

Frågor, som jag framför allt vill ha svar på i det här kapitlet är följande. Vilka kompetenskrav ställdes på dem som ville bli klockare eller organist? Vilka uppgifter skulle tjänsteinnehavarna sköta? Vilka utbildningsmöjligheter fanns det för blivande klockare och organister? Hur var orgeln i Nykarleby kyrka disponerad? Vilka psalmböcker var aktuella under senare hälften av 1800-talet, och vad vet vi om psalmsången i församlingen?

3.1 Klockarna

Klockartjänsten uppkom någon gång under medeltiden. Sedan dess har den figurerat i olika lagar, bl.a. i 1686 års kyrkolag (= KL 1686) och i 1869 års kyrkolag (= KL 1869). Klockaren har i enlighet med de här lagarna skött ett flertal olika uppgifter genom tiderna. Till en början skulle han bl.a. biträda prästen i församlingen och sköta klockringningen i kyrkan. Senare fick han omhänderta kyrkans undervisning av barn och unga, ledningen av församlingssången och skötandet av den kyrkliga tjänsteposten. Klockarbenämningen ströks ur kyrkolagen genom en lagändring, som infördes den 16 juni 1939. Den lagändringen medförde att klockaren ersattes av kantorn, som främst tog över klockarens musikaliska uppgifter. De övriga uppgifter, som klockaren hade haft hand om, lades nu på kyrkvaktmästaren. 1)

För att visa hur klockartjänsten kunde utformas i praktiken kommer jag också att lyfta fram exempel från Nykarleby församling under åren 1858-1897. De personer, som skötte klockartjänsten i Nykarleby under den perioden, var Gustaf Erik Brander, 2) Axel Holmström 3) och Johan Wilhelm Nessler. 4) Brander var klockare i Nykarleby församling 20/5 1855 - 19/1 1872, medan Nessler var klockare i församlingen 8/10 1872 - 9/4 1910. Holmström skötte klockartjänsten i Nykarleby som t.f. klockare 1871-1874. 5)

3.1.1 Kompetenskrav

En person, som sökte en klockartjänst, skulle enligt 1686 års kyrkolag vara ärlig, trogen, flitig och boklärd samt kunna sjunga och skriva, så att han kunde undervisa församlingens barn i det här. KL 1686 ger dock ingen antydan om hur klockarna skulle skaffa sig den lagstadgade kompetensen eller hur de skulle ådagalägga sina insikter. Eftersom klockaren valdes av kyrkoherden och församlingen tillsammans, blev kyrkoherdens åsikt om den sökandes kompetens utslagsgivande. 6)

Enligt 1869 års kyrkolag skulle den, som sökte en klockartjänst, kunna läsa redigt i bok, skriva med en säker och tydlig handstil, känna till åtminstone de fyra enkla räknesätten, kunna sjunga efter noter de psalmer som användes vid kyrkliga förrättningar samt inneha sådan kunskap i kristendomskunskap att han kunde ge församlingens barn den första undervisningen i det ämnet. 7) Dessutom skulle klockaren även inneha en viss skicklighet i koralsång, så att han vid behov kunde handleda blivande klockare i det här. Det kravet ställdes på sökandena av en klockartjänst i sådana församlingar, där det inte fanns en särskild sångare anställd för ledandet av sången vid de kyrkliga förrättningarna i församlingen (= kantor). 8)

Det enda klockarvalet, som hölls i Nykarleby församling under den här aktuella perioden, är klockarvalet 1872. Det torde också vara det enda klockarval under hela 1800-talet, från vilket valhandlingarna har bevarats. Därför är det enligt min mening naturligt att jämföra uppgifterna i valhandlingarna med de kompetenskrav, som ställdes på en sökande till en klockartjänst enligt KL 1869. 9)

Det man generellt kan säga om klockarvalet i Nykarleby är att man strävade efter att följa bestämmelserna i KL 1869. Proceduren följde exakt kyrkolagens bestämmelser, varför jag inte behandlar den här. När kyrkorådet i Nykarleby församling granskade de sökandes respektive ansökningar och jämförde dem inbördes, konstaterade det att de bästa vitsorden i fråga om intygad skicklighet ägdes av Johan Rudström, Anders Adrian Nordlund, Johan Wilhelm Nessler och Gabriel Nordman. Men eftersom förslagsrummen endast var tre till antalet, var kyrkorådet tvunget att gallra bort en av de fyra sökandena. Gabriel Nordman blev därmed den olyckligt lottade. I första förslagsrum uppfördes Johan Rudström, i andra förslagsrum Anders Adrian Nordlund och i tredje förslagsrum Johan Wilhelm Nessler. I kyrkorådsprotokollet finns det tyvärr inga motiveringar till det här tillvägagångssättet, fast det skulle ha varit intressant att ta del av dem. Personligen anser jag nämligen att Gabriel Nordman var den mest kompetente sökanden, trots att han inte uppfördes i något förslagsrum. Därför frågar jag mig på vilka grunder uppförandet i förslagsrum skedde. Vilka yttre omständigheter (t.ex. tidigare klockartjänster och de sökandes behörighet) kan ha inverkat på förfarandet? Men oberoende av detta skulle Nykarleby församling välja en klockare, och de tre alternativ som stod till buds var alltså Rudström, Nordlund och Nessler. Själva valet ägde rum den 27 oktober i Nykarleby kyrka. Vid det tillfället valdes Nessler med stor majoritet, varefter han i vederbörlig ordning utnämndes till klockare i församlingen. 10)

3.1.2 Musikuppgifter

Klockarens viktigaste arbetsuppgift var att ansvara för församlingssången. Det arbetsområdet omfattade ledandet av sången i gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar samt fr.o.m. 1842 även undervisandet av koralsång i skriftskolan. 11)

Klockarens ställning som ledare av församlingssången fastställdes redan genom KL 1686, men det framgår dock inte direkt av lagtexten. Men eftersom lagen upptar förmågan att sjunga bland kompetenskraven för en klockartjänst, kan man nog ändå med skäl anta att klockaren också skötte försångaruppgifterna vid de olika kyrkliga förrättningar, där sång var föreskriven. 12)

I de församlingar, där man inte hade anställt en särskild sångare, skulle klockaren enligt KL 1869 leda sången vid offentliga gudstjänster och vid andra kyrkliga förrättningar, vid vilka sång var föreskriven. Han skulle undervisa skriftskolungdomen i koralsång. Det hörde också till hans musikuppgifter att handleda blivande klockare i koralsång. 13)

Gällande Nykarleby finns det uppgifter om att J W Nessler brukade infinna sig något tidigare än prästen till skriftskolan för att sjunga psalmer med ungdomarna. Han sjöng redan bekanta psalmer med dem och lärde dem även nya psalmer. Han ledde också församlingssången bl.a. vid gudstjänsterna i kyrkan och vid gravläggningarna på kyrkogården. 14)

3.1.3 Allmänna undervisningsuppgifter

KL 1686 ålade klockaren en viss undervisningsskyldighet för församlingens barn. Han skulle flitigt och troget undervisa barnen i sång, skrivning, innantilläsning och kristendomskunskap. Ansvaret för barnundervisningen låg först och främst på föräldrarna och förmyndarna, vilka skulle se till att deras barn lärde sig de saker som krävdes av dem. Barnundervisningen stod under kyrkoherdens ledning och övervakning, medan den egentliga läraren var antingen kaplanen eller klockaren. Enligt Gösta Cavonius var det undervisningen i kristendomskunskap och därmed förbunden läsning, som oftast var aktuell i det här sammanhanget. Undervisning i sång och skrivning förekom enligt honom inte alls i lika hög grad. 15)

Klockaren skulle enligt KL 1869 närvara vid barns undervisning i bokläsning och delta i förhören. Dessutom skulle han också ge församlingens barn den första undervisningen i kristendomskunskap. 16)

I Nykarleby stad behövde klockaren inte befatta sig med barnundervisningen i lika stor utsträckning som kanske annanstans i landet, eftersom det fanns så många skolor i staden. Det framgår av ett protokoll från en biskopsvisitation i Nykarleby församling i augusti 1836. 17)

3.1.4 Betjäningsuppgifter

Klockaren skulle enligt KL 1686 sörja för klockringningen, ställa timklockorna samt ha allt i noga förvar som anförtroddes honom. Dessutom skulle han hjälpa prästerna under gudstjänsten, nattvarden och vid behov vid sockenbud samt annan kyrkotjänst. Därutöver hade klockaren också ansvaret för den kyrkliga postgången. 18)

Klockarens betjäningsuppgifter omfattade enligt KL 1869 diverse medicinalvårdsuppgifter, den kyrkliga tjänsteposten och klockringningen. Därutöver skulle han svara för skötseln av kyrkan och dess inventarier samt hjälpa församlingens präster med olika saker, både under gudstjänsterna och vid andra tillfällen. Under gudstjänsterna skulle klockarna sköta kungörelserna och kontrollera nattvardsgången. Dessutom skulle han bära upp vissa kyrkliga avgifter under läsförhören. Från de här uppgifterna var vägen sedan inte lång till olika typer av kyrkliga och samhälleliga förtroendeuppdrag. 19)

I Nykarleby församling var klockarna ofta skickliga i olika medicinska frågor (bl.a. vaccinering). Av klockarna under 1800-talet fungerade främst Erik Finström, som var klockare under 1820- och 1830-talen, som vaccinatör i staden under åren 1824-1836. Han fick senare även en medalj för sitt vaccineringsarbete. 20)

3.1.5 Handledning av blivande klockare

Före 1800-talet fanns det inte några reglerade former för klockarutbildningen. Den på kantorsverksamhet inriktade utbildningen skedde dock ofta inom skolans ram. Under 1800-talet studerade de blivande klockarna privat eller utomlands, främst vid Kungliga Musikaliska akademiens undervisningsverk i Stockholm. I vissa fall kunde de blivande klockarna också få sin utbildning av sin far, om han råkade vara klockare i någon församling. Dessutom kunde de utbildas av sin svärfar, om de gifte in sig i en klockarsläkt. Genom att gifta sig med en klockaränka eller dottern till en klockare kunde de sedan lätt bli aktuella för den ifrågavarande tjänsten när den blev ledig. Detsamma gällde även när man fick sin utbildning av sin far, för då kunde man efterträda honom. Det här systemet var gångbart ännu på 1800-talet, innan behörig yrkesutbildning för kyrkomusiker kom till. 21)

Kantorn i församlingen skulle enligt KL 1869 i synnerhet äga en sådan skicklighet i koralsång, att han på anmodan skall kunna handleda blivande klockare i detta. I de församlingar, där en särskild kantor eller sångare inte fanns anställd för ledandet av kyrkosången, skulle klockaren sköta även detta. 22)

Klockarens uppgifter enligt KL 1869 förutsatte en organisering av en behörig yrkesutbildning för blivande klockare. Den behöriga yrkesutbildningen åstadkom man genom att grunda skolor för det här ändamålet i Åbo, Helsingfors, Uleåborg och Viborg. De här skolorna utbildade kantor-organister, tills utbildningen flyttades över till Sibelius-akademin 1951. 23)

Av klockarna i Nykarleby under den aktuella tidsperioden kan man med säkerhet konstatera att endast Gustaf Erik Brander gav utbildning av den här typen. Detta framgår av ett intyg, som Brander skrev ut åt sin vikarie Axel Holmström. Jag har tyvärr inte funnit några uppgifter om att Holmström själv eller Nessler skulle ha undervisat någon blivande klockare eller organist. 24)

3.2 Organisterna

Organisttjänsten uppkom i samband med att orglar anskaffades till kyrkorna runtom i landet. Eftersom tjänsten var en relativt ny företeelse ännu i slutet av 1600-talet, saknade organisterna vid den tidpunkten den offentligrättsliga ställning som de uppnådde efterhand. Därför innehåller KL 1686 inga andra bestämmelser rörande organisterna än det mest nödvändiga, nämligen besättandet av tjänsten. Men det fanns dock också andra stadganden i KL 1686, som berörde organisttjänsten om än endast indirekt. De här stadgandena utgörs av bestämmelser om församlingssången och om musiken under jul- och påskfastan. Under fastetiderna före jul respektive före påsk fick musik inte spelas i kyrkan. Det här var knappast något nytt, men orsaken till att den här bestämmelsen hade funnit sin väg till KL 1686 var antagligen det faktum, att orglarna hade blivit mera vanliga runtom i landet. I KL 1686 var det för övrigt den första gången man nämner organisttjänst i en lagtext. Men redan i KL 1869, som var Finlands andra kyrkolag, ingår klara bestämmelser om organistens arbetsuppgifter och kompetenskraven för en organisttjänst. 25)

För att åskådliggöra organisttjänsten på ett konkret sätt kommer jag att ta fram vissa händelser kring nämnda tjänst i Nykarleby församling. Den enda organisten i församlingen under hela andra hälften av 1800-talet var Anders Gästrin, 26) som skötte organisttjänsten i Nykarleby 1840-1904. 27)

3.2.1 Kompetenskrav

Enligt KL 1869 skulle en sökande till en organisttjänst vederbörligen styrka att han ägde sådan kännedom om orgelns sammansättning, stämning och skötsel, att vården därav kunde anförtros honom. Dessutom skulle han styrka att han kunde leda församlingssången pålitligt och enligt noter med hjälp av orgeln. Om organisttjänsten var sammanslagen med klockartjänsten, skulle sökanden även visa sig inneha de insikter, som var föreskrivna för klockare. 28)

På basen av valhandlingarna från 1872 års klockarval i Nykarleby församling kan man konstatera att man i Nykarleby strävade efter att följa kyrkolagens bestämmelser gällande den här typen av val. Med anledning härav kan man enligt min mening anta att samma strävan även gjorde sig gällande i församlingens val av organist 1841, då Anders Gästrin valdes till ordinarie organist i Nykarleby. 29)

Angående Anders Gästrins kompetens för en organisttjänst i Finland kan man konstatera att han med all sannolikhet uppfyllde de kompetenskrav som ställdes för en sådan tjänst. Enligt ett intyg av klockar-organisten Simon Sundqvist från den 20 mars 1841 kunde Gästrin spela orgel, violin och piano. Han kunde även stämma och sköta orgeln. Dessutom innehade han även kännedom i såväl kyrkosång som pianostämning. Om man jämför de här kunskaperna med kompetenskraven i KL 1869, uppfyllde Gästrins kunskapsmått de flesta kraven. Men enligt Kaarlo Jalkanen var Gästrin uppenbarligen inte lika skicklig lärare som Simon Sundqvist, vilket även tycks framgå av de intyg Gästrin skrev ut åt blivande klockare och organister. Sundqvists undervisning tycks alltså ha varit mera omfattande och på en högre nivå än Gästrins undervisning. 30)

3.2.2 Orgelspelet

Sången vid olika kyrkliga förrättningar skulle enligt KL 1686 ackompanjeras av musik på orgel eller andra instrument. Ackompanjemanget fick dock inte dras ut så långt, att församlingen hindrades därav i sin lovsång till Gud, vilken skulle ske ordentligt och samdräktigt, varken för snabbt eller för långsamt. Kyrkoherden skulle kontrollera det här.31 Även enligt KL 1869 skulle sången beledsagas av orgel eller andra lämpliga instrument, vilket ankom på varje församling att ordna. 32)

Organisterna hade därmed en mycket viktig uppgift i de kyrkliga förrättningarna. Förutom psalmackompanjemanget skulle de också ackompanjera de liturgiska sångerna och läsningarna. Genom för- och mellanspel skulle organisterna med sitt orgelspel förbereda och förena gudstjänstens olika delar med varandra. I psalmer med många verser använde organisterna ofta variationer av olika slag för att undvika enformighet. 33)

Såväl Nykarleby församling som dess prästerskap ansäg att Anders Gästrin skötte den här delen av sin tjänst till allas belåtenhet. Han kunde för övrigt öva både på kyrkoorgeln och hemma på sin privata, egenhändigt byggda orgel, som numera förvaras i Sibeliusmuseet i Åbo. 34)

3.2.3 Skötseln av orgeln

En sökande till en organisttjänst skulle enligt KL 1869 vederbörligen styrka att han ägde tillräcklig kännedom om orgelns sammansättning, stämning och skötsel, så att vården därav kunde anförtros honom. 35)

När Anders Gästrin tillträdde organisttjänsten i Nykarleby församling, förband han sig att hålla orgeln i användbart skick under sin tid i församlingen. år 1882 utförde han sålunda en del arbeten på orgeln. Tillsammans med t.f. organisten A J Löfstrand utförde Gästrin en inspektering av orgelns skick 1898. De utförde antagligen också en del arbeten på orgeln vid det tillfället. Dessutom fick Gästrin en årlig lön från församlingen för att hålla orgeln i skick och väl stämd.36 Fredrik Vilhelm Illberg, som var lektor vid seminariet och till vilken vi skall återkomma i nästa kapitel, reparerade kyrkorgeln grundligt 1879.37 Gästrin kan även anses ha skött den här uppgiften väl, eftersom han byggde en hemorgel åt sig själv 1880 och anlitades att flytta en orgel från Pedersöre kyrka till Jeppo kyrka 1888. 38)

3.2.4 Handledning av blivande organister

Det fanns inga reglerade former för kyrkomusikerutbildningen i Finland före 1800-talet. Därmed fanns det inte heller några fixerade kompetensbestämmelser. Organistyrket var närbesläktat med hantverksyrkena. Den blivande organisten gick vanligen i lära hos inhemska och utländska mästare. Under 1800-talet studerade de blivande organisterna privat i hemlandet eller utomlands, främst vid Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm. 39)

Kyrkomusikernas utbildning var i äldre tider inte föremål för lagstiftning. Varken i KL 1686 eller i KL 1869 finns det några som helst bestämmelser om det här. Först i och med KL 1918 ingick bestämmelser gällande detta i kyrkolagen. 40)

Klockar- och organistskolor upprättades som sagt i Åbo, Helsingfors, Uleåborg och Viborg. De här skolorna, som grundades fr.o.m. 1878, utbildade kantororganister ända till 1951, då utbildningen togs över av Sibeliusakademin. 41)

Gästrin skrev ut intyg åt många blivande klockare och organister. Dessutom utbildades man för organisttjänster jämsides med den övriga musikundervisningen vid Nykarleby seminarium. Seminariets lektor i musik F V Illberg skrev även ut intyg åt utomstående utan att ha gett dem någon egentlig utbildning. 42)

3.2.5 Stadsmusikantinstitutionen i Nykarleby

I Finland var det i regel stadens organist, som handhade stadsmusikantens uppgifter. Han anställde sedan i sin tur andra musiker som hjälp. De enda finländska städerna, som var stora nog att bära upp både organist och andra musiker, var Åbo och Viborg. I de övriga finländska städerna tillgodosåg endast organisten eller någon annan musiker de musikaliska behov som uppstod. 43)

Stadsmusikanternas mångskiftande arbetsuppgifter förutsatte att de kunde spela flera instrument. De förväntades kunna spela såväl blås- som stråkinstrument. Organisterna spelade också flera olika sorts klaverinstrument. 44)

I de österbottniska kuststäder, som hade orgel (t.ex. Nykarleby), ansvarade organisten i regel för all musik från kyrkomusik till musiken vid olika typer av världsliga fester. Han var nämligen ofta den viktigaste musikern på orten. Vid privata fester måste han spela dansmusik och den tidens modemelodier. Men om organistens tid inte räckte till för allt musicerande, måste han samarbeta med andra musiker. De här musikerna hjälpte organisten både vid olika kyrkliga förrättningar (bl.a. gudstjänsterna under stora kyrkliga helger) och vid de världsliga festerna (t.ex. vid bröllop eller gästabud). I vissa fall var de dock underställda organisten. 45)

Organisten innehade ofta ett privilegium på musikframförandena på en viss ort. Detta började dock föranleda diverse gräl och motsättningar med andra musiker på orten fr.o.m. slutet av 1600-talet. Men det dröjde ända till 1800-talet, innan det åtgärdades. Under 1800-talet ökade nämligen antalet musiker och behovet av musik steg. Dessutom ställde det uppblomstrande konsertlivet krav på virtuositet hos musikerna. Allt detta medförde att stadsmusikantinstitutionen försvann i samband med att skråväsendet upplöstes, vilket skedde genom näringsfrihetslagen 1879. 46)

Jag har ännu inte funnit några uppgifter att stadsmusikantinstitutionen med säkerhet skulle ha existerat i Nykarleby, men vissa anteckningar gör det troligt att något liknande system ändå utnyttjades i staden. Detta framgår bl.a. av Topelius' dagböcker, som antyder att Carl Gustaf Marklund skulle ha skött musiken vid ett antal fester i Nykarleby under sin tid som organist i staden. Eftersom Gästrin också kunde spela violin, är det troligt att han spelade vid bröllop och andra festtillfällen i staden vid mitten av 1800-talet. Men eftersom Israel Forstén, Magnus Wahlberg och Petter Olof Wahlberg, som före 1858 grundade en orkester i Nykarleby och till vilken jag återkommer i kapitel 5, fanns i staden senast fr.o.m. 1850, är det sannolikt att de hjälpte till med musiken vid olika festtillfällen redan innan de bildade sin orkester. Efter bildandet av orkestern är det sannolikt att de tog över musicerandet vid de världsliga festerna. 47)

3.3 Telin-orgeln

Sett ur ett österbottniskt perspektiv har Nykarleby församling en relativt lång och rik orgeltradition. Församlingen hörde nämligen till de fjorton församlingar i Finland, vilka 1700 hade en orgel i sin kyrka. 48) I Nykarleby kyrka har det nämligen sedan församlingens grundande 1607 funnits fyra orglar. 49)

Nykarleby församling saknade sannolikt orgel till en början, men med tanke på kyrkans krav på regelbundna kyrkobesök torde församlingen ha anskaffat en orgel relativt snart efter grundandet. Den första orgeln skall enligt den svenske orgelforskaren A A Hülphers ha varit ett positiv, 50) vilket enligt historikern Erik Birck troligen anskaffades 1652 i samband med att församlingen lär ha anställt sin förste organist enligt samme Birck. Positivet togs av ryssarna 1714 och förstördes under stora ofreden i likhet med de övriga sex orglarna i Österbotten. 51)

Mellan 1714 och 1768 saknade Nykarleby församling orgel i sin kyrka. Den andra orgeln i Nykarleby byggdes 1768 av skeppsbyggmästaren Anders Telin från Gamlakarleby, som bodde i Nykarleby under den tid han byggde orgeln. Den här orgeln användes under den aktuella tidsperioden, och den hade en manual, en pedal, två luftbälgar och åtta stämmor. Eftersom orgeln hade endast en manual, rymde den alla stämmor i naturlig tonhöjdsföljd på samma verk. Manualen hade stämmorna principal 4', gedacht 8', spetsflöjt 4', qvinta 3', octava 2' och trumpet 8', medan pedalen hade stämmorna basun 16' och untersatz 8'. Telin-orgeln användes i Nykarleby fram till 1909 (dvs. i hela 141 år), innan den ersattes av en ny orgel. 52)

Jag har granskat orgeldispositionerna i 17 orglar för att kunna avgöra om Telin-orgeln hade en för den tiden normal uppsättning stämmor. 53) Jag jämför Telin-orgelns stämmor med de andra orglarnas stämmor. De andra orglarna byggdes vid ungefär samma tidpunkt som Telin-orgeln och hade ungefär samma stämantal. Resultatet av min undersökning presenterar jag i följande översikt. Ur den kan man utläsa dels förekomsten av de olika stämmorna i de 18 orglarna, dels de fall där det förekommer olikheter. 54)

Översikten visar att Telin-orgelns stämdisposition i fråga om manualen stämde överens med de orglar jag har jämfört med, medan pedalens stämdisposition skilde sig från de övriga orglarnas motsvarande disposition. Pedalstämmor förekom i jämförelsevis få orglar av samma storlek som Telin-orgeln, basunen i 2 orglar av 9 och untersatzen i 1 orgel av 9. Telin fick antagligen uppslaget till de två stämmorna från orglarna i Gamlakarleby, Åbo och Uppsala. Telin-orgelns manualdisposition kan m.a.o. karakteriseras som mycket typisk för svenska småorglar under 1700-talet. 55)

Även om det går utanför den aktuella tidsperioden, vill jag nämna att seminarielektorn Iivari Eliel Koskimies flyttade ner orgeln från läktaren efter avslutad användningstid 1909 och satte upp den i norra korset, där den fortfarande står. Han putsade upp och iståndsatte den i samband med flyttningen. Samtidigt bytte han även ut trumpet 8' mot en fugara 8'. 56) Till det yttre är orgeln fortfarande i ursprungligt skick. Dessutom torde allt som hör till orgeln finnas i behåll och kunna användas, bortsett från de två bälgarna som troligtvis har torkat sönder vid det här laget. 57)

3.4 Psalm- och koralböcker under 1800-talet

3.4.1 Psalmböcker

Den första officiella, allmänt gällande psalmboken för det svenska riket, dit även Finland hörde på den tiden, var 1695 års psalmbok. Den var därmed gemensam för alla svenskspråkiga församlingar i riket och var ett led i de enhetsträvanden, som förekom under stormaktstiden. Den blev en verklig folkbok, vars betydelse i kyrko- och folkliv närmade sig rangen av en bekännelseskrift. Den blev älskad även i Finland och har gett senare finlandssvenska psalmböcker en väsentlig del av deras innehåll och karaktär. Den innehöll 413 psalmer, som var grupperade enligt innehåll. En nymodighet var att varje psalm var försedd med ett eget nummer. Den användes i Finland ända till 1886. Alltså är det därigenom klart att man även i Nykarleby församling använde 1695 års psalmbok under nämnda period. 58)

Det kom ut fyra olika finlandssvenska psalmboksförslag under åren 1857-1880. Först det fjärde av de här förslagen kunde accepteras och blev sedan 1886 års psalmbok. Jag har dock inte funnit några uppgifter i källorna om hur de här förslagen beaktades i Nykarleby församling under min forskningsperiod. 59)

1886 års psalmbok godkändes av kyrkomötet 1886. Den var den första finlandssvenska psalmboken, men den blev dock inte samma folkbok som sin föregångare. Den hade nämligen hård konkurrens bl.a. i olika andliga sångsamlingar. Den innehöll 500 psalmer och ansågs på sin tid vara ett högklassigt arbete. Man hade tagit vederbörlig hänsyn till materialet från tidigare psalmböcker, samtidigt som den tidens psalmförfattare kunde berika psalmskatten på ett bestående sätt. Beroendet av 1695 års psalmbok och J L Runebergs betydande insats gav psalmboken dess karaktär. Men det är också skäl att betona den betydelse, som den i Nykarleby födde Zacharias Topelius' arbete för tillkomsten av den här psalmboken. 1886 års psalmbok var naturligtvis inte utan brister, men den var ändå av oskattbart värde för det offentliga gudstjänstlivet. Den togs i bruk i Nykarleby församling i samband med påsken 1889. Man kan anta att Topelius' psalmer sjöngs flitigt i Nykarleby, där han ofta tillbringade sina somrar. 60)

3.4.2 Koralböcker

1697 års koralpsalmbok var den första svenska koralboken med giltighet för hela det svenska riket. Den gavs ut av Harald Vallerius 1697 och utgör en melodisamling till 1695 års psalmbok. Den var försedd med generalbasackompanjemang, men den nyckfulla och inkonsekventa besiffringen medförde en ovisshet hur notbilden skulle tolkas. Generalbassatsen var främst avsedd som ett ackompanjemang enligt den tidens praxis. Det musikaliska materialet utgjordes till övervägande del av de traditionella koralmelodierna från reformationstiden och äldre tidsperioder, men även en del nykompositioner hade införts. Genom 1697 års koralpsalmbok hade man inom församlingssången lagt grunden för de enhetssträvanden, som utmärkte stormaktstidens Sverige. Samtidigt som koralboken tillvaratog den äldre traditionen, blev den också normgivande för den nya traditionen. Den fick en stor betydelse för det svenska gudstjänstlivet under hela 1700-talet. 61)

1697 års koralpsalmbok användes antagligen under början av 1800-talet i Nykarleby församling. Därefter är det möjligt att man använde andra koralböcker, t.ex. Haeffners koralbok från 1820-1821, Nordlunds koralbok från 1850 eller Faltins koralbok från 1888. Det framgår dock inte av källorna vilken koralbok som användes i församlingen under min forskningsperiod. 62)

1 KL 1686, kapitel 24 §§ 31 och 32; KL 1869, § 263; KL 1939, § 263; Sandholm 1963, 53 och 105-107; Sandholm 1966, 103f; Jalkanen 1976, 11-13 och 279-285; Jalkanen 1978, 11-16 och 284-286; Jalkanen 1986, 9-16 och 85-88; Björkstrand M 1993, 7-8; Finland2 1983, 24 och 79. 

2 Gustaf Erik Brander föddes den 21 april 1826 i Kvevlax och kom till Nykarleby tillsammans med sina föräldrar den 5 juni 1837. Han for till Muldia den 31 oktober 1843 och kom från Mienius till Nykarleby den 25 oktober 1844. Han flyttade sedan till Alahärmä den 5 november 1845 och kom tillbaka till Nykarleby tillsammans med sin familj från Ylistaro den 21 augusti 1854. Han valdes till klockare i Nykarleby församling den 20 maj 1855. Han dog i lungsot den 19 januari 1872 i Nykarleby. NFA I Aa 41 1834-1842 (s. 111), I Aa 44 1844-1850 (s. 233), I Aa 48 1851-1857 (s. 264), I Aa 49 1858-1870 (s. 576), I Aa 52b 1870-1879 (s. 574), I B ab 2 1836-1849, I F 2 1805-1892 och II Bh 5. 

3 Axel Holmström föddes den 27 november 1853 i Nykarleby och var inskriven vid lägre elementarskolan i Nykarleby 31/8 1863 - 29/5 1867. Han fick sin klockarutbildning av G E Brander, som skrev ut ett intyg åt honom den 23 december 1871. Holmström vikarierade för Brander 1871, då denne var sjuk, och för Johan Wilhelm Nessler 1872-1874, då denne var tjänstledig. Holmström blev sedermera svarvare och flyttade tillsammans med sin familj till Jakobstad den 7 juli 1883. NFA I Aa 14 1851-1857 (s. 134), I Aa 15 1858-1870 (s. 136), I Aa 16 1870-1879 (s. 93), I Aa 17 1880-1889 (s. 114), I Bb 5 1856-1903, II Bh 5 och II Ca 6 4/5 1874 (§ 7). 

4 Johan Wilhelm Nessler föddes den 31 januari 1848 i Kronoby. Han var organist i Malax församling 1/1 1866 - 30/4 1870, klockare i Vasa församling 1/5 1870 - 30/4 1872 samt klockare (och organist) i Larsmo församling 1/5 1872 - 30/4 1874(?). Han valdes till klockare i Nykarleby församling den 8 oktober 1872 och befullmäktigades därtill den 3 januari 1873. Han var dock tjänstledig från den tjänsten fram till 1874 bl.a. för studier. Nessler flyttade från Larsmo till Nykarleby landskommun 1874 och därifrån sedan in till Nykarleby stad den 15 maj 1885. Han arbetade också som verkmästare vid Nykarleby seminarium 1/9 1879 - 9/4 1910. Han handledde därmed seminaristerna i alla slags metallarbeten. Han grundade Finlands första filhuggeri i Nykarleby 1875 och drev det själv till 1910. Han ägde Korsåkers kvarn och höll på med skogs- och trävaruaffärer. Han inrättade ett elektricitetsverk, som försåg Nykarleby stad med elektriskt ljus. Han grundade en spikfabrik invid Korsåkers kvarn 1908 och drev den själv till 1910. Nessler grundade även ett tryckeri i Nykarleby 1882. På det här tryckeriet trycktes tidningen Österbottniska Posten fram till den 8 januari 1968, då det sista numret kom ut. Han tryckte även böcker på sitt tryckeri. Nessler dog av hjärtfel den 9 oktober 1910 i Nykarleby. NFA I Aa 52b 1870-1879 (s. 515), I Aa 53a 1880-1889 (s. 128), I Aa 18 1890-1900 (s. 14 och 25), I Aa 19 1901-1910 (s. 14), I Ba 4 1857-1903, I F 3 1893-1944, II Bh 5 och II Ca 6 4/5 1874 (§ 7); VLA NSA Ed 1; Schalin Z 1898, 25; Hedström 1958, 139; Schantz 1958, 53; Birck E 1988, 27, 271, 282, 349-357 och 507; SFV 1910, 179; ÖP 15/4 1910. 

5 NFA II Bh 5 och II Ca 6 4/5 1874 (§ 7). 

6 KL 1686, kapitel 24, § 31; Cavonius 1943, 66. 

7 KL 1869, § 267. 

8 KL 1869, §§ 282 och 283. 

9 NFA II Bh 5. 

10 NFA II Bh 5: valhandlingarna från klockarvalet 1872; KL 1869, §§ 266-281. 

11 Jalkanen 1976, 43-44 och 279-280. 

12 KL 1686, kapitel 24 § 31; Sandholm 1966, 52; Jalkanen 1986, 38 och 86. 

13 KL 1869, §§ 263, 282 och 283. 

14 Hedström E 1958, 139-140. 

15 KL 1686, kapitel 24, §§ 11, 22, 31 och 32; Cavonius 1943, 65-66; Jalkanen 1976, 103 och 280. 

16 KL 1869, §§ 263 och 267. 

17 NFA II Ce 1; Birck E 1988, 74-84, 88-127 och 199-225. 

18 KL 1686, kapitel 24, § 32. 

19 KL 1869, §§ 263 och 267; Jalkanen 1976, 13; Jalkanen 1978, 284. 

20 NFA II Ce 1; Jalkanen 1976, 175-176 och bilaga 5. 

21 Cavonius 1943, 107-123; Jalkanen 1988, 222. 

22 KL 1869, §§ 263, 282 och 283; Jalkanen 1976, 43-44 och 279-280. 

23 Carlsson 1955, 694; Jalkanen 1978, 284-285; Jalkanen 1988, 222. 

24 NFA II Bh 5; Jalkanen 1976, 90-91. 

25 KL 1686, kapitel 13 §§ 1 och 2 samt kapitel 24 § 30; Bringéus u.å., 1-2; Jalkanen 1976, 12; Jalkanen 1986, 15-16; Björkstrand M 1993, 8 och 27-28. 

26 Anders Gästrin föddes den 6 april 1820 i Munsala och kom därifrån till Nykarleby den 18 december 1842. Han antogs som t.f. organist i Nykarleby församling den 20 september 1840 och valdes sedan till ordinarie organist i nämnda församling den 10 oktober 1841. Han var tjärvräkare en tid i Nykarleby. Han var sånglärare vid Wasa högre elementarskola 1854-1856, då skolan var inrymd i Nykarleby p.g.a. branden i Wasa 1852. Han var även känd som en skicklig bildsnidare. I slutet av 1840-talet gjorde han en fattiggubbe, som användes i Nykarleby församling fram till 1870-talet. Han snidade också en dopfunt, som fortfarande finns i Nykarleby församlings ägo. Dessutom tillverkade Gästrin trämodeller av en del byggnader i Nykarleby stad före branden, vilka nu finns bevarade på Kuddnäs museum i Nykarleby. Han övervakade vidare flera reparationer och nybyggen inom Nykarleby församling. Han genomförde själv också ett antal översyner och reparationer av Telin-orgeln i Nykarleby under sin tid som organist i församlingen. Han byggde även en orgel 1880, som sedan 1936 ingår i Sibeliusmuseets i Åbo instrumentsamlingar. Dessutom flyttade han en orgel från Pedersöre till Jeppo 1888. Gästrin dog i lunginflammation den 15 november 1904 i Nykarleby. NFA I Aa 12 1834-1842 (s. 111), I Aa 13 1844-1850 (s. 118), I Aa 14 1851-1857 (s. 120), I Aa 15 1858-1870 (s. 122), I Aa 16 1870-1879 (s. 2), I Aa 17 1880-1889 (s. 6), I Aa 18 1890-1900 (s. 4), I Aa 19 1901-1910 (s. 3), I B ab 2 1836-1849, I F 3 1893-1944, II Bh 5 och II Ca 6-7; Staffans [1952], 69; Valanki 1977, 124, 320, 432-433 och 534; Birck E 1980, 266-267; ÖP 18/11 1904. 

27 NFA II Bh 5; Birck E 1980, 266-267. 

28 KL 1869, § 268. 

29 NFA II Bh 5: valhandlingarna från 1872års klockarval. Jämför med 3.1.1. 

30 Staffans [1952], 69; Jalkanen 1976, 86; Birck E 1980, 266. 

31 KL 1686, kapitel 13, §§ 1 och 2. 

32 KL 1869, §§ 24 och 25. 

33 Maasalo 1927, 267. 

34 NFA II Ce 1; SM Fömis. 

35 KL 1869, § 268. 

36 NFA II Be 1-2, II Ca 6 6/2 1882 (§ 3), II Ca 7 14/8 1898 (§ 4) och III G bb 3-4. 

37 NFA II Be 2, II Ca 6 15/6 1879 (§ 1) och III G bb 3. 

38 Valanki 1977, 124, 320, 432-433 och 534; SM Fömis. 

39 Jalkanen 1988, 222. 

40 KL 1918, § 266; Askmark 1955, 692. 

41 Carlsson 1955, 694; Jalkanen 1988, 222; Finland2 1983, 178. 

42 VLA NSA Ab 3-4 och Bd 1; Reglemente 1866, § 12; Jalkanen 1976, 86; Jalkanen 1978, 49. 

43 Andersson G 1994, 363 och 376. 

44 Andersson G 1994, 363; Marvia 1957, 214. 

45 Andersson G 1993, 154; Marvia 1957, 214-215. 

46 Marvia 1957, 214; Kjellberg 1988, 448; Lagerspetz 1994, 14. 

47 NFA I Aa 13 1844-1850 (s. 16, 31 och 52); Topelius 1920, 202 och 204; Topelius 1921, 347 och 396-397; Topelius 1922, 14, 33, 420 och 422; Staffans [1952], 69. Se vidare under 4.3.2. 

48 Antalet orglar i Finland hade 1808 ökat till 32 stycken. Hela 1924, 232. 

49 Hela 1924, 50; Österbacka 9/11 1979; Österbacka [1979], 2; Österbacka 1982. 

50 Positiv = ett litet fristående, vanligen flyttbart orgelverk med en manual och utan självständig pedal; i överförd betydelse även en underavdelning inom en större orgel, vanligen som ryggpositiv. 

51 Hülphers 1773, 245-246; Neovius 1908, 24; Hela 1924, 44; Österbacka 9/11 1979; Österbacka 1982. 

52 Hülphers 1773, 245-246; Hela 1924, 88-89; Valanki 1977, 444-445 och 531-532; Furu 9/4 1978; Österbacka 9/11 1979; Österbacka [1979], 7; Österbacka 1982; Wiklund 1992, 24. 

53 Jämför med bilaga 1. 

54 NFA II Ca 3 ksp 29/5 1768; Hülphers 1773, 186, 212, 245-246 och 290-291; Hela 1924, 57-59, 61-62, 64, 69, 71-72, 79, 85, 88 och 96; Valanki 1977, 8, 19, 25, 112, 118-119, 186, 283, 293, 363, 381, 396, 415-416 och 444-445; Wuorela 1985, 18; Wiklund 1992, 24. 

55 Wiklund 1992, 24; Hela 1924, 88-89; Österbacka [1979], 7-8. 

56 Furu 9/4 1978; Hela 1924, 88-90; Valanki 1977, 445; Wiklund 1992, 24; Österbacka 9/11 1979; Österbacka [1979], 7 och 10; Österbacka 1982. 

57 Furu 9/4 1978; Österbacka 9/11 1979; Österbacka 1982. 

58 NFA II Ca 6 9/12 1888 (§ 1), II Cb 1 8/12 1888 och III G bb 4; Forssell 1955, 63-64; Arvastson 1957, 203; Hansson 1967, 63-64 och 167; Hansson 1988, 12; Sarelin 1994, 49. 

59 Rosenqvist 1946, 147-150; Rosenqvist 1957, 209; Hansson 1988, 13; Sarelin 1994, 49. 

60 NFA II Ca 6 9/12 1888 (§ 1), II Cb 1 och III G bb 4; Rosenqvist 1957, 209; Ahlskog 1979, 65; Hansson 1988, 13. 

61 Edward 1955, 419-420; Hansson 1967, 167-168; Moberg et al 1988, 224; Göransson 1992, 149 och 172. 

62 Edward 1955, 420; Lövgren 1964, 310; Ahlskog 1979, 64-65; Bohlin 1988, 282; Dahlström et al 1988, 526; Forslin 1988, 741; Marvia 1988, 243; Moberg et al 1988; Pajamo 1991, 120-121 och 123; Sarelin 1994, 52. 

(Inf. 2005-05-27.)