[1970]

Nykarleby, staden vid älven.
Vad väcker Du väl för minnen och myter,
ljusa och mörka historier från gångna tider,
när Du här kallar fram en poet
att göra Dej en dikt till prydnad på Din högtidsdag?
Trehundrafemtio år har runnit bort
sen den unge Gustav Adolf vände hem
med Stolbova-freden färsk i sadelväskan
och uppfylld av framtidsplaner
gjorde verklighet av drömmen om en stad vid Lappo å.
Och som det är med städer som med människor
har sorg och glädje blandats och fördelats,
ödet låtit tärningarna rulla,
hundra ofärdsår och år av leende idyll
satt spår i själ och hjärta.
Nog finns det mycket här att ösa av
för den som söker stoff för sång och dikt.

Din barndom var en tid av mycken oro.
Och när så Karl XII:s onda år gav spelet fritt
för kalmuckerna som härjande drog fram
med brinnande byar och död i spåren.
sattes där redan krux för Ditt namn på deras lista.
Bara en hårt svidande
och bittert hopskrapad brandskatt vände
Galitsins håg till trumpen försoning.
— Då var du inte fullt hundra år, Nykarleby,
i sista stund räddad från ofredens skräck.

Och lägger vi hundra år till i Ditt öde
rullar det åter ödsliga moln över älvens stränder.
Döbeln ligger i feber och tummar sitt svarta band
och lyssnar till älvens brus och orosbullret från Jutas.
Adlercreutz och Rajefski spelar sitt blodiga parti i
på Österbottens väldiga rutor.
Och tillslut blir Du och Ditt land
bortgivet till ryska fosterföräldrar för väl hundra år.
Och nog kunde man.
— så långt hunnen i Ditt livs historia —
förutspå än mörkare tider i stadens hävder.

Men just då vänder lyckan ett blad.
Du har mognat, Din handlingskraft växer,
Du tvingar Dej fram med snille och djärvhet.
Plötsligt är krigets blodiga trasor bytta.
Du står här i välsydd rock, och gunås
är det inte ett stänk av franskt snobberi
i snittet och stoffet.
Du går med skeppsbyggaryxan på axeln
rakt in i Din lyckliga guldålder, stad,
de sägenomsusade 1830 och -40 talen.

Mycket har jag hört sägas och berättas
om de tiderna där,
då tjärhandeln flöt som vattnet i älven,
och ståtliga seglare av många nationer
flaggade över redden vid älvens mynning.
Då, har berättare med iver sagt,
då svingades skeppstimmermännens redskap året runt,
i smedjorna lyste elden röd under ässjorna,
bälgarna flåsade, hamrarna slog,
och från varvsbäddarna löpte de vackraste,
ja, de stoltaste fartyg som haven sett.
Och det seglades till fjärran länder.
Spanien var bara en munsbit för kaptener då,
Medelhavet bara en glittrande utlöpare
av välkända bottniska vatten.
Till Amerika och Kina gick storseglarna
och vände hem stinna som slaktgrisar
med bukarna spända av kaffe, socker och te,
sydfrukter, specerier, kostbara viner, all världens ljuvaste lyx.
Då fick man glada vanor i staden vid älven.

Där ute, där den stora dammens vatten
i dag ligger blankt och sovande,
simmade den gången Brunnsholmarna fram
som nordiska gondoler.
Alarna fällde sina gröna förhängen
kring sommarvärdshusets veranda, där lyktorna
vänligt blinkade fram i kvällarnas varma mörker.
Klirr av bestyrsamma skedar i toddyglasen,
sorl av röster som skrattar och skämtar.
— „Ah, bästa mamsell — det doftar pikant!
Vad händer i köksregionernas heliga rum?
Det vattnas i munnen, vad bjuds av delicer?
Levande stekta nejonögon, charmant.
En kotlett, en omelett, en fågelragout,
en ruda stekt som bara Ni kan göra det, Mamsell Mari!“
Och månen stiger full och väldig upp
vid älvens branta strand, tätt över Döbelns hus.
Och forsen mumlar mellan tusen stenar,
och kvarnen sover kring sitt slitna hjul.

Det var tider som man länge skulle minnas.
Då red den stolta majgreven i vårens gator,
orädd och skön med klarblåa blicken riktad, mot framtiden.
Och hur vackert har inte skalderna senare
tolkat hans sinnelag och idéer.
Han talade om arbetarnas rättmätiga andel
i all slags vinst på arbete och affärer, säger de.
— „En höna i var gryta,
en blomma på vart fönsterbräde“, var hans recept.
Och i sådant syfte kokades beck vid älvmynningen,
bakades murtegel högre uppåt land,
blåstes konstfärdigt och vackert glas
i glasbruket vid Sandnäs
dit mästare från Skottland och från Tyskland
hämtades att lära ut sitt yrkes knep.
Och de stora skogarna, som ännu ingen hade rört,
skulle man såga och exportera.
Man såg dem förvandlade till guld, ödemarkerna,
som sträckte sej där långt inåt
mot Savolaksbygdernas sjungande mörker.
Präktigt smidde man planer att förtjäna och handla,
att bygga ståtligt och att glädjas stort.

Men där var också annat, djupare,
som grodde i en lycklig jordmån.
Försiktigt prövades om pennorna,
som skrev så vackra siffror på kontoren,
också kunde nyttjas till en annan konst.
En fräck krabat med namnet Runeberg
från Jakobstad här tätt intill
skrev plötsligt häpnadsväckande poem
om kärlek, fosterland och krigaröden.
Det väckte glädje och beundran.
Och länge räckte det sen ej
så skrevs här också dikt och prosa i Nykarleby.
Det kom en tid då Finland trädde fram
i nordisk diktning
med tvenne stora namn
— det ena överfört från Jakobstad till Borgå.
det andra knutet till Nykarleby.
Här byggdes Kuddnäs, och den store Morbror Zackris
sände ut de härligaste böcker
med överflödande och varm och mänsklig diktning.
Med sina ord blev han en väktare
som väckte vårt folk till nödvändig insikt
inför ryska anslag.
Vår tro på egen kraft, vår tro på frigjort land
från Bottenhavet till Karelens skogar.
blev genom honom uttryckt och besjälad.
Och kraften, övertygelsen, glädjen i sitt verk
sökte Topelius ju alltid här
hos Dej, Nykarleby.

Inbjudningskort till bröllop 1887.

[Originalbilden var av sådan kvalitet att den inte
kunde publiceras. Gjorde i stället en någorlunda lik efterbildning så att man kan få en uppfattning om ”typsnittsglädjen” som florerade vid tiden.
Eugen Boehm ledde arbetet med Juthasmonumentet två år tidigare.]

Och efter honom följde andra.
I rådmansgården, mitt emot Kuddnäs.
med den blanka älvbukten emellan,
växte två skrivande söner upp
— Paul Werner och Mikael Lybeck.
Hur många ljust vilande lugna sommarkvällar
satt inte de två och lyssnade
till Morbror Zachris berättelser.
Och hur ivrigt läste de inte hans böcker
under de långa sommarlovsmånaderna på Alörn,
där släkterna blandades och tävlade
turvis om fiskelyckan och turvis
om skickligheten i skådespelarkonst och diktning.

Då var Nykarleby, idyllen långt avsides
från politikens grova spel och dystra allvar,
en lycklig arbetsplats för dem
som sökte stillhet, avstånd och fördjupning.
Här slipades diktens vapen före striderna,
här övades och prövades i lek och allvar
ung inspiration och växande mognad.
Och som vi vet, blev Mikael Lybeck med tiden
ett namn som skrevs i många böcker.
Han flyttade till Helsingfors,
han reste tidvis runt i Europa,
han blev med åren enstöringen och filosofen
som grubblade och tänkte, gömd på Vallmogård
— men glömde ändå aldrig bort
sin hemstad.
Nykarleby fanns med i varje rum på Vallmogård.
Nykarleby fanns med i varje bok han skrev.

Det vill jag gärna vittna om i dag
då jag har kallats hit till högtidsfesten.
Jag lekte ju som barn på farfars Vallmogård,
jag dansade var jul kring farmos julgran
där många många småting svängde runt i grenarna
och viskade om Dej, Nykarleby.
I den stora soffan satt jag med en gammal
kanonkula från Jutas hårt i händerna,
när — som traditionen bjöd —
farmor läste sagor av Topelius.
— Där fanns i farfars goda hus
en stämning fylld av uppfordrande minnen,
fylld av rik och innerlig kultur
som skapats i ett starkt och målmedvetet Österbotten.
Där fanns ett arv, hämtat i Nykarleby,
troget vårdat och kärleksfullt förkovrat
av diktaren på Vallmogård.
Och detta arv blev givet vidare
till barn och barnbarn — så att jag,
när jag i dag står här som stadens gäst,
ingenting riktigare säga kan, än: „Tack för allt detta
som här skapats och förkovrats!“

Tag därför, kära jubileumsstad, min hyllning.
Tag här ett tack direkt ur hjärtat
som det med glädje uttalas i en högtidlig stund.
Tack för Din skönhet och Din ljusa grönska,
tack för Dina höga stränder och Ditt levande vatten,
tack för Din historia och Dina goda människor,
tack för traditioner, minnen och kultur.
— Där ute i den stora världens mitt
där bullret, smutsen och den svåra stressen
i dessa tider tagit väldig makt,
ska mycket av allt detta glömmas bort.
Tack Nykarleby, som än kan ge oss
ro att lyssna till älvens lugna stämma.
Tack Du, som bjuder annan visdom
än den hårda jaktens ödslighet och hets:
— Ej var det livets mål att jaga, pråla,
övermodigt överträffa i en ytlig tävlan.
Men väl att lära hur ett liv ska levas riktigt,
och lära att förstå den svåra leken.
Och ytterst lära hur man älskar
innerligt älskar människorna och livet,
så som Du alltid gjort, Nykarleby — vår stad.

Kuddnäs 1862—63. Zacharias Topelius barndomshem.

Sebastian Lybeck (1970) Festdikt vid Nykarleby stads 350-årsjubileum, Vasabladet september 1970.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Jubileumskommitténs redogörelse för Nykarleby stads 350-års juileums festligheter.
Fler stadsbeskrivningar.
Fler artiklar ur Vasabladet.
(Inf. 2006-09-12.)