Enligt
den sk stängsellagen från 1864 måste alla bönder ha sina
ägor ingärdade medan kreaturen fick ströva fritt i skog och mark.
Under den tid befästningen på Gräsön var i användning
fick inga grindar eller gärdesgårdar stänga av vägen mellan
förläggningen i byn och försvarsverket på Gråsön
när ryssarna kom farande med sina hästar. Byns bönder måste
ha vallpojkar som vaktade korna. Vallpojkarna fick ersättning för sitt
arbete av socknen.
Byns samlingshus var huvudförläggning
för den ryska truppen. Vaktposterna bodde i manskapskorsun på Gråsön.
Tre officerare som hörde till truppstyrkan bodde i gårdar intill samlingshuset.
Truppens befälhavare var en kapten med tillnamnet Famin. Denne var en lärd
officer. Han hade ett välförsett bibliotek som dock i huvudsak bestod
av litteratur kring artilleriet. Famin red en vit häst. Både ryttarens
och hästens utrustning var alltid skinande blank och väckte bybornas
beundran. Den andre officeren var en löjtnant som hade sin hustru med sig.
Dessa bodde i Sunds gård vars värdfolk då just råkade befinna
sig i Amerika. Den tredje officeren var till graden fänrik. Truppens tolk
var en estländare vid namn Bremer. Denne Bremer försökte ställa
sig in hos byborna, som till en början trodde väl om honom, men som
så småningom fick en helt annan uppfattning om den gode tolken.
Om
ryssarnas hästar kan sägas, att de i allmänhet var mindre än
de finska och grå till färgen. Som stall hade ryssarna inrett alla
tre rummen i Westerlunds ria.
Manskapet i den
ryska förläggningen ville i regel stå på god fot med byborna.
Sålunda var småpojkarna ofta där och drack te och åt limpa
tillsammans med soldaterna. Soldaterna höll sig även med en sorts väldoftande
parfym av vilken gossarna ibland kunde få sig en dusch till soldaternas
stora förtjusning.
En och annan av byns
gossar lärde sig efterhand även litet ryska vilket ledde till att bekantskaperna
blev intimare. I Haralds bagarstuga bakade ryssarna sitt bröd, närmast
påminnande om franskt bröd. Deras "rysslimpor" däremot
lär nog ha kommit längre ifrån.
I
det gamla kallmejeriet på andra sidan vägen — där Andelsringens
filial nu finns — var förläggningens kök inrymt.
Byns
telefoncentral fanns i änkan Erikssons gård. Hon tog senare tillnamnet
Ahlnäs. Gårdens då 15-åriga son Thure fungerade för
det mesta som telefonist — dock inte ensam. En rysk soldat, Nikolai Voitkevits,
var inkvarterad i gården och följde med de samtal som förmedlades.
Själv hade ryssarna telefon i sin förläggning och vid batteriet
ute vid Gråsön. Denne Thure, på vilkens berättelse den här
artikeln bygger, lärde sig telefonryska rätt bra.
Nikolai
Voitkevits, inkvarterad som telefonavlyssnare hos familjen Eriksson, senare Ahlnäs,
där byns telefoncentral fanns. |
I
Thure Ahlnäs hem hade man stor nytta av telefonisten Nikolai ty alltid blev
det över av hans mat, speciellt limpor, även för gårdsfolket.
Därtill fick Thure lov att komma till bageriet tidigt på morgonen så
att ingen granne skulle se när han knallade hem med en limpa under armen.
Ryssarna hade i regel ymnigt av god mat, men efter oktoberrevolutionen 1917 blev
det sämre. Då lär även soklotbornas saltströmning ha
dugt på matbordet.
Denne Nikolai ville
också ha Thure med sig till Ryssland — så intim blev deras vänskap
— men hans mor Johanna avstyrde planerna.
—
Men nu så här 60 år efteråt är nog det mesta glömt,
säger Thure. Den ryska förläggningen i Soklot hade nummerbeteckningen
7 medan förläggningen i Jakobstad hade nr 5. Men numren var på
den tiden hemligheter som så mycket annat.
Händelserna
skiftade snabbt de här åren. Mångt och mycket kärvade till
sig i landet. I tidningarna fanns kungörelser om att alla cyklar måste
anmälas och förses med nummerbrickor. Motorbåtarna måste
uppges och registreras. Likaså måste alla vapen anmälas och innehavaren
ha intyg.
Den 28 januari 1918 kastades så
formligen allt överända. Ryssarna i förläggningen avväpnades.
Styrkan bestod då av ca 80 man. De övriga var på permission.
Tolken Bremer uppgav var förläggningens vapen och ammunition fanns,
men byborna var misstänksamma och anade att det fanns vapen gömda som
ryssarna inte ville avslöja. Det berättas att Jakob Smeds då skall
ha stött gevärskolven i bordet så att koppar och kärl hoppade
varefter han skrek åt tolken att denne skulle hålla sig till sanningen.
Darrande och blek om kinden avslöjade då Bremer förläggningens
vapengömmor.
Där fanns splitternya
japanska vapen i ouppackade lådor gömda under golvet på flere
platser. När alla vapen och all ammunition samlades ihop blev det tillsammans
med kanonerna och annan utrustning hela 17 stora lass vilka avhämtades av
hästforor från Jakobstad. Vintern var snöfattig och kall. Mossar
och kärr var tillfrusna och vapentransporterna till Jakobstad gick över
Nabba, Degernäs och Skutnabba samt sista etappen längs landsvägen.
Om
kanonernas vidare öden berättas bl.a. att de senare deltog i striderna
vid Tammerfors.
Efter nyskiftet 1938 flyttade
Johan Granvik ut till Gräsön. Dennes söner, Frans och Åke
Granvik har nu sina gårdar intill det gamla befästningsverket. Korsurna
och löpgravarna byggda med svett och möda är sedan länge tillbaka
raserade och jämnade med marken. Endast de tre kullarna finns kvar. På
dem växer nu över 50 år gamla träd. På flere ställen
kan löpgravarna ännu anas i form av grunda diken. Ängarna som fick
släppa till matjord är åter fullgoda åkertegar.
De
som då var unga är i dag män i 70-årsåldern och det
är deras minnen som ligger till grund för dessa anteckningar.
|
