Tjärbränning i Esse — ett revitaliserat hantverk

av

Jens-Ole Hedman

I mitten på 1960-talet inspelades en s.k. hembygdsfilm i Esse — Ådalsbygd I. Den hade premiär vid Esse-dagarna 1967. Innehållet bestod av arrangerade scener kring äldre tiders hantverk, jord- och skogsbruk insprängt med anknytande seder och bruk. Man hade då redan tänkt att tjärbränning skulle ingå i handlingen men det tycktes bli så arbetsdrygt att man lämnade saken att bero.

Detalj ur ”Charta öfwer Fors Hemmans skog belägen uti Lappforsby, Pedersöre socken.” Ritad av Jonas Portin 1825. Kartan i privat ägo. Foto: Jakobstads museum - Jens-Ole Hedman. Ett större utsnitt av kartan finns på pärmen till Bottnisk kontakt X.

Tio år senare var man redo för en andra del av hembygdsfilmen och redan vid planeringen stod det klart att hela filmen skulle komma att handla om tjärbränning. Det var ingen enkel sak filmarbetsgruppen tog tag i. Det var tunnsått med sagesmän som själva hade praktisk erfarenhet av tjärbränning. En nyckelperson i sammanhanget blev Thure Hedman, min farbror, som i sin ungdom tillsammans med sin far bränt flera dalar. Den sista så sent som 1947.

En annan viktig källa var Alfons Anderssons avhandling från 1930-talet om tjärbränningsterminologi i Esse socken inom ämnet nordisk filologi. Hans sagesmän var ortsbor födda på 1870—80-talen.

Den första revitaliserade tjärdalen brändes 1975, den andra 1982 och senast brändes dal 1995. Samtliga i en dal från mitten av 1700-talet i Lappfors.

Jag var med och brände tjära 1982 och samlade då in material för en uppsats i nordisk etnologi vid Åbo Akademi. Denna artikel bygger på detta material. Jobbar nu som fotograf vid Jakobstads Museum.