Helsingfors Journalen dec. 1937
J U L V I S A N S H E M G Å R D
HOS LILLE ZACHRIS PÅ K U D D N Ä S
Julens visa, med sina strofers rim, och sin
enkla hjärtliga melodi, har gått vilse i den
nya tidens jäkt. Som så många andra av den
stora högtidens gamla attribut, har den blivit
överröstad och undanträngd av mera tidsen-
liga uttryck för julfirandet. Numera, då
grammofonen återger den härligaste julmusik,
av världsberömda konstnärer, och radion låter
oss höra den heliga nattens gudstjänst ända
från Betlehem, blir hemmets anspråkslösa
visa hjälplös, onödig och allt sällsyntare. De
yngre generationerna förstå inte ens sakna
den, liksom de inte heller sakna december-
kvällarnas sprakande köld och julmorgonens
bjällerklang från fordom. Men de äldre av
årets julfirare, de, som levat länge nog för att
minnas seklets yngsta år och kanske 1800-
talet, för dem är den moderna julen, med
elektriska granljus och bilfärd till ottan, bara
dålig imitation. Den stämning, som tätnade
kring gångna tiders jular, kring björkveds-
brasan och stakens drypande ljus, är för dem
oförglömlig. Den ägde helgens sanna frid,
och en värme, som i sin allt och alla omfat-
tande välvilja och kärlek verkligen lät:
” -- -- de mörka, frusna
hjärtan åter ljusna. -- -- ”
[Hela visan.]
Att denna stämning, från den gamla goda
tiden, tog form och gestalt i innerliga små dik-
ter, som fann vägen till alla hem, och snart
sjöngs i hela Finland genom ett halvsekel, ha
vi Zacharias Topelius att tacka för. Inte den
berömda skalden och tidningsmannen, i lan-
dets huvudstad, utan den lilla gossen Zachris
på Kuddnäs hemman i Österbotten. Han, som
huttrande i sin vindskammare, på bara små
fötter smög fram till fönstret för att se om det
bildats skare under natten, som, ängsligt lyss-
nande nedåt trappan, försökte utrannsaka om
Brita redan sysslade med julkaffet i köket,
och om drängen där ute ordnade med fällarna
för slädfärden till ottan. Det är lilla Zachris’,
av julens högtidlighet bräddfulla hjärta, som
ännu många år senare lockar fram varma
strofer ur den grånade skaldens penna, och
låter dem spegla barnasinnets hela förväntan
och glädje:
”Ute mörknar himmelen,
brasan tänds på hällen.
Kommer du till oss igen,
Kära jul, i kvällen? . . .”
”O, hur vi ha väntat dig,
räknat dag och timma!
Solen har försovit sig,
Månen kröp i dimma. . .”
[Hela visan.]
Hemmet utgör den självskrivna ramen för alla
Topelius’ juldikter, som främst rikta sig till
barnen. Det är som hade han velat, i tack-
samhet över sin barndoms sällsynt lyckliga
jular, dela ut av minnet åt alla dem, mot vilka
ödet varit mindre givmilt. Förunderligt väl
lyckades han i sitt uppsåt. Oräkneliga barn
lärde sig se på granens grönska och ljusens
festliga lågor med hans ögon, om än verklig-
heten omkring dem kanske inte alltid stämde
överens med visans julbeskrivning. Så blev
skaldens hem för barnfantasin den idealiska
inramningen, den plats där sagans tomte och
goda julänglar trivdes, där granen var vack-
rast pyntad, och stjärnan lyste klarast:
”Nu så kommer julen!
Nu är julen här,
litet mörk och kulen,
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn’
och i högtidskläder
dansa barnen in.
Ljusen och lanternan
glimma högt kring dem,
som den klara stjärnan
ifrån Betlehem.”
”-- -- Tusen skalkar gunga
ystra på ditt knä,
och små änglar sjunga
kring vårt juleträ. -- -- ”
[Hela visan.]
Kuddnäs, den vita gården vid älven högt uppe
i norr, blev alltså julvisans hem. Mer än ett
sekel har flutit bort på tidens ström, sedan
lille Zachris här såg julljusen spegla sig i hem-
fönstrens svartnade kvällsrutor. Obarmhär-
tigt skingrade ödet redan tidigt allt vad han
älskat på denna gård, där hans mor skapade
så mycken trevnad. Främmande händer
byggde upp ett främmande hem inom de vita
väggarna. Med värkande hjärta såg den
vuxna skalden hemmet gå växlande öden till
möte. Han anade inte då att en fjärran tid,
värmd av hans sånger, pietetsfullt skulle
ställa allt tillrätta i den gamla byggnaden.
Att ägarna av tillhörigheter från hans barn-
domshem, både släkt, vänner och främlingar,
ivrigt och beredvilligt skulle hämta tillbaka
vad de förvärvat. Han visste inte att Kudd-
näs en gång oberoende av tidens flykt skulle
stå pyntat och fint för all framtid, med helg-
stämning i sal och kammare.
I dag kniper rimfrosten stadigt om träd-
grenarna, som på trädgårdssidan förtroligt
sträcka sig mot Kuddnäs rappade vägg och
blanka fönsterrutor. Bakom det låga spjäl-
staketet, som inhägnar snöiga rabatter och
gräsmattor, flyter älven, mörk och hemlig-
hetsfull, redo att när som helst draga istäcket
över sig, och längre bort skymtar Nykarleby
med sin träkyrka, vars klockor i lugna, djupa
slag ringa in helgen. Snön i Kuddnäsallén,
som från stora landsvägen snörrätt leder fram
till porten är, liksom på den hemtrevliga
gårdsplanen, väl skottad, och stora ingångens
trappa har blivit omsorgsfullt sopad. Det
gamla låset gnisslar, dörren går upp och slår
med en liten smäll igen efter oss. Vi stå inne
i Zacharias Topelius’ barndomshem, och ofri-
villigt ringer hans ofta citerade Majniemistro-
fer i vårt öra:
”Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid,
Här bor ett älskat minne blott
av liv som flytt, av tid som gått!
Dröj vandrare, eho du är,
var lugn, var god, var lycklig här!”
[Hela dikten.]
Kuddnäs är ett förunderligt museum. Stäm-
ningen här inne är lika mjuk och stilla som
landskapets konturer utanför. När man gjort
hela sin rond genom alla de olika rummen,
och hamnat tillbaka i förstugan, har man all-
deles glömt bort att det är en plats, där var
man, för några mark, kan gå in. Så starkt är
intrycket av intimitet, av ombonad herrgårds-
atmosfär och fridfullt hem.
Genom otaliga beskrivningar i vår littera-
tur och press har interiörerna på den gamla
gården blivit bekanta också för dem, som
inte varit i tillfälle att bese dem: sängkamma-
ren med den anspråkslösa vaggan, faderns
rum med stolen, i vilken han satt förlamad
åtta långa år, matsalen med sitt trevliga pors-
lin i skåp och skänk, de båda förmaken, den
stora öppna spisen i köket, och slutligen Zach-
ris gavelrum uppe på vinden. Just nu, i jul-
tider, intresserar oss salen, byggnadens största
och vackraste rum, mest. Det var alltså här
inne, som granen restes och dekorerades, den
gran, som gjorde ett så outplånligt intryck på
lille Zachris, att han senare, gång på gång,
återkom till den i sina juldikter:
” -- -- Kära, är du redan, säg,
från din driva hit på väg?
hänga ren på dina grenar
äpplen, guld och ädelstenar? . . .”
[Hela visan.]
Vilken förståelse hade inte den stora barna-
skalden ständigt för de allra yngsta familje-
medlemmarna! Ovanstående citat, hämtat
ur den ofullbordade ”Sista julvisan”, skriven
så sent som 1886, låter oss oemotståndligt, i
några ord, uppleva de tidiga barnaårens vän-
tan bakom stängda dörrar, prasslet av paket,
och suset av grenarna när granen släpades in,
hela intresset för de vuxnas sysslor med ljus
och grannlåter. I ”Julgranen” tar Topelius
ett annat, kraftigare grepp om ämnet, och,
väver, på sitt älskvärda sätt, in en moralise-
rande tanke i verserna om trädets trista öde:
” -- -- ty jag var skogens unge prins;
rak som ett ljus var stammen. -- --
Sen blev jag förd till herregård;
där skällde på mig hunden.
En moder tog mig i sin vård,
jag blev med kransar bunden.
Jag kläddes som den unga brud
i silkesband och blomsterskrud,
ty nu var högtidsstunden.
Jag fördes in till julekväll
när ljusen brunno klara;
där jublade så glad, så säll
en yster barnaskara.”
[Hela dikten.]
 Kuddnäs i vinterdräkt. Förstoring.
[Notera granrisarrangemanget för en Nykarlebystjärna i flaggstången!]
Spegla sig ljusen från en gran i den gamla spegeln? Förstoring.
|
