Gick som följetong under januari 2026.

Har länge tänkt att boken som utkom 2006 borde finnas på Nykarlebyvyer, men först i januari 2026 kom jag till skott. Görel Ahlnäs förmedlade kontakt till rättighetsinnehavaren Vibeke Nyholm som också tyckte det var en bra idé.

Livets debet och kredit

Berättelser från åren 1934–1985

Gösta Fagerholm

Innehåll

ISBN 952-99740-4-3
Labyrinth Books Ab

© 2006 Gösta Fagerholm
Omslag: Ove Lillas
Ombrytning: My Type/Ove Lillas
Tryck: Oy Fram Ab, Vasa 2006

Ett stort tack till min syster Greta med familj, som
hjälpt till att få mitt handskrivna material i datorn.

Tack också till Kulturfonden som
möjliggjort utgivningen av min bok.

År 1934

I maj flyttade vi från Karleby Rimmi till Nykarleby. Farsan hade jobbat många år på en läderfabrik. Han ville pröva något annat, och hemtrakten drog. Vi flyttade till Långraden vid Karleborgsgatan. Det var ett råttbo efter vad jag hört berättas.

Senare, då jag började minnas, har jag flera upplevelser av detta råttelände.

Den 27 april 1933 dog farfar Mats Fagerholm. Farfar var hemmansägare i Nykarleby, Forsby. Där födde farmor och farfar upp 13 barn. Jordbruket tog stor del av året, men farfar var också en god skomakare och snickare. Bland annat gjorde han träkärl (laggkärl). Sedan höstens skörd var bärgad, gjorde han långa resor till Helsingfors. Första tiden gick han till fots. Han var där på snickeri- och byggjobb. En gång då han kom hem, var järnvägen till Tavastehus klar. Han tyckte, att vägen var lätt, då han gick sista biten cirka 280 km. På äldre dagar var farfar ofta sjuk i magbesvär. Det var troligen blindtarmen, som plågade honom i många år. Men vad han dog av vet jag ej.

Farmor och farfar fick 10 pojkar och 3 flickor. Det blev en stor familj. Farmor födde en gång trillingar. Det var pappa som fick namnet John, Ivar och Joel.

Den sistnämnde dog vid 6 månaders ålder. Trillingfödseln blev en stor händelse i bygden. Det kom många gratulanter till farmor och farfar. Tidigt på dagen gick faster Ida, som var 12 år, över till granngården och stod där innanför dörren med fingret i munnen och sade: ”Igår var vi 6 och idag är vi 9.” Ida sprang hem med gubben från granngården. Han gratulerade farfar för vad som skett. Farfar stod där chockad. Han sade: ”Jag förstår inte hur det kunde gå så. Jag som alltid brukar röra mig så försiktigt.” Farfar hade gjort en fin trävagga till det väntade barnet. Men då det visade sig bli fler, fick han fort söka efter pärtkorgar.

Pappa brukade berätta om hur de tidigt började delta i arbetet på gården. De fick vara med i sådd och skörd och köra hem ved från skogen. De hade utskogsskiften bakom Sorvist. Odlingsmarkerna var flera med små skiften i Forsby. Farmor var en mångkunnig bondmor. Hon hade många kor i fähuset, var alltid tidigt uppe och sent i säng och såg till att andra i huset hjälpte till. Farmor tog vid höstslakten tillvara inälvor som hjärta, lever och njure. Tarmarna från får tvättades och användes vid korvtillverkning. Av blodet bakades det blodbröd av och av ullen gjordes vantar och strumpor. Så slet farmor och farfar. Det var långa arbetsdagar. Varifrån fick de den sega uthålligheten att uppfostra den stora familjen? Det blev trångt i boet. Redan i unga år emigrerade två till Australien, två till Amerika och senare en till Sverige. Nu var Fagerholmssläkten spridd i fyra världsdelar.

Vad pappa jobbade med det året har jag inga minnen av. Men min bror Erik började i Normens skola på hösten. Morfar Vilhem Jakobsson dog den 14 december 1934. Jag minns, då jag var hos honom på sommaren, och han låg i sängen och hade svårt att röra sig efter slaganfallet.

Jag kommer ihåg hans långa vita skägg. Jag fick många lekkamrater, bl.a. Bibbi, Nicke och Kimmo. Det bodde många familjer i Långraden. Jag tror det var 4 stycken. Ellen Barrner, som ägde huset, tog låg hyra. I det långa uthuset hade Ellen hönsfarmen. Det var därför det fanns sådana mängder av råttor. Jag glömmer aldrig den natten, då pappa jagade råttor med brandjärnet. Vi blev skräckslagna och rädda att gå på pottan. Jag minns, att pappa slog råttor så att brandjärnet gick sönder. Senare, när jag blev äldre, hade vi metspö i hönshuset. Vi satte en korvbit på kroken, och då vi fick napp, lyfte vi upp. Sedan var det bara att slå ihjäl råttan.

Min morfar, som kallades Brännvins-Jakobsson, var en period före första världskriget föreståndare på en av brännvinsbutikerna i staden. Som sextonåring for han första gången till sjöss. Men med åren blev det många färder över världshaven. Mormor var även med många gånger. Min moster Nupa var född i Brooklyn i Amerika vid ett ställe, som allmänt kallades för Dyngviken. Med åren stannade mormor hemma, för flera barn föddes. De hade ett litet arrendejordbruk med några kor och får men ingen häst. Häst brukade morfar låna av grannen. En gång, då morfar lånade hästen, sade grannen: ”Du kan försöka rida.” Han fick till svar: ”En sjöman till häst är en styggelse för fan.” Åren gick och kring första världskriget bildade morfar med två andra ett bolag och köpte in ett litet ångfartyg, Belbas lastbåt. De körde laster på Bottenviken och till Östersjöhamnar. Morfar var kapten, Andell var styrman, och Vilhelm Marklund skötte ångmaskinen, men kockens namn minns jag ej.

Förstoring.
AI-kolorering.

Ångfartyget Belbas samt besättningen.
Förstoring.
[Fotona i boken utbytta mot dem jag skannade sommaren 2004.]

Under åren 1916–1918 var morfar med om att transportera vapen på Belbas för landets frigörelse från Ryssland. Det var ju ett farligt jobb han utförde tillika med andra frakter. För detta fick han 1918 medalj av Mannerheim. Mamma brukade berätta om då hon jobbade i Vasa i början av 1920-talet. Då morfar lade till med båten vid sockerbrukskajen, var hon flera gånger ombord. Dessutom lade båten till flera gånger vid Andrasjöns lastbrygga. Slutet för Belbas kom, då de körde på grund utanför Jakobstad. Grundet var inte utprickat och fick senare namnet Kallan. Där finns nu en kasunfyr. Morfar var även periodvis i tjänst åt skogsbolag, som hade sågrörelse vid Nålön. Han hade även hand om virkestransporter. Det var många laster som skulle ordnas, ved och sågvaror. Mormor dog 1920. Efter vad mamma berättade var orsaken blodbrist p.g.a. trikinmask. Mormor kom från Kovjoki och var dotter till Jakob Johansson Pet. Detta som jag här nedskrivit om min morfar, har min mor berättat för mig sedan många år tillbaka.

[Detta torde vara Jakobssons medalj som alla deltagare i Frihetskriget fick. Fotad sommaren 2004 och nu drygt 21 år senare kom bilderna till användning.]

År 1935

Jag minns, att min mamma den 18 januari flaggade med en handduk. Ellen frågade: ”Vad betyder det här?” Jag kommer ihåg, att mamma då svarade: ”Gösta fyller fem år idag.”

På vintern var vi ute mycket och tumlade om i snön. Vi hade inga kälkar, så vi satte bara en hård kartongbit under röven, och så bar det av nedför backarna. Det fanns inga leksaker, som jag kan skryta över utom en trähäst och en docka, som hette Bata-Stina, som blev hårt sliten och läckte sågspån. Jag minns, att pappa var på byggjobb. Bland annat byggdes Östervalls åldringshem [som dock invigdes redan i december 1933]. Han var också med farbror Joel och Hannes i Soklot och Kovjoki.

Det var mycket byggverksamhet där p.g.a. nyskiftet, som pågick. Där vi bodde i Långraden i ett kök och ett sovrum, fanns det inga bekvämligheter som vatten och avlopp. Där trängdes mamma och pappa med fyra ungar. Då förstår man, att det var hårt.

Det fanns inga socialbidrag på den tiden, utan folk måste arbeta hårt för att överleva. Vintern 1935–36 jobbade pappa åt farbror Ivar i Rimmi, Karleby, där Ivar hade startat eget garveri med sin svåger. Pappa kom hem till oss varje veckoslut. Så man får säga, att familjen bodde på två ställen.

Det växte upp många stora familjer på Källbacken, där vi bodde. På hösten började Erik i andra klassen i skolan. Många barn var i gång om vintern vid Helandersbacken med kälkarna. Om somrarna var det bollspel och mycket hålligång för ungarna. Vi blev fort bekanta med de äldre grannarna, bl.a. tant Vidman, Blåbäri-Aina, fru Sarin med flera. Aina hade fin blomsterträdgård. Hon var torgförsäljare. Fru Vidman såg till att stadsherrarna hade rena, fina, stärkta skjortor. Skarp i mun som hon var så fick nog grannarna hör ett och annat sanningens ord. En gång då vägtrumman var fastfrusen på våren och vattnet svämmade över Vidmans tomt, började hon skälla på Aina. Så fort Aina hackade upp, så började vårvattnet rinna igen. Aina ropade: ”Nu rinner det.” Vidman ropade tillbaka: ”Lyft upp kjolen, där det rinner!” Det var som om fru Vidman höll sig lite förmer än Aina.

Blåbäri-Ainas hus på Källbacken, som
det ännu såg ut i början av 1950-talet.
[Långraden i bakgrunden. Notera att sockeln är gjuten!]
Förstoring.
AI-kolorering.
Skarpare AI-kolorering men fel färger.
Originalet i SV/V, skannat 2004.

Blåbäri-Aina var granne med oss, då vi bodde vid Långraden. Hon bodde i sin lilla stuga på cirka 10 kvadratmeter och levde förnöjd bland sina trädgårdsland, blommor och drivbänkar. Man minns Aina, då hon tidigt om morgonen drog iväg till torget med dragkärran lastad med blommor, grönsaker och bär. Hon var nöjd med den lilla inkomst hon fick. Aina hade ingen lätt start i livet. Hon var det sista barn, som gick på auktion i Nykarleby. På den tiden lades föräldralösa barn ut på entreprenad till föräldrar, som lade det lägsta budet för att uppfostra ett barn till vuxen ålder. Det var staden som betalade och ville ha så låga kostnader som möjligt. Aina växte upp på Högbacken i Nykarleby i en bra familj och lärde sig fort att arbeta och göra rätt för sig. Det var den tiden, då barn skulle ta i fort med alla sysslor på gården, och Aina växte upp och började snabbt klara sig själv. Hon var ogift, men senare framkom att hon faktiskt hade en son som emigrerat till Island och som under åren sände hem dollar till Aina. Senare efter Ainas död, fann bouppteckningsmännen dollar nedstuckna i en fyraliters blåbärshink som Aina hade sparat för ålderdomen. Så kan en människas liv gestalta sig, hon tänkte väl leva länge och då var hinken bra att ha.

När Aina köpte huset vid Källbacken vet jag ej. Det lilla huset är borta nu, men minnet av Blomster-Aina (som hon också kallades) lever kvar. När jag var barn, var gatan vid Långraden stor lekplats för Källbacksungarna. Där spelades ett spel, som vi kallade fyra mål.

Spelområdet var utmärkt, och vi slog till bollen med bollen med sellträ, och det var ett spel, som samlade mycket ungar. Flickorna hade rutat konkaspel, och även spelades kalika. Fotbollen kom snabbt i användning av pojkarna. Egentligen var gatan för smal för sådant spel, så det hände ofta olyckor med fönsterrutor. En gång skulle jag göra hörnspark, då vinden tog bollen och förde över den Ainas glas drivbänkar. Det var många glas, som gick, men vad skulle jag göra. Jag fick mycket skäll av Aina och vågade inte hämta bollen utan sprang hem. Då kom Aina hem och sade åt mamma, att hon skulle se efter sin unge bättre. Jag låg under köksbordet, hörde allt och var rädd. Aina slog knytnäven i bordet. Katten, som hade ungar i korgen därunder, hoppade upp, och jag minns, att kattungarna skrek förbannat. Drivbänkarna blev reparerade. Pappa hade fönsterbågar med glas, som passade. Jag var och bad om förlåtelse, Aina var nöjd, och framöver blev det ett gott förhållande. Pappa gav mig en ordentlig uppsträckning och sade: ”Kom ihåg hädanefter vad du gör, unge!”

Det var ofta konflikt mellan fru Sarin och tant Vidman, som var från landet.

Sarin ansåg sig vara av högre stånd. Hon hade i unga år varit i Amerika. Eftersom hon var sjuksköterska, gav hon många goda råd till folk. Hon var gift med en snickare, som också han hade jobbat i Amerika. De var barnlösa. Sarin hade två likkistor färdigsnickrade, som låg i uthusboden. Han tänkte framåt den gubben. En gång hettade det till mellan fru Sarin och fru Vidman. Fru Sarin ropade till henne: ”Jag är styrmans dotter och stadens barn och du bara en bondflicka från Pelat.” Gubben Sarin dog före vinterkriget. Tant Vidman dog mellan krigen. Fru Sarin avled 1947. Hon hade jobbat som sjuksköterska. Gubben var finsnickare på båtvarv. De hade sitt hus vid Källbacksgatan. Det var smyckat med mycket snickarglädje. Detta har min mor och far berättat.

Källbacksungarnas vinterlekplats var Helandersbacken och berget. Det var bra sikt åt alla håll. Det var väldigt livligt men en bra sammanhållning mellan ungarna, och kälkarna blev flitigt använda. Mamma berättade, att då hon var liten, var det samma liv i backen som när jag var barn. En gång hade de större pojkarna dragit fram Helanders likkistsläde och lastat den full med ungar. Backen var bra nött och hal, och det gav släden fart. De tänkte, att den följer väl gatan, men den ändrade kurs och for rakt in i Ainas staket av ribbor. Det blev stor skada på staketet, och ungarna hoppade fort ur släden, men jag blev sist. Aina kom och såg vad som skett. Hon var förbannad men såg strax, att det var de äldre pojkarna, som låg bakom eländet. Det blev Hugo och Edvard, som lagade planket. Det var Knut och Erik, som startade åket.

Vid norra änden av gatan vid Olsonsbergen låg Frälsningsarméns spelplats. Det var sång till gitarr, och någon predikade. Där samlades alla åldrar från Källbacken. På den tiden fanns det 30–40 barn från 0–15 år i detta område, som skomakaren gav namnet Nälkämäki eller Hungrigbacke [eller Hungerbacken]. Längst upp i hörnet av Källbacken bodde skomakaren [Alfons Marklund], som var mycket skicklig med syl, tråd, hammare och pligg. Jag minns, att han från barkläder tillverkade pjäxstövlar i många modeller och reparerade gamla skor. Han jobbade många år nere i staden i skomakarverkstad. Då vi var en hel hop små ungar på Källbacken, som behövde klippas, hände det, att skomakaren samlade ihop alla ungar på sommaren en söndagsförmiddag och tog fram sin klippmaskin. Han ställde upp dem norr om huset, och alla ungar, som ställde upp, blev flintskalliga.

Gamle sjömannen Andell besökte jag ibland. Han satt ofta ute på trappan i solen, alltid med sjömansmössan på huvudet, och tänkte tillbaka på sitt sjömansliv. I sin ungdom seglade han över de stora haven som min morfar. Andell var styrman. Jag som barn ställde ju frågor men var för liten för att förstå. Han hostade ofta och tuggade på sina små pastiller, som liknade ekorrskit. De låg i en liten plåtask med bild av Paavo Nurmi. Han erbjöd mig någon gång, men de var så starka så jag spottade ut dem. Styrman Andell hade två barn, Astrid och Toini. Astrid var kanslist på stadskansliet. Toini var telefonist på centralen. När Andell dog, minns jag ej. [1938 enl. Rudolf Olson.]

[Plåtask med storlek som skulle passa i en kavajbröstficka till Karl Fazers pepparmintspastiller. Dekorerad med Paavo Nurmi och Finlands flagga, tillverkades 1926–1939. Asken lades in första gången 2015.]
Från Kerro museolle.]

År 1936

På våren flyttade vi till Isakssons hus mittemot församlingshemmet [som kallades Bönehuset]. Där fanns tre rum i södra änden, och i den norra delen bodde Ida Tanskanen. Det var ett lugnt ställe, men det fanns inga bekvämligheter i huset. WC fanns i det kalla uthuset, där det fanns två hål. Det var en som sade, att det var för höger- och vänsterhänta. Vi fick nya lekkamrater, både finska och svenska där. På hösten började Erik i tredje klass och Gertrud i första klass. Så då var hälften av oss på skolbänken, medan vi två yngre sprang fria omkring och lekte. Jag minns, att pappa hade hem en kattunge från Rimmi, en australisk ras utan svans. Katten fick heta Lalu, och vi hade den i sju år. Den var så klok, så då dörren var stängd kom den in via skorstenen många gånger.

Jag minns, då folk pratade om spanska inbördeskriget. Man undrade vad riktigt krig var. Därför kom vi också med, då äldre pojkar lekte krig. Jag var ju bara 6 år, då jag såg, hur man laddade i med svavel i tomhylsor och slog på med hammaren. Även jag slog ju och fick en smäll i benet, som blödde bra. Barn är barn.

På hösten dog farmor Karolina Fagerholm. Det var den 25 oktober. Jag minns, att folk var samlade i storstugan i Forsby. Till julen brukade mamma baka småkakor och guttagubbar. Det var mycket sparsamt med julklappar, för man hade helt enkelt inte råd med sådant. Kläder, som Erik och Gertrud växte ur, använde jag och Gerda. Använda kläder sprättades upp, och mamma sydde om dessa, så att man kunde använda dem igen. Pappa, som var skomakarson, sydde och lappade skor. Jag minns, då han om kvällen satt och jobbade och t.o.m. tillverkade becktråd. En tid hade han som deltidsarbete ett garveri i uthuset. Där beredde han pälsskinn, och verksamheten var igång ända till 1946. [På sidan 27 berättas hur man gör becktråd.]

[Österbottniska Posten, 02.09.1938, nr 35, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2026-02-14.)

På våren 1936 var Prostasbäcken full med smältvatten. Då fick jag och Börje Nyman tag i ett gammalt degtråg, som vi skulle ha som båt. Börje sade, att jag skulle pröva först. Då gick det snabbt upp och ned med mig i det iskalla vattnet.

Börje fick mig iland, och sedan gällde det att fort komma hem till mamma och byta kläderna, som var fulla med gräs och lervälling. Det blev en fin lärdom, att ungar skall hålla sig borta från farliga vatten.

Vid Rummelbacken brukade Frälsningsarmén hålla friluftsmöten, där många ungar hörde på sång och musik tillsammans med de äldre. Man hade byggt en estrad på sydvästsidan av backen. Det var ju inte så bra, att ungar besökte bio Scala för tidigt, för det ansågs skadligt. Så hörde man de äldre prata. Den första filmen jag såg var Snövit och de sju dvärgarna, och då var vi där hela skolklassen 1937. [Filmen hade världspremiär den 21 december 1937 och visades för första gången för allmänhet den 4 februari 1938, så det var senare den kom till Nykarleby.] Det fanns inte många bilar i staden. De som körde taxi var vad jag minns Armas Pihlainen, Elisabet Ahlström och Alfred Sund. Den sistnämnde hade även lastbil och buss.

Huset i Rimmi där vi bodde.
[Ett parhus av ovanlig modell. Ej känt om huset var rött, men sannolikt.
Notera den stiliga Ford Anglian!]
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1937

Vi bodde fortfarande i Isakssons hus fram till våren, men i maj flyttade vi till Lybecksgatan. Pappa köpte huset av Liisa och Esaias Markkulas arvingar. Priset var 11 500 mark. Pappa började röja upp på tomten, och potatis- och trädgårdslanden gjordes snabbt i ordning. Inne i huset fick man börja med att ta kål på vägglössen. På gården var det nära till brunn, och det fanns ett stort uthus, där vi under senare år hade gris och får. Det märktes nog på mamma och pappa hur nöjda de var att flytta in i eget bo. Husets boyta var 30 kvadratmeter. I köket fanns en Högforsspis, och sovrummet hade bra plåtugn. Jag minns, att jag sov en tid under bordet i köket, för det var så trångt. Vi var ju sex personer. Pappa hade fått jobb på mejeribygget och såg ljust på framtiden.

Esaias och Liisa Markkula hade bott i huset sedan 1897. Esaias var arbetare som de flesta i staden. Liisa hade jobbat åt en läkare i staden i yngre år. Där fick hon under åren lära sig om salvor och mediciner m.m. Hon började i sitt hus vid Lybecksgatan behandla folk med salvor och mediciner, som hon tillverkade själv. På sommaren samlade hon in växter och rötter och torkade dem. Det var många, som sökte sig till Esaias Liisa, som hon kallades. Av äldre har jag hört berättas, att Liisa kunde behandla ryggar och leder, bölder, värk samt åderlåtning (koppa). Alla, som kom dit och ville ha bot, måste ha en flaska brännvin med. Esaias Liisa dog 1935 och Esaias dog 1936. Då vi flyttade till Lybecksgatan 1937, så fann vi uppe på husets kallvind torkade växter och rötter. De hängde i knippen på sidåsarna. Det hände flera år efter det att vi flyttat in, att folk kom från inlandet och frågade efter Esaias Liisa. Det visar ju, att hennes behandlings­metoder hade ett gott rykte. Liisas svåger var specialist på kastrering av hankatter. Han använde runda, djupa karamellburkar i vilka frassan stoppades med huvudet före, så bakbenen stod upp. Pungen var så långt fram, att det var bara att skära. Det fanns små hål i burkens nedre del, så att katten fick luft. Sedan fick katten lite av Liisas specialsalva, och så var den fri.

Det gamla huset som pappa köpte 1937. Fotografiet är taget 1938. Jag är inte med på kortet, jag var då i Vexala på Roparsands barnkoloni.
Från vänster: pappa, Gerda, Gertrud, mamma, Erik.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Erik var borta två månader i Vexala på sommarkolonin. Det var ett bra ställe för barn 8–12 år, bra med sol och bad.

På hösten började Erik i fjärde klass och Gertrud i andra klass i Normens skola.

Även jag började i Normens skola denna höst i första klass. Min lärarinna hette Ella Jernström. Nu blev det annat att tänka på, för vi gick till skolan varje dag.

Det fanns ingen mat på skolan då, så vi gick hem till frukosten och fort tillbaka, så att vi kom i tid, när klockan ringde in. Eleverna var följande: Anita Åström, Carita Casén, Berit Nygård, Cristina Ingberg, Hjördis Sund, Majbritt Sjövall, Nanna Jernström, Elli Broman, Lea Lindell, Gudrun Knutar, Gretel Nyman, Gullan Hellund, Dagny Hellund, Gösta Fagerholm, Gustav Aminoff, Birger Olson, Folke Haglund, Sten Frilund, Erik Fransberg och Birger Lindfors.

På hösten köpte pappa några avelsfår. De fick god plats i det gamla stockuthuset. Maten bestod av hö, torkade löv, tallris och köksavfall. Då våren kom, fick fåren flera lamm. Jag minns då, att mamma och pappa var glada, att de fick något till slakt till hösten. Av ullen blev det alltid strumpor och vantar. Mamma brukade tvätta upp ullen, torka den och karda för hand. Man kommer ihåg många vinterkvällar, då hon satt och spann vid spinnrocken och sjöng frikyrkliga sånger. Hon hade en fin sångröst.

Vår granne F. Markkula var jag god vän med. [Mathesiusgatan 22.] Han var smed. Det var många gånger jag var där och trampade bälgen till ässjan. Han vässade stenborrar och andra smidesarbeten. I unga år jobbade han med skogs- och flottningsarbete. Han spelade ofta dragspel, och man kunde se honom sitta på brunnslocket om sommaren och spela gamla finska melodier, t.ex. ”På Manchuriets kullar”, en vals i moll. Han kunde sitta där länge rökande sin Armiro II, medan myggen och granngårdens ungar dansade för honom. En gång sjöng och spelade han:

”Flickorna i Larsmo är nätta och små, nätta och små,
strumpebanden ha de som är gula och blå, gula och blå;
flickorna i Larsmo, när de går på dans.
Tårna hänger ut och hälarna likaså, likaså!”

Sedan tände han en ny Armiro II.

Maria Markkula dog 1945. Hon var mycket giktbruten av svår reumatism. Felix Markkula dog 1950.

I Felix Markkulas hus bodde tidigare vid sekelskiftet en mångsysslare vid namn Lassanders Frans. Mamma brukade berätta om hans roliga historier. Han var ofta över till morfars hus. Han var en flitig fiskare vid Ragnönsfors och gick omkring och sålde fisk till grannarna. Han levde spartanskt och tillverkade kläder och skor åt sig själv. Gårdstomten gav potatis och grönsaker. Ved samlade han hem från stadens skogar och även harar och skogsfågel. Frans var en förnöjd människa, som skrattade ofta. Han besökte alltid julkyrkan. En gång dagarna före jul satt han vid oljelampan och sydde sin nya paletå. När julaftonen kom, var Frans trött. På julmorgonen steg han upp tidigt och klädde sig fin till kyrkobesöket och vandrade i god tid dit. Han kände sig som en herreman, då han gick gatan ned, men då han kom till korsningen av Gustav Adolfs- och Lybecksgatan, märkte han under den ljusa karbidlyktan, att den ena ärmen var avigt sydd. Han gick då in i närmsta hus, där det var ljust och lånade nål och tråd. Sedan gick han ut tillbaka till karbidlyktan, och i dess sken sprättade han loss ärmen och sydde fast den på rätt sätt. Han lämnade sedan tillbaka nålen. Frans vandrade kvickt iväg men blev lite försenad, men han sade: ”Jag hann upp dem i tredje versen.” På den tiden var det kallt i kyrkan. Folk satt bra påklädda, och kalluften ångade ur käften, medan sången flödade till orgelbrus.

År 1938

Det var goda tider i landet. Pappa talade om att det fanns bra med jobb, och att man fick varor till låga priser. Ute i världen var folk oroliga för krigsryktet. Tyskarna hade gått In i Tjeckoslovakien! På våren började pappa på vägjobb mellan staden och Munsala. Många fick jobb där; hästar och någon bil användes men mest spade och spett.

Från 15/6 till 15/8 var jag på Ropasands barnkoloni i Vexala. Där var många barn från 8–12 år, en mycket fin plats. Våra ledare var Stella Ahlskog och Elsa Ollus. Det var inte bara sol och bad, utan vi fick lära oss ordning och reda. Inget fick kastas omkring. Det var bara att plocka upp.

På hösten var vi ungar med i skördearbetet. Vi fick plocka potatis och grönsaker. Det blev rätt stora mängder som lagrades i källaren. Tomten vid Lybecksgatan gav god skörd även av bär. Vi plockade blåbär och lingon i skogen.

På hösten började Erik i Nykarleby Samskola och jag började i andra klass, Gertrud i tredje klass och Gerda i första klass i Normens skola. Det blev roligt, när vintern kom, för jag hade fått ett par skidor av Ahlströms Nicke. Så nu kunde jag vara mera ute med de andra pojkarna. Vi rände i backarna vid Felix Markkulas berg [där vattentornet nu står], och jag fick skida första gången till berget Kackurdunten. Det var över 2 km dit.

Granne till vår tomt var familjen Sirén. Det var ett äldre par; frun kom från Kangasala nära Tammerfors, gubben var tror jag från Kuortane. De hade en dotter, Anni, som hade ett par tvillingpojkar födda 1918. Pojkarna växte upp med sin mormor och morfar. Fadern till pojkarna var någon av de ryska militärpojkarna i staden 1917. Pojkarna hette Jaakko och Hannes. Jag minns dem så väl, då de brukade vara igång med arbete i staden. Senare, då krigen kom 1939–1944, så stupade de båda pojkarna [Jaakko och Johannes]. Det blev en stor sorg för familjen Sirén. Jag minns dem gott, då de var hemma på permission. Gamle Kalle Sirén dog i början på 1943. Jag kommer ihåg, att det blev litet extra med den begravningen. Den tidens sed var, att liket skulle först sjungas ut i hemmet, och sedan skulle liktåget dra iväg till begravningsplatsen, där prästen läste o.s.v. Men då liktåget hade gett sig iväg och kommit ner till stan, kom de ihåg, att de hade glömt att sjunga ut Kalle Sirén. Så det var bara att svänga tillbaka och bära in likkistan uppför den höga trappan och in i kammaren. Där startade de sången, så till slut kom han i jorden i alla fall. Maria Sirén blev gammal, över 80 år.

Vi brukade hjälpa henne med vedhuggning och snöskottning så länge hon behövde hjälp. Jag minns så bra, när jag var hemma på permission från Dragsvik 1950 och hälsade på henne. Hon brukade säga: ”Voj, voj, såna där kläder hade också Jaakko och Hannes.” Sedan började hon att gråta. Maria Sirén dog 1955.

År 1939

Vintern i skolan gick bra. Hade vi möjlighet, åkte vi i backarna Lillhimmeln och Storhimmeln, och om man orkade, for man med till Kackurdunten. På våren, då isen gått i älven, for man med de äldre pojkarna till Ragnöforsen. Så man fick lära sig fiska. Vi tillverkade små galIerstrutar, ram av ribbor, som vi placerade mellan stenar. Vi fick sejp, mört, abborrar och gäddor. Vi såg ju, hur de äldre gjorde.

Jag minns sommaren som varm. Jag kommer bra ihåg, att pappa kom hem från arbetet och var trött. Han drack kaffe och slappnade av i trädgårdsstolen. Innan han for på jobb, brukade han säga: ”Ni lagar väl grönsakslanden i skick, tills jag kommer hem?” Och det gjorde vi, så han var nöjd.

På sommaren hade vi några får, så vi samlade hem gräs och löv och torkade. Vi var flitiga att få detta till fåren, så de skulle klara vintern.

Greta föddes 1/8 1939.

I början av september blev det tredje klassen i Normens skola. Då fick vi att göra med lärarna Otto G. Holmberg, Björkvall samt lärarkandidaterna. Jag tyckte, att skolan blev mycket intressantare. Vi hade goda lärare, och ordningen i klasserna var bra. Erik började på andra klassen i samskolan. Han var flitig. Det visade sig senare, då han fick så goda betyg. Den 30/11 började det så kallade vinterkriget. Det blev en stor olycka för landet. Kriget slutade den 13/3 1940. Det var en kall dag. Jag minns, när folk pratade om freden, om stupade och sårade. Friheten blev dyr.

Våren kom och med den skolavslutningen. På examensdagen fick man betygen, och då jämförde man varandras medeltal. Vi fick även handarbets- och slöjdarbetena.

På sommaren var Gerda borta två månader på Roparsands barnkoloni. Vi andra var med på nya upptäckter. Vi var ofta ned till simhuset vid Birckas stranden, där Erik och Gertrud lärde sig simma. Så brukade vi hjälpa mamma med dragkärran, då hon skulle till klappbryggan och skölja kläder och mattor. Det var 400 meter ner till älven. Där var folk från hela staden i verksamhet hela sommaren. Hemma var det trädgårdslanden, som skulle hållas i skick. Så var det också att bära in ved och vatten. Mamma och pappa behövde inte säga till så många gånger. Det räckte med en gång. Så fungerade det.

Vi var ofta med äldre pojkar och fiskade nedanför dammen vid Elverket. Det var lätt att fånga braxen där mellan stenarna. Det var nog många gånger man kom släpande hem med en stor braxen. Så kom åter julen. Pappa tog hem en liten gran, som skulle pyntas, och det doftad nybakat i huset. Julgubben kom som förr, och på juldagsmorgonen for vi till julkyrkan före kl. 07.00.

Det var så kallt i kyrkbänkarna, men vi hade tjocka kläder på oss. Pappa brukade säga: ”Ni skall lägga vantar och handskar under röven, så ni inte får hemorrojder.” Då vi kom hem, så fick vi varmt te, och mamma och pappa drack kaffe. I kyrkan började de alltid med ”Var hälsad, sköna morgonstund!”

År 1940

I januari fick vi ju läsa och höra krigspropagandan, men sanningen fick vi av pojkarna, som kom hem på permission från fronten. Vi, som bodde nära skyddskårshuset, såg hur bevakningen tilltog. Elverket och älvbron vaktades dygnet runt. Jag minns, då pappa gick med H. Appelberg dubbelvakt vid bron. Lama Hannas vaktstuga vid Andrasjövägen blev flyttad till brons östra ända som vaktstuga. Vintern var mycket kall. Ransoneringskort delades ut, och det blev brist på mycket. Svarta börsen kom igång. På många ställen i stan grävdes skyddsrum. [ Gråstenskällaren förstärktes. Anita Wikman berättade att man grävde ut ett skyddsrum under en lada vid Grev Tottgatan 23.]

För att förvarna folket i staden för bombflyg gavs via elnätet tre blinkningar. Kom bombplanen närmare, tjöt sirenerna. Men staden blev icke bombad under vinterkriget 1939–40.

Skolavslutningen var alltid i maj. Det var ju en stor händelse. Alla var spända inför den dagen. På sommaren var jag två månader i Vexala Roparsands barnkoloni. Det var en fin tid med sol, bad och bollspel. Våra ledare var Stella Ahlskog och Anna Renvaktar. Vi var på den nya kolonin, som togs i bruk 1938.

Maten var bra. Jag minns, att vi fick gröt på morgonen, och fisk åt vi ofta. Tidigt i säng var huvudregeln. Då vi for till och från kolonin, körde vi på den nya Munsalavägen.

I början av september kom jag in i klass IV i normalskolan. Erik började i III klass i samskolan, Gertrud i V klass och Gerda i III klass i Normens skola.

Kriget var igång ute i Europa, och Finland levde osäkert. Den 9 april 1940 gick tyskarna in i Norge. Läget blev värre, alla talade om ett stundande storkrig. Fast vi var barn, så följde vi med i tidningarnas nyhetssidor. Med tiden fick vi mera kompisar, bl.a. Lindfors pojkar. Vi började göra strövtåg längre vägar. Vi gick eller sprang till Andrasjön, där vi metade abborrar med mera. Där fick vi lite bekantskap med hamnvakten Maria Pettersson, hon som blev kallad Pitter Kankon. Då vi skulle låna hamnsmackon, var det nog att fråga snällt och lämna tillbaka den inom utsatt tid. Annars tog nog fan en. Det var alltid stor samling om sommaren vid bryggan. Det var metfiske och bad, och vid sommarrestaurangen Elisa var det livligt. Alfred Sund uppehöll busstrafiken under sommaren.

Han stannade ofta och tog upp små barn, då det fanns rum i bussen, och det kostade ingenting. Vi brukade stiga av vid Lindforsas. Vi började öva på pappas cykel. Nog var det svårt att cykla under ramen. Det fanns ej många tillfällen, då vi fick ha den. Han var rädd om den. Det tog ju några år, innan vi fick benet över ramen. Från gamla skrotcyklar tog vi vara på fälgarna, som vi kallade för ”mekaband”. Vi tog en videkvist, lade den mot fälgen, och så sprang vi efter, till och med till Andrasjön.

År 1941

Vintern 1941 började kall. Alla pratade om att vi fick bereda oss på en vargavinter. Pappa hade lagrat upp bra med ved samt ordnat, så att fåren fick varmare i uthuset. Men jag minns, att senare på vintern blev det så kallt, att brunnen blev torr. Varje dag drog vi hem vatten i en så på kälken antingen från Jepo-Joels eller Ruddammen.

Pappa var ju inte inkallad i vinterkriget 1939–40, men alla med handikapp var nog i samhällets register. En del var med i befästningsarbeten, men pappa fick vara hemma i staden. Det var mycket att göra med vedhantering och vakttjänst.

Den 8 maj ordnades en landskamp i gång mellan Finland och Sverige. Det var elever födda 1928–31, som var med. Vi från Normalskolan deltog. Vi gick från staden mot Munsala 5 km och tillbaka. Jag har kvar marschkortet. Där ser jag, att jag klarade maximitiden, som var 1 tim 40 min. Den tid jag använde var 1 tim 16 min och 15 sek.

Det var Finland, som vann landskampen. Godkänd kontrollant var läraren Johannes Åbonde. På marschkortet finns hans underskrift plus stämpel. Alla, som klarade maxtiden, fick ett gångmärke i koppar. Där kan man se tre kronor plus Finlands lejon. Märket kostade 5 mark.

I maj slutade Erik samskolan efter 3 år med fina betyg. Det var brist på arbetskraft i staden. Han fick jobb, och veckolönen lockade. 22 juni började Tyskland och Sovjet krig. Efter min examen var jag mycket med pappa på jobb. Man fick ju pröva på ett och annat. Det var en bra praktik. 25/6 började kriget Finland–Sovjet. På sommaren hade skolbarnen i skolans regi små jordlotter som grönsaksland. Vi skulle hålla dem i skick, rensa och gallra. Vår ledare för detta var I. Karlsson. På hösten noterade han vårt resultat. Vår lott låg mellan Juthas- och Munsalavägarna, som vi kallade Trikanten. Folkhögskolans elevhem började byggas på hösten. Där började pappa och Erik på jobb. Tänk Erik, som bara var 14 år, ställdes vid cementblandaren, och dagarna i ända blandade han bruk till två murare. Det var brist på folk.

En av de kalla krigsvintrarna gick tjälen så djupt, att många brunnar i staden frös torra. För oss blev det att söka vatten på annat håll. Vi fick lov att hämta från Jepo-Joels brunnsvatten, men senare blev det stopp. De behövde själva det lilla som fanns för korna och fåren. Joel hade året tidigare tillverkat en mycket bra vattenkälke. Där fanns plats för 2 stycken vattensåar. Den fick pappa köpa för 400 mark. Det var ett fint snickararbete. Vi började dra vatten från andra sidan stan. Där fanns en allmän brunn, som staden ägde. Den kallades för Ruddammen och blev aldrig torr.

Jepo-Joel var en mångsidig man. I unga år var han som många andra över till Amerika. Där lärde han sig mycket om trä och metall. Jag har hört berättas, att då en järntrådsfabrik skulle köras igång i östra Finland, kallades Joel dit for att undervisa i starten. Joel bodde med sin syster Manda och brodern Janne vid Lybecksgatan. De drev ett arrendejordbruk och hade 2–3 kor, några får och levde nära naturen. Joel var flitig fiskare vid Ragnörnsforsen och sålde en del. Manda skötte korna med mera. Janne sågs sällan i något jobb. Han var äldst. Hela deras liv såg ut att vara inrutat. Det fanns viss ordning med alIt. T.ex. då Joel skulle slipa lien, hade han en speciell ställning, så att det blev jämn slipyta överallt. Då Manda bar in ved, då var det att först se på termometern, gå till vedlidret och se på dörrkarmen. Där fanns en tabell och ett besman. Då var det bara att plocka i och väga björkveden, så att det stämde mot gradtalet. Allt detta hade Joel räknat ut. Han behövde aldrig något papper för små räknebehov. Han brukade räkna på kammardörrens släta yta. En gång frågade grannen vad han gjorde, när det blev fullräknat. ”Då målar jag en gång” sade Joel och smålog. Joel var en flitig fågeljägare. Han berättade en gång, hur det var, när han var yngre, innan jaktföreningarna fanns. På våren var han ute och sköt tjädern på spelplatserna med 25–20 finkalibrig men också med hagelgevär. Det var mer spännande med kula. På senhösten och vintern blev det toppskytte. Det var mycket fågel i markerna den tiden. Jag minns inte, att Joel hade någon jakthund.

Vad jag minns av Janne var, att man såg honom ofta tidigt på dagen vandrande ner till staden, ofta till H. Caséns butik. Det var viktigt med morgonnyheter. På hemvägen besökte han Edvards lilla butik. Han skulle ha pastiller. En gång, då han skulle betala pastillerna och kände efter penningbörsen i byxfickan under den långa, tjocka paletån, lossnade knapparna från hängslena, och byxorna föll ända ned till golvet. Den kvinnliga försäljaren kom in och hjälpte Janne upp med byxorna. Då hon skulle nåla fast säkerhetsnålar, kom granngårdsfruarna in. Det blev mycket skratt i butiken, och en käring sade: ”Oj, oj, vad håller ni på med?” Janne tog allting lugnt och var nöjd, då byxorna kom upp och satt fast. Han vandrade hemåt tuggande på pastillerna och tackade sin skapare.

Det heter ju, i nöden prövas vännen. Jag var ofta inne hos dem. Manda sålde mjölk till grannarna. Vi köpte kvällsmjölken, som mamma silade till fil. Hon hade rent i sitt mjölkrum, där hon silade, separerade och lagade smör. De levde med mycket små inkomster. Joel drog hem hö till korna på vintern med en egengjord kälke med skrinda. På sommaren betade korna vid Kopelbacken. Det går att leva på många sätt. Janne dog i början av 1940-talet. Joel dog cirka 1949, och Manda dog cirka 1955. [Enl. Ann-Britt Enlund som mindes att Per Backlund berättat och Tage Lahtinen fanns Kopelbacken vid Nyko-Frys.]

I början av september kom jag in på V klass i Normen-skolan. Det blev fler ämnen och nya lärarkandidater. Ibland gick vi i något de kallade för sammansatta klassen. Där var J. Åbonde klasslärare. Jag tyckte han var bra. I oktober var Erik med Klock Finne några kvällar och prövade att lippa sik i Ragnöforsen. De fick storsik.

Det var ett förbjudet fångstsätt, men höstmörkret skyddade dem från att bli upptäckta. Kriget på Östfronten rullade på med stupade och sårade och pågick till sommaren 1944. Ja, det blev mycket elände många år. Det blev brist på varor, och det mesta kom på kort. Åren framöver blev det många svartabörsresor ut till landsbygden efter livsmedel. Men de var dyra, t.ex. två dagars lön för ett kilo smör. Vi hade en cykel, och den blev flitigt använd. Veckan före jul brukade jag sälja granar och ris. Jag hade även beställt julkort från Hangö, som jag fick bra vinst på.

Fast det var brist på mycket, fick mamma ihop till julbak. Det var t.ex. havrekex, Tant Hannas kakor och guttagubbar m.m. Från egna grisen blev det rökt en del vid Bonäs August. Det blev basturökt.

Tyskarna kom flera gånger genom staden med trupper och material på väg upp till Nordfinland och Norge. En gång minns jag, då ett bogserat flygplan nödlandade i Soklot på en åker. På hösten var vi i bärskogen många gånger. Det blev ett mycket högt pris på lingon, t.ex. 8 mark per kilo. En man hade 18 mark i timmen vid skolbygget. Det blev sålt mycket lingon. Jag minns, att vi hade dragkärran med. Vi var ju många, som plockade, fast vi inte var så gamla. Någon gång var mamma med, fast hon hade att sköta om Greta.

Här i stan kom ryktet igång, att det skulle bli utbildning av pojkar till krigstjänst. Det visade sig senare, att det blev så. Folkhögskolan, Salem, Missionshuset och Karleborg m.fl. blev platserna för en kort utbildning. Även pimsning förekom. Vi var flera, som såg denna grymhet. På dagarna var det stora stridsövningar i skogarna runt staden. En del övade skjutning på . Då utbildningen på cirka tre månader var klar, var det uppställning på torget. Där hölls tal, och en musikorkester spelade. Prosten Alarik Forsblom predikade för fosterlandet. Därefter marscherade soldaterna till Kovjoki järnvägsstation. Det var en grå massa, som rörde sig i ett dammoln. En del soldater var fulla, men de plockades upp av hästfordonen. Det var många kompanier. Jag uppskattade dem till 600–700 man. Sången och musiken följde dem mot det okända. Det var en väldig röra i staden av militär. Dagarna i ända hörde man marscherande truppförband. Nära, där vi bodde, vid Karleborg, var ett stort fältkök placerat ute på gårdsplanen. Därifrån rök och fräste det dygnet om och skramlade det av fältbackar.

Vintern kom tidigt. Den 1 november var marken hårt frusen. Det låg is på sjön, och vintern blev kall och lång. Jag minns, att pappa var mån om att torr ved fanns på lager i lidret. Pappa och Erik jobbade ju på folkhögskolans elevhemsbygge. Vi yngre gick i skolan, och Gertrud började som barnpiga hos handelsman Pensar. Där fick hon slita ont med två små barn plus hjälpa till i köket. Allt skulle bäras in och ut. Julen blev inte som förr. Matransonerna var små, så mamma fick nog tänka över många gånger, hur hon skulle få det att gå ihop. Men dock blev vi mätta.

Det var obligatorisk mörkläggning i staden. Militärpatruller var ute och kollade, och var det någon, som inte följde lagen, så blev det åtal. Det pratades ofta om striderna vid fronten då pojkarna kom hem på permission. På hemmafronten ställdes i ordning julpaket, som sändes till anhöriga, så de fick lite julglädje vid fronten. Stadens elverk var ständigt bevakat. En gång, då pappa gick vakt där, var det mycket kallt på natten. Han började då sjunga fosterländska sånger för full hals. Det tog inte lång stund, förrän militärofficeren kom och sade, att det var förbjudet att sjunga på vakt. Pappa sade: ”Int gör jag något fel. Jag sjunger ju för fosterlandet.” En gång var det en annan man, som väl hade tagit in något starkt. Mitt natten började han skjuta skarpt. Han hade sett en ubåt i älven vid Birkas stranden.

År 1942

Om vintern, då vi hade någon ledig dag, var vi i skogen och samlade ihop torrträd, jag, Erik och Åke Johansson. Han hade häst, så det var inga problem med att få det hemkört. Åke var en god kamrat. Vi höll ihop på fritiden, och till skolan for Källbackspojkarna samma väg med Attu och Bölla. Vi fick ju inte vara ute sent om kvällarna. Det var att sköta läxorna, men nog fanns det även tid att besöka Café Hanséns och Nordlings. Tidigt om kvällarna var biljardborden lediga, så där spelade vi ofta. Men nog var det väldigt liv senare, då caféerna var fulla med mest militärpojkar.

Vi pojkar fick ju höra färska nyheter av dem, som kom på permission från fronten. Finska armén hade gått över gamla gränsen och avancerat längre in i Ryssland. De mest krigstokiga talade om ett Storfinland, som senare visade sig vara ett misstag, som landet fick betala för. En gång på vintern minns jag, då pappa hade köpt råg, som skulle malas till mjöl vid stadskvarnen. De fick ej mala på dagarna. Krigsindustrin skulle ha strömmen. Så det var att söka sig dit sent om kvällen, och det var väldigt kallt, minus 22 grader. Där vid kvarnen satt vi och väntade, men ingen mjölnare kom förrän 22.30. Jag och Erik satt på rågsäcken på kälken och frös. Erik, som hade jobbat hårt på dagen på bygget, var trött och höll på att frysa ihjäl. Då mjölnaren kom och satte eld i kaminen och det blev varmt, somnade Erik. Vi kom hem med mjölet cirka kl. 24.00. Mjölnare var N. Frilund.

Vintern var kall. Jag var med pappa många gånger, då han sågade ved åt folk i staden. Det gällde att klyva, kasta in och trava upp. Det blev nog mången gång kallt om fötterna. Farsan brukade säga: ”Kasta på, så du håller värmen!” Jag minns en gång, då jag travade fel och fick traven mot mig. Den kom över mig. Farsan ropade: ”Vad fan gycklar du med?”

Senare på vårvintern blev jag skadad i högra handen. På slöjden i skolan fick jag stämjärnet i handen med blodförgiftning som följd. Jag var borta från skolan någon dag men jag for tillbaka. Det gick ju bra att följa med på lektionerna, fast jag inte kunde skriva med högra handen. Då första vårblidan kom och vi började kasta snöbollar mot elstolpar, blev jag till slut så bra med vänster hand, att jag kastade lika bra som de andra.

Då islossningen var förbi och älven lugnat sig något började fisket vid Ragnöforsen. Vi måste gå försiktig fram, så vi inte störde de gamla fiskargubbarna. De hade sina patentställen, där mjärdarna skulle vara. Vi hade tillverkat nya under vintern. Nu skulle de sättas ut. Då strömmen var lagom, plockade vi bort någon sten, satte ut bockarna med länjor, och så var det att spänna fast mjärdarna. Det kom i allmänhet bra med fisk, sejp, mört, id och gäddor. Senare mot sommaren fångade vi braxen med långrev. Mamma brukade mala en del, som blev till fiskbullar, och de större fiskarna röktes. Vid Johanssons hästhage var en stor tunna placerad mellan stenar. I den röktes mycket fisk med alved och enris.

På våren i slutet av maj blev Greta sänd till Sverige med Röda Korsets barntransport. Finland och Sverige hade avtalat att sända barn från större familjer i Finland till fosterhem i Sverige. Då kriget någon gång tog slut, så skulle de återsändas. Det var från socialen och Röda Korset, som detta ordnades. Det var inte lätt för föräldrar att sända iväg barnen. De kunde ju inte fråga de små, för det var ju barn från 2 till 6 år. Det var mycket förberedelser. Papper skulle ordnas och kappsäck med extra kläder med mera. Greta var 2 år och 8 månader. Hon pratade rätt så tydligt, sjöng och var glad. Hon brukade säga: ”Jag skall reis till Sverige, jag. Tä finns russin och bananer.” Tidigt en vårmorgon for Greta med pappa och Erik till Kovjoki. Röda Korståget skulle vara där en viss tid. Pappa hade Greta på pakethållaren på cykeln, Erik fick låna granngårdscykeln och hade kappsäcken på den. Resan till järnvägsstationen var 9 km. Greta hade leksaker med samt adress- och nummerlapp kring halsen.

Med på tåget följde barnsköterskor och sjuksystrar. Tåget for upp runt Bottenviken och ned till Stockholm. Därifrån åkte Greta med annat tåg ner till Vetlanda i Småland. Resan tog två dagar. Det var ju ingen möjlighet att ordna barntransporten från Åbo till Stockholm. Det var ju brinnande krig med ubåtar i farvattnen. Greta kom till ett fosterhem, ett barnlöst par. Där växte hon upp, gick i skola, studerade vidare och blev kvar i Sverige. Vi håller kontakt med varandra och har under senare år träffats ofta.

Sommaren kom, skolexamen var förbi, och jag började på med att kasta efter gäddor i forsarna i älven. Jag sökte även efter fågelägg till min äggsamling.

Erik och pappa jobbade fortfarande på folkhögskolebygget. Trädgårdslanden skulle skötas därhemma samt vid klubblandet. Fanns det sedan någon tid över till bollspel och att ställa till förtret för någon, så var det fint. Det var många gånger, då militären hade övningar här i skogarna öster om staden, som vi var ute och plockade tomhylsor. Det var stora mängder, som samlades in, som jag sedan sålde till skrothandlaren.

De dagar, då militären ej hade skjutövningar vid 300-metersbanan, var jag där och sökte gevärskulor. Jag brukade ha med ryggsäcken att plocka i och samlade på stora mängder kulor. Det var blyet jag ville komma åt. Jag fick låna en specialsax, klippte av dem och satte dem i en stor järngryta över elden. Blyet jag fick fram på detta sätt sände jag till Tammerfors blyhagelfabrik. Blyhaglet, som kom från fabriken i tvåkilospaket, byttes till smör. Det kunde vara ett kilo hagel mot ett kilo smör, då det var som bäst.

Då ekorrjakten kom igång på hösten, var det stor efterfrågan. Vi sprang för det mesta barfota på sommaren. Skorna, som vi hade, skulle sparas på. Det var mycket koskit på gatorna. Ofta fick man söka upp något dike, så att man kunde skölja av fötterna.

Det var många småbrukare i staden, som brukade stadens arrendejord. De hade några kor och får. Morgon och kväll var det en vandring av kor, speciellt i östra och södra delen av staden. Det fanns många arbetshästar i staden. Jord- och skogsbruket behövde alltid häst, och det blev avverkat mycket brännved den tiden, eftersom krigsvintrarna var mycket kalla. Staden arrenderade ut odlingsmarkerna. Det var många små ägor, som hade namn. De gamla stengärdesgårdarna vittnar om hårt arbete av tidigare släkten. Efter hungeråren 1867–1868 röjdes marken upp på högre platser. Det blev bättre skydd för nattfrost och stenmurarna gav värme under natten. Mamma berättade, att Ritjilimossen öster om staden torrlades och dikades i slutet av 1800-talet. Mormor och morfar ha sina ägor där samt på kampen och Frillmossen.

Många arrendatorer, som hade häst, gjorde dagsverken i sånings- och skördetid åt dem, som behövde hjälp. De småbrukare, som jag kände, var ett träget folk. Så går det att överleva i svåra tider. Områdena kring staden fick med tiden namn på en del arrendelotter. Det fanns de, som återvänt från Amerika, som slog sig ned i staden och sysslade med lite småbruk. En gång var det auktion på arrendelotterna i stadens rådhus. En äldre dam, som hade haft sina små ägor i flera perioder, hade satt namn på dem. Det var namn, som hon kom ihåg från tidigare platser i Amerika; det var Houston och Shitton i Texas. Det gick snabbt undan för auktionsmäklaren. Damen hängde inte riktigt med. De ägor, som hon haft i långliga tider, gick under klubban. Hon ropade till mäklaren: ”Houston och Shitton har jag hadd i all min tid och he ska jag ha, så länge jag lever.” Ropet gick tillbaka, och damen blev nöjd.

Under krigsåren var jag med pappa och Erik, för styvmormor orkade inte så mycket men ville ändå vara med, när vi var på Ritjilimossen. Pappa slog kornet med lien, Erik tog upp, och jag band. Sedan satte vi allt på störar att torka. Det skulle sedan tröskas på bolagströskverket. Under tiden vi jobbade på, gick mormor och samlade upp de lösa ax hon fann. Hon plockade upp dem i förklädet och slog dem sedan i en korg. Ingenting skulle lämnas kvar på åkern. Allt skulle till tröskverket.

Kornmjölsgröten var vanlig på den tiden, och så bakades kornbröd, som de kallade för kornkladdorna. På hösten började jag i klass VI i Normensskolan. Det var nya, äldre lärare där, och de fungerade bra. De tidigare överlärarna var kvar. Jag tyckte mycket om historia, räkning och geografi. Då gick tiden fort. Då bären blev mogna, var vi mången gång med pappa till skogen och plockade lingon men även tranbär. Sen i september skulle potatisen upp. Då hjälpte alla till. Första isen, som la sig på älven och sjön, blev en bra samlingsplats för barn, och de äldre var alltid med.

På senhösten kom ett påbud, att alla som kunde och som var i arbetsför ålder, skulle delta i något som de kallade vedtalko, män som kvinnor. Man fick ingen betalning för sitt utförda jobb. För 4 kubikmeter fick man en liten kopparyxa som medalj att sätta på rockuppslaget. Det var bränslebrist i hela landet. Det bästa arbetsfolket var vid fronten i kriget. Därför var jag med pappa och Erik vid Andrasjön söder om Nyströms villa. Vi högg i två dagar. Pappa och Erik arbetade tillsammans. Jag ville hugga ensam, så jag skulle se, om jag orkade få ihop 4 kubikmeter till kopparyxan, så jag var nöjd.

Från militärfältköket hämtade vi nästan dagligen restmat till grisen Jocki. Det var gröt och potatis. Vi hade många bekanta bland militärpojkarna. Mamma tillverkade speciellt på sommaren maltdricka. Det smakade som öl. Varifrån hon fick ingredienserna till detta vet jag ej. Det var ju ransoneringstider. Men hon hade på gång en stor så åt gången. Kanske militärpojkarna hjälpte med socker och malt. Då de kom förbi på gatan, var det avtalat, att de kunde komma till källaren och få ett glas. Det smakade väl bra efter stridsövningarna i skogarna. Mamma fick en liten slant för detta.

År 1943

Skolan hade skidtävlingar i Andrasjöskogen. Det var flera klasser, som deltog. Eleverna hade dålig utrustning, en del barn hade skinnstroffor, som de fick sätta i pjäxan. De rikas barn hade metallbindningar och bra skidor. Man såg många fattiga barn, som hade plåtlappade skidor. Men nog hängde de bra med ändå i tävlingarna.

Vi höll på i gymnastiken och övade ofta till examen till våren. Det skulle vara pyramid- och hoppövningar. Vår gymnastiklärare var Liewendahl. Vi var en grupp från både klass V och VI. Liewendahl lovade bjuda på saft m.m. på Brostugan, om uppvisningen lyckades bra, och så blev det.

Våren blev sen. Det var mycket kallt långt in i maj. Så vi kom sent igång med fisket vid Ragnöforsen. Den 23 maj var det en svår snöstorm, 15 cm snö och 0 grader. Erik berättade, att cykeln fastnade i snödrivorna norr om stan vid Kuddnäs. Erik gick också i skriftskolan den våren. Sedan tjälen gått ur jorden, började han jobba åt elverket med linjearbete.

Det var att gräva ned elstolpar m.m. De jobbade på linjerna Nykarleby-Jakobstad och Sundby-Kovjoki. De använde bara cykeln i sitt jobb. På den släpade de på stolpskor och annat. Stolparna kördes ut med häst.

Gertrud var i jobb på Wiks hotell med att sköta barnbarnen till fru Wik. Jag var ofta där och hälsade på. Då jag hade tid efter skolan, var jag med pappa och sågade pannved. Det gick åt stora mängder till den pannan. Det var mest asp- och alved. Vikshotellet var det enda i stan. Då sommaren kom, for vi ofta ut med Lindforspojkarna till sjön. De hade roddbåt, så vi drog iväg, då vädret medgav runt Långön. Vi fiskade lite och sökte efter trutägg m.m. Vi lärde oss att grilla fisk. Hungriga blev vi. Som mat på våra färder ut i skärgården tog vi endast i fickan, salt, tändstickor, kniv, som var mycket viktig, hallonte och en kastrull. Hade vi tur och passade på vinden, som var lätt nordlig, så for vi land och bröt av en albuske. Så seglade vi stolt iland till Kisorsstranden. Senare började vi ha med en filt, som vi hängde upp som vikingasegel.

Vi for första gången runt Torsön vid pingsthelgen. Tidigt på morgonen rodde vi ut från Kisors. Det var lugnt, och vi visste, att nordan började på eftermiddagen. Det var så säkert som amen i kyrkan, och senare på eftermiddagen seglade hem med alilubbon [albusken], en mycket fin tur. Då vi for till sjön, brukade mamma alltid säga: ”Ni skall ha stor respekt för havet.” Det hade morfar sagt, han som hade varit med om mycket på världshaven. Mamma visste mycket om Nykarleby skärgård. Som barn hade hon ofta varit ute med morfars segelbåt, en tvåmastare med två sprisegel. Längsta färden de företog var till Vasa. Morfar brukade säga: ”Han som inte kan hantera en båt, han skall stanna på land.” Morfar dog 1934. Jag minns, då vi rotade i morfars gamla papper i samband med bouppteckningen efter styvmodern 1949. Där fanns mycket sjökort och annat, som berörde hans verksamhet med ångbåten Belbas.

På sommaren köpte vi några avelskaniner från Munsala. De avlade av sig bra, så till vintern for några till slakt.

Det var bra tillskott med kött i huset. Skinnen såldes till bra pris. På ett år hade kaninfarmen ökat till 70 djur. Vi sålde till avel. Under sommaren samlade vi in mycket hö och lövkärvar. Från skörden om hösten åt de även morotsblast m.m. Vi byggde ännu fler burar vid uthusväggen. De tålde nog vintern bra, men de var tvungna att ha bra vindskydd.

Vår lärare Rolf Herler ville, att vi skolpojkar skulle börja öva på julsånger, så i god tid skulle allt vara klart. Vi skulle ha spetsstrutar på huvudet samt skråbockar. Vi var 4 stycken, som ställde upp. Det var Birger Lindfors, Åke Johansson, Erik Sund och jag själv. Vi for omkring i stan en vecka före jul och sjöng för pengar i många gårdar och caféer på kvällar. Jag var för det mesta Judas med pungen. Då allt var klart på kvällarna kl. 21.00, begav vi oss till Granlunds café och delade pengarna samt drack saft. Det kunde gå rätt så vilt till, då vi ställde upp med vårt uppträdande. Jag tror, att Erik var Herodes och Birger och Åke var knektar. [Stjärngossarna av J. L. Birck.]

I ett avsnitt av Herodessången, då han ropade: ”Min knekt!”, så skulle svärden fram, och det blev fäktning i Hanséns café. Då gick en glasruta i dörren sönder, men det ordnade upp sig bra. En militärpojke från staden tog av sig mössan, gick runt i caféet och samlade in pengar. Ägare fick insatt nytt glas i dörren. Pojken, som ordnade detta, var Sokka, som var hemma på permission från fronten. Ett stort tack till Sokka!

Mot hösten började pappa och Erik arbeta åt en tysk, som hette Siebel. Han startade snickerirörelse vid Seminariegatan. Där svarvades träkoppar och fat av björkfaner. Många från staden jobbade där. Pappa cirklade svarvämnen till svarvarna. Detta snickeri gick bra. Jag var där många gånger. Jag ville också börja där, men jag var för ung, sade chefen. Senare följande år, när vapenvilan kom på sommaren, blev det problem för tysken Siebel. Enligt villkoren i vapenvilan skulle tyskarna drivas ur landet, godvilligt eller med vapenmakt. Siebel blev internerad, och arbetet lades så småningom ned.

Julen hemma blev vad kupongerna på livsmedelskorten medgav. Det kom lite risgryn plus lite kaffe till julen, men resten fick de skrapa ihop på svarta börsen. Jag minns, att alltid fanns lutfisken och risgrynsgröten, och så bakade mamma stora guttagubbar m.m. Vi ungar brukade roa oss under helgen med kortspelet Svarte Petter, och så fick vi besök av nära släkten. Då vi hade långt jullov från skolan, var det ofta skidutflykt till Backlundsstranden och Himmelsbackarna. Då var det ofta att pröva på de brantaste backarna. Föll någon omkull, så kallade vi det för att vi ”känga”, och då fick man börja om på nytt. Före jul sålde jag som vanligt julgranar och granris. Man fick ju någon mark för detta. Mellan jul och nyår var jag med pappa, då de grävde skyddsrum. Vi hade vårt i skogsbacken nära huset. Man blev alltid påmind om att hemmafronten skulle vara på sin vakt. Det var uppsatt i stan på stolpar eller väggar plakat, där det stod: ”Se upp för spioner! Spioner kan visa bomberna vägen.”

Militären i stan tog det lite lugnare i julhelgen, men sedan blev det fullt på skjutbanorna igen, exercis på gatorna vid Karleborg och stora stridsövningar i skogarna. Marschsångerna och stöveltrampen hördes överallt i staden. Finska kommandoorden ekade. Ja, så gick det till, när det skulle produceras soldater på tre månader. Östfronten behövde ständigt ny kanonmat. Det var många pojkar, som inte kom tillbaka. Det stod bara att läsa: ”Fallit för fosterlandet.”

År 1944

Torrveden, som vi samlat under hösten, skulle köras hem. Vi hade samlat ihop stora mängder i skogarna öster om staden. Det var torra tallar och granar. Högarna var täckta, så det var torr ved som kom hem. Åke Johansson körde hem mycket ved åt oss. Vi hjälptes åt mycket. Åke var en god kamrat. På vintern gjorde vi långa skidutflykter på söndagarna. Vi startade tidigt på morgonen och hade tepanna och torrproviant med. Vi kunde t.ex. ta en skidfärd runt Torsön eller Laxön. Det var med Lindforspojkarna. Vi passade förstås på, då föret var bra på sjön, d.v.s. skarsnö. På vardagarna var det skolan, men på kvällarna var det kälkbacken vid Backlundsstranden. Där var det normalt mycket barn från stadens norra del, och i kälkbacken var det också iordningställt hoppdunto. Man kunde få hopp på 2–3 meter. Lillhimmelsbacken var för brant för yngre barn. På vintern var inte mörkläggningen nödvändig. Gatubelysningen var på liksom i husen. Kanske det hade lugnat ner sig med risken för flygbombardemang.

Det var på kvällen. Barnen lekte i backarna som vanligt. Det var fastlagstisdagen den 22 februari cirka kl. 20.00, och vi var mitt ute på älvens is, då vi hörde motorljud från flygplan. Med detsamma hördes många explosioner.

Älvens is skakade. Mina kamrater ropade: ”Fort i land!” Vi sprang upp för stranden och sökte skydd bakom några stora stenar norr om Samskolans elevhem. Lysbomber lyste upp skyn i norr mot Jakobstad. Yngre barn började gråta. Efter en stund började vi söka oss hemåt. Då bomberna hade fallit, tog det en bra stund, innan gatubelysningen släcktes, och siréntjutet kom igång. Orsaken var, att den, som skulle ta emot meddelandet, ej var på sin post. Han satt på Brostugan. Därför var det fritt fram för flyget, och staden var upplyst. Rolf Herler, som var på militärkansliet, har berättat detta för mig. Vi kom så småningom hem, det blev mörkt i stan, folk var rädda, och ungar grät. På gatan stod pappa, Erik, mamma, Gertrud och Gerda var hos Sundströms. Vi måste fort komma i skyddsrum. Det var kallt.

Himlen var stjärnklar, men vi stod kvar en stund. Vi ville höra nyheterna nerifrån stan. Skräddare Finström kom och ropade, att Normalskolan fått en fullträff, något som senare visade sig vara fel. Bomberna slog ner cirka 150 meter sydost om prostgården, och bombgropar fanns sedan på många ställen i riktning mot Forsbacka. Det var många hål i isen på älven. Vi tog skärvor från groparna.

Tidigt följande morgon for vi dit före skoltid och fann skärvor i groparna. Då vi kom till skolan, blev det information första timmen för eleverna. Om det skulle hända på nytt med bombflyg, skulle vi söka skydd i källaren. Det fanns kulhål i skolväggen. Den 21/2 hade i radion från Ryssland meddelats, att städer vid Bottenvikskusten skulle komma att bombas. Men ingen trodde på detta. Folk sade, att det bara var krigspropaganda. Mörkläggningen i staden fungerade åter. Det var enda gången staden fick smaka bomber.

Livet fortsatte, men det pratades mycket efteråt. I staden fanns det ett vakttorn för luftbevakning vid östra ändan av Lybecksgatan i höjd med trätopparna. Kanske bombflyget försökte träffa Joupersfabrikerna. Där tillverkades reservdelar åt tyskarna, som hade en stor armé i Nordnorge och Finland. I Joupers fabrik jobbade många pojkar här från stan och landsbygden. En del unga pojkar jobbade hellre där för låg lön än for till fronten. De fick ju själva välja. Efter att staden bombats, började rykten höras, att spioner hade landat med fallskärm. I krig så händer säkert sådant. En gång nödlandade ett finskt flygplan på isen vid Hysal. Det kom strax igång ett rykte, att det var spioner, som hade landat. Vi besökte ofta caféerna i stan. Där spelades mycket grammofonmusik. Det var fullt med folk, och tobaksröken hängde tung under taken.

Det kom många evakuerade från Kemijärvi, samt från Karelen. De blev placerade i staden och på landsbygden, det var sedan många, som gifte sig, bildade familj och stannade här i området. Jag blev bekant med många av dem. Vi blev senare goda arbetskamrater. Under kriget flyttade Statistiska Centralbyrån från Helsingfors till Nykarleby Samskola. Där jobbade det mest kvinnfolk ända till fredsslutet. Samskolan flyttades till en annan plats på Seminarieområdet. I en av byggnaderna [Folkhögskolan] fanns militärskrädderi, och militärbastun fanns där nära älvbranten. Pojkarna i förläggningarna klagade ständigt över de förbannade lössen. Det fanns även vägglöss. Det var en, som sa en gång, att löss följer en som skuggan. Även i Normalskolan kom lössen på besök. Vi var många, som blev avlusade hemma.

Kriget fortsatte, och det blev alltmera brist på mycket. Skor och kläder var på kort. För att köpa arbetsstövlar krävdes det licens av folkförsörjningsnämnden. Cykeldäck fick man nog på svarta börsen till skyhöga priser. Man behövde matkuponger för allt. Däcken till pappas cykel blev lappade många gånger. Till framhjulet satte vi en gång fast en grov tross, som vi drog fast med järntråd. Det höll en tid, så var det åter att lappa. Senare under kriget kom det ut i handeln cykelhjul med fjädrande träklossar. De skakade bra, då man cyklade, men man kom ju fram. Min farbror for till skogen och tog hem fina, sega björkar. Han böjde dem runt fälgen och bultade fast dem. Sedan nubbade han fast en gammal ytterring, och så var det bara att åka. Det var ju inte så bra på bakhjulet, för det stötte väldigt hårt i aktern.

Jag och mina granngårdspojkar Attu och Bölla var ofta tillsammans. Vi var mycket ofta nere vid älven, fiskade eller brukade söka efter sjunkna props från älvens botten. [Alltid glad när det finns anledning att länka till Börje Wilkmans härliga minnen.] De var tunga, men vi tog dem iland. De torkade upp, och så var de prima ved. På sommaren efter for vi sent om kvällen och plockade daggmask till långreven. Bra ställen att plocka mask var gräsplanen vid kyrkan och en tomt nära de gamlas hem. Vi lade ut långreven i lugnare vatten. Det fanns gott om stor braxen på 1,5–2,5 kilo. Fick vi mycket, så sålde vi. Det var många, som tog fisk från älven den tiden.

Det fanns de, som saltade ned braxen och sålde senare på hösten. Netingsfiskarna tog stora fångster, som de stekte, kryddade dem i ättikslag och fick bra inkomst under hösten.

På sommaren samlade vi in mat åt fåren och kaninerna, dagligen gräs och löv. I höbärgningen var vi ute med folk, lade på störan, kopa eller tog in torrt hö. Då hösten kom, var jag med på många ställen och tog upp potatis. Det var här nära staden åt småodlarna, de som körde med häst och ali [årder]. Vi var någon gång vid Renvaktars i Forsby. Där grävde de äldre, och vi tog bort blasten. Jag minns, att vi i gick dit fram och tillbaka. Det var en kall dag, och vi frös om händerna, som var såriga av tistlarna. Jag och Attu var i Soklot i skördearbete. Vi band, då de tog korn och havre. Vi gick dit och tillbaka över 12 km. Några gånger fick jag sedan använda pappas cykel. Vi var i Soklot, tills skörden var bärgad. Den egna skörden skulle också in i källaren. Bären plockades, och pappa brukade stampa in lingon i en stor trasa, som sedan fick frysa i boden. Höstströmming saltades in, som räckte hela vintern. Så kom sedan får- och grisslakten. Då de slaktade, togs lever och hjärta tillvara och lades i ättikslag. Det var bra pålägg. I oktober skulle man lippa sik i Ragnöforsen. Då det blev kallare, var jag på många ställen i staden och jobbade med ved med pappa. Speciellt Vikshotellet och Samskolan var stora vedslukare. Det tog ännu något år, innan koks åter började finnas för pannorna.

Till Normensskolan anlände på sensommaren sårade soldater. Skolan blev tillfälligt ett krigssjukhus. Det blev många stupade och sårade efter de stora striderna kring midsommartiden. Vapenvila kom senare på sommaren. Andra världskriget pågick för fullt. Den 6 juni 1944 landsteg stora mängder trupper från Amerika och England vid franska kusten. Den tyska armén fick dra sig undan, och ryssarna vid östfronten pressade tyskarna till stora förluster. Den 4 september tog kriget slut mellan Finland och Ryssland, som pågått sedan 1941. Snart väntades pojkarna hem till det civila. Det var mycket de hade att berätta. En del var sårade men glada, att krigseländet var slut. På hösten var jag med pappa och Erik i Kovjoki och travade ved åt Vapo. Karl Nyberg var arbetsledare. Arbetet var på ackord, och vi förtjänade bra. Vi travade över 1000 kubikmeter och fick bestämma arbetstiden själva. Vi liftade dit med någon lastbil eller Ahlströms buss, som var gengasdriven. Det var många, som jobbade med ved. När veden hade torkat, skulle den lastas i järnvägsvagnar.

Jag var flera gånger med pappa, då vi förde slaktdjur till järnvägsstationen. Viljam Hägglund var ombud åt slakteriet Karjakunta. En gång hade vi en flock på sju kor, en var halt, och den var i band. Pappa gick före med den, jag efter flocken med piskan. Vi beräknade, att det skulle ta över 2 timmar, om det gick bra. Var det varmt, sökte korna efter vatten. En gång gick de ut på en myr en kilometer före Kovjoki. Då var det bråttom att få dem tillbaka på vägen, för vi fick inte komma för sent till tåget.

Då vi kom fram, så gällde det att få in dem i djurvagnen, vattna dem och ge dem hö. Sedan var vårt jobb avslutat, och vi kunde vandra hemåt. Pappa fick en dagslön för jobbet, som tog 5–6 timmar.

År 1945

På vintern var det vanligt med tillfälliga jobb. Det var med pappa eller Erik. Det rörde sig mest om vedsågning och att kasta in i lidren. Vi skulle dessutom sköta om kaninerna och fåren. Vi började även köpa upp kaniner till slakt och katter. Skinnen såldes till Hud- och Skinnkompaniet eller till köpare i staden. Köttet från kaninerna köptes upp av handlare i staden. Det var nog bara i liten skala, men det blev större under cirka två års tid. Priset på allt, som hette skinn, stod högt i kurs. T.ex. kattskinn kostade 400 mark och kaninskinn 300. En dagslön låg på 300 mark. Vi var ute i de närliggande byarna. Vi höll på någon dag i veckan under november–februari.

Under vintern gick jag i VII fortsättningskurser, som hölls i en lokal i seminariet. Det var på eftermiddagarna, och vi fick plugga på några nya ämnen. Erik hade börjat jobba med skogsavverkning på Långön med en kompis, som vi kallade för Birken. Jag var med där många gånger och travade. Det var mest alved, som var lättarbetad. Jag minns, att de fick 45 mark kubikmetern. Varje morgon cirka kl. 7 spände de på sig skidorna vid Lybecksgatan. De följde ett skidspår genom skogsparken ned till sjön och vidare till Långön. Det blev en sträcka på 12 km tur och retur. Men de var lika pigga varje morgon. Birken brukade alltid röka en kessupipa innan han startade. De brukade ha som dagsprogram 8–9 kubikmeter. Pojkarna var då 18 år. Om vintrarna var skidorna det enda sättet att ta sig fram. Vägarna var dåligt plogade. Gatorna i staden plogades med häst och träplog och de större landsvägarna med plogbil. Andrasjövägen t.ex. gick inte att cykla på under vintern. Först mot 1950 blev det bättre.

Stenästräsket, en km sydväst från staden, var rikt på tranbär. På våren, så länge isen höll, plockade vi barn tranbär, som lyste röda, där marken var bar vid myrkanten. Vi sålde dessa till apoteket, som tillverkade en slags mixtur. Det var emellanåt farligt att ta sig fram. Vi hade en stång, som vi kände efter med, om isen var säker. På vissa ställen for stången igenom, och det var bottenlöst. Men vi stakade ut en säker väg. Vid fint väder sågs 10–15 personer. Alla fann bär och var nöjda. En del flyttfåglar hade anlänt, och det började åter bli liv i naturen. I skyn hördes beckasin m.fl. och bisamråttornas bon kom fram. Vi var tidigt ute på morgonen. Nattfrosten gjorde, att det var lättare att flytta sig. En del personer kom ut på träsket med mosaskidor. Då solen varit uppe en stund, var tranbären lösa att plockas. Det var nog kallt om fingrarna i början.

På våren fick vi en hundvalp till gården. Den var finsk spets, blandrashund, som skulle användas till höstens ekorrjakt. Hunden fick namnet Nelli och blev en fin jakthund. En bra ekorrhund var värdefull, då skinnen på ekorrarna inbringade 120 mark styck.

Hela maj månad var Erik med i skogsplanteringen, men det var också många skolbarn, som gjorde ett bra jobb. Lillgrundets östra del fick granplantor, och kalytor fick tallplantor på flera andra ställen i stadens skogar, som med åren visade sig bli mönsterskog. I maj brann uthuset vid Nykarleby sjukhus. Det blev totalförstört. Det rådde hård sydvästvind, och brandkåren kämpade men förgäves. Allt, som fanns i huset brann upp. Huset rymde tvättstuga, vedförråd m.m. Världskriget Ryssland-Tyskland slutade 9 maj. Det var en stor händelse. Nazityskland fick se sig besegrat.

I slutet av maj blev det att så och plantera. Det var grönsaksland och potatisland, som skulle iordningställas. Vid Kuddnäs fick jag jobb med tobaksplantorna. Det var 500 stycken, som skulle rensas och stöttas. Appelberg, som var ciceron på Kuddnäs, var fullt övertygad om att han kunde göra pengar på kessuna. Men det visade sig vara två år för sent. Jag jobbade där också med annat, slog gräs och krattade gångar någon dag i veckan. På våren blev jag cykelägare. Vid August Ceders auktion ropade jag in en gammal cykel under hård konkurrens. Den fungerade nog, bara den fick besöka svetsen vid Fors verkstad då och då. Tänk vad man kände sig lycklig över att det blev slut med vandringarna till staden och Ragnöforsen. Nu kunde man ha fiskkorgen på pakethållaren.

Till midsommaren köptes en gammal skötbåt, 23 fot, smal och med tre roddplatser. Jag, Erik och Lindforspojkarna köpte den i bolag för 500 mark. Vi planerade en resa söderut mot Vasa norra skärgård och monterade en mast till ett vikingasegel. Vi gjorde allt och hade skolkarta och kompass med. I slutet av juni stack vi ut från Kisors, passerade Laxön och lade kurs på Monässkatan. Där sov vi första natten. Färden gick sedan vidare till Svartöuran-Jeussun-Ryssberget. Där söder om låg vi andra natten. På morgonen var det att ta till årorna. Senare fick vi nordlig bris, och då satte vi upp seglet. Det gick bra, och till kvällen var vi i Vassorfjärden. Vi drog upp båten en bit, lagade lite mat och sov i båten som vikingar. Följande morgon hade vi sydvästvind, och vi beslöt att vända och söka oss norrut. Vi kunde inte kryssa med den båten.

Vi rodde och seglade vad som passade bäst och tog södra farleden vid Oxkangar mot Hellnässund. Vid en gård vid stranden köpte vi mjölk samt hämtade källvatten. Vinden förde oss en bra bit till. Så beslöt vi att slå läger, drog upp båten och sov gott på natten.

Vi rodde tidigt följande morgon, medan det var lugnt och närmade oss Hellnäs sund och for den långsmala farleden norrut mot Oravaisfjärden. Det var bara att ro. Erik rodde ensam där fram, jag och Roger rodde med var sin åra på mitten i båten, och Birger satt alltid därbak och hopade. Så fick vi tillika hålla bra kurs. Det blev diskussion om vem som kunde fara upp till butiken i Oravais. Alla hade uppnötta byxbakar, så nästan röven lyste fram. Dessa nöttes ju, då vi rodde så mycket, men Erik sa: ”Ta det lugnt!”

Han hade ett extra par med, så han stack upp efter proviant. Det kom nyfikna pojkar på besök. De trodde inte, att vi var från Nykarleby. Vi övernattade på en holme där strax utanför Oravais.

Morgonen därpå tog vi kurs mot berget sydost om Kantlax. Där var vi flera timmar, spelade kort med Kantlaxpojkarna, åt den köpta maten från Oravais och mådde gott. Vi kunde inte starta hemfärden ännu. Nordan brukade med säkerhet gå hem till natten, och så gjorde den. Vi började ro hemåt norrut kl. 18.00, och det blev allt lugnare. Vi kikade hela tiden efter den kortaste rutten till Monässkatan, och senare på kvällen var det spegelblankt. Laxöskatan kom allt närmare. Vi kom överens om att fara till Aspskärsbaracken och övernatta där. Rodden tog 6 timmar från Kantlaxberget. Pojkarna var såriga i armarna, aktern brände, men vi var glada, att vi fått ro i ett lugnt hav hem. Vi sov djupt den natten. På morgonen dracks te. Sedan styrde vi hemåt till Kisorsstranden. Vår långfärdsbåt fick ett tragiskt slut. Senare mot hösten kom en svår storm vid Andrasjön. Båten slet sig, kom upp på en sandbank, blev vattenfylld och bröts sönder. Vi saknade den mycket. Den var så lättrodd.

Ja, så var det dagen efter att ta itu med arbetet, kessulandet åt Appelberg. Egen potatis skulle myllas, grönsakslandet skötas, sedan plocka blåbär och vinbär. Det fanns nog tid för bollspel, speciellt fotboll m.m. Då hösten kom, var Attu med, då vi skördade kessuna. Det var att passa på, då det var torrare väder. Vi ställde i stora uthuset vid Kuddnäs på sidåsarna långa slanor, hängde glest upp tobaksskörden, och det var bra drag där. De fick ej mögla, men om Appelberg fick någon vinst av dem, vet jag ej. Men vi hade tobak till våra pipor och sätkä. Då jag jobbade åt H. Appelberg, tänkte jag mången gång, just här på Kuddnäs var min mammas morfar dräng hos Z. Topelius. Morfar var född 29/6 1824 i Kovjoki och hette Jakob Johansson Pet. Nu går jag här i tobakslandet, kröker rygg, rensar, vattnar, och min chef går med hatt och vit skjorta. Han pekar på hur han vill ha det och njuter av sin klubb 77 tobak med långa bloss. Kanske gick Topelius likadant, rökte och inspekterade, vad drängarna gjort för nyttigt om dagarna. På den tiden var det långa arbetsdagar. Jag jobbade några dar i veckan med kessuna. Det var också potatisland, som skulle skötas. Jag fick också cykla på flera ärenden, bl.a. till Jakobstad.

Mammas morfar jobbade där många år. En tid efter stadens brand fick Jakob jobb som stadens brandvakt. Det berättas, att han var gårdsägare till gård 114. Den tidigare brandvakten fick sparken, ertappad full samt sovande i sin tjänst. Appelberg berättade en del om Kuddnäs historia och var intresserad av vad jag hade att berätta. Appelberg blev ofta kallad för Flygande holländaren, då han cyklade till staden med den svarta sommarrocken fladdrande, vidbrättad svart hatt och cigarretten alltid i munnen på väg till apoteket efter järnvin eller Rigabalsam.

Hösten kom. Kriget, som slutat på sensommaren var en stor händelse.

En del militärpojkar blev civila. Leo Lindfors ville ha Erik med på sikfisket under oktober. De planerade att fiska vid Bådaskatan och Sikgrundet. De ordnade, så att de fick bo i en villa på Djupsten. Leo hade en 16 fots roddbåt samt siknät 55 mm maskor. Uppköpare av fisk var Åvalls ombud. Det blev bra pris på siken, och fångsterna var goda. Sikrommen saltades och såldes till högt pris. Men nog fick de kämpa hårt. Så fort det blev hård vind, var det risk, att det kom mossa och annat skräp i näten. En gång var näten så fulla med skräp, att båten blev fullastad. Leo sa till Erik: ”Det är bäst, då jag drar mössan över öronen, så hör inte han själv, då han svär.” De avslutade fisket i början av november.

På hösten köpte Erik ett gammalt 16-kalibrigt hagelgevär. Vi skulle börja med ekorrjakten. Hunden, som vi fått på våren, visade sig bli en bra jakthund. Det fanns många jägare, som jagade den tiden. Två stycken ekorrskinn var lika med en dagspeng, och så fick man någon skogsfågel emellanåt. Det var spänning dagligen.

Vi diskuterade på sensommaren, om vi skulle börja med minkfarm. En kompis till pappa lovade att köpa 8 st. minkhonor samt begagnade burar till dem, om vi skaffade mat och skötte dem. Vi hade tillgång till fisk, så på hösten anlände minkarna till oss. I uthuset hade vi en liten handkvarn och på gården en järngryta att koka i. Det köptes köttmjöl från Turkistuottajat. Det blev jag, som skötte dem. Följande år i mars var parningstiden. Det gick ju åt så lite mat i början, och då det var kallare, lagade jag mat var tredje dag, någon dag en fisk. Det var fantasipriser på minkskinn. Det var många i staden, som började farma med några avelshonor. Avelsdjuren var mycket dyra, och matfrågan var ständigt ett bekymmer.

En del fisk, som vi fångade om sommaren, torkades eller saltades. Det gick bra att blanda med, men man var tvungen att vattna ur den salta fisken ordentligt, innan den maldes. Vi hade på vintern lite nedfryst hästkött att blanda med. I maj valpade minkarna och gav många ungar. Vi var rädda om dem och började fort att ha dem att suga på färsk strömming vid 3,5 veckas ålder. Efter hand fick de vanlig minkmat. Det gick bra framåt med dem. Så blev det sedan att lappa ihop gallerburar och kojor allt av gammalt material. Vi drog ut gamla spikar och märlor, klappade ut dem, så att det gick bra att återanvända dem. Ny spik och annat material fanns att köpa i butik. Folkförsörjningsnämnden gav licens i specialfall med mycket pappersexercis och väntan.

Sommaren 1946 cyklade jag två–tre gånger i veckan till Grisselön efter strömming. Den var bra att blanda med. Det gick inte alltid att få den mängd man ville ha. Då var torrfisken därhemma en bra reserv. På hösten kom en förordning att inga pälsdjursfarmer fick finnas i staden. Det fanns ju de, som hade minkfarm ända ned i stadens centrum. Vi hade ingenstans att flytta farmen, så vi beslöt att avveckla allt. I månadsskiftet november–december pälsade vi bort alla minkar. Skinnen såldes till Turkistuottajat och Hud- och Skinnkompaniet i Kokkola. Pappa tyckte sen efteråt, att det blev mycket pengar av lite skinn. Priserna låg på så hög nivå som aldrig tidigare.

Erik hade jaktkort. Jag följde med som klättrare och skulle skaka i träden, vi strövade mest omkring i skogarna öster om staden mot Visten, i norr mot Soklot rån, i söder till Prostasskogen. Jakten lyckades bäst, där det var bra med kottar i träden. I de speciella gråskinnsbackarna fanns det rikligt med ekorrar under krigsåren. Det var kanske mindre av mård och hökfåglar. Vi laddade våra skott själva och hade en del med mindre hagelmängd, så att det gick att skjuta på nära håll. Vi var rädda, att skinnet förstördes. Mässingshylsorna laddades med hagel nr 7. Vi hade eget hagel, som vi tidigare hade fått tillverkat i Tammerfors. Tiden gick fort, jaktfebern satt i. Både vi och hunden blev fort startklara. Om morgonen så fort det blev ljust nog att skjuta, så var skallet igång i Kopelbacken, och så bar det av att lyssna till nästa skall.

Det fanns dagar, då vi kunde få 10–12 stycken. Då vi gick i skogen, snodde vi ekorren. Det gick så bra. Man skar upp ett snitt under hakan och pressade av skinnet med bara tummen. Köttet tog vi vara på och kokade åt hunden. Skinnen hängdes på tork och lagrades senare på svalare plats. Ekorrjakten var tillåten en viss tid. När jakten var över, skulle skinnen stämplas hos länsman. Sen var det bara att sälja till köpare, som bjöd högst.

Vi råkade en gång ut för en olycka med hunden. Då vi hoppade över Lippjärvbäcken, hoppade hunden över på ett annat ställe och fick taggtråden i svansen. Det lossnade en bit. Hon skrek till, och det blödde rikligt. Jag tog ett band, drog hårt om, och jakten avslutades. Vi gick raka vägen hem, men jag såg, att hunden blev allt tröttare. De sista två kilometerna bar jag hunden hem. Därhemma sattes på nytt bandage, och hunden vilade två dagar. Sedan fortsatte jakten. Resultatet av höstens jakt blev cirka 155 ekorrar.

Senare på hösten for vi tidigt på morgonen till orrkåtan vid klar sky och lugnt väder. Vi måste få upp lockorrar i tid och vänta, tills orren slog sig ned i björktopparna. Hade man tur, behövde man inte vänta så länge på första orrflocken. Sköt man en, så hände det, att flocken stack iväg men vände och slog sig ned på nytt. Det var spänning för jägaren. Pulsen steg nog en aning. Det var en, som sa, att grannen väntade, tills han fick 2 orrar med ett skott [till och med fyra orrar]. Käringen skällde ut gubben, om det gick åt för mycket patroner. Jakt med bulvan förbjöds senare 1950.

Det fanns mycket orre och tjäder i skogarna. Det var många jägare, som fick dagspeng vid orrkåtajakt senare på vintern med finkalibrigt kulgevär till toppskytte. Bra orrkåtaställe var kantskogen av björk vid Frillmossen och björkskogen i kanten av Matapallmossen samt Pilna. Vi var alltid två. Det var inte så lätt få upp en 10 meter lång stång av rå björk med lockorren i toppen. Sen var det bara att vänta och blåsa. Det fanns rikligt av rapphöns på hösten, då man vandrade vid Frillmossen och Kampen.

Man träffade på stora kullar, speciellt vid tröskningsplatserna. Det var snabba fåglar. Det gick inte att söla för skytten. Jag minns, att läraren G.S. hade en fin, stående fågelhund. Han sköt många rapphöns på ängarna öster om staden.

År 1946

Omkring årsskiftet började Erik med skogsarbete i stadens skog. Jag var och hjälpte till på förmiddagarna med att klyva och trava. Ibland skulle stocksågen dras, och då fordrades två man. Det var för det mesta brännved, bara lite stock. På eftermiddagarna var jag i skolan och gick fortsättningskurserna. Det var sista året jag gick. Jag ville gå alla timmar, så jag fick mitt avgångsbetyg. Många gånger var jag i skogen på förmiddagarna och gick därifrån direkt till skolan. Det gick mycket bra att kombinera. Vi jobbade bra ihop och hade ett mål att spara ihop till en ny 16-fots roddbåt. Den tillverkades på Manners båtvarv i Larsmo och skulle levereras i mars. Båten kom som avtalats. Den var en läckerhet, en fröjd för ögat. Vi oljade in den på bästa sätt och utrustade den med segelbrä, mast samt sprisegel. Nog blev det en stor händelse för oss. Förr skulle man ty sig till andra, låna någon smacko eller bolagsbåtarna vid Nålön. Åke hade en smacko vid Ragnön, som tidigare år användes flitigt, då vi fiskade med långreven eller lippade.

Minkparningen började omkring 10 mars och höll på till 23 mars. Sedan fick djuren vara ifred, och man fick gå i väntans tider. Vi såg till, att det fanns bra med hö i lyorna och att maten var bra. Vi hade minskat på kaninfarmen, så där fanns inte många djur. Erik jobbade fortfarande i skogen, och våren kom allt närmare. Vi såg fram mot den dag, då båten skulle sjösättas. Under första veckan i maj kom den ut vid Nålörsviken. Båtens plats var vid en lugn vik. Första veckan i maj kom minkvalparna. Allt lyckades bra. Det blev flera burar att reparera. Senare på sommaren blev minkvalparna placerade ett par i varje bur i väntan på höstpälsningen.

I början på juni for jag och Erik med nya båten till Mickelsörarna. Vi startade från Nålön, och redan då vi kom ut till Alöskatan, kunde vi hissa segel med svag nordost. Första natten tältade vi vid Svartöuran, for sedan vidare via Jeussun. Därefter seglade vi med lagom vind till Mickelsörarna, Vildskär. Dagarna blev kyligare, och det regnade lite. Vi seglade vidare söderut mot en mycket fin, skyddad hamn vid Djupkastet. Vi hade planer att fara vidare redan samma kväll mot Vasa skärgård, men sjövattnet började stiga, så vi slog läger för natten. På natten kom en frisk, sydvästlig vind med regn. Följande dag var kylig, och vi ändrade våra planer och väntade på att vinden skulle avta. På eftermiddagen började vi ta oss mot södra Oxkangar skärgård, vidare mot Hellnäs sund. Vi seglade, sent på eftermiddagen slog vi läger på en fin plats. Jag kastade ett drag och fick en gädda, som vi halstrade.

Morgonen var lugn. Vi väntade på segelvind men fick ta till åror och rodde i flera timmar. Vi hade långt kvar till Hellnäs. Vi gick iland, la upp en tepanna och väntade på segelvind. Det blev ingen lång etapp den dagen. Vi rodde några timmar till, och så slog vi läger. Tidigt uppe och upp med seglet. Vi hade fått vind och styrde nu mot Hellnäs, men där i det smala sundet var det kastvindar och vi rodde en bra bit ut mot Oravaisfjärden. Det syntes mörka skyar i söder, och det bådade åska och regn. Vi gick iland, plockade ur båten all packning m.m., drog upp båten på land, svängde den upp och ned, kastade allt under båten och kröp själva under. Strax kom åskregnet löst. Det var skyfall. Vi var glada, som var under tak och sov under båten den natten. Vädret blev dåligt dagen därpå. Vi fick vänta till eftermiddagen, så beslöt vi svänga båten, lasta i och fara vidare mot norr. Det var svag motvind. Vi rodde med två par åror. Båten var lätt lastad. Jag tror, att vi höll en fart på två knop. På en holme utanför Kantlax slog vi läger för natten.

Nästa morgon var vi tidigt uppe, det var lugnt, så det var bara att sätta sig vid årorna och ro allt vad vi förmådde. Då vi kom till Monässkatan, tog vi en kort paus och så fort vidare mot Laxön. Efter en timme började det blåsa en svag, nordvästlig vind, men det gick fint att färdas. Kl. 14.00 passerade vi Laxön, kl. 17.30 Nålön. Resan tog sammanlagt sex dygn.

15 juni började jag jobba i Nykarleby stad i plantskolan för tall- och granplantor vid norra sidan av Residensgatan. Jag rensade och omskolade plantorna. Det tog många dagar att få bort ogräset. Den tidigare skogsteknikern K. Nyberg hade sått året tidigare, och nu var det den nye skogsteknikerns uppgift att se till, att de små plantorna fick växa till och följande år kunde planteras i skogen. Där kröp jag varje dag på knäna, rensade och var noga med vid omskolningen, att rötterna kom ned i jorden. Plantorna växte bra, så med åren blev det nog skog för staden.

En vecka i juli var jag med ett arbetslag på Granskär i arbete med plant- och skogsröjning. I Granskär hade det planterats och såtts efter den stora branden på 1920-talet. [Har inget om den, men en brand 1930.] Ungskogen, som vi röjde, hade aldrig tidigare röjts! Vi var 8 man, som gick fram med röjkniv och yxa. På vissa ställen var det mycket lätt. Plantskogen såg ut att vara 16–18 år. Det var mycket varmt vissa dagar. Blindbromsen var framme och plågade oss något så förbannat, och myggorna kom till kvällen och natten. Vi bodde i Aspskärsbaracken. Det var ett litet hus, som Österbottens trä hade del i. Då arbetsdagen var slut, hoppade vi i sjön, tvättade oss, simmade och dök. Vi blev lika rena som sjöfåglarna. Mat tillreddes i spisen nere vid stranden. Fisk fanns nog av i Granskärssundet. Med mete och kastdrag fångades abborre och gädda. Arbetet gick nog bra, fast det kom regnskurar då och då. Efter arbetet blev det kortspel i baracken. De äldre, som varit ute i krig, hade mycket att berätta. Så förflöt dagarna, och efter sex dagars jobb for vi hem, och skogen fick en bättre framtid.

Vår roddbåt hade vi mycken glädje av. Som jag tidigare berättat, var den utrustad med sprisegel. Vi for en dag i juli till Frössön och skulle se efter hjortron. Runar S. var med. Vi fann så mycket, som vi bara orkade bära till båten och blev sena. Vinden, som på dagen var nordlig bris, mojnade till kvällen. Vi fick ro från Frössön till Andrasjöbryggan. Där stod Jenny och väntade och var orolig, men då hon såg bären, blev det annat ljud i käringen. Vi gjorde under sommaren och hösten många bärresor till Frössön, som var en orörd vildmark med många hjortron- och tranbärsmyrar. På hösten lyste skogen röd av lingon. I gammelträdens kronor fann fiskgjusen och örnpar sina revir. Vi såg dem ofta.

En tur for vi också med roddbåten runt till Larsmo och Gertrudsströmmen. Birger Lindfors var med på en tvådagarstripp. Det blev osäkert väder på turen. Det var för frisk vind, så seglet sprack vid ett par ringar liksom banden, som var dåliga, men vi lappade det. Hemfärden gick bra undan, och vi tog oss till Aspskärsbaracken till natten. Följande morgon blåste det frisk nordan. Vi väntade några timmar. Då vårt proviantförråd började ta slut, beslöt vi att fara hemåt. Vi kunde inte segla, för det var för stark vind. Birger plockade korkar i fickorna, om det skulle gå på tok, som han sa. Så började vi ro utåt och ibland vila på årorna, så drev vi och rodde. Vinden förde oss till Frillholmen och så vidare till Kisors. Birger sa efteråt: ”Nog får man skryta med Larsmobåtarna.”

Då vi var borta på våra utflykter, skötte pappa om djuren därhemma. Grytan stod mellan stenarna på gården vid berget. Det blev att koka en gryta dagligen åt minkarna samt vattna ofta, då det var varmt. Bären från skogen gav oss inkomst. Vi gjorde resor till Långön och Frössön samt skogarna runt staden. Vi ungar var glada för denna inkomst, för det var aldrig fråga om att begära något från föräldrarna. Istället gav vi till dem, och hade jag något över, så sparade jag till ett hagelgevär. Det var skogsfågeljakten, som drog. På hösten fick jag ett jaktkort. Minkpälsningen började omkring den 20 november. Det var en tid med att sno, skrapa och torka. Skinnen torkades med köttsidan utåt. Sedan skulle skinnet svängas med håret utåt och hängas upp för eftertorkning, men skinnet fick ej bli skarpt. För skrapning av skinnen användes en rund, avsmalnande björkstock, som man drog skinnet på. Så skrapades allt fett bort med kniv och plåtbit. Sedan gned man rikligt med torra sågspån, så att skinnet blev rent. Senare började det finnas torkskåp med elfläkt. Jag och Erik snodde och skrapade också åt andra farmare. Det var ett skitarbete. Man luktade mink, hur man än tvättade sig. Men vad gjorde man? Det var bra betalt på kort tid.

Vi hade också tid med ekorrjakten. Så fort tid fanns, strövade vi i skogen med hunden Nelli. Det finkalibriga hagelgeväret var bra. Mässingshylsor laddades om. På kvällarna satt jag och slog ut knallarna och in med nya. Erik lade i krut och hagel. Ja, så höll vi på ända till nyåret. Lagret av skinn blev större för varje dag. Det blev länsmannen, som stämplade. Så blev det åter en resa till Kokkola. Det började finnas mera varor i butikerna.

Livsmedelsransonerna ökade, men ransoneringskorten var i kraft. Vissa importvaror såsom kaffe m.m var det knappt om. Senare kom det ut i handeln ett kaffe, som de kallade för skattekaffe, men det var dyrt. Då julen kom, så blev det lite större glädje i hemmen. Det luktade mera nybakat i huset. Krigsåren var förbi, och frontmännen hade börjat planera att bygga hus. De, som varit med i kriget, blev tilldelade tomtmark till lågt pris.

Hösten 1946 började skriftskolans höstkurs några timmar om dagen i en månads tid. Sedan följande år gick vi en månad på våren, och vid midsommaren gick vi fram i kyrkan. Lärare i sång var kantor A. Söderman, i religion pastor R. Still och prosten A. Forsblom.

Pastor R. Still var en mästare i att berätta och förklara. Han fick nog alla skriftskolungdomar att lyssna. Han var något av den nya tiden. Prosten Forsbloms tal var så torrt att höra på. A. Södermans sångtimmar var korta men många gånger intressanta. Bl. a. fick man skratta åt hans heta temperament.

På våren skulle skriftskolungdomen fotograferas. Det var uppställning vid bönehusets gårdsplan. Fotograf var Friman från Jakobstad. Det tog tid att få ihop alla ungdomar. Så fort Friman gick till fotostativet, så flyttade ungdomarna sig utåt. Friman såg, att vi jävlats med honom. Han blev så förbannad, så han kokade. Till sist blev det knäppt, men han packade fort ned grejerna och for hem, och vi fick ett gott skratt.

Midsommaren kom, och kyrkan skulle pyntas med unga björkar. På midsommardagen var flickorna klädda i vitt, pojkarna i svarta kostymer. När kyrkgången var klar, var det samling i bönehuset. Så gick vi hem, och då var det någon av pojkarna, som sa: ”Är vi fullväxt nu?”

Erik åkte in i det militära i juni till Dragsvik. Han där i sex och en halv månad. Under den tiden var de kommenderade två månader i Nordfinland i flottningsarbete vid Ijoälv. Det var brist på arbetsfolk i landet. Där måste militärpojkarna delta. De fick samma lön för jobb, men det var hårt arbete och dåligt med mat. Varje vecka sände mamma matpaket till Erik. Många pojkar klagade, då t.ex. knäckebröd var ransonerat och vatten till te var dåligt. Militärsopporna innehöll mest vatten. De var glada, om de såg några ärter.

År 1947

Planerna på att bygga en ny järnväg från Kovjoki till staden var avgjord. Staden skulle leverera 1 1000 slipers. Det var ombud, som for runt med listor, att folk skulle ge gratis dagsverken. Det var många, som tecknade sig för det. Järnvägen skulle ge staden ett lyft från sin törnrosasömn, som de sa. Det blev fart i skogarna. Jag och Erik började avverka slipers, stock och ved vid Kopelbacken. De grövre tallarna fälldes med tvåmanssåg. Bågsågen av trä användes för klenare träd. Sliperna skulle kvistas bra. De skulle barkas senare på våren. Det var tunga bitar, som kapades.

Måtten var 2.70 och 5.40 och toppdiameter 11 tum. Man måste trimma och vässa sågbladen dagligen. Det fick jag lära mig av en mycket god, äldre skogshuggare, som hette Vaito. Det var tunga dagar i skogen. Snön skulle sparkas bort runt tallarna. Stocksågen fordrade bra svängrum. Så var det att arbeta från morgon till kväll hela vintern, och chefen sa: ”Kom ihåg, att det ska vara korta stubbar!” Vi hade alltid brasa, som brann hela dagarna. De feta torrtallarna och torrved fanns det rikligt av. Någon termos fanns ej, men en tepanna var alltid varm vid brasan, och smörgåsarna värmdes över glöden. Tidigt om morgonen skidade vi till skogen och skidade hem, då det blev mörkt. Vissa dagar åkte vi 10–15 km skidor i jobbet. Vi hade breda träskidor, som var bra att ta nya spår med. Stavarna gjorde vi själva av fina tätväxtgranar. Senare började det finnas bambustavar. Skidorna blev väldigt nötta till våren. Skarsnön tog hårt på dem. Då måste vi göra upp en brasa, ta fram tjärbyttan, dra på tjära och stryka in den bra. Så var skidorna klara för nästa vinter. Även stövlarna, som skulle användas nästa vinter, sågs över. Pappa tillverkade stövelsmörja av fett, lite linolja och tjära. Blev smörjan för styv, så hade han olja från garveri, som han blandade i. Vi jobbade i skogen till slutet av april. Slädföret tog slut, och hästkarlarna hade stora stockpartier utkörda vid bilvägarna. Denna vinter var det många huggare och hästkörare i jobb åt staden.

I slutet av april monterades det upp en cirkelsåg med kultändarmotor. Det var två bröder, som varit uppe i Lappland, som sågat virke till återuppbyggandet efter tyskarnas förstörelse. Vid Karleborgsgatan ställdes sågverket upp. Det fanns stora stockhopar, som skulle sågas till slipers till järnvägsbygget Kovjoki-Nykarleby. Jag fick jobb på sågen och fick timlön av staden. Det var 8 timmars arbetsdag i cirka två månaders tid. Stockar skulle rullas till sågbordet, sidbakarna bortdras, sågspån bortskottas. Det var en man med häst, som körde bort slipers till upplägget. Där skulle barken bort och slipers upptravas för torkning. Där fanns två man, som tog emot och travade i höga, glesa hopar. De, som hade tecknat dagsverken var också där och barkade och travade. Det var tunga bitar. De var ju råa, och där fick de torka till sensommaren, då lastbilen körde lass dagligen till järnvägsbygget. Rälsdragningen började i Kovjoki. Det var ett väldigt liv dagligen på gatan vid Karleborg. Kultändarmotorn stånkade på och slog rökpuffar. Den startades på morgonen, och så gick den till kvällen. Följande morgon var det att värma upp kulan på nytt och starta. Då motorn skulle stannas, var det sådan fart i det stora svänghjulet, att farten satt i länge.

Stockbilar körde varje dag stocklass så nära sågbordet som möjligt. Sidbakarna plus bräder skulle också bort och travas upp. Allt gjordes för hand. Det var tungt jobb på sågen. De, som sågade, hade full fart på sågverket. De, som körde undan, fick nog ligga i. Det vara korta pauser, då klingan vässades, och man fick i sig lite dricka. Pappa hade tecknat några gratisdagsverken. Vi var där också på kvällar och barkade slipers.

Senare på sommaren började jag och pappa på järnvägsbygget i Kovjoki. En lastbil transporterade dagligen ett lass arbetare till bygget. Det var många från staden, och från landsbygden var det många med häst. En timlön var cirka 50 mark, med häst 100 mark, och en del jobb var på ackord. Min arbetskamrat var Attu vid järnvägsbygget. Vi började att med skottkärra flytta sand från gamla banan, som förra Nykarlebyjärnvägen var lagd på. Vi körde med kärra på ackord 16 kubikmeter om dagen. Skottkärran var försedd med järnhjul och trärigg och rymde 100 liter. Sanden flyttades 30 meter till den nya järnvägsbanken. Det var många, som jobbade med spade och spett. Det var två om varje kärra. Vid bergskurvan i Kovjoki jobbade många man, borrade för hand; det var två, som slog, och en som svängde borren. Det var flera borrlag på gång. Senare anlände dit en motorkompressor, men jag tyckte den var svårstartad. Där kämpade de på, men då den gick, så for nog borren bra i berget.

Sprängarna gav kraftiga salvor. Sedan kom mannarna med spett och slägga och slog sönder större block. Allt skulle lastas för hand och borttransporteras. På flera ställen Kovjoki-Nykarleby fylldes gamla banvallen på, breddades eller schaktades ned. Bergspasset närmare staden sprängdes bredare. Vid kurvan in mot matapall var många hästar i arbete. Det var bönder, som fick ackordsarbete flera månader. Tusentals kubikmeter jordmassor flyttades bort. Där var många spadar igång och ryggar som kröktes. Då vi var klara med sandarbetet med skottkärran, började vi att placera ut slipers och räls. Sedan anlände sandtåget. Då var det bara att ta sig upp på vagnarna, bort med hakarna, fram med spadarna och sedan mocka av. Vi var två på varje vagn. Vi höll alltid ihop jag och Attu.

Så höll vi på varje dag, ut med slipers, ut med rälsarna och tråckla fast rälsen på några ställen, så att nästa sandtåg kom fram. Då sandtåget kört bort, så mockade vi inåt sanden, lyfte rälsen och stoppade sand under sliprarna och jämnade upp spåret. Rälsmåttet på allt skulle stämma. På raksträckan användes vattenpass. I kurvorna var det skilda mått på lutning och bredd av rälsen. Det var erfarna rallare från Härmä och Jeppo, som var med oss. Vi lärde oss fort konsten att bygga järnväg. Man var alltid i par, när man stoppade sand under sliprarna. Det var viktigt, då det stoppades upp, då rälsen var upplyft. Sanden fylldes jämnt med sliprarna. Det var bra med vana stoppare, som såg till att trycket under sliprarna blev lika. Rälsen lyftes med kuggdomkraft eller lång spak. Då sandtågen kom, och det tunga lasset var lossat, gällde det att justera rälsen igen. Det behövdes många sandtåg för banvallen Kovjoki-Nykarleby.

Då vintern kom med snö blev det värre med lossning av sand. Då vi stoppade sand under sliprarna, fick ingen snö följa med. Vi höll på till slutet av januari 1948, då arbetet avslutades p.g.a. kölden. De sista dagarna var det så kallt, att vi för det mesta satt vid brasan. Verktygen vid järnvägsarbetet var en pumpvagn, rälsmått, kofot, släggor, domkraft, lyftspak, rälssåg, skruvnycklar till bultar och till skarvplåtarna, spadar, järnspett och saxar för lyft av rälsen. Pumpvagnen var vår paketbil. Vi var ett sammansatt rallargäng och använde finska och svenska i arbetet. Det var bra, så fick vi lära av varandra. Åldern på manskapet var 16–70 år. Arbetsledare var August Hägg och banmästare F. Romar.

Då järnvägsarbetet var avslutat, började skogsjobbet. När Erik kom hem från militären, började vi hugga tillsammans på flera platser. Vi höll till öster om staden mot Lippjärv, Pilna, och Visten. Vi drog upp bra skidspår, så vi kom nog fort fram till arbetsplatsen. Vi passade på, då det var kallare att klyva ved och använde två yxor och en kil. Veden travades upp i en- eller tvåmeters ramar med 10 cm övermått. Mycket snö var det, cirka 50–60 cm. Men kring början av februari kom en kraftig blida med flera plusgrader och regn. Strax därpå kom hård köld. Skaren blev så hård, att stubbarna blev långa. Vi sågade av träden jäms med snön. Vi fick lov till det. Den, som kom dit med häst och körde ut veden, fastnade ofta i de långa stubbarna, då lassen sjönk ned i snön. Det ekade i skogen av olika typer av svordomar både på svenska och finska. Ja, hästen slet ont. Senare på året var jag där och plockade bär. Då fick jag se, hur jävligt det såg ut.

År 1948

Mot våren började pappa planera att bygga om huset vid Lybecksgatan. Jag och Erik var mot en ombyggnad. Vi diskuterade med farbror Joel och Erik Bonäs, och de fick pappa att gå med på en rivning. Så rev vi ned det snart 90-åriga huset och byggde nytt. Jag och Erik lovade att hjälpa till med allt vad vi kunde, så att vi skulle kunna flytta in på hösten. Arkitekt K. J. Ahlskog gjorde ritningar, och vi satte igång efter midsommaren.

Var vi skulle bo så länge vi byggde, gick bra att ordna. Vi fick bo hos Lina Winter i lillstugan. Där fanns kokmöjlighet och rum för kvinnfolket att sova. Pappa, jag och Erik fick sova hos Anna Sirén i vindsrummet. Vi var ju grannar.

Vi jobbade i skogen till slutet av april samt på A. Mäenpääs såg vid gamla stationen. Jag tog undan för eget behov, då de sågade plankor och bräder. Staden sågade alltid och hade stora staplar på lager. Men första tiden på kvällarna gjorde vi roddbåten klar för sjösättning. Alla tecken visade på en tidig vår. Den 9 april var det islossning i älven. Erik och Leo förberedde sig att sätta i ut braxryssja vid Stenskatan. Leo hade motorbåt med en encylinders krutsmotor. Den 18 april var Andrasjöfjärden isfri. På kvällen lade de ut ryssjan, och morgonen därpå hade de 8 lådor braxen, lika med 250 kilo. Vi tog roddbåten till sjön och lade ut abborrkassen vid Norrgrundet. Nog fick vi mycket fisk, så vi gav bort en del till grannarna. Vi fiskade också vid Ragnöforsen med mjärd och fick bra med sej och gäddor.

[Ibland får frågor aldrig svar, ibland kan det ta tjugo år men den här gången tog det några dagar. Brukar vilja veta vad jag lägger ut, men googling gav inget svar på vad en krutsmotor är. Tänkte det kunde vara ett ”tyrckfel”, trots att det inte i övrigt finns sådana i boken. Men så kom jag in på En båthistoria när termometern visar –23 grader den 11 februari 2011 och där står: ”Om det var en Krut eller Fäbofrans eller någon annan av Jakobstadstillverkning kunde han inte säga.”

Morgonen efter publicering delade Ralf Borgmästars bilden på en motor tillverkad av Johannes Kruth.
Förstoring.
(Bild inf. 2025-01-25.)]

En vecka efter islossningen kom det alltid bra med id. Vi rodde med smackon medströms och hade en mycket stor håv, som följde bottnen.

Vi var tvungna att tömma ur håven ofta. På den tiden åt folk id saltad. Då den värsta strömmen avtagit något i älven, kom flottningen igång. Jag fick jobb på sorterarplatsen vid Nålön. Bomstockarna var utlagda, och många man jobbade med sortering av props och stock. Jag och en kompis jobbade med långskaftat kex för att få virket instyrt mot sorterarna. Virket, som flottades, hörde till två bolag, Österbottens trä och Nars. Det var många gånger vi var tvungna att sortera på natten. På dagen kunde nordanvinden vara så stark att virket for ifrån oss. Någon gång var sydvinden så stark, att vi fick hålla emot på bommen.

Man fick lära av det äldre manskapet. Det var flottare, som varit med långliga tider. De kunde nog sitt yrke. Man såg det på flottkarlarna, då de flyttade grimona. Många vitsar och historier var ständigt på gång. Gjorde man något fel, så fick man ta emot skällsord. Det var en del av fostran på vägen ut i livet. Att Nykarleby älv varit en bra transportled, fick man se med egna ögon. Det var enorma virkesmängder, som gled ned varje år från inlandet. Vid Elverket var en ränna byggd speciellt för flottning av virket. Där var det två man, som såg till, att virket gled ned utan stopp.

Mot slutet av flottningstiden, kom de, som rensade stränderna och forsarna. Så till slut fanns det sista vid sorterarna. Sista året det flottades i Nykarleby älv var 1962. Jag minns, att en gång följde en flottare av en olyckshändelse med virket ned i stockrännan vid Elverket, men som genom ett under kröp han upp på berghällen nedanför och ropade: ”Hej! Jag klarade mig.” Kring den 1 juli var flottningen över för min del. Vi skulle börja med bygget därhemma.

Det stundade ett hårt arbete för oss. Pappa, Erik och jag grävde med spade och spett, borrade stenar och sprängde allt med handkraft. Efter midsommar revs det gamla huset ned vid Lybecksgatan. Det var byggt någon gång efter stadens brand av två sjömän, som lämnat sjölivet. Det var så byggt: 3,6 meter brett i ena ändan och 3,8 i andra och hade gemensam tambur. Senare ägdes huset av Katarina Fagerholm. Hon sålde huset den 13 augusti 1897 till Lisa och Esaias Markkula för 550 mark. Pappa köpte huset den 24 maj 1937 för 11 500 mark. Nu skulle huset jämnas med marken och ett nytt byggas upp under sommaren. Vi hade bott där 11 år, så det kändes underligt att vara utan eget bo. Vid rivningen såg man, att huset var fallfärdigt och ruttet. Norra änden av uthuset revs också ned. Där var bra stockar. De användes till nya huset tillsammans med annat byggtimmer.

Det var stor brist på byggmaterial och cement. Byggstål m.m. var på licens med lång väntetid. Alla gamla spikar togs vara på, klappades ut och användes liksom gamla bräder. Vi fick inte köpa järn till sockelarmering. Då vi skulle cementera, så drog jag dagen före från farbror Joels smedja gamla hästskor, som vi länkade ihop runt i stenfoten, dubbelt över fönster och dörr. Gamla kärraxlar m.m. användes. Vid gjutningen lades lämplig sprängsten i formen för att spara på cementen. En stor del gammalt murtegel murades fast till nitsar.

[Utrymme mellan spismur (mur-pelare) o. vägg (Nv Tj Kr Ee Pe-Pu) el. mellan spismur o. en mot väggen murad brandvägg av på högkant ställda tegel (Mu); äv. benämn. på brandväggen. Nä. Ordbok över Finlands svenska folkmål.]

Källargrunden var utgrävd. Farbror Joel kom med, då vi formade och cementerade i slutet av juli. Efter en vecka lades stockunderlaget fast, och så började vi timra upp huset, Erik och Bonäs-Erik vid var sin knut, Joel och jag på var sin knut. Jag och Erik hade aldrig varit med förr, då det gällde att timra hus. Men Joel och Bonäs-Erik var goda läromästare. Det blev bara intressantare för var dag husväggarna växte. Att borra i gammalt timmer kändes i armarna och hugga draget. Stockknuten skulle huggas med god noggrannhet.

Mossan för att täta mellan stockarna tog vi tidigare i skogen före midsommaren. Den var lagrad för torkning, och nu blev den använd till huset. Även på mellantaket lades ett tunt lager. Väggarna till huset var klara, och takstolarna kom upp i mitten av augusti. Till mammas födelsedag den 1 september var taket på. Kaffe till taklagsfesten dracks där ute på en brädhop, och Joel fick några supar starkt. Han gick inte mera på taket den dagen.

Nu hade vi jobbat på i ett kör från det att vi hade startat bygget. Vi var rädda för höstregnen. Nu fick vi fönster och dörrar på plats och började färdigställa på insidan. Vi var ju många, som hjälptes åt. Gertrud och Gerda hjälpte till med vad de kunde, också med ekonomin. Pappa hade tagit upp ett lån i banken för bygget, men det räckte bara till taket. Det var stark inflation på gång. Man led brist på byggmaterial. Därför togs allt tillvara. Den gamla Högforsspisen lades in på nytt, tills bättre tider stundade. Det viktigaste var att få flytta in före vintern.

Stockväggarna diktades med drev, och väggskivorna sattes fast. Spånfyllning lades i trossbotten, och golven lades på. Vi flyttade in i slutet av september. Joel murade tidigare upp skorstenspipan samt ugnar i båda sovrummen. Vi fick värme i huset och kunde bo så och bättra på följande sommar.

Då vi började med husbygget på sommaren, beslöt vi flytta roddbåten från Andrasjön till Nålöviken. Vi hade ingen tid för sjöliv, så länge vi byggde. Vi tänkte, att senare på hösten får vi nog tid med sjöfågeljakt, fiske och bärplockning. Nålöviken var en lugn vik och låg nära, då vi behövde ta vatten ur båten. Där hade jag min lilla jaktkanot låst.

Men så en dag, när vi skulle ut till Frössön och plocka lingon, cyklade vi med ryggsäckar och korgar På cykeln ned till båten. Då upptäckte vi, att där fanns varken båt eller kanot. Vi hade båten bra förankrad, och kanoten var alltid låst. Vi sökte en bit norrut längs stranden och fann kanoten med avsågad kätting, men båten var borta.

Vad skulle vi göra nu? Vi åkte hem igen och pratade med mamma och pappa. Vi beslöt att fara ut och söka. Erik for norrut mot Åminne och Soklot, träffade folk, men ingen hade sett någon drivande båt. Jag sökte från Djupsten-Bådaskatan söderut mot Bonäs men utan resultat. Följande dag polisanmäldes båtstölden. Polisen menade, att det var planlagd stöld, då kättingen till kanoten var avsågad. Misstankar fanns, men båten förblev borta. Våra planer med jakt och fiske tog en paus.

I slutet av september fick jag jobb. Staden hade planerat bygga en sportplan mellan Andrasjövägen och Munsalavägen. Området avvägdes, och arbetet startade med fem man med hästar och några man till med spadar. Verktyg, som användes var spadar, gräftor och järnspett. Området skulle jämnas plant för att följande vår täckas med matjord och besås.

Vi höll på flera veckor, och allt blev klart, innan första riktiga köldknäppen kom. Då arbetet med jordschaktningen var klart, började jag och H. Löving borra och spränga bort stenar på planen. Vi höll på, tills första snön kom. När vi borrade i sten, så räknade vi slagen. Då vi kom till 500 slag, så byttes vi om att slå. Vi hade 60 mark i timmen.

En gång kom stadsdirektören dit och klagade över att jag hade fullkarlslön, fast jag var 18 år och inte hade rätt till sådan lön. Då sade H. Löving till stadsdirektören: ”Får inte Gösta samma lön, så slutar vi arbetet med detsamma. Vi gör samma arbete.” Jag fick behålla min lön.

I början av oktober startade sikfisket vid Andrasjön. Erik var fiskardräng till Leo Lindfors. De fiskade med ryssja och nät. Fångsterna var goda. Ryssjan var utlagd vid Stenskatan. Näten färgades. Rosasgrundet, Halvägsgrundet och Nybackholmen var också bra fångstplatser. Leo hade motorbåt, en bra båt att ta in större och tyngre gods. Vi hade inga siknät den hösten, men vi var någon gång med siklippon i Ragnöforsen och fick storsik.

I september och oktober var jag ute med Nelli på skogsfågeljakt. Många gånger var jaktlyckan god. Det var mest orre, järpe och sjöfågel, som jagades vid områdena runt Lill- och Storgrundet. Nelli var en bra fågelhund speciellt på platser, där inga ekorrar fanns. Hon var också bra på att söka upp harar på holmarna. Där sköt jag flera harar.

På hösten köpte vi en gammal 15-fots roddbåt. Vi lappade den och tänkte, att den håller några år, så får vi säkert nya möjligheter senare.

Då sikfisket var förbi, så var det andra planer på gång. Efter sommarens storm sålde staten vindfälld skog i Forsby timmerbacken. Då tänkte pappa, att man kunde köpa virke till skapligt pris till nytt uthus vid Lybecksgatan, och det lyckades. En dag for vi dit och jobbade en lång dag. Det var grova tallar och granar. Jag och Erik drog stocksågen, och pappa kvistade. Så på en dag hade vi virke till uthuset. Det kördes ut med häst senare under vintern.

Den 3 december 1948 dog Anna Jakobsson, vår styvfarmor, som plågats av hjärtproblem under många år.

Till begravningen kom alla mina mostrar från södra Österbotten. Erik och pappa med Åmans från Kovjoki grävde graven. Jordfästningen förrättades av R. Still. Dagarna efteråt ordnades bouppteckning.

Senare i december blev huset sålt till Matts Hermansson. Priset blev 260 000 mark. Därpå följde arvsskifte, och därefter reste alla mostrar tillbaka hem före julen. Vår styvmormor var född 17 juni 1871 i Kovjoki och blev gift med morfar i början av 1920-talet. De hade inga barn gemensamt. Jag och Erik var med pappa ofta där hos Anna och högg ved. Om våren hjälpte vi till med potatissättning.

Det blev närmare jul, och grisen Jocke skulle slaktas. August Bonäs var van slaktare av svin och får och hade ett rökeri i bastun vid Bonäs. August anlände. Grisen Jocke hade ingen protest att lägga emot. Vattnet kokade redan i grytan på gården. Skållbordet var en lave. Pappa stod klar med blodbytta och visp. Mamma vågade sig ej ut, hon som var grisens bästa vän. Ja, vad skulle hon säga? Hon syntes inte till, men mat behövdes i huset. Då skottet small, och grisen var stucken och rentvättad som ett nyfött barn och skållvattnet hade ångat, kom mamma ut med gråten i ögonen. Hon sade: ”Voj, kära Jocke! Där är du nu.”

Grisen hängdes upp i sidåsen i uthuset i två dygn. Sedan styckades den och saltades. Skinkorna röktes. Det var mat för den kommande vintern. Senare under vintern slaktades också får, som alltid saltades in. Julen kom. Det var en stor händelse att bo i ett nytt hus. Där fanns ingen lyx men stor glädje och värme. Jämfört med hur vi hade det förr, var nu boytan tre gånger större. Vi var äldre och kunde hjälpa till mera. Jag minns, att mamma gav högt vitsord åt hällspisen, för den gräddade så bra. [Trots att det var den gamla.] Källaren var en god lagringsplats. Vid dörrkarmen fanns en stor spik. Där hängde jag alltid orrarna. Nelli såg alltid upp mot spiken. Hon visste nog vad det var till för.

År 1949

Vintern började mild med lite snö. Vi hade börjat reda före nyåret att avverka i stadens skog ved och stock 3 km från staden mellan banan och Kovjokivägen. Vi skidade dit, och Nelli var med varje dag. Hon hade sitt jobb att skälla på ekorrarna från morgon till kväll och att vakta ryggsäcken.

Snön var inget hinder för skogsjobb. Därför presterade man mera per dag. Det var värre för dem som med häst körde ut virket. Det var mycket barmark och blött. Allt folk talade om en fattigmansvinter. Pappa fyllde 50 den 5 januari. Det blev lite kalas för den närmaste släkten. Han ville ha så enkelt som möjligt. Han var mest nöjd med att få bo i ett nytt hus.

Pappa hade jobb i staden i Cederbergs garveri vid älven vid gamla bryggeriet. Pappa var ju garvare till och fick till och med lära upp de nyanställda pojkarna. De jobbade 45 timmar i veckan.

Vi hade ett stort källarutrymme, så vi beslöt börja bygga en smacko. Den typen passade bra vid Andrasjön för sjöfågeljakt och till att varpa gäddor. Roddbåten, som vi miste förra året hörde vi aldrig av. Smackon blev 4 m lång, 1,4 meter bred och flatbottnad. Den tjänade många år. Då smackon blev färdig, började vi bygga en indiankanot 16 fot lång och 3 fot bred. Det fanns inte segelduk att köpa att beklä kanoten med.

Men vi kom över ett 16-personers militärtält, som vi stiftade fast dubbelt med stenkolstjära som mellanstrykning och tätning. Tältet hade tidigare varit vid fronten och var fullt med gnisthål. Med den behandlingen vi gjorde med tjäran, blev kanoten fullständigt tät. Den var lätt att bära, vägde cirka 35 kilo och bar fyra personer. Långa färder till Torsön och Frössön var ingen omöjlighet. Så då sommaren kom, hade vi tre farkoster. Vi var stora skeppsredare. Stort snöfall kom i slutet av april. Det kom så mycket snö, så att snöplogarna inte kom fram.

Kanoten, som byggdes under våren stod på bockar ute på gårdsplanen och var översnöad. Våren blev lång och kall.

Virket till nya uthuset var sågat och staplat för torkning. Det som var kvar av gamla uthuset revs ned, och skräpet brändes. Rudolf [Rulle] Olson gjorde ritningar. Han var ny utdimitterad byggmästare från Vasa industriskola och var vår gode granne [bodde i Karleborg] och kamrat.

Skogsavverkningen var avslutad. Då förestod skogsplanteringar på många ställen, bl.a. i Djupsten. Vi var gräftare, juntare och de som satte ned plantor. Det var lång, dålig väg dit. Vi gick långa sträckor, totalt 8 km från staden.

I maj, då marken ännu var fuktig, så skulle en hyggesyta brännas i Kovjoki Mjökan. Brandgator var gjorda, vattengropar grävda, och så skulle hyggesrester brännas vid lugnt väder. Vi var många, som skulle vakta och hålla elden under kontroll.

Dagen kom, och det tändes. Där var forstmästaren från Vasa m.fl. som gick med käppar med brinnande näver på, stack ned i gräset och ville få fart på elden. Efter en kort stund började det sakta blåsa en svag, sydvästlig vind.

Allt såg ut att gå bra, men plötsligt kom eldstormen. Vi ropade till vår arbetsledare: ”Kalla fort på brandkåren från staden och folk från Kovjoki!”

Brandgatorna höll inte emot. Emellanåt var vi inringade av elden i det torra gräset. Vi kämpade emot allt vad vi orkade, men elden vann på oss hela tiden. Arbetsledarens ryggsäck brann upp liksom Böllas näverkont.

Då brandkåren och annat folk anlände, fick vi vila en stund. Vi var slutkörda och smutsiga, fulla med rök i lungorna, hostade och spydde. Elden kom under kontroll tack vare förstärkning av manskap. Forstmästaren från Vasa for bort från platsen, då han såg eländet. Vi for hem på två timmar, kom tillbaka på kvällen och gick brandvakter ända till följande dag, då vi fick avlösning. Den yta, som var planerad att brännas, blev tre gånger större, och färdigtravad ved brann upp.

I slutet av maj jobbade Attu, jag och Bölla med Nykarleby sportplan. Planen räfsades och gjordes klar för sådd med gräsfrö. Även Axel var där med kraftverkets jeep och körde sladd och vält. Viljam var stadens arbetsledare.

Följande dag inspekterades planen, och det var dags att börja så. Axel och Viljam kom dit med jeepen och frösäcken. Viljam var inte i så bra skick efter sitt festande. Han sa: ”Nog kan han så, om vi kan räfsa.” Men det blev så, att vi körde bort vår arbetsledare. Vi sa: ”Kom tillbaka, då du nyktrat till!” Han for hem och kom följande morgon till planen. Så sa han: ”Det blev ju fint det här.”

Axel hade vältat planen så fint, och vi hade kärrat bor skräpet och stenar, som vi räfsat ihop. Efter 2–3 veckor lyste sportplanen grann och grön.

De följande dagarna jobbade vi med Andrasjövägen. Vägen grusades, och gropar fylldes igen. Vi gick gick från staden till Andrasjöbryggan, räfsade bort stenar, rötter och torvor från vägen.

Fast arbetet tog mycket av tiden, hade vi ändå tid med fisket. Vi hade ut abborrkassen, varpade, kastade gäddrag, och senare på sommaren lades långreven ut. Vid Långön, Norrskatan mot Frillholmen var bra kass- och metplatser. Norrgrundet var ett riktigt abborrgrund och senare på hösten bra med kutul (siklöja) och sik. Storgrundsgräven var bra varpställe. Många stora gäddor fångades där. Den största var över 7 kilo. En gång var vi med Leo och pojkarna och drog strandnot. Det kom mycket fisk med ett varp, braxnar, gäddor m.m. Graven var en bra lekplats för gäddor om våren.

På vårvintern 1949 smiddes planer att bygga en liten fiskarstuga på ett litet grund nordväst om Nybackholmen. Jag, Erik, Åke och Attu gick samman och köpte en gammal stockbod av Johannes S. för 500 mark plus 4 fårskinn. Huset var 2,70 x 2,70. Stockboden revs och kördes ned till Kisors med Erik Ahlströms lastbil. Där vid stranden hade vi en gammal båt, 18 fot, som vi hade köpt av Nicke A. samma vår. Så nu hade vi båt att frakta byggnadsmaterial med. Nicke hade motorbåt. Vi passade på en lugn natt och bogserade allt material ut till det lilla grundet.

Vi beslöt att uppföra stugan så fort som möjligt. Vi byggde upp kåken under några söndagsdygn. Vi var fyra pojkar med stort intresse av sjölivet och behövde ha ett krypin. Det murades in en liten hörnspis, och kåken blev varm. Grundet låg i Nykarleby skärgård, där många små fiskarstugor blev uppförda på samma sätt. Vid senare skiftesförrättning någon gång i framtiden blir tilllandningsmarker delade mellan markägarna. Stugan på det lilla grundet var många gånger omfluten av vatten. En gång, då vi kom dit på en jakttur, var sjövattnet så högt, att båten flöt ända till dörren. Vi band fast linan i verandastolpen. Vid svår storm slog vågorna någon gång mot väggen. Vi firade midsommar i fiskarkåken. Det var högtidsstämning på den lilla holmen. Den var tätbevuxen med al, vide och någon björk på 2–5 meter. I grönskan syntes bara lite av kåken från sjön. Vi gjorde en liten hamn på nord- och sydsidan. Båtar skall alltid ha en lugn hamn.

Den gamla 18-fotsbåten var i dåligt skick. Vi fick vara nöjda, att den höll att frakta ut byggmaterialet till holmen. Vi hade köpt den billigt och beslöt, att den skulle stanna kvar på holmen och användas till WC. Båten sågades av på mitten, och båda halvorna lades ihop och ställdes upp. En enkel dörr spikades till. WC:t inreddes på lagligt sätt med den bästa, friskaste sittplats, som kan tänkas. Det var bara att slå sig ned och hålla andan.

Fiskarstugan på Fagerholmen.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Vi började gräva grunden till uthuset i mitten av juni. Före midsommar var cementsockeln klar. Valter och Runar [Renvall] var med oss en vecka. Då var allt uppspikat, bräder på väggarna och pärttaket på. Uthuset blev 6x10 meter med stora vindsutrymmen. Där uppe var bra torkmöjligheter för fisknät m.m. Södra änden där nere var vedförråd samt kätte för fåren och grisen.

Planerna, att Greta med sina adoptivföräldrar skulle, besöka oss under sommaren, blev bekräftade.

Alltsedan Greta for till Sverige, var täta brevkontakter igång. Greta var nu 10 år. Ellen hade en adoptivflicka till, som hette Ulla. Passen var ordnade, och resan skulle ske i juli. Det var tågresa från Vetlanda till Umeå och båtresa med Korsholm till Vasa. Sista biten var det buss till Nykarleby. Pappa, mamma och vi syskon väntade med spänning på den dagen, då vi skulle få träffas. Bussen från Vasa anlände till busstationen, där pappa, Gertrud] och Gerda tog emot. Det blev en stor händelse i vårt hus.

Huset på Lybecksgatan 1949.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Familjen Fagerholm, 1949. Från vänster, övre raden: Gösta, Erik, John. Från vänster, nedre raden: Ingrid, Gertrud, Greta, Gerda.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

På bron i Nykarleby, 1949. Från vänster: Ellen, Albert, Greta och Ulla Bergsten.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Jag och Erik ordnade sovplats på vinden. Därmed fick alla de andra bra rum.

Det var fortfarande ransoneringstider i landet. Men en del produkter var fria. Det var emellertid svårt, då vi skulle förflytta oss och se oss omkring. När vi skulle fara till sjön m.m. fick vi låna flera cyklar. I vårt hus fanns det tre cyklar. I butikerna fanns inga att få, men med goda vänners hjälp ordnades allt.

Sommaren var regnig och kylig. Vattnet vid Andrasjön var inte varmt att bada i. Vi cyklade ned många gånger. Alla klagade över hur kallt det var. Vi var också ute med båten och kastade gäddrag m.m.

Albert fotograferade flitigt, då vi gick omkring i staden. Många fotografier är bevarade. De är svartvita, fina minnen. Ellen och mamma hade mycket att tala om efter så många års brevskrivande. Vi berättade för Greta hur det var, innan hon for till Sverige även hur Gertrud och Gerda skötte om henne med mat och kläder. Greta började tidigt gå, prata och sjunga. Nu var hon här 10 år gammal och lyssnade på vad vi berättade. Hon hade ju inga minnen från uppväxten i Finland. Tänk vilken stor omställning hon varit med om! Ellen, Albert, Greta och Ulla var hos oss en vecka. Sedan startade resan tillbaka till Sverige.

Stadens bad- och tvättinrättning började byggas i början av juli. Där fick jag jobb med grundningsarbete. Senare servade vi murarna med tegel och bruk. Timlönen var 74 mark. Vi fick senare ackordslön, när vi passade murarna. Arbetstiden var 8 timmar och lördagar 5 timmar. Då vi i början grävde grunden, var vi så djupt nere, att vi med spade kastade upp jord på en brädhylla och sedan upp en följande hylla och slutligen upp i skottkärran. Jorden kördes till tippstället med en skottkärra, som hade järnhjul och trälåda. Så höll vi på i flera veckor. Det var många spadar igång, och det var tungt och varmt i den djupa gropen. Vid södra sidan kom vi ned till berggrunden och även på västra sidan. Vi skrapade runt berget, men efter en stund kom arbetsledaren dit och befallde oss att täcka över allt med grus. Det fick inte komma till bygginspektionens kännedom att berget var så nära. Vi beordrades att hålla tyst, fast vi visste, att huset skulle stå på jämn grund. Berget borde ha sprängts bort. Redan följande år var huset sprucket från grunden och upp just på ställen, där berget fanns. Vi var fyra, fem pojkar, som jobbat och visste om detta. När inspektören var på kontrollrunda, hade vi lust att berätta detta. En av grabbarna var K. J. Ahlskog. Hade vi sagt till då, så hade huset varit helt idag, men då hade vi troligen fått sparken.

Det var mycket tungt arbete på bygget. Allt tegel och bruk skulle bäras. Ju högre upp desto värre blev det. På ryggen hade vi en ställning, som kallades haran. På den lastades tegel, så mycket vi orkade ta uppför trapporna. Ibland blev det tävling mellan pojkarna vem som lastade mest. Till bygget körde vi många lass osläckt kalk från järnvägsstationen. Byggfirman fick billigare murbruk, kalken släcktes vid bygget. Det var svårt att lossa kalken från järnvägsvagn till lastbil. Vi blev vita av kalkdamm. Det sved i ögon och hals, och vi spydde. I sommarvärmen svettades vi mycket. Då kalken kom i kontakt med huden, blev det rodnader. Inga mun- eller nässkydd användes.

När man tänker tillbaka, funderar man på var all skit stannar i kroppen, och hur mycket den tål. I källaren i bygget monterades upp en lokomobil för att få varmt vatten till murbruk m.m. Den eldades med byggavfall. Vik-Joel var maskinist samt skötte släckning av kalken. Det var en stor vattentät spontlåda, som rymde flera kubikmeter. Då vattnet tappades på kalken i lådan, blev det så kraftig ånga och gas, så att det var bäst att hålla sig borta så länge jäsningen pågick. Murarna tyckte bra om murbruk, som var gjort på detta sätt. Mot hösten grävdes ner rör ovanför dammen till bad- och tvättbygget. Jag fick jobbet att sköta om dykaren [kanske samme, men vid ett annat tillfälle], som skulle ned i älven för att ansluta till en brunn precis vid stranden. Jag klädde dykaren och pumpade luft. Kraftverkets utrymme användes för dykarens behov. I rummet där fanns en stor vedkamin, som gav god värme. Dykaren kunde inte vara så lång stund i älvens botten, därför att vattnet började bli kallt.

Dykaren jobbade inne i en stor brunn. Han hade vattenslang med högtryck. På det sättet fick han brunnsringarna att gå nedåt. Han grävde och lade jord och stenar i en skopa, som vevades upp. Han hade ett hårt jobb. Han var inte långa stunder under vattnet utan behövde komma upp och få vila och värme. Det var för mig att pumpa på hela tiden och se på mätaren. Så fort han kom upp, skruvade jag bort dykarhuvan och tände tobak åt honom. Så gick vi in i värmen. Den utrustning han bar på var mycket tung med fotsänken. Efter pausen vandrade han åter till brunnen med dykhuvan på och luftpumpen gick fort igång. Sen försvann han ned med luftbubblor omkring sig, och jag fortsatte att pumpa till följande paus. Ja, så gjorde vi många dagar.

Den jord och de stenar, som dykaren tog loss i älvbottnen, togs upp med en liten vinsch, som sköttes av en annan man. Jag fick ju inte lämna luftpumpen. Då brunnsringarna var nere på älvbottnen och röret monterat med bottenventil, var jobbet med dykaren klart. Jag fortsatte åter att serva murarna som förr. Då jag jobbade på bad- och tvättbygget, började jag spara en del av lönen, så att jag kunde köpa ett nytt hagelgevär. De gevär jag jagade tidigare var för dåliga, speciellt för sjöfågeljakt.

Vapenhandlare J. Nordling fick in ett finskt Tikkakoski, enpipigt, tolvkalibrigt gevär, som jag köpte. Priset var 11 500 mark. Det var svårt att få tag i tvåpipiga. Det var roligt att fara ut första jaktdagen den 20 augusti, eftersom det fanns rikligt med sjöfågel. Jag tog ledigt från jobbet, for tidigt ut på kvällen före, och Anti Pikko var med. Vi låg på natten i en hölada på Storgrundet och hade var sin papperssäck som sovpåse och filt över huvudet till skydd för myggen.

[Kollade vad priset motsvarar i dag och det blev ca 630 €. Det tyckte jag lät billigt, men googlade och såg att man i dag kan få ett hagelgevär för ungefär samma summa.]

Vi var tidigt uppe, kokade lite te, och så fort det ljusnade, började sjöfågeljakten. Det var många jägare ute, och det small på många ställen mot Bådan och Alön m.m. Jag rörde mig mest kring Lill- och Storgrundspottin och Graven. Jag märkte, att mitt nya gevär var bra. Även smackon var bra att färdas med och flöt på grunt vatten. Den gick att dölja bra i vassen. Jag gick in för att helst skjuta gräsänder, för köttet var gott. Skrakar smakade trän.

Krickorna och ärtorna var bra, fast de var små. Första jaktdagens resultat var 13 fåglar plus en gädda. Vi kom hem våta men nöjda fram mot eftermiddagen. Följande dag var jag på bygget igen.

Jaktfärder blev det sedan mest kring söndagsdygnen och kvällarna. Det lyckades bra att ta fåglarna i flykten i deras kvällssträck vid stranden. 10 september började skogsfågeljakten. Då strövade jag mycket omkring på Alön och Storgrundet. Det gick lätt att röra sig på Storgrundet. Det var som vägar över holmen överallt, där höstslåttern gått fram. Då Nelli fick upp någon hare, så sprang den ofta på slåttervägarna och var lätt att skjuta. Jag sköt många orrar och harar hösten 1949. Mamma var mycket nöjd. Storgrundet var utarrenderat till Vexalabon E. Bertell. Där fanns många lador med hö. Vi sov många nätter i det doftande höet och drömde om god jakt.

I september var det militäruppbåd vid Karleborg. Vi var många pojkar från staden och landskommunen. Vi, som godkändes, skulle in till Dragsvik den 22 januari 1950 på 8 månaders militärutbildning till olika förband. Man var spänd på var man hamnade. Jag jobbade vid bygget hela hösten med att passa murarna med tegel och bruk. Däremellan var vi i skogen och samlade torrved, jagade fågel och fiskade.

År 1950

Jag jobbade fortfarande på bygget, men då det blivit kallare, var det bra att jobba inomhus. Vi hade lättare att hämta bruk. En hiss var monterad på utsidan av bygget, så det var bara att lägga kärran till. Vi jobbade också med torvströfyllning till övre trossbottnen. Vik Joel, som var eldare på lokomobilen i källaren, skulle också ha rivningsvirke. Allt, som var torrt, skulle brännas. Det gick åt mycket varmvatten till murbruket. Värmeelementen var också igång. Bad- och tvättinrättningen blev klar under året och invigd. Det blev en bra invigning för hela bygglaget, med stadens topphökar och allmänna ingenjörsbyrån. Staden bjöd på öl och korv m.m. Bastun var i bruk långt in på natten. En av snickarna, som hade med starkare droppar, gick senare på natten omkring och sökte efter sina kalsonger och sjöng för full hals. Redaktör Finström skrev senare i Österbottenposten om invigningen. Det var många, som prövade den nya bastun, och en av arbetarna var högt uppkrupen på laven och sjöng glad som en lärka. Bad- och tvättinrättningen blev flitigt använd. År 1951 utgick stadens första vattenledning därifrån med klorerat vatten från älven.

På trettondagen var jag med Erik och satte ut siknät under isen vid Kråkskär och Sandön. Det var blankis, cirka 12 cm tjock och fint sparkföre. Vi högg länjan och spitona på Sandön och jobbade hela dagen. Två dagar senare var Erik där och vittjade. Det var bra med fisk, lakar, sik och gäddor. Senare satte han ut mera nät och gäddsaxar. Fångsterna var så goda, att han fortsatte att fiska hela vintern. Pappa var med många gånger på fisketur med Erik, efter det att jag blivit inkallad till militärtjänst.

[Kontaktade Sven Mårtens, son till Gunnar som idkade mycket vinterfiske för att få förklaring till ”länjan och spitona”. Länjan är en 5–6 meter lång läkt i vars ena ände man fäster ett band. Hål tas i isen så att man kan sticka ner den och skjuta den med isbillen i den riktning nätet ska läggas. Genom isen ser man var länjans ände är, tar hål där och fortsätter att skjuta iväg tills man uppnått nätlängden. Då kan man dra nätet från det första till det sista hålet.

”Spiton” sätts vaken med ett rep delvis kvar över isen till nätänden. När det är dags att vittja går man till andra änden, tar ett hål i isen och börjar på.

Nuförtiden använder man Jääraketti.]

Den 21 januari började jag packa för resan till Dragsvik. Jag hade en skolkappsäck. I den fick jag rum med det viktigaste jag behövde: penna, brevpapper, rakgrejor och en klocka, som drogs upp med nyckel. Mamma sände med varma strumpor, vantar, smörgåsar och dricka. Vi förberedde oss på en lång resa, minst 18–20 timmar i oxvagn. Den 22 januari på kvällen samlades pojkar från närliggande kommuner på Jeppo järnvägsstation. Det var en stjärnklar kväll med norrsken. Humöret såg ut att vara på topp. Där stod vi och väntade på tåget, som skulle föra oss mot det okända. I fjärran lyste lyktorna, och det visslade. Det var vårt tåg, som kom.

Vi klev ombord i oxvagnen. I mitten var en kamin, och vid båda ändarna fanns en bit från en brädlave, där vi kunde ligga, samt ha våra saker. Det var inte så varmt i vagnen, eftersom skjutdörren ofta var på glänt. Vi brukade stå vid dörren och pissa ut. Det var ett glatt gäng i oxvagnen. En från Jeppo hade dragspelet med. Det var sång och musik hela natten. Sömnen blev det dåligt med men någon tupplur då och då fick man. Vi var fyra, som var från staden i vagnen: Jörgen Backa, Birger Olson, Folke Haglund och jag. Jag hade vaknat från en tupplur. Plötsligt hördes ljudet av dunk dunk och rasslet från skenorna. Vi var inne på Riihimäki station. Där stod vi en bra stund på eftermiddagen, och polisen kom och kontrollerade vagnen. Inte fanns det något att klaga på. En av poliserna var Lillbacka från Nykarleby.

Det var sent på kvällen, då vi anlände till Dragsviks järnvägsstation. Där blev det snabb uppställning, och order gavs. Vi blev bjudna på ärtsoppa på mörka tenntallrikar. Vi, som tidigare ätit därhemma på porslin, tyckte, att det var oaptitligt. Min kamrat Birger Olsson sa: ”He sir ut som, då man serverar åt jakthundar. Voj, Gösta, vart fan har vi hamnat?” Ärtsoppan var grön, och där stod vi på rad och åt i kvällsmörkret. Pojkarna var hungriga och trötta. När måltiden var avklarad, kom order, och det blev uppställning på 4-mannaled och marsch till Dragsviks kaserner. Jag och Birger pratade sakta med varann. Jag skojade med Birger under marschen: ”Du ska si upp mot himlen och få tag i polstjärnan, så nog finner vi vägen hem, om det skulle behövas.”

Väl framme blev det upprop, och pojkarna spreds ut till sina kaserner och fick gå till nattens vila. Vi var mycket reströtta, men sömnen kom ej så fort, för det dunkade i huvudet, och man tyckte sig ännu höra kommandoorden. Till slut somnade jag och var nu 400 km hemifrån. Jag placerades i tredje kompaniet i JR 9. Så började rekrytutbildningen, och vi fick utrustning. Det var föreläsning och exercis med stridsövning i skogarna nära Dragsvik samt långa marscher.

I februari var vi på skjutläger vid Syndalen flera dagar. Vi skidade på isen från Dragsvik. Det var dåligt före. Vi hade träskidor med läderbindningar och full packning på ryggen. Skidfärden tog nästan hela dagen.

Då vi kom, serverades mat, och sen skottades snön bort. Vi lade granris under tältet, kaminen sattes på plats, och sedan var det bara att elda på för fullt. Det blåste kall vind med lätt snöyra. Nog var värmen skön inne i tältet. Dagen därpå började skjutövningarna. Det blåste, och snöyran gjorde, att det var svårt att skjuta på 300 meter. Pojkarna frös och längtade till värmen i tältet. Skjutresultaten blev dåliga. Återfärden till Dragsvik ordnades bra med lastbilar. Pojkarna var glada, då vi kom tillbaka i stugvärmen.

Senare på vårvintern svor vi faneden i Ekenäs kyrka, så blev vi soldater. I slutet av mars blev det uttagning till skilda enheter. Jag sökte mig till Gamla Karleby i vakttjänst vid K.V. 8. Det var en vapendepå. Vi var cirka 40 pojkar, som togs ut dit. Resan till K.V. 8. blev 5, 4 [?] med persontåg. Vi var framme på kvällen i fina kaserner. Det var långfredag, och vi avlöste vaktavdelningen där. Vi blev förevisade postställen. Den avdelning, som varit där i 4 månader, åkte tillbaka till Dragsvik.

På påsklördagen var jag på mitt postställe vid stora porten vid Yxpilavägen samt skötte telecentralen. Vi hade fyratimmarspass, och så skulle vi också ut på granskning och kolla låsen på vapenmagasinen. Då vi var ute på vår rond, skötte en stamanställd tillfälligt telefoncentralen. Dagen efter var jag ledig. Vakttiderna skiftade varje vecka. Det fanns dagar, då vi gjorde annat på området såsom städade, lastade ved på lastbil, hade lite exercis, spelade flygboll och kalkade WC.

Vi tränade ofta bollspel. Vår avdelningschef, löjtnant Österlund blev så intresserad, då vi hade matcher mot finska förband från Lochteå. Vi vann alltid, samt ett amatörlag från Gamlakarleby. Vi fick ofta lediga dagar för träning. Löjtnant Österlund samt sergeant Lindholm var prima befäl. Det var lätt att få permission lördag, söndag och ta bussen hem till Nykarleby. Jag minns en gång i maj, då det var så fint. Vi åkte via Öja och Larsmo. Häggarna blommade, solen stekte, och då jag kom hem, doftade det av nybakat bröd och kaffe.

Tiden vid K.V. 8. gick fort. Det var ofta ordnade fester med spelmän från vår egen vaktavdelning samt från Gamlakarleby spelmän och sångare. Stamanställda ordnade servering. På området fanns också en patronfabrik. Där jobbade många personer. I vapenmagasinen förvarades gammalt material från första och andra världskriget. Hela det stora området på många hektar var omgärdat av höga taggtrådsstängsel samt en lång korridor med schäferhundar.

Tiden 4 månader var slut, och vi åkte i början av augusti tillbaka till Dragsvik. Där var det slutexercis. Vi var med om långmarschen över 20 km med full packning. Jag bar på ett tungt snabbeldsgevär. Fötterna blev fulla av blåsor. Det var 20 graders värme, och svetten rann ned i skorna. Det var många, som inte klarade marschen. Den skulle klaras av på en viss tid. Väl framme i Dragsvik var det fotvård. Var det någon, som klagade, så sade befälet: ”Mera exercis, nog blir det bra.” En annan sa: ”Jag tycker om, då unga, finska pojkar svettas blod.”

I början av september skulle vi ha en stor slutmanöver. Den blev förlagd till Syndalen på Hangö udd. Vår hemförlovning var bestämd till 22 september. Före den dagen skulle pojkarna testas. En dag i mitten av september marscherade kompanierna iväg till Ekenäs hamn. Där väntade trupptransportbåtarna. Vi klev ombord, och färden gick till Hästö-Busö. Där slog vi upp tälten i mörker och regn. Vi rev upp enrisbuskar och försökte jämna marken lite. Men det var bråttom, för vi ville fort komma under tak. Sedan åts ärtsoppa, och vi låg där och pratade, tills vi somnade.

Tidigt följande morgon skulle invasionen börja, cirka kl. 05.00. Vi skulle i stormbåtar och landstiga vid Syndalen på Hangö udd. Det regnade lätt men var lugnt. Vi startade. Efter en stund var vi inne i en rökridå. Vi fick order att ha packningen på ryggen och geväret över huvudet, och så hoppade vi i. Vattnet gick till bälthöjd. Vi tog oss iland, Jag minns, att vårt kompani tog paus vänster om bergen vid Lappvik, där tog vi av oss kläder, vred ur vattnet och satte på oss dem igen. Vår landstigning hade lyckats. På dagen drev vi bort fienden mot vägen till Dragsvik. Dagen började med sol. Stövlarna och kläderna hade torkat upp. Det blev uppställning. Marschen startade, och det var mycket stöveltramp, som hördes. Det är alltid lätt att gå hemåt. Vid Pojovikens broar var musikkåren från Dragsvik och tog emot oss. Sista delen hem gick till musik och sång, och tröttheten försvann.

Följande dag var det persedelvård och övriga lätta uppgifter. Vi, som kom in i januari, hade snart vår tjänstgöring gjord. Vi hade bara några dagar kvar. Den 22/9 fick vi ut våra civila kläder. På dagen åt vi vår sista måltid, och vår kapten Blomkvist och militärprästen höll tal. Tåget startade från Dragsviks station cirka kl. 13.00. Det var många från svenska Österbotten, som åkte hem. Vi kom på natten till Kovjoki station. Jag och min kamrat Jörgen Backa var beredda på att gå 9 km hem till Nykarleby. Då fick vi syn på en personbil, som kördes av Einar Sund. Vi fick åka med i bilen och var glada för det. Kl. 01.00 var jag hemma. På natten, då jag kom hem, knackade jag på dörren. Hunden började skälla, och hela huset vaknade. Då jag kom in, hoppade min jakthund rakt upp i famnen. Hon var så glad. Mamma väntade med mat och dryck. Sedan gick hela huset till nattens vila.

Nästa morgon for jag ut och träffade bekanta och började se mig om efter något jobb. Jag åkte ut på fågeljakt. Orrarna satt bra för hunden, så länge löven satt på träden. Redan andra dagen jag var hemma, gjorde jag långa utflykter norr och öster om staden samt Storgrundet och Alön. Tillfälliga jobb fick jag samt plockade lingon på Långön och Frössön. Senare i oktober började sik- och kutulfisket. Den tid jag var i militären hade Erik på fritiden monterat 18 stycken siknät, 55 mm maskor och några kutulnät. Gamla roddbåten kunde vi använda samt smackon. Vi önskade bara, att siken kom in i fjärdarna.

Fiskarstugan var bra att övernatta i. Erik hade lagrat upp ved för framtiden samt röjt bort stenar vid båthamnen. Vi gjorde en tur 10–12 oktober och prövade med några nät, men det var dåligt, blåsigt, och vi fick mossa i näten. Vi tog paus och jagade sjöfågel istället. Den 19 oktober kom en hård nordlig storm, 21 sekundmeter. Den 21 kom sik och kutul in i fjärdarna i stora mängder. Fångsterna var bra ända tills fjärdarna frös kring 12 november.

Jag minns en morgon vid Nybackholmen. Vi fick 67 storsikar. Det blev två lådor samt en låda kutul. Vädret var fint i två veckor. Det blåste en svag, sydlig vind på morgonen, på eftermiddagen svag, nordlig och lugnt på natten. Då man stod i mörkret vid stranden, hörde man, att kutul slog överallt. Därför började vi vittja näten kl. 19.30, 22.00 och 06.30 på morgonen. Näten var fulla av fisk varje gång.

På dagen rensades näten, och Erik rodde till Andrasjöbryggan med fisken. Han kom tillbaka på eftermiddagen. Kl. 17.00 sattes näten åter ut. Fisk och potatis kokades i öppna spisen. Så förflöt dagarna.

Då vi fiskat några dagar, fick vi besök av faster Idas August och hans måg Martin Nylund. De satte ut näten vid Stadsgrundet och planerade ro hem till Bonässtranden varje dag. Vi sade: ”Här i stugan finns att sova.” De for hem följande dag och provianterade. Sedan kom de ut och fiskade en hel vecka vid Stadsgrundet och fick mycket sik. Det var mycket trevligt, att de tog sig tid från sitt och kopplade av med oss på holmen. Jag var ute flera gånger med August i mörkret. Han rodde, jag plockade näten, och pannlampan lyste. August sa: ”Nog är det fint. Det lyser som silver av fisken.” Så kom vi iland och in med näten i stugan. Där satt vi alla fyra och plockade ur näten vid oljelampans sken. Sedan kastade vi fort ut näten i sjön.

Under många kvällar plockade vi fisk och lyssnade till Augusts berättelser från den tiden han var guldgrävare i Alaska. Om man bara hade kunnat skriva upp allt han hade varit med om där i vildmarken! En gång efter kriget, när vi var i Bonäs, visade August guldklimpar, som var i placerade i byrån. Det var minnen från Alaska.

Den hösten fiskade vi, tills isen tvingade oss att sluta. Vi vågade inte riskera, att vi frös fast och skulle behöva hacka oss iland. Omkring 10 november tog vi båten till Kisorsstranden. Så var höstfisket avslutat. Då isen lagt sig på fjärden, ställdes gäddsaxar och lakekrokar ut. Det var bra med fisk, och allt gick att sälja till fiskbutiken. Vi lade ut agnnäten och senare siknäten under isen vid Nybackholmen. Vi vittjade varannan dag, och så började skogsavverkningen. Det var vedhuggning vid Pilna [norr om Sorvistvägen en bit före Riksåttan]. Vi skidade dit cirka 8 km om dagen. Senare högg vi pappersved vid Stubbkärret och bakom Rösslon [Rödslan söder om Kovkokivägen en bit före Riksåttan]. Vi skidade alltid till de avlägsna ställena. De flesta dagarna var hunden Nelli med. Vissa dagar måste vi skida 12–13 km och jobba i djup snö.

År 1951

Vinterfisket gick bra, och vi jobbade i skogen på flera platser. Senare i januari började vi hugga alved på Storgrundet. Vi tog upp ett skidspår raka vägen genom Skogsparken till sjön norr om Nyströms villa, därefter rakt in i Storgrundsgräven. Alveden var bra att jobba med, lätt att såga och klyva. Vi två brukade hugga cirka 8 kubikmeter om dagen. Det blev lång skidtur varje dag, cirka 12 km. Uno Lund körde veden med häst till Kisorsstranden, där staden lagrade upp veden. Lund var en bra hästkarl. Det var ofta mycket kallt. Brasan brann hela dagen, och tepannan var varm. Vi band säckar runt fötterna för att dämpa kylan, där vi stod och klöv och travade veden. En gång sa Lund till pappa, att pojkarna jobbar så säckslarvorna hänger i albuskarna.

Så höll vi på i skogen och fiskade tre dagar i veckan till slutet av mars. Våra fångstlinjer var från Andrasjöliden till Bonäs, sedan runt Långön mot Frillholmen. Vi skidade med dragkälken efter, där vi hade surrat fast spade, isbill, linor, saxar, krokar och fisksäck. Emellanåt var det tungt lass att dra. En fångstfärd blev cirka 15 km på sjön. Snorogissin var bra agn på lakekroken. Då vi for ut och vittjade, tog vi ur sumpen och lade den i en bytta i säcken. Vattnet fick ej frysa. Vi tog i lakekroken, trädde den under tredje taggen på gissen. Så fick den simma där, tills laken tog den. Vi fick större lakar på detta sätt. Det var många vinterfiskare, som långt in på 1950-talet hade fisket som yrke eller deltidsjobb. Vi avslutade avverkningen på Storgrundet. Våren framskred, och veden måste köras bort, så länge vårisen bar. Vi tog paus några dagar, for sen till sjön och tog upp fiskebragderna och siktade in oss på byggjobb. Vi blev erbjudna jobb i Vörå vid Kaitsor mejeribygge. Byggmästare var Bengt Hagen.

Efter påsk for vi till Kaitsor, jag, Erik och vår kusin Bengt. Vi lastade i Bengt Hagens bil arbetssaker, filtar och proviant. Vi tog också cyklarna med, för vi skulle vara där hela veckan och cykla hem lördag eftermiddag. Vi fick bo i huset intill. Där fanns kokmöjligheter m.m. Senare flyttade vi till ett tomt hus längre bort. Första arbetsuppgiften var att börja riva bort en del av det gamla, slitna mejeriet. Det var att ta till järnspett, kofot och slägga. Där var det mycket ruttet. Så kom grävning av grunden för det nya och cementering. Allt gjordes med handkraft. Sedan monterades rörsystemet i mejeriet ned. Det hus dit vi senare flyttade, var en gammal bagarstuga med öppen spis. I huset levde massor med råttor. Många gånger, när vi kom från jobbet och låste upp dörren, sprang råttorna över golvet, hoppade upp och gömde sig i öppna spisen. Vi lade eld i spisen, kokade mat, vilade och lade oss sedan att sova. All mat hängde vi upp i taket, så inte råttorna skulle äta upp allt.

Våren var lång och kall med nattfrost långt in i maj. Fast vi eldade bra, blev det kallt senare på natten i huset. Jag minns, att Bengt sov många nätter med långskaftade stövlar på. Det var också bra skydd mot råttorna.

Jag jobbade i Kaitsor till mitten av juni, men Erik och Bengt fortsatte. Bengt hade köpt en motorcykel. Med den gick resan dit fint, tur och retur. Jag fick strax jobb med Nykarleby stads reparationsarbeten, bl.a. med Herman Koskinen reparerade jag stenfoten på Rådhuset och byggde staket. Herman var en kraftkarl, som kunde mycket om stenarbete. Sven Nikonen var arbetsledare. Jag jobbade två månader från 15/7 till 15/9 på nybygget av Jakobstadsvägen vid Sundbyområdet. Vi var fyra man om en lastbil och körde jord från jordtaget vid Bonäs vägskäl. Vi öste på för hand med stora jordspadar, 20 lass à 5 kubikmeter dagligen = 100 kubikmeter. Det var ackordsarbete. Lastbilen var utrustad med tipp.

Då det fanns tid, började vi montera nya kutulnät. Vi köpte 18 stycken 17 mm nät. Vi ville ha dessa klara till höstens fiske. Så all ledig tid satt vi och monterade. Vi visste vad fisk man kan ta, då det finns tillräckligt med nät, och fisken kommer in i fjärdarna. Så det var bara att binda på.

Planerna på stadens första vattenledning var klara, och grävningen började i mitten av september. Pappa, Erik, jag och Herman Koskinen började från väggen vid bad- och tvätthuset och fortsatte i Esplanaden österut mot Topeliusesplanaden. Djupet var 2,30 m. vattenrören sattes ned av rörfirman Björklund från Jakobstad. På vissa ställen kom vi på rester från gamla stan. Vi grävde 2 veckor och var då ute vid Topeliusesplanaden, där en vattenpost placerades. Rören skulle provtryckas, och det visade sig, att Mannesmann-rören läckte på många ställen. Vattnet sprutade, och vi måste vänta med att fylla igen. Det tog många dagar. Jag tänkte, att här får staden många problem i framtiden, och så blev det.

Slutligen blev igenfyllningen klar. Då var vi redan inne i oktober. Vi var glada, att det blev klart. Siktiden närmade, och vi började packa för sjölivet. Den 14 oktober for vi ut till holmen och prövade både med sik- och kutulnät. Fångsten var dålig. Hösten var varm med mest sydvästvindar. Vattnets temperatur var mest 8–12 plusgrader, så fisken kom först efter 20 oktober. Men då kom kutulen i rekordstora mängder. Vi kunde ej alltid ha ut alla nät, då vi ej hade tid att plocka ut fisken. Vi måste också sova, men nog blev det långa dagar långt in i mörkret. Martin Nylund och Nils Bonäs kom ut till vår fiskarstuga och fiskade där i två veckor. Nils hade en 19 fot motorbåt och åtog sig att köra upp fisken till Andrasjöbryggan varje dag och även vår fisk. Vi fick då mera tid att plocka ur näten. Vi samarbetade bra.

Hösten var fri från svåra stormar. Vi kunde fiska bra till 10 november. Då kom första strandisen. Vi fiskade på hösten över 2000 kilo kutul på vår del. Martin och Nils fiskade mest sik, som fanns i rikliga mängder vid Stadsgrundet. Överallt på den lilla holmen luktade det av sur fisk. Det kom massor av rom i näten, då vi skakade ur och rensade dem, och grunskorvan kröp överallt t.o.m. därinne på golvet.

Paul och Klas Litens gick iland på holmen, då de plockade ut fisk och rensade näten. De sov över där många nätter. Tänk att sex man fick plats i det lilla rummet. Men är man trött, sover man var som helst. Ingen av oss rökte i det lilla rummet. På dagen åts fisk, kokt eller rökt, och kaffepannan var ofta på. Det var full fart att ta vara på fångsten och ut med näten på nytt. På kvällen åt vi fisk och potatisgryta. Efter en stund somnade alla. Klockan 06.00 var det väckning, och kaffedoften blandades med fjärtar. Paul Litens var en humoristisk man. Han hade historier och vitsar i överflöd. Han var sjövan och åretruntfiskare. Jag minns en morgon, när de kom iland och visade upp ett 3 meter djupt kutulnät fullt med fisk. Det blev en låda på 30 kilo. Paul sken upp som en sol.

Då höstfisket var avslutat, var det viktigt att skölja näten väl. Bomullsgarn tog fort skada, om man slarvade. Vi vindtorkade dem alltid väl och hängde upp dem i den lilla nätboden, som vi hade byggt tidigare på sommaren. Näten måste också skyddas från möss. Höstfisket gav bra inkomst, så vi började planera att skaffa en motorbåt till följande år. Under åren hade vi rott så mycket, och den lilla 15 fot roddbåten började bli rutten. Senare på hösten var vi till Vexala-Svenson. Där såg vi en bra modell, som vi tyckte om. Den var 19 fot och hade en petroleummotor på 3,5 hk. Vi beställde motorn Olympia Vasa 3,5 hk. Det var inte lätt att få en motor levererad fort. Man måste ha skrot som delbetalning t.ex. koppar eller mässing. Det blev inga problem, för jag hade en stor säck gevärshylsor, som jag samlat ihop, då militären hade stridsövningar i skogarna runt Nykarleby. Skrotet räckte väl till, och motorn skulle levereras före nyår, men den kom först följande år i januari. Det var Finska motorfabriks 1 cyl. 3,5 hk Olympia med koppling, och priset var 105 000 mark [ca 4 345 € år 2025]. Före jul for vi till Öja Båtbyggare Sven Lindqvist och såg på båtmodeller. Vi beställde 19 fot helt öppet skrov med stark motorbädd. Skrovet levererades i mars följande år.

Då fisket var avslutat, började vi åter jobba i skogen med vedhuggning och gallrade i utdikade områden i Andrasjöskogen från Skogsparken västerut. Det var områden, som dikades i början på 1930-talet. Arne Nystedt körde ut veden med häst. Vinterfisket var åter igång med lakkrokar, saxar och nät. Vi satte ut dessa på de kända platserna. Så fick vi dra skidkälken efter oss 2–3 gånger i veckan. Det var bra att variera med skogsjobb. Priset på fisk var bra. Andrasjövägen var om vintern dåligt plogad och dålig att cykla på. Skidor var bästa fortskaffningsmedlet. Många gånger skidade vi med fisklasset ända hem. Det fanns flera fiskare med häst, som hade lagt ut ryssjor och nät. Strömmingsnoten drogs ofta av Soklotfiskarna norr om Sjomansgrundet. Det blev goda fångster, och notströmmingen hade god åtgång. Vi byggde ett båthus tidigare på sommaren vid Kisorsstranden. Där kunde vi lagra material för fisket. Båthuset var 3x7 meter. Vi byggde det utan bygglov. Det gick till så på den tiden.

År 1952

Vedhuggningen var avslutad i Andrasjöskogen i slutet av januari. Sedan började vi på Granskär med vedjobb. Tidigare på sommaren 1951 var ett arbetsgäng där och röjde och gallrade björkar, som lämnades liggande med löv på, så att fukten skulle dra ut under sommaren. Det kallas för syrfällda träd. Under september samlades ihop stora hopar av halvtorra slanor. Under januari–februari var jag och Erik där och sågade allt till brännved. Sedan körde A. Nystedt ut veden, och K. Ahlström körde med lastbil veden till stadens lager.

Vi bodde i Emil Viks villa och var borta sex dagar i veckan. Emil var där, samlade ved åt sig och eldade i villan och rökbastun. Ute på gloppet drog Soklotfiskarna noten. Vi skidade ofta dit ut efter strömming. Vi kokade eller halstrade många gånger i veckan, och vi mådde bra. Förra hösten hade jag köpt en batteriradio. Den hade jag med mig. Om kvällarna kunde vi följa med olympiaden i Holmenkollen m.m. Senare kördes timret ut från Vernamo för bastun och tvättstugan, som skulle bli stadens nya barack på SV-sidan av Granskär. Edvard Granholm körde ut många lass med gammalt tegel, plankor och bräder. Tidigare fanns på samma plats en timrad barack, men storbranden på Granskär vid slutet av 1920-talet gjorde, att den revs och kastades i sjön för att räddas, men den kom aldrig mera upp. En ny skulle nu byggas på försommaren. Timmerhuset skulle bli cirka 5x5 meter med stor spis med rörgångar. Joel Willman skulle mura upp spisen i juni. Den 2–8 maj var jag och Erik och planterade skogsplantor på Storgrundet. Vi var sex man. Det var varma dagar, och vi kämpade i värmen.

Det nya motorbåtsskrovet anlände i början av mars, och vi fick båtmotorn och började montera den på bädden. Vi hade båten inne i källaren. Där var det bra att arbeta, varmt och bra belysning. Vi impregnerade båten bra med linoljeterpentin och bottenborden med linoljetjärblandning. Där fick båten stå två månader och dra in impregneringen. Med spänning väntade vi på sjösättningsdagen. Omkring 15 maj kom båten i sjön, och provturen var lyckad. Nu var det egentligen slut med långa, slitsamma roddturer i motvind. Tidigare hände det att vi rodde tre–fyra timmar dagligen på fiske- eller bärplockningsresor till Torsön, Frössön m.m.

I slutet av maj började vi med barackbygget på Granskär. Vi var jag, Emil Wik och Nils Björklund. Nils var med två dagar, tills vi fick upp timmerväggarna. Sedan fortsatte jag och Emil med tak och golv. Vi bodde i Emils villa så länge bygget pågick. Emil var en mycket god timmerman. Jag lärde mig mycket av honom. Han var gammal, men jag var ung. Vi kom bra överens.

Då taket var på, var det att förbereda för muraren. Vi måste hämta murlera från Torsölångviken. Sjövattnet var lågt.

Vi kunde ej komma dit med storbåten utan lånade Bertel Olssons smacko och for med den in i viken och skyfflade i leran. Jag stod i smackon och stakade mig till baracken. Emil gick efter på stranden. Vid baracken bar vi upp leran till lertunnan och lagrade den där. Sedan tvättade vi smackon ren och förde den tillbaka till Bertels villa. När vi kom tillbaka, började vi röra om leran i tunnan. Följande morgon skulle murare Willman och Erik anlända, och då skulle murbruket vara klart. Då skulle man börja mura spisen. Baracken var nödvändig för skogsjobbare i framtiden. Murningen och rappningen av spisen tog tre dagar. Vi hade en liten taklagsfest med kaffe och lite till. Brasan brann i den nya spisen, och det sjöng i rören. Vi var alla nöjda. Hela spisen blev uppmurad med gammalt tegel frånsett lite nytt till skorsten. Gammalt murband och kåko användes. Det blev en billig affär för staden. Senare på eftermiddagen kom R. Olson med motorbåten och körde Joel Willman och Erik hem tillbaka. Jag och Emil stannade där på bygget, tills golv, mellantak, fönster och dörr kom på plats. Spån skulle köras i säckar till golv och mellantak med motorbåten, allt bars iland.

Senare under sommaren var jag med Emil och reparerade sommarstugor på flera platser: Kobbon, Vexala, Sandön, Långön och Andrasjön m.fl. Jag var med om att bygga grunden till A. Liljedahls butik i Soklot. Då cementeringen var klar, for vi på vidare jobb ut till Skärholmarna. Emil hade många goda råd att ge till en. Jag frågade en gång, hur det kom sig, att han var så frisk och stark trots hög ålder. Han svarade mig: ”Lyft aldrig så mycket du orkar och gå aldrig till nattens vila, då du ätit potatis. Porona skavar så.” Den första sommarvillan, som byggdes på Granskär, var Emils. Den byggdes redan i början på 1930-talet. Han sade en gång till R. Olsson: ”Säg inte till någon, hur bra det är här på Granskär!

He kommer fler hit då. På senare tid blev Emil kallad Granskärs borgmästare.

Efter den stora branden på Granskär satte Nykarlebys skogstekniker igång med sådd och plantering i slutet på 1920-talet. Det var många skolbarn, som deltog, och det blev lyckat. Granskär blev sedan exkursionsobjekt för lyckat skogsbruk efter brand. K. Nybergs minnessten restes på sydostsidan av Granskär.

På försommaren byggde vi till ett rum på fiskarkåken på Fagerholmen och monterade in en kamin. Golvytan blev 6,5 kvadratmeter till. Vi målade yttre brädfodring röd med vita knutar. Min syster Gerda, som for till Sverige vårvintern 1950, väntade vi besök av med sin man Tore. Omkring den 1 juli kom de med buss från Vasa. Då tog vi ledigt. Tore, som var ivrig sportfiskare, fick nu sin chans. Vi var mycket ute och kastade gäddrag och varpade. Vid lämpligt väder tog vi varpdrag vid Nybackholmen och Långöns vikar. Det var många gäddor vi tog in i håven. Vid Abborrgrundet sydväst om Nybackholmen fanns rikligt med stora, feta abborrar. Röktunnan på Holmen blev flitigt använd. Då värmen låg på och havet var lugnt, for vi ut till Furuskär och Torsöhällorna.

Harren låg och väntade på oss där. På sommaren gjorde jag ett harrbrä med ponton, 30 meter rygglina samt 10 st. tofsar med små flugkrokar. Det fanns dagar, då vi kunde få 20–30 stycken. Harren var god både som rökt och gravad.

Vi gick ofta iland vid Djuphamnen, kokade kaffe och mådde gott. Vi tog ett bad i viken och stekte oss i solen. Därefter tog vi en tur till hjortronmyren, plockade lite och fick strida mot myggen. Sedan startade Olympiamotorn, tuff, tuff, och så bar det iväg hemåt. Det var en timmes färd till Kisorsstranden.

Kring Nybackholmen fanns det alltid fisk. Redan i början av 1940-talet rodde vi ut dit med kastdrag, metspö och långrev. På Holmen fanns en villa och bastu, där bodde familjen Peron på somrarna. På 1950-talet revs villan. Bastun blev såld tidigare. Under ett krogbesök på hotellet i staden köpte fiskaren Olof Mårtens av Kalle Peron bastun i bytesaffär med en stickad ylletröja. Peron skulle tillbaka till Holmen och var tunt klädd och frös. Med åren växte hallonbuskar över platsen. Man ser endast rester av källargrunden.

Under juli månad var vi på tillfälliga jobb, fiskade, sålde gäddor och abborrar och plockade bär m.m. I augusti skrapade vi järnkonstruktionen under stora älvbron med stålskrapor och borstar. Vi höll på i flera veckor. Men då skrapningen var klar, fanns det inget anslag för målning. Då började stålverket rosta ännu mera. Så går det, då det är dåligt planerat.

I september var vi på Djupsten och började gallra lärkskogen, såga till enmetersved och randbarka till pannved till stadens fastigheter. Vi högg också en del al- och björkved. Vi rodde med smackon över älven norr om Åminne och cyklade från staden 3,5 km. Vi rodde 300 meter. Vägen via Skatan var mycket längre och dålig att cykla på. I slutet av september till 12 oktober röjde jag, Ville, Erik och Kaapo på Granskär. Var det regnväder, så spikade vi skivor på väggarna i baracken. Kaapo tätade väggarna. Då vi lämnade Granskär på hösten, var baracken mycket tätare och höll värmen inne.

12 oktober startade sik- och kutulfisket, men sjövattnet var långt under normal nivå, och det blev dåligt med fisk. Vi försökte till havs flera gånger, men resultatet blev magert. Nordostvinden tvingade oss att vara försiktiga. På Stadsgrundet började siken visa sig kring 20 oktober, men kutulen kom inte in i fjärdarna. Man fick vara glad, om man fick 2 kilo kutul per nät. Vi var ute till Hästskärsskatan en gång, men där var också dåligt. Jag minns, att då vi tog upp näten måste vi täcka över dem väl. Det blev kallt. Då vi kom till Holmen, var det minus 7 grader, och vinden var sydostlig, och det blåste 10 sekundmeter. I slutet av oktober kom en hård, sydostlig storm. Dagen efter packade vi båten och avslutade höstfisket. Vi passade på och körde efter skogsbolagets bogserbåt. Vi hade tur och följde isrännan till Andrasjöbryggan. Då vi kom iland, hade det snöat över 10 cm. Vi fick hjälp att dra upp båten, tappade ur vatten ur motorn, täckte över den och gick hem i snön. Dagen därpå kom Åke Johansson med häst och släde och körde allt till båthuset vid Kisors. Det blev kallare och mera snö.

Efter någon dag började vi åter jobba i skogen mellan Pilna och Lippjärv. Vi skidade efter banan 4 km, sedan in mot söder. Så höll vi på dag efter dag och drog Aukusti bågsågen och klöv med Billnäs yxor. Brasan brann, och tepannan stod varm hela dagen.

[Spänn- eller bågsåg Aukusti ur mina samlingar.
Förstoring.]

År 1953

Vinterfisket kom åter igång med krokar och nät vid de kända fångstplatserna. Det var bra omväxling och gav lön för mödan. Senare i januari började vi på Granskär igen. Jag, Erik, Gunnar Hauta-aho och Heikki Kuru högg pappersved och brännved. Första dagen for vi dit på skidor. Edvard Granholm körde med häst och släde ut bagaget till baracken. Sedan körde han tillbaka. Vi bodde där fem dagar i veckan och skidade hem över söndagen. På måndagsmorgonen skidade vi åter ut med ryggsäcken full av proviant. Raul Olson körde med elverkets jeep till Gråssön. Sen skidade vi därifrån ut till Granskär, en färd på cirka 7,5 km. Isen bar ej för biltrafik. Den var tunn, och det var mycket snö. A. Nystedt körde ut veden till stranden. Senare då isen blev tjockare, plogades det upp en bra väg. K. Alström körde veden till stadens lager. Pappersveden travades upp på stranden och skulle barkas senare på våren. Varje dag var vi i skogen, och det var många gånger 20–25 minusgrader. Vi höll oss varma med kroppsarbete. Om kvällarna var det att koka mat, elda bra och torka kläderna.

Vinterfisket avslutades i slutet av januari. Skogsavverkningen på Granskär tog all vår tid. Det blev mycke skidande till jobbet. Vi sågade och klöv ved 7–8 timmar om dagen. Det var en sträcka på 13 km från staden till Granskär. I början av veckan skidade vi dit och hem på fredag eftermiddag, så nog höll vi oss i form. Vi fick vinterinfluensa i mitten av februari och var borta från jobbet flera dagar och låg med feber liksom Gunnar och Heikki. En tisdag försökte vi skida ut från staden, men när vi kom norr om staden, kände jag hur febern satt i kroppen och var knäsvag. Erik och jag åkte hem igen, men Gunnar och Heikki fortsatte ut till Granskär.

Dagen efter packade vi ryggsäckarna på eftermiddagen och skidade ut efter älven till Djupsten via Alörns Norrskatan och så rakt ut till Granskärsbaracken. Vi drack varmt, vilade ut och åt kvällsmat. Men jag kände mig ej i form. Senare på kvällen sade jag till mina arbetskamrater, att någon vedhuggning blir det inte för mig i morgon. Jag lade mig att vila men kunde inte sova, för magen blev så öm. Heikki trodde, att det var blindtarmen, som krånglade. Jag fick kallt omslag och låg där i plågor, medan snöstormen började där ute. Tidigt på torsdagsmorgonen hörde jag mina kamrater diskutera, om de skulle köra mig hem till läkare. Men jag sa: ”Jag skall inte äta något, bara dricka lite vatten, så går det kanske över.” När jag gick krokig, kändes det bättre. Jag bad dem ta in ved och vatten och fara på jobb. Så fick vi se senare på eftermiddagen, hur det blev.

Arne Nystedt körde ut ved med häst och bodde också med oss i baracken. Om läget skulle bli värre för mig, fanns det alltså transportmöjlighet. En resa till stan med häst skulle ta två timmar. Så kom fredag, och läget var oförändrat. Magen var fortfarande öm, och jag gick krokig. Kamraterna for på skogsjobb. Under tiden satt jag och eldade, kokade gröt till de andra, drack te och hörde radion att snöstormen skulle avta. Så förflöt dagen, det blev mildare. Kvällen kom. På lördagen beslöt vi att starta färden hemåt klockan 12. Arne Nystedt och jag följdes åt, och han stoppade hö i en säck att sitta på. Jag tog på extra kläder och en filt. De andra for på skidor till stan. Det skulle ta en timme. Vi, som åkte med häst och släde, behövde två timmar.

Då vi kom ut på Torsöfjärden, var snöfältet så ojämnt, så släden hoppade och slängde. Magen började bli ömmare. Arne försökte välja väg och körde saktare. Vi tog vintervägen över Alörn till Bådan, därefter Bådavägen, som var jämn. Arne körde mig ända hem, och resan tog över två timmar. Så skönt att vara hemma, tänkte jag. Mamma väntade på oss med en härlig ärtsoppa. Jag, som inte ätit på tre dagar, tog några skedar, men jag kände, att det inte var bra. Erik var ute och sökte efter vår arbetsledare för att berätta, hur vi haft det under veckan med problemen.

Jag satt krokig i köket. Då kom vår chef in och sade: ”Sitter du här? Heikki Kuru har berättat, att det är ej så bra med dig, du skall till doktor Sven Almqvist på undersökning.” Mamma tog sparken, jag satte mig på den, och så for vi till Nykarleby sjukhus, 100 meter från oss. Det togs prover, sänkan var 37, magen var uppsvälld, och doktorn sa, att vi måste operera. Blindtarmen var troligen sprucken. Jag låg med hög feber. Efter några dagar blev såret öppnat på nytt för att få ut var. Jag låg med en slang i magen. Det var bukhinneinflammation, som tillstötte, därför att jag hade haft blindtarmen sprucken i flera dagar.

Samtidigt hade jag varit förkyld och hostat. Jag låg på sjukhuset i två veckor. Operationen skedde i mars 1953.

I början av april kom jag igång med lättare jobb åt staden. Vid vedlagret började jag trava ved, som tidigare körts dit från Granskär. Jag ordnade med underlägg och travade de lättare bitarna. Sedan kom Erik och travade de tyngre. Det var flera veckors jobb. I början av maj röjdes skog på flera platser i Andrasjöskogen och Lippjärv-området. Senare i maj kom byggnadsarbeten igång vid de halvfärdiga husen vid älvbranten, som byggaren Lybeck startat med men gått i konkurs med för något år sedan.

Nu var det byggfirman Rakte från Gamlakarleby, som tog över för att göra slutarbetet. Vi var många från staden, som fick jobb där. Husen inreddes med kök, matsal och bostäder, som skulle användas för seminariets behov. Jag minns, att timlönen var 156 mark, och med ackordslön blev det mera. Jag hade grävningsjobb och var hjälpkarl på lastbil. Vi körde grus och sand från Soklot. Arbetet med ställningar till murarna och rapparna pågick flera månader. Allt jobb skedde manuellt med cementblandare och skottkärra. Allt skulle skyfflas i och ur och sedan bäras upp till andra våning.

Efter lång tids bekantskap gifte sig Gertrud och Sven Juth den 14 maj. Det var en tidig, varm vår. Fåglarna och sommarvinden spelade för dem om en ljus framtid. De bodde första tiden i vindsrummen i Pingstkyrkan Salem. Efter en tid flyttade de till en bekvämare bostad. Året efter föddes en flicka, Agneta, och det blev liv i huset. Sven jobbade som postiljon i staden. Han var flitig och tog också extrajobb. 1958 växte familjen, då en pojke, Robert, föddes. [Två år senare flyttade familjen till Borgå.]

Sven var ofta med oss på fiske, varpade och kastade drag. Han hade alltid tur med sitt fiske. Han blev alltmer intresserad av att ha en villa nära vårt båthus vid Kisorsstranden. 1957 byggdes ett litet hus där på cirka 15–16 kvadratmeter. Där hade familjen Juth många ljuvliga sommardagar. Smackon fanns vid stranden, och gäddor väntade på honom i vassvikarna och abborrarna på grunden.

Båthuset, som vi byggde där, uppfördes utan byggtillstånd (svartbygge). Ingen från stadens ledning klagade, när pappa var hos stadsdirektören. Pappa sa: ”Pojkarna fiskar och måste ha något för båt och nät under tak. I morgon börjar de bygga.” Stadens herrar var tysta. Senare, då Sven och Gertrud fick sin villa uppförd, ordnades ett arrendeavtal, där båthuset och villan ingick. Det var ett bra ställe nära staden med fin badstrand, och där samlades gästerna från Sverige.

Sommaren var mycket varm. Under midsommarhelgen fiskade vi mycket stora abborrar vid Nybackholmen med kastspö och 55 mm nät. Det var fiskar på 500–1 100 gram. Lasse Haavisto och Erkki Marjamäki tog cirka 40 kilo abborrar på kastdrag. Senare i augusti började vi arbeta i skift med pumphuset vid älvstranden. Vi grävde med spade och spett och byggde en vall av jord. Sedan grävde vi oss ned 4 meter vid älvkanten. Vi hade igång en slampump hela tiden. Arbete pågick i treskift, tills cementringarna var nerlagda. Det var ackordsarbete. Sedan byggdes pumphuset ovanpå och rören till huset. Då vi jobbade i skift, fanns det många dagar med jakt och fiske. Det var sjöfågel och senare skogsfågel. Jakthunden Nelli var i fin form. Det var många orrar, som föll den hösten. Fanns det soliga dagar, så varpade jag gäddor. Jag hade sump på flera platser. Då jag fick ett större antal gäddor, tog jag dem tidigt om morgonen till fiskebutiken. Det var bra åtgång på fisk, och priset var högt. Det var ett bra extraknäck.

Jag begärde ledigt från bygget två veckor i oktober. Vi skulle fiska sik och kutul. Vi prövade flera turer till havs efter sik. Kutuln fiskades kring Nybackholmen. Nu var det första hösten vi fiskade med svenska nylonnät, 3 meter djupa och 50 mm. De var bra att fiska med. Vi vittjade dem morgon och kväll. En gång fick vi på 3 meters djup framför holmen på 6 nät 40 st. stora sikar. Med svag sydvästlig vind kom det garanterat sik. I väster på Furuskär hade vi ut 55 mm bomullsnät och även på Stadsgrundet. När fisket var avslutat, var jag åter på bygget.

Nu blev det mera att göra med att laga ställningar för rapparna. Det var många små rum och trappuppgångar. Senare var jag med på uthusbygget. Ledande byggmästare var Söder. Han var en bra samarbetsmänniska. Så fort en lägenhet blev klar, flyttade hans familj in. I bygginspektionen ingick byggmästare A. Hagenoch Hans von Schantz m.fl. Husen skulle färdigställas under 1954. I november började Erik med skogsjobb. Det var en stor omställning i skogsarbetet, när bågsågen av trä ersattes av stål, d.v.s. Purmobågen kom. De flesta var lite skeptiska, men den kom för att stanna, och den var modern. Mellan jul och nyår var jag i skogen med Erik. Jag köpte också Purmobågen. Jag ville ej vara gammalmodig.

År 1954

Från den 1 januari till den 15 februari jobbade jag på bygget. Sedan började skogsjobb och lite fiske med krokar och saxar. Det var härligt, då vårsolen började värma, och gäddorna gick in vikarna. I januari kom en hård storm, och bogserbåten Yrsa gick under. Olyckan skedde i Bottenviken cirka 20–30 sjömil sydväst från Mässkär. Det var flera, som omkom, och några kom iland på en flotte i Larsmo skärgård. Någon av dem klarade sig. Besättningen var från trakten kring Jakobstad. Skogsarbetet pågick till slutet av mars. Sedan fiskade vi, så länge isen höll. Vi hade lagt ut över 200 saxar, som vittjade varannan dag.

I början av maj kom banvakten Höglund och sökte folk till Nykarleby-Kovjokijärnvägen. Vi skulle bli rallare från våren till hösten. Jag var ju tidigare med, då järnvägen byggdes 1947, men för Erik blev det något nytt. Vi var tre man, som började reparera. Det var syllar och rälsbyte, att ta bort kilar, lyfta rälsen och stoppa sand under, och samtidigt fick vi hela tiden passa trafiken, personmotorvagnen samt godståg. Det var mest brådskande för oss att få arbetspumpvagnen av spåret. Den var lastad med en massa verktyg. På farliga sträckor placerade vi ut signalknallar. Då vi lyfte bort vagnen var vi alltid fyra man, men nog var det många gånger bråttom. Det var ett friskt, rörligt jobb. Vi jobbade på ackord 7 timmar om dagen och var hemma cirka 15.30. På lördagar jobbade vi 4 timmar. Under solheta dagar jobbade vi utan skjorta och blev bruna som negrer. Värmen i juli lockade fram bromsarna, som slog sig ned kring bältet, bet som fan och sög i sig svetten. Heta dagar gick det åt 2–3 liter vätska per man. Det var havresoppa med russin, saft och te men inget kaffe. Kvällsmåltiden bestod ofta av salt mat, sill och potatis, stekt fläsk m.m. Kroppen fordrade salt efter jobb i stekande sol.

På söndagarna var vi ofta ute på sjön med motorbåten, kastade drag och varpade. Vi kokade kaffe bland strandstenarna på Holmen, rökte fisk och plockade lite hallon på Nybackholmen. Då lingonen blev mogna i början av september, plockades mycket bär på Långön och Frössön.

På kvällarna plockade vi i skogarna runt staden. Det fanns uppköpare i staden, som köpte rensade bär, och förtjänsten var god. Frössön var ju ett paradis, för där fanns det en rikedom av bär. I juli var det hjortron, sedan blåbär, och under hösten var skogarna röda av lingon. Dit gick inga bilvägar, endast upptrampade stigar av folk, kor och älgar. Det var många, som trivdes i den vildmarken. Det hände någon gång, att vi låg över natt i sovsäckar i någon hölada och plockade lingon lördag och söndag. Därefter körde vi till Kisorsstranden i halvmörkret och lossade båten med bär. Vi drog sedan med handkärra till båthuset. Vi trampade slutligen hem på cykel.

På hösten byggde jag en bärplockare av plåt och cykelspolar. Jag plockade dubbelt så mycket med den. Jag fick tips av Erik Renlund, hur jag skulle göra den. Senare kom bekvämare plockare ut i handeln, men principen var densamma. Det kom ju i mer skräp, men vinden rensade vid stranden om den var lämplig. Bären blev bra och köparna nöjda. Att bära ut bären var ett tungt jobb, men vi hade tillverkat tornister i aluminiumplåt, som rymde 25 kilo. Man tog sig ledigt fram över diken och ris. Vi hade lätta korgar i händerna på 7–8 kilo. Ofta måste man bära en kilometer, innan man kom till båten och kunde lasta av. Många dagar plockade vi över 100 kilo per man. Rekordet är 175 kilo per man på Långön, men det blev en lång dag, innan allt var iland och lossat.

Då hösten kom och löven föll, började siken och fiskargubbarna att röra på sig. Vi kom igång omkring 14 oktober, for ut till havs och satte ut på djupet väster om Torsön. Nu hade vi mera nylonnät. Det kom bra med sik på de svenska 55 mm näten. Så var det sedan att starta Oympia-motorn, slå sig ned på akter sittbräda, lägga fötterna på motorlådan, ta en kopp från termosflaskan och sedan styra mot vår holme. Denna färd tog 30–35 minuter. Där rensades näten, och sedan for man med fisken till Andrasjöbryggan, där fiskbilen väntade kl. 13.00. Vi for ej till havs, då vinden var mer än 4–6 sekundmeter. Då lade vi i stället ut hela nätmängden inomskärs. Erik hade arrenderat Nybackholmsvattenområdet på 5 år, så nog fanns det rum för både sik- och kutulnäten.

Det var en stor tillgång att ha fiskarstugan så nära. Den var alltid varm. Det fanns en bra hamn på både norr- och sydsidan. Någon gång hände det, att sjövattnet var så högt, att vågorna slog över holmen men aldrig upp i trossbottnen. Vi drog bara upp båten på rullar, band fast den, och så fick vi sova tryggt. Nu var det tredje hösten vi hade motorbåten. Den var en mycket sjösäker typ. Motorn var säker i gången och fordrade lite service och blev sotad en gång om året. Man kontrollerade ventilerna, och bränsleförbrukningen var cirka 150–180 liter petroleum om året plus cirka 10 liter olja. På skrovet drogs linoljeblandning, på botten in- och utvändigt smordes bra blymönja.

Senare under åren användes speciell bottenfärg. Efter avslutat höstfiske förvarades alltid båten inne i båthuset vid Kisorsstranden. Där låg den rentvättad med tallsåpa och sträckte ut sig i väntan på en ny vår.

På Holmen var det alltid stor samling folk om somrarna. Det var mina systrar med familjer samt våra kamrater. De var flitiga sportfiskare med kastspö och långrev. Solheta dagar, då abborrarna låg vid grunden, landades på Holmen mycket fisk. Varpgäddorna lades i sump. Rökugnen var mycket igång. Stora, feta abborrar med talg i sig var ofta på bordet. Jag brukade säga: ”Han, som klagar nu, är ej normal. Nu äter vi nypotatis, pickalakan, lite grönsaker, tills vi räpar.” En gång, då vi var på harrfiske väster om Torsön, fick vi bra fångst. Vi körde på eftermiddagen till Holmen och började rensa harrarna. Då var det flera fiskar med levande, stora hästmyror i magarna, så nog var väl fisken färsk. Rökugnen sattes igång, och en del gravsaltades. Därhemma brukade vi lagra rökt fisk tre dagar på det kalla golvet. Fick vi mycket stora abborrar, saltades en del ned i grovsalt. De kunde lagras flera månader. De kokades senare med potatis. Det var mycket gott.

Sydsidan på Holmen var en bra plats för solbad och ett dopp i sjön. Vid stranden fanns lite sand, som vågorna sköljt upp, annars var det stenigt. Vi hade röjt upp lite i hamnen för båten och byggt en 4 meter lång brygga. Utanför den kom man fort till 1,5–3 meter djupt vatten. Över till Nybackholmen var det cirka 80 meter att simma. Dit simmade vi många gånger. En gång simmade jag och Sven över till flera holmar. Erik hämtade oss då med motorbåten. Sven kom flera gånger ut till Holmen paddlande med sin kanot. Då vi varpade, brukade vi ha lite vatten i kanoten. Dit slängde vi gäddorna, så fort vi fick dem ur nätet. Då vi kom iland till Holmen, sumpade vi dem. Sumpen rymde cirka 25 kg. Sven var sportfiskare född med tur. Då han kastade eller metade, kom fisken till honom. Om hösten var han ofta med, då vi fiskade kutul och sik. En gång kom han paddlande i kvällsmörkret ut till holmen.

Höstfisket var avslutat, och skogsarbetet tog vid. Det var gruvprops och pappersved samt stock. Avverkningen skedde på flera ställen öster om staden. Gruvpropsen var av tall och 7 fot lång. Pappersveden var en meter lång, tall- och granstock från 14 till 20 fot. U. Lund körde ut med häst med märren Freja. Hon var en bra dragare. [Uno hade också Pojo.] Då stocklasset var lagt, så tändes en cigarrett. Då startade färden till upplägget, och Uno sjöng psalmer hela vägen, medan tobaksröken, och Freja småproppade [fes]. Pauserna vid storbrasan var inte långa. Smörgåsarna stektes, och te dracks. Så var det åter att dra stock- eller bågsågen. Vi kvistade tjocka kvistar, vände och märkte och trampade i djup snö till nästa frötall, som skulle fällas. Mot kvällen var byxbenen så hårt frusna så de smällde som plåtrör, då vi skidade hemåt. Skogsjobb slet hårt ut kläder, handskar och stövlar. Ingen förtjänst blev det heller, om man satt för länge på stubben. Följande morgon tog man på upptorkade skogskläder igen. Dagsprogrammet var som förr, det var att skida ut till skogen i halvmörkret, såga, kvista och märka.

Det var många jämnåriga med mig, som jobbade i skogen och inte ville stänga in sig i industrin, som fanns i staden. Friheten med ackordsjobb och frisk luft, den var mera värd. Tog man ledigt måndag för fiske, var det ingen, som klagade.

År 1955

Då våren kom, började vi barka pappersveden, som vi avverkat under vintern. Det var ett lättare jobb att stå vid barkbocken och sedan trava. Vi barkade flera veckor från slutet av mars till slutet av april. Då vårsolen värmde och flyttfåglarna kom, så glömde man en del av det hårda slitet i den djupa snön i skogen. På våren lade vi ut gäddsaxar tidigt om morgonen och åkte dit med sparken och vittjade, innan isen blev lös. När solen började värma, så var vi iland med fisken. Vi kunde vara hemma redan klockan 10.00 med fisken till Andelslagets fiskbutik. Gunnar Mårtens var fiskförsäljare.

Omkring 15 mars började jag, Erik, Valter och Runar att renovera det gamla Vikshotellet. Där skulle ordnas flera affärslokaler, skoaffär, elaffär samt köttaffär. Vi rev mellanväggar, sågade upp för skyltfönster och dörrar, tak och väggar riktades, skålades upp och belades med skivor. Ägare till det gamla hotellet var Armas Pihlainen. Fast jag och Erik jobbade med renoveringen, hade vi tid med fisket. Mot Esplanadsidan skulle skoaffären samt modeaffären vara. Mot södersidan skulle elaffären och köttaffären ligga. Ny värmepanna, värmeledning och element sattes in. Det var ett dammigt jobb att ta upp gamla golv och gräva i fyllningslagret, dit rören skulle dras. Vi fick loss så mycket damm, att vi fick gå ut och hosta och harkla upp skräpet ur lungorna. Undra på att vi längtade ut till vårisarna, då tillfälle gavs.

Man längtade till de vårljusa kvällarna och de tidiga morgnarna då solen just steg upp, orrspelet ekade i skogarna och spelgalna stora orrflockar ofta satt på vårisen. Av turerna ute på vårisen i solen blev vi så solbrända, att vi mera liknade eskimåer. En gång fick jag värk i mina ögon av det starka solljuset. Jag var hemma i två dagar och kurerade med ögondroppar. I början av maj tog vi upp gäddsaxarna. Jag tog linjen väster vid Långön. Vid Durchmans sandudde gick jag igenom isen på 1,5 meters djup. Jag kom upp. Fisksäcken sparkade likaså. Jag tog mig iland, vred ur kläderna och tömde vatten ur stövlarna. Det var några värmegrader. Sparkturen hem tog över en timme. Därmed var vårfisket avslutat.

Våren var sen och isen tjock. Söndagen före 1 maj var Erik Alström med sandlass med lastbil ut till Limpon till Joupers villastrand. På 1 maj var mycket folk ute och pimplade. Den 17 maj var Andrasjöfjärden isfri. Vi lade ut näten vid Storgrundsgräven och Nyströms udde. Vårens första braxar och abborrar kom rikligt. Vi färdades med smackon, som var flatbottnad och gick på grunt vatten. Motorbåten lade vi ut, då isen var borta bakom Långön och Nybackholmen.

I början av maj började vi åter som rallare på Nykarleby järnväg. Arbetet vi fick, var ackordsarbete till i början av oktober. Det var ett friskt jobb av varierande slag. Vi fick lyfta, stoppa, byta räls och byta ut ruttna syllar. Nu var det första gången vi lade fast kreosotimpregnerade syllar. De luktade koltjära. Handskarna blev blöta av vätskan. Fick vi vätskan på huden, så var det inte bra i stekande sol, för då rodnade huden, och det brände som eld. Den sommaren var det mycket syllar, som byttes ut.

Sommaren var en av de varmaste jag upplevt. Då vi jobbade i stekande sol och vindstilla med granskog på båda sidor om banan, var rälsen så het, att vi ej kunde sitta på den. Svärmar av bromsar attackerade oss hela tiden. Vårt drickalager var lagrat långt ned i bandiket på svalare plats. Vi drack och svettades flera liter om dagen. Värmen låg på hela sommaren.

Mot hösten började vi gräva och grunda upp ett avsnitt av järnvägen 2 km från stan, där tjälen varje vinter ställde till problem. Vi grundade upp en sträcka på 40 meter, körde bort lerjord och fyllde på med sand. Det var ett hårt jobb. Det gick sakta framåt varje dag. Tågtrafiken var varje dag igång med gods- och personmotorvagn. I september fanns det också tid för lingonplockning. Vi plockade flitigt, då priset var bra. Det var många stadsbor, som plockade på kvällstid efter jobbet. Pensionärer plockade bär för att överleva.

Motorbåten på 20 fot.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Hemåt från havet, Erik vid rodret.
Förstoring.
AI-kolorering. Ibland blir det flera omtagningar när det inte blir som man vill, men den här gången nöjde jag mig med detta inte så färgstarka resultat som jag tyckte var passande till motivet.
Originalet i SV/V.

Sik- och kutulfisket kom igång cirka 14 oktober, men de större fångsterna kom först mot 20 oktober. Det blev flera havsresor, och så prövade vi kutulnäten söder om Hummelskär och väster om Granholmen. Tidvis var det bra med fisk. Men snorgärsen fanns mera där än vid Nybackholmen. Vi hade många resor dit och fick 5–6 kilo per nät med kutul. Siken fick vi alltid bra sydväst om Nybackholmen. På 2–4 meters djup var bottnen bra, och det kom ej någon mossa i näten. En vind på 10–12 sekundmeter var gynnsam. Det gick att fiska, tills det frös. En gång vid Holmen började vi ro ut siknäten vid bryggan och for mot väster längs med Holmen på 3 meters djup. Därefter svängde vi över till Nybackholmen till spruckisten och slutade vid bryggan. [Vad i all världen är spruck-isten? Ingen aning! Men så återkom jag på samma sätt som man återkommer till ett korsord och såg direkt att det ska vara sprucki-sten, alltså den spruckna stenen.] Morgonen därpå var fångsten över en låda storsik. Näten var 50 och 55 mm. Om hösten fanns det alltid i fiskarkåken gravad sik och rom till pålägg, även halstrad och rökt sik. Det saltades flera byttor med sik och kutul för vinterbehovet. Mamma lagade ofta fisklåda och Monäsrama, kokt kutul med vitsås samt skomakarlax. Kom någon snorgärs vid kutulfisket, sumpade vi den för kommande krokfiske. De klarade sig länge, om sumpen var tillräckligt stor. Om hösten var mild långt in i november lade vi ut långrev på hundra krokar. Då fick vi lake och abborrar. Nog var sjön givmild.

Tidigt på hösten dog jakthunden Nelli. Hon hade en gång 1954 blivit skadad av ett svårt hundbett i sidan. Med tiden utvecklades det till en stor knut med ständiga små blödningar. Det blev ingen fågeljakt den hösten. Vi begravde Nelli vid mammas lindon nere vid Ritjilimossen. Det blev en stor saknad. Lång tid efteråt tog pappa hundbandet och skulle ut och gå med hunden, för rutinen satt i.

Hanhunden jag köpte på hösten var en ren finsk spets, 8 månader gammal. Han var en orolig typ, som ständigt var borta och svår att få in i båten. Ska man få en bra hund, ska den tas som sexveckors valp. Denna hund fick namnet Pricken. Tråkigt nog blev han överkörd av en bil norr om staden före jul. Erik tog vara på skinnet och pappa beredde det. Kvist Mats i Forsby sydde långskaftade handskar till Erik. Dem hade han ofta på sig, då han var ute och fiskade och skidade till skogsjobbet.

Senare på hösten var jag på byggjobb med Runar och Valter Renvall. Det var renovering av gamla hus och staket m.m. Sedan var det skogsjobb som förr. Montering av nya fisknät var också aktuellt. Vi monterade flera nya 50 mm siknät och 17 mm kutulnät. Då isen lagt sig på fjärdarna, lade vi ut lakekrokar och 60 mm nät på 180–210 cm djup vid Hagasten och Nybackholmen.

År 1956

Kring nyår var snödjupet cirka 35 cm. Men vid trettondagen kom ett långt blidväder, och snön smälte bra. Det blev lättare att röra sig i skogen.

Vi sågade props och massaved öster om staden och senare stockar vid skjutvallen. Viljam H. körde ut virket, som vi barkade följande vår. Kring den 15 januari började vi såga bort fröträd väster om staden och söder om skjutvallen. Det hade kommit mera snö, och det var svårt att flytta sig. Vi hade spaden med och grävde oss ned vid stamroten, för stocksågen skulle ha stort svängrum, och stubbarna skulle vara korta. Det var glest med fröträd.

Jag minns bra den 26 januari. Det var kallt, minus 26 grader. En stor frötall föll ner bland unga björkar. Vi brukade alltid ha reträttvägen klar, då träden föll, men den här gången hann jag inte undan. Jag fastnade med ena foten i en grop. Grova tallkvistar, som fastnat i björkarna, kom tillbaka rakt över mig. Jag fick hårda smällar på kroppen och i huvudet blödde det. Jag satt en lång stund, och det gick bara runt. Erik gjorde upp en brasa, och vi drack lite varmt.

Vi vilade och planlade, hur vi skulle fortsätta dagen. Därefter spände jag på mig skidorna och började sakta skida de 3 km hem. Erik följde mig en km och såg, att jag klarade mig. Han for tillbaka till skogsjobbet. Då jag kom hem så tidigt, frågade mamma vad som hänt. Blodet rann under skinnmössan, och jag var väldigt trött. Jag vilade från skogsarbete i 2 dagar.

Senare på vintern blev det oroligt på arbetsmarknaden med storstrejk hela mars månad. Samma månad var det också presidentval. Kekkonen blev vald med en rösts övervikt. [24 år senare var Kekkonen fortfarande president och besökte Nykarleby.] Det hände alltså mycket den månaden. Vi lämnade skogsjobbet på grund av strejken och gjorde i ordning gäddsaxarna. Föret var bra på sjön, och vi satte ut över 200 saxar. Under mars kom inget snöfall. Solen sken mest varje dag. Skidspåret efter fångstlinjen hölls öppet, och det gick lätt att dra skidkälken efter sig. Erik bokförde fångsten varje dag. Under mars fick vi 401 gäddor. Då strejken tog slut, fortsatte vi med barkningen av gruvpropsen till mitten av april.

I början av april började vi åter med byggjobb med Valter och Runar R. Det var Ellen Frostes hus, som doktor T. Sourander köpt och nu skulle grundrenoveras. Det skulle bli pannrum i källarplanet, nya avloppsledningar och centralvärme i samtliga rum. Innerväggarna skulle uppriktas m.m. Vi jobbade där till mitten av maj.

Omkring 15 maj blev vi åter rallare på Nykarleby järnväg. Det var ett varierande jobb, byta syllar, spika, rikta, lyfta, bräcka, som det hette. Allt var tungt kroppsarbete med spade, slägga och järnspett. Man skulle ständigt vara på vakt för trafiken av godståg och motorvagn. Vi avslutade rallarjobbet i slutet av september och började plocka lingon. Det var bra pris på bären. Vi plockade, tills vi började fiska sik och kutul den 14 oktober. Omkring 10/6 fick jag en hundvalp, som jag beställt från Vörå. Det var en renrasig, finsk spets 4 veckor gammal, en pigg tik, som jag väntade mig mycket av. Den var ständigt med mig överallt, hade lätt att komma i båten och trivdes i skogen. Jag lärde den snabbt att lyda. Under blåbärstiden tog jag med valpen till Långön.

Där fanns bra med orrkullar, som just lärt sig flyga. Så valpen fick bra träning. Nelli blev en fin fågelhund. Redan, när hunden var 4,5 månader gammal, sköt jag 4 orrar på Alörn. Hon blev en fin kamrat i många år. Nelli var lydig och tog aldrig mat utan order och var bra vid jakt, för hon bet aldrig sönder en fågel utan höll bara fast. Då vi senare var på skogsjobb, låg Nelli ofta vid ryggsäcken och vaktade det, som var vårt. Där hemma var hon mammas och pappas trogna vän. Vi hade ordnat med en lång löplina, och vi lärde hunden att inte skälla på allt. När vi ropade åt hunden, att den skulle vara tyst, så lydde hon. Vi hade hunden Nelli i tio år. Hon blev svårt sjuk efter så många år. Veterinären tyckte det var bäst, att han förkortade lidandet. Vi begravde Nelli i skogen, 1,5 km från stan. Det var en lördag. Då vi började gräva gropen för Nelli, började kyrkklockorna ringa i staden. Då sa Erik: ”Där ser du vilken jaktkamrat du haft.”

Vi fiskade en månad kring Nybackholmens vatten, kring Stadsgrundet samt syd om Hummelskär. Det fanns mycket fisk, och vinden låg på sydväst-nordväst. Det var bra för kutulfiske vid Nybackholmen. Pappa var med oss tre veckor på Holmen i den lilla fiskarkåken. Vi fick bra fångster, och priset på fisken var bra. Det var en varm höst. Allhelgonahelgen var Viljam Hägglund med till Holmen, och vi satte ut långrev med snorgärs till agn och fick bra med lakar, stora abborrar plus en lång ål, som vi kokade med potatis. Vi mådde bättre än herrarna, sade Viljam. Dagen efter drog vi upp motorbåten, tvättade den ren, och så var höstfisket avslutat.

I mitten av november började vi med skogsjobb 3 km från staden, norr om Kovjokivägen. Det var props, pappersved och sågstock, som vi arbetade med och höll på med till närmare jul. Vi lade också ut krokar, saxar och nät runt Långön och vid Stenskatan mot Bonäsliden, som vittjades 3–4 gånger i veckan.

Till skogen skidade vi för det mesta och på sjön med storkälken efter oss.

Fagerholmen. Erik plockar fisk ur näten, hösten 1956.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1957

I början av januari avslutades fisket, och vi började med skogsavverkning på Granskär. Vi var 4 man, som började med gallring av den planterade skogen från slutet av 1920-talet. Vi högg brännved i stora mängder. Varje måndagsmorgon skidade vi från staden med full packning av proviant. Det var jag, Erik, Pentti och Gunnar. Vi for via Bådavägen och sen över halsen på Alörn till Granskär. Vi skidade alltid 15 minuter och bytte sedan spårare. Det var ofta skarpa drivor på sjön efter någon snöstorm. Färden till Granskär tog ofta 1,5–2 timmar.

När isen blev 40–50 cm kördes vi ut till Granskär med elverkets jeep via Gräsön. Vi hämtades sent på fredagarna till staden. Så gick veckorna till slutet av mars.

Det kom mycket snö den vintern, och efter ett kort blidväder frös snön fast i tallkronorna och bildade tjocka snöklimpar. Då vi sågat av träden, blev vi tvungna att dra i rotändan och dra ned träd. Då kom det massor av snö över oss. Vi var våta på ryggarna dagarna i ända. Vi eldade hårt i den öppna spisen i baracken, så kläderna skulle bli torra till följande dag. Oljepannan brann, och elden lyste upp bra i kåken. Maten tillreddes vid spisen i järngrytan, som hängde på kroken. Morgonmålet var ofta gröt. Kvällsmaten var fläskgryta eller köttsoppa eller fisk, som vi fick från gäddsaxar därute från spitona i sundet. Vår batteriradio på hyllan i baracken gav oss dagsnyheter. Dricksvattnet fick vi från grannens brunn och diskvatten från sjön. Vi tvättade oss dagligen i kallt vatten. Lördagsbastun togs därhemma. Veden, som höggs, kördes ut till stranden av Arne Nystedt, sedan med lastbilar till stadens vedlager vid gamla stationen. Bilarna var Erik och Kalle Alströms. Transporterna gick bra, när isen blev 75 cm tjock i slutet av februari.

Våren kom, och skogsjobbet avslutades. Vi började åter med byggjobb. Det var renoveringsarbete på flera platser. I slutet av maj började jag och Runar R. bygga ett nytt hus åt Karl Rönn. Där jobbade jag hela tiden, tills alla lister var på plats och målarna tog över. Därefter blev det åter renoveringsjobb på många ställen.

Sommaren kom, och då for vi ut med motorbåten. Vi varpade gäddor, kastade drag samt drog harrbrä ute vid Furuskär och Torsön. Vi var mycket ute under söndagsdygnen och kvällarna. I juli, då Gerda och Tore kom på semester från Sverige, var vi mycket ute på Holmen. Jag fick ett nytt kastspö med rulle. Det var bra vid spinnfiske. Gäddor och abborrar låg vid abborrgrunden. En kall period kom i början av juli. Den 7 juli cyklade jag till tandläkaren i Jakobstad. Det var en kall och regnig cykeltur med hård, nordostlig vind och plus 7 grader. Jag blev sjuk i tandhålan med feber och kraftig blödning. Därför for jag till Nykarleby till läkaren S. Almqvist, som fick stopp på blödningen. Febern varade i ett dygn.

Värmen kom tillbaka, och det blev en riktig åsksommar med mycket regn och många blixtar, som dödade kor ute på bete norr om staden. Det var blixtnedslag i många hus. Där vi bodde, tog blixten elmätaren. Nelli blev skrämd och låg en lång stund i kojan efteråt. Samma sommar körde en långtradare i älven vid stora brons södra sida. [En nedkörning sommaren 1958.] Vi jobbade en bit därifrån på ett bygge och hörde smällen och for dit. Vi såg bilen halvt flytande och chauffören simmande mot land. Bilen var lastad med fodermjöl.

Den 20 augusti började sjöfågeljakten. Vi sökte oss till Storgrundet. Jaktfebern satt i kroppen. Man ville få träff på änderna i flykten, sen ut i vattnet och hämta bytet. Våt blev man, men det var bara att vrida ur kläderna och fortsätta jakten. Det blev mörkt, innan man var hemma. Fick man 1–3 änder, så var man mycket nöjd. Det blev bra i grytan.

Den 10 september startade skogsfågeljakten. Jag hade den säkra Nelli med mig. Nog var hon bra med ståndskall. Orren satt stadigt. Hon såg på mig, då jag kröp till skotthåll och väntade på smällen. Den hösten blev det många, långa vandringar i skogarna öster om staden, även till Alörn, då vädret medgav. Det var härligt en tidigt klar morgon med hundskall och orrkutter, så det ekade i skogen. Det fanns stora orrkullar i blandskogarna. Tjädern föredrog gammal skog bortemot Kackurduntin.

Hösten kom med bärplockning och båtturer ut till Frössön och Långön. Vi gick inte efter klockan. Då vädret medgav, satte vi ut näten väster om Nybackholmen. Abborrarna och sikarna var fina i 50-millimetersnäten. Senare i sikleken lade vi ut näten på grundare vatten samt kutulnäten. Vid slutet av oktober började vi skogsjobb och cyklade dagligen till Mjökan 10 km från staden [i Kovjoki]. Vi kapade och klöv björkved i bra skog, som var utdikad sedan 25 år. Klabbarna var lätta att slå itu.

Jag minns en morgon, då vi kom fram till skogsskiftet. Det var ännu mörkt och himlen stjärnklar. Då såg vi en sputnik röra sig över oss. Där stod vi jag, Erik och Lauri och kikade upp i skyn liksom det står om Johannes på Patmos. Den syn, som han såg så underbar. Lauri brukade alltid ha en kommentar. Han sade: ”Hum, perkele!” Vi gick vidare, skogsjobbet började, och björkarna föll för vassa sågblad. Det klingade från yxstålet, och vedtravarna växte. Snart var dagsverket gjort på 4–6 kubikmeter. Sedan var det att trampa 10 km hem på cykel. Många gånger hade man motvind och blöt grusväg. Cykelturen tog normalt 45 minuter, om vintern mycket längre. Inga bussturer passade, och det fanns ett fåtal privatbilar. På vintern var det säkrast med skidor eller att gå på uppkörda hästvägar.

Hemma väntade varm mat. Det var kraftiga saker, som var framlagda. Utan dessa hade det aldrig blivit något resultat dagen efter. Pauserna i skogen var korta med te och lätt smörgås, senare på dagen lite kaffe. Var det mycket kalla dagar, då var brasan bra i händelse av servicebehov på bågsågen samt stekning av den frusna smörgåsen. Isterfettklimpen skulle hängas upp till småfåglarna. Då var alla nöjda.

Ropasandskolonin i Vexala 1957.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Från vänster: Tore, Gerda, Ingrid, lilla
Agneta, Gertrud och Gösta i båten 1957.
Förstoring.
Ingen AI-kolorering, för det finns spärrar. Men å andra sidan är
det bra för då ser man hur trevligt det är med AI-koloreringarna

Gösta och Tore i båten 1957.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Tore vid abborrgrundet 1957.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1958

Vid nyår lade vi ut lakekrokar och gäddsaxar. Vi vittjade två–tre dagar i veckan. Priset på fisken var bra och kölden svag, så det var lätt att hacka i isvaken. Det var många lakefiskare i gång. Så fort isen höll, sattes siknäten ut vid Nybackholmen på 4–6 meters djup. Näten var 50–60 mm, och det var grov lake, sik och gäddor vi fick. Vi fiskade hela januari där. Vi höll till vid Bonäs–Andrasjöliden ända mot Båda Skatan. När isen tjocknat, avslutade vi fisket. Det blev för mycket ishackande. Skogsjobbet började, och dagarna blev ljusare, och våren nalkades. Skogsavverkningen vid Mjökan var klar. Vi började att avverka pappersved, stockar och långa stolpar på 9–12 meter vid Hysalheidi, som senare på våren skulle barkas. På vintern beställde jag en barkspade från Sverige, som här kallades för böjtil. Den var väldigt bra till barkning av grov pappersved och stolpar. Lättare klabbar lades på en bock och grövre på marken. Barkningen höll på till början av april. Vid varmare dagar blev vi väldigt nedkådade. Det skvätte i ansiktet, handskarna och kläderna blev skorviga av kåda. Det var bara att bränna upp dem vid kaffebrasan efter en tid och säga finito.

Våren kom, och vi började riva Emil Fors gamla hus vid Bangatan. Pappa, jag och Erik skulle bygga nytt av telltegel. Det var lite underligt att börja riva det hus, där vi bodde, då jag var sex år. Man kände igen de små rummen. Erik sa: ”Där är källaren, där Gerda ramlade en gång, då vi härjade som mest och mamma inte var hemma.” Det var vår, men tjälen var fortfarande lite kvar i jorden. Grävmaskinen gjorde ett gott jobb, och källaren blev så småningom murad, valvet gjutet, husväggarna murade och sen vattentaket på. Arbetslaget delade på sig. Jag och Runar började på nytt jobb, villabygge och renoveringar.

Sommarledigt tog vi ej. Många gånger började det ta emot. Efter 8 timmars arbetsdag blev det ofta övertid med småjobb. Det hände också, att vi jobbade halva lördagen. Fritiden, det var sjölivet, fisket, skogen, jakten samt lite med potatis- och trädgårdslanden.

Vi märkte nog, att krafterna avtog för vår pappa John. Föregående år hade han ju en blodpropp i lungan. Det tog emot med tyngre jobb. Han hade slitit hårt sen tioårsåldern. Så länge jag minns, hade han ofta förkylning, öronvärk med hög feber och benvärk. Det sistnämnda blev han opererad för vid tolv års ålder. Han brukade vara med, då vi kapade ved med cirkeln men tröttnade fort. Veden skulle kastas in i lidret. Men då sa han: ”Jag går in och lägger på kaffet.”

Mamma tyckte också, att det var bäst så. Då Erik och jag kom in på kaffe, satt pappa och sjöng kaffevisan och var glad, att torrved var lagrad för vintern.

Med åren försämrades hälsan för mamma. Sommaren 1948, då huset vid Lybecksgatan byggdes, var det ju bekymmer, om vi inte fick det klart före vintern. Vi bodde ju på två ställen. Det blev en gång problem med hjärtat.

Flera gånger fick hon trycket över bröstet. Vilken sorts hjärtmedicin hon använde, vet jag ej. Hon var på kontroller hos doktor Almqvist. Pappas blodpropp i lunganvåren 1957 bidrog till att mamma fick mera att tänka på.

Han var en tid på Östanlid för eftervård. Krafterna var alltså nedsatta för mamma och pappa.

Vi hade satt potatis, som jag och Erik tog upp och lagrade på hösten i källaren. Vi tog även hand om grönsaker och äpplen m.m. Fisken saltade för vintern, och mamma kokade sylt. Hösten kom med sik- och kutulfiske. Vi sålde det mesta och använde cirka 50 kilo för eget bruk.

Under november–december var det skogsjobb som förr öster om staden och Hysalheidi. Där fanns stadens nya barack. Vi bodde där 5 dagar i sträck och hade nära till jobbet. Skönt att slippa cykla 25 km varje dag i alla slags busväder. I baracken fanns det en spis, fyra sovplatser och torkrum. Erik och jag grävde en brunn, som var 1,30 m djup. Det var prima vatten. Vår skogstekniker tog även hem av det goda vattnet från grusåsen. Brunnen grävdes i månsken cirka 80 meter från baracken, och den blev aldrig torr.

Färsk mjölk hämtades från en bondgård vid Mannfors. Man gick dit i mörkret, 2 km sammanlagt. Annan proviant var lagrad på sval plats. Vi jobbade långa dagar, 8–9 timmar.

Till jul kom vi hem dagen före julafton. Granen hämtades hem och kläddes. Mamma hade bakat de traditionella kakorna och limporna. Julklapparna var ej många men alltid nyttiga saker som t.ex. strumpor, vantar, små prylar till huset och lite godis att hänga i granen. Nelli fick sitt köttben. På julafton åt man lutfisk, skinka och risgrynsgröt. Sedan var det kvällskaffe. På julmorgonen gick mamma och pappa till julottan i Salems kyrka. Juldagens middag var cirka kl. 12. På eftermiddagen var någon från släkten på kaffe. Annandag jul var mamma och pappa ofta ute och besökte sina bekanta i staden samt till Pingstkyrkan. På kvällen, då de kom hem, klagade mamma, att hon hade lite ont i halsen, som om en förestående förkylning var på gång. Hon drack varmt och gick till sängs.

Tredje dag jul steg vi upp vid normal tid. Mamma kokade gröt och kaffe. Jag och Erik packade ryggsäckarna. Vi skulle tidigt cykla till Hysalheidi på skogsjobbet. Arbetsveckan började efter helgen. Då vi alla fyra satt vid matbordet efter avslutat morgonmål, sa mamma: ”Jag måste väl ta in något mot förkylningen?” Jag sa: ”Lägg på dig kappan och far till Almqvist på undersökning!”

Erik cyklade iväg för att värma upp baracken efter den långa helgen, för den var ju genomkall. Jag trampade iväg senare. Mamma gick till sjukhuset. Jag stod vid porten och band ryggsäcken på cykeln och såg mamma gå uppför sjukhustrappan. Det var det sista jag såg av min mor. Vi jobbade på dagen som vanligt med att såga props och stock. Det blev tidigt mörkt. Före kl. 4 gick vi till baracken. Då vi gick dit, sa Erik, att han hade haft en konstig dröm på natten. Han hade tänkt på den hela dagen. Han drömde nämligen, att Åmans hade stor reparation i sitt kök. Det var svårt att gå där, och frun gick där och städade och sa: ”Vi har haft muraren här.”

Då vi kom till baracken, gjorde vi upp eld, tände lampan, och efter en stund kom Åmans son dit och berättade sorgebudet. Vår mamma hade dött på Nykarleby sjukhus på eftermiddagen. Det blev tunga tankar. Vi satt tysta en stund och lät brasan brinna ned, medan vi packade för hemresan. En del proviant fick vi lämna i svalt rum hos Åmans. Då vi kom in till Åmans, så stod frun där och stammade och sa: ”Vi har haft muraren här.” Det var precis vad Erik såg i drömmen natten, innan mamma dog, märkligt! Det blev en tung cykeltur hem i mörkret. Klockan var cirka 18.00, då vi kom in. Pappa var i djup sorg, liksom förlamad. Sven och Gertrud var där, och berättade de sorgliga, som hänt. Mamma hade fått bröstsmärtor, som förvärrades snabbt med blodpropp i hjärtat på eftermiddagen. Dagen efter träffade jag doktor Almqvist och fick en förklaring över det skedda.

År 1959

Så blev det att ordna begravning. Sven var en bra organisatör. Gravplats ordnades. Jag och Erik grävde. [Första jag hört som gjort det, men vad annat kunde man vänta av dessa bröder?!] Jordfästningen ägde rum i Pingstkyrkan. Officiant var pastor R. Lind. Samma dag, den 5 januari, fyllde pappa 60 år. Gerda kom hem till begravningen. Någon dag efter var det bouppteckning. Det var en hel del att ordna upp. Bouppteckningsman var Sigfrid Bertlin assisterad av fru Lundström.

Nog blev det tomt i huset efter mammas bortgång. Alla fick en påminnelse om hur snabbt livet kan slockna. Nu var det ingen där, som sjöng, vattnade blommorna, tog emot oss med varm mat, stickade och städade. Det sägs, att tiden läker alla sår, men nog tog det tid att komma i gång med arbetet på nytt. Vi såg till, att någon av oss var hemma första tiden. Fastän vi jobbade på Hysalheidi, så gick det att ordna. Det var också tryggt, att Sven och Gertrud bodde i staden och besökte pappa ofta. Vi hade också goda, närstående grannar. Hunden Nelli matvägrade i flera dagar. Hon visste nog, vem som var borta. Pappa hade bra sällskap i hunden och var ofta ute på långa turer.

Bra vänner hade han i en grupp jämnåriga pensionärer. De kallade sig för brödragruppen och hade sammankomst en gång i veckan på varierande ställen. Där satt de i diskussion om allt vardagligt, lite politik, religion, någon vits, sång samt en del krämpor, som kom fram vid kaffebordet. Därefter vandrade var och en hem till sitt och var nöjda med att de kunde träffas på detta sätt.

Med tiden tog pappa på sig lättare jobb vid Nykarleby sjukhus, som doktor S. Almqvist ordnade. Det var snöskottning och vedklyvning, veden transporterades till köket. Jobbet varade några timmar om dagen. Det blev även små jobb i staden. Sedan ordnades förtidspension för honom. Han försökte med tyngre jobb, men det gick inte. Lungan och hjärtat var i oskick. Han blev så andfådd och tung i bröstet. Små sysslor därhemma passade honom bäst.

Han brukade säga, att han hjälpte änkor och faderlösa, passade upp flera, som var sjuka och gick ärenden till butik och apotek m.m. Vårvintern med skogsjobb avslutades till påsk. Det var jobb i staden, som passade oss så bra. Vi började riva gamla Laqvists hus [och R. R. Eklunds barndomshem]. Där var butik och café på 1940-talet. Nu skulle där byggas bensinstation med service och café. Jag och Erik jobbade där med rivning en stor del av april. Jag fortsatte sedan med ett gäng byggare, tills Esso blev färdigt och invigt i oktober. Erik jobbade åt Statens Järnvägar, där rälsbyte på stambanan var i gång. Han hade tidigare jobbat med sådant på Nykarleby järnväg. En van rallare fick bra ackord, och förtjänsten var bra. Han var hemma redan kl. 15.30. På Essobygget jobbade vi fem dagar i veckan och någon gång halva lördagen. Vi hade tid att sköta om oss därhemma. Pappa var gårdskarl, som han sa. Jag vill också berätta om en kväll, när Erik sa: ”Ska vi fylla i en tipskupong? Jag känner på mig, att nu skall det göras. Om det kommer vinst på den här lappen, skall vi köpa en motorsåg. Jåfs butik i Munsala säljer Clinton-sågar.” Kvällen kom.

I radion lästes den rätta tipsraden upp, och vi hade 11 rätt och fick 65 000 mark. Det motsvarade en månadslön. Sågen kostade 60 000 mark. Nu hade vi sågen, som fick göra rätt för sig.

Den var tung, 14 kilo fulltankad men säker i gången. Veckan efter köptes en Crescent moped, så nu var jag motoriserad. Nu var det sluttrampat. Skönt att efter en tung arbetsdag få en vilsam hemfärd. 23 juni for jag med Erik Bonäs och Riissanen med sin son till Rovaniemi. Vi ville se midnattssolen och var borta i tre dagar. Det var min första resa så långt norrut. Resan dit tog 10–11 timmar.

På våren ordnade vi med potatis- och trädgårdsland med Hugo Renvaktar i närheten av Kovjokivägen. Området delades upp. Vi odlade där all potatis och alla grönsaker, som vi behövde till försäljning. Tidigare var området Nordmans kohage, så det var nästan färdiggödslat. Då vi skördade på hösten, tog vi hem potatisen till källaren därhemma. Morötterna stukades i jorden på platsen. Vi grävde ett brett dike på torr plats, radade dit morötterna och gjorde tak av råghalm. Vi täckte sedan med torv och jord och gjorde en öppning i änden, där man kunde hämta hem morötter vid behov. Följande vår var morötterna prima, som lagrats där i 2–3 grader i jorden. Metoden att lagra på detta sätt kunde Hugo, som var bondson.

På sommaren hade vi tid med skärgårdsliv, sportfiske och bärplockning. Nybackholmen var rik på hallon, och på Långön fanns det mycket blåbär. I vikarna varpades gäddor. Runt stengrunden kastade vi spinnspö efter abborrar. 22 augusti var en söndag, och då var vi till Larsholmen och plockade bär. Det var 24 grader varmt, klarblå himmel, och solen stekte. Vi for hem tidigt och rensade bären, som vi lade i vår nya frys. [Stadens första? ] Måndagen for jag till Esso-bygget. Tisdagen och onsdagen kom med mulet väder. Det började komma upp mörka moln med lite regn. Vi var uppe på taket över smörjhallen, när vinden blev så stark, att arbetsledaren ropade: ”Kom ned fort! Annars blåser ni med.”

Brädbitarna flög omkring. Vi slutade jobba och for hem 14.30. Orkan hade börjat med vindstyrka över 35 sekundmeter. Vinden var nordlig med regn. Då jag kom hem från Essobygget, stod pappa på gräsmattan med järnspett och band för att stödja ett äppelträd. Jag hann ej dit. Stormen tog tag i gubben och trädet, och båda föll omkull. Flera äppelträd förstördes.

Sjövattnet steg högt över en meter. Erik vadade ut till motorbåten. Den togs iland ända till båthuset. Flera båtar slogs sönder vid Andrasjön. Nordanstormen var kall. 26 augusti var det plus 7 grader på dagen. Det blev stor förödelse i skogarna i en stor del av Österbotten. Stormen pågick i 3 dagar med full kraft. Vi blev utkallade att rensa ellinjen från vindfällen från Nykarleby till Jakobstad. Det regnade hela tiden. Det var råkallt, och vi hade tjocka handskar på händerna. En äldre linjekarl från kraftverket hade pälsmössan på. I stadens skogar låg tiotusenstals stockträd omkullblåsta. [Orkanen 1959.]

I början av oktober började vi använda den nya motorsågen och sågade upp vindfällen vid Rösslan, Mjökan och Hysalheidi. Vi höll på till följande vår. Det var ett tungt jobb, eftersom sågen var så tung. I september tog vi ledigt två veckor från våra arbetsplatser. Bärskogarna på Långön och Frössön väntade. Där fanns rikligt med bär, men det var bara i kusttrakterna. Några mil inåt land var det skralt. Priset på bär var högt. Ett kilo kostade 140 mark. Timpenningen var 200. Vi plockade i medeltal 100 kilo om dagen. Lördagar och söndagar i september var vi i skogarna och plockade tillsammans på en månad 3 600 kilo. Den stora motorbåten var bra lastbåt. Vi tog oss iland till båthuset. Var tredje dag kom Fellman från Jakobstad med paketbil, vägde och for iväg. Efterfrågan på bär var stor. Han sa: ”Plocka på pojkar!”

Vi fiskade i oktober endast för eget bruk, och höstens fågeljakt skedde endast i veckosluten. Arbetet tog sin tid. Förtjänsten i skogen var bra. Vi sågade på dagarna så länge vi såg, och hemfärden skedde alltid i mörker. Mopeden hade bra lyktor, men det var värre för Erik, som trampade cykeln 10 km. Jag glömmer aldrig den 24 oktober. Vi jobbade i Kovjoki och Mjökan med vindfällen. Eftermiddagen började med regn. Det blev kyligare, och vinden gick över till nordost. Mot kvällen, när vi kom hem genomvåta, var Gertrud där med barnen. Då sa hon: ”Nu blir det nog mycket dåligt, för det är 2 stycken fyra i almanackan, som betyder oväder.”

Den 25 oktober kl. 06.30 bultade någon på ytterdörren. Erik öppnade. Där stod Nils [Widdas] från kraftverket och sa: ”Hej! Har ni int sett vad som är där ut? 30 cm tung blötsnö.” Kraftverket samlade ihop folk, som skulle ut och rensa ellinjen Nykarleby–Jakobstad och mot Munsala. Vi höll på flera dagar, gick i djup snö och blev våta av snön, som föll ned. Det var ett mycket farligt jobb. Tänk, precis två månader tidigare gick vi med samma uppröjning. Nu var det värre, då snötyngda träd hängde över oss, och nordvinden var frisk.

Då vi återvände till skogsjobbet några dagar senare, hade jag svårt att finna sågen, som var begravd i snön.

Nu blev det värre att arbeta med vindfällen. Man var tvungen att trampa undan snön, så man såg, var man skulle såga. Dessutom fanns det stora, farliga rotvältor, som kunde falla på en, om man ej såg upp. Därför var det bra att jobba i lag. Närmare jul kom det blidväder, och en stor del av snön smälte bort. Arbetet gick bättre, för nu såg man åter stammarna.

År 1960

Efter augustistormen året innan sattes hög fart i skogarna att röja vindfällen. Stockarna skulle bärgas före sommaren. Motorsågarna ylade överallt. Nu var en ny tid kommen i skogsbruket. Traktorn kom med kran och tog över tunga lyft, men hästen gjorde fortfarande mycket jobb. Vintern gick, våren kom, och vi gick åter i byggjobb och utförde renoveringsarbete på flera ställen, bl.a. De gamlas hems vindsrum, och vid Juthbacka grävdes en djup brunn, som var 2 meter i diameter, men med dåligt vatten som resultat. Före midsommaren gjordes grunden klar till Nils Nordlings hus vid Jutasvägen [21]. Senare var jag och Runar där, och huset blev klart till hösten.

I oktober i siktiden drunknade två män vid Torsöns nordöstra sida. [Gymnastikläraren Bruno Backlund, son till Eliel Backlund.] Sjön ger och tar. Höststormen och mörkret har med åren gäckat många fiskare. Vi fick gott om sik vid Fagerholmen men mindre av kutul. Pappa var med oss flera dygn och trivdes bra på holmen med att plocka kutul från näten. Kaffedoften fyllde det lilla rummet, och hunden Nelli låg och tuggade på halvtorra grundskorvar. Vi fiskade framför Holmen med 55 mm siknät, vittjade näten på kvällarna med bra pannlampa, för då var det lätt att plocka ur fisken. I slutet av oktober köptes en ny motorsåg, Husqvarna. Den var två kilo lättare än den tidigare sågen. Jag började såga ved vid sjöstranden från Andrasjöbryggan norrut. Det var mest alved. Senare kom Erik med till Kovjoki Mjökan. Där avverkades stock- och pappersved i flera veckor. Dit var det över två mil. Men med moped gick det bra. Erik trampade sin Crescent den tunga vägen. I slutet var vi två veckor i Harjuks och kapade rent ett skifte till pappersved och stock. Vi bodde nära där och jobbade fem dagar i sträck.

År 1961

I början av april var jag med motorsågen i jobb på älven, söder om kraftverket. Det skulle läggas en vattenledning på älvens botten. Isen var cirka 35–40 cm tjock.

Vi var tre man, som höll i gång med att såga och hacka. En jobbade med traktor med borraggregat och borrade och sprängde bort en del stenar och berg samt jämnade ut bottnen. Sen for jag åter till skogsjobbet i april mellan Lippjärv och banan. Då vårvärmen kom, avslutades skogsarbetet. Det var många vindfällen, som fick ligga kvar i skogarna till hösten.

Byggjobbet kom åter i gång. Då tjälen gått ur jorden, började grundningsarbetet till Georg Karlssons hus vid Bankgatan [19]. Jag, Erik och Runar jobbade där, tills huset blev inflyttningsklart. Det var ett hus på cirka 140 kvadratmeter. Nu jobbade vi fem dagar i veckan, vid speciella behov även på lördagar. På fritiden gällde det att ta vara på huset, för pappa mådde bäst så. Vi var ju också skärgårdsbitna och var ofta vid Gertrud och Svens villa vid Andrasjön. Därifrån for vi ofta ut på fiskefärder. Det var många sena sommarkvällar, som vi landade med motorbåten och hade fisk i massor såsom gäddor, abborrar och harrar med oss. En del fisk röktes, och gäddorna såldes till fiskbutiken.

Hösten kom med bärplockning, jakt och fiske som förr om åren. Rekreation måste det vara, om man skall överleva, för arbetet fanns det ingen ände på. Senhösten blev det åter skogsjobb, som räckte till våren. Nu hade jag en lättare motorsåg att släpa på. Den var på 12 kilo. Den förra vägde 14 kilo.

Gösta och Birger Lindfors färdas mot hamnen på Fagerholmen 1961.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1962

Under vårvintern 1962 jobbade vi på Långön med att såga i grov gammalskog.

Vi cyklade dit på plogad isväg till slutet av mars. Med våren kom byggjobbet och reparationer i gång. Det blev nybygge, bl.a. ute på Vekaskär och att reparera på Rolf Herlers timmerhus, som fick glasfiberfilt och sedan grästorvor på som i forntiden. Gästboden fick nytt tak, rörvasstak. Vi fixade även strandladan och bryggan.

Senare mot hösten arrenderade jag en villatomt vid Andrasjön, en km norr om Gertrud och Svens villa. Stranden där var lämplig. Redan på hösten röjde jag upp för villa och båthus och körde ner material samt ställde ut stengrunden, så att jag kunde börja med trävirket i maj månad följande år.

I slutet av september blev jag skogsägare av en slump. Jag följde med Lundström till Markby på en auktion. Inte hade jag hade för avsikt att ropa på skogsskiftet. Det var lamt intresse, så jag ändrade mig och fick det mycket billigt. Nu hade jag en egen skog att sköta om och fick hela inkomsten själv, då jag avverkade.

På hösten köptes en amerikansk röjsåg. Jag rustade också upp rålinjerna. Skiftet var 140x1700 meter, cirka 24 ha.

År 1963

Våren 1963 fick jag brev från professor Vigilius [Wegelius?]. Han frågade, om jag kunde åta mig att hjälpa honom med transport av ett monterbart huspaket. Huset skulle uppföras på Laxön på försommaren och helst vara klart till midsommaren. Jag kontaktade tre arbetskamrater. De lovade ställa upp och delta, tills villabygget var inflyttningsklart. Sjötransporterna var besvärliga. Vi jobbade på, och då midsommaren kom, var huset på 5 rum och kök klart för inflyttning. Slutredovisningen med räkningar lämnades till professorn, som var nöjd.

Vid slutet av juni for vi som planerat, jag, Erik och Håkan Wenelius med segelbåt och gjorde ett försök att ta oss över till Umeå från Laxön. Håkans båt på 6,2 meter med hjälpmotor var en sjösäker båt. Vi startade kl. 08.00 från Laxön med bra proviant, vatten och bränsle. Vi tog västlig kurs, tills vi kom till en sjöbevakningsstation norr om Mickelsörarna. Vi gick iland, hälsade och frågade om väder och vind. Den senaste rapporten de hade fått, var tilltagande, sydvästlig vind 12 sekundmeter. Vi beslöt att ändra vår rutt. Vi seglade, och ibland använde vi motorn och tog oss söderut genom Mickelsörarnas arkipelag. Där finns 365 holmar, skär och djupa farleder. Vi sov över i natten i tält. På morgonen åt vi gröt och drack te. Följande dags kväll for vi tillbaka via Västerön och Ryssbergen. Nu kunde vi segla hemåt med fulla segel. Sydvästen gav god fart, 8–9 knop. Vi kom till Laxön cirka 21.30.

Gösta, 33 år gammal 1963.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Efter en vecka startade vi på nytt med samma utrustning och samma mål en seglats till Umeå. Nu lovade väderrapporterna stabilare väder. Vi startade 12.00 från Laxön med västlig kurs. Det var stiltje, och motorn var i gång hela överfarten. Då vi hade åkt två timmar, såg vi TV-masten i Vännäs. Det var bara att köra mot den. Då vi kommit halvvägs, stängde vi av motorn, för det var mat- och pisspaus. Sedan sattes motorn i gång igen, och kursen var lagd mot Holmsund. Den encylindriga motorn var tröttsam att höra på. Den gick med högre varvtal än vår Olympia, som gick mycket tystare.

Vi kom fram till Holmsund och fortsatte uppför älven till stranden mittför där Finlandsbåten brukade lägga till. Vi träffade en man, som slog gräs, hälsade på honom och frågade, om man fick slå upp tält för en natt där på stranden, 10 meter från segelbåten. Ja, vi fick lov, och han tyckte mycket om segelbåten. Det var en modell med centerbord.

Största arbetet på båten hade Håkan gjort och även seglen. Mannen vi träffade var polis och ägde marken där. Då Håkan sade, att hans far varit poliskommissarie i Nykarleby i många år, så fick de mycket att prata om. Följande morgon for vi upp till staden. Vi måste anmäla till tullen, att vi kommit över från Finland, hur länge vi stannade, och när vi skulle åka tillbaka till Nykarleby.

Ulla framför Finlandsbåten i Umeå 1963.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

[1958 Merivienti Oy, ett dotterbolag till skogskoncernen Enso-Gutzeit, köper aktiemajoriteten i Vasa-Umeå AB. Det tillför rederiet nytt kapital och kontakter till penningstarka kretsar. Tonnaget ökas med Korsholm III, den första egentliga bilfärjan i Kvarkentrafik, plats för 35 bilar.

Läs mer:
KORSHOLM III.
Vasabatarna.se.]

Håkan Wenelius segelbåt 1963.
Förstoring.
AI-koloreringen gjorde träbåten till en glasfiberbåt.
Originalet i SV/V.

Tullen meddelade sedan finska tullen. Vi hade förtöjt segelbåten en bit uppströms från där Finlandsbåten lade till. Vi hade handlat i Bäcklunds järnaffär, tankat båten m.m. Då jag gick längs kajen, såg jag, att Korsholmsbåten var i färd med att ta loss landgångarna. Jag kikade upp båten och såg folk på väg till Finland. Jag visste, att Greta och Ulla skulle ta en tur i juli till oss i Nykarleby, så jag gick och tittade en stund. Då plötsligt fick jag syn på två damer, som stod vid relingen. Jag sa: ”Hej, Greta och Ulla!” ”Ja, vem är du då?” sa Greta. Hon kände inte igen mig. Det var 14 år sen vi senast träffats. Jag sade: ”Jag är ju Gösta, bror din.”

Landgångarna var bortdragna, och båten lade ut. Jag ropade: ”Hälsa till Nykarleby! Vi är hemma i övermorgon.” Sådan var denna överraskning.

Vi var i Umeå två dagar. Väderrapporten lovade fint väder med svag, sydvästlig vind. Motorn i båten måste vi serva lite. Den var lös på bädden. Vi fick dra åt och lägga under på ställen vid bultarna.

Resan tillbaka till Finland gick fint. Vi gjorde besök på Valsöarnas fyrplats.

Vi var uppe i fyrbåken och såg långt ut över havet. Fyren var byggd av samma man, som byggde Eiffeltornet. Så seglade vi österut och kom till Ritgrunds fyr. Vi gick iland där också, men middagspausen blev inte lång, för vi ville ta vara på sydvästvinden. Kursen lades mot Ryssberget på Vesterölandet på finska sidan. Seglen fylldes, och det gick undan. Sent på eftermiddagen började vinden avta och vrida mot nordväst. En bit norrut från Ryssbergen tog vi in seglen. Det skulle tagit mycken tid att börja gå på kryss. Vi startade motorn, och efter cirka 3 timmar var vi framme vid Laxön vid Håkans villa. Seglatsen över från Holmsund till finska sidan var den bästa sjöresa jag varit med om. Det var bara att ty sig till vinden och höra vattnet fräsa och med fyllda segel fara fram med 8 knop.

Vi låg över natten där. Tidigt följande morgon startade jag och Erik hem. Väl hemkomna sade pappa, att de övriga farit ut till Fagerholmen med Gertrud och Sven. Vi packade upp från vår resa och for sedan ut till Holmen. Där var hela familjen Juth med Greta och Ulla. Då sa jag till Greta: ”Nu känner du nog igen mig.”

Sommarens soliga och varma dagar flög fort iväg, när Greta och Ulla var hos oss. Vi var mycket vid Gertrud och Svens villa vid Andrasjön, samt ute vid Fagerholmen. Vi for till Jakobstad, såg skolparken, Runebergsstugan, Svanen och huset i staden, där han bodde under skoltiden. Runebergsstatyn såg vi också och träffade mammas kusin Astrid Holstius.

Erik i båten sommaren 1963.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Vår ledighet tog slut. Det var byggjobb, som väntade, men vi tog senare mot hösten ledigt då och då i bärplockningstiden. Vid mitten av september började jag med en kompis, Lasse, skogsavverkning på Granskär, en holme ut mot havet. Där jobbade vi 5–6 dagar i veckan ända till slutet av november. Isen började lägga sig på de inre fjärdarna, så sista turen hem gick vi iland vid Grisselön i Soklot.

Utanför Erik och Göstas fiskarstuga sommaren 1963. Från vänster: Agneta, Robert, Erik och Ulla.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Eriks och Göstas hund Nelli, 1963.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Julinatt i Furuskärssundet 1963.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1964

På vintern jobbade jag med Erik i skogen under 2,5 månad och for sedan åter ut med Lasse till Granskär, då isarna bar. Vi var borta hemifrån fem dagar i veckan och bodde i en varm barack. Vi sågade massaved och brännved och arbetade långa dagar, 8–9 timmar. I maj månad startades mitt villabygge vid Andrasjön. Det blev ett litet hus på 23 kvadratmeter, som låg nära den långgrunda sandstranden. Båthuset blev lika stort. Dessutom byggdes en liten stocklada.

Den här våren började jag också ta körlektioner i bilskolan. I maj fick jag ut körkortet, och samma vecka köptes den lilla Renault 4 L. Nu blev det lättare för oss alla. Det var en bra arbetsbil, och den hade en stor dörr där bak. Nu fick pappa skjuts, då han behövde. Senare i juli började jag och Erik planera en Sverigeresa. Vi skulle följa med Lennart och moster Ingeborg med deras flyttlass från Lappfjärd i augusti till Lerum. Nelli hade fått fyra valpar, och pappa lovade sköta om dem, så länge vi var borta. Vi skulle vara borta två veckor. Jag gjorde en gallerhage för hunden med valparna, och allt fungerade väl.

I början av augusti startade vi till Lappfjärd. Där hjälpte vi till på auktionen. Hus och lösegendom såldes, och en del lastades in i Lennarts paketbil. Följande dag körde vi till Åbo och tog bilfärjan till Norrtälje. Vi for vidare till Lerum och kom fram sent på kvällen. Det var ju för mig att se upp, för det var vänstertrafik. Erik påminde mig ofta om det.

Pappa med hundvalpen 1964.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Hos Judith och Lennart i Lerum var vi någon dag och fortsatte till Gerda och Tore i Brämhult. Sedan åkte vi till Greta i Vetlanda i Småland. Hos Albert, Ellen och Greta stannade vi en vecka. Vi gjorde cykelutflykter, en biltur till Öland samt till Braås, där Greta fått första lärarjobbet. Vi besåg pianofabriken, där Albert jobbade som finsnickare. Jag plockade också plommon med Ellen i trädgården och klippte gräsmattan. Vi gick runt i stadens många fina parker och besökte kyrkan i Vetlanda. I Myresjö gamla kyrka, ett litet stycke utanför Vetlanda, var jag uppe i predikstolen och sade några ord.

Den 18 augusti startade vi hemresan och tog vägen till Stockholm. Vi tältade vid Vårbysjön, träffade vår småkusin Runar Söderlund i Tullinge och for sedan norrut till Överhörnäs, där vi övernattade i campingstuga. Tidigt följande morgon körde vi till hamnen i Örnsköldsvik och tog båten till Vasa. Dit anlände vi på eftermiddagen. Då fick jag åter köra på höger sida.

Efter det att jag fick körkortet i maj, hade jag kört mer på vänster sida. Det var skönt att komma hem efter en nästan 2 000 km lång resa och vila ut. Pappa mådde bra. Han sa, att han hade haft trevligt sällskap av Nelli och valparna. Nu var de fyra veckor gamla och pigga som bara den. Under tiden vi var i Sverige, var det många, som hörde av sig, besökte hundgården och ville köpa valp. Hunden var ju renrasig, finsk spets med stamtavla. Vid fem veckors ålder sålde jag bort dem för 400 mark per styck. Synd, att man inte hade fler, när de hade så bra åtgång. Nelli var sex år, då hon fick dem, och det var första gången. Jag lät henne aldrig mer få valpar. Hon var nu över 8 år.

Hösten kom allt närmare. Vi plockade blåbär och hallon. I september började lingonplockningen. Vi gjorde många bilturer till skogen och båtturer till Långön och Frössön. Någon dag var jag på skogsfågeljakt med Nelli. Jaktfebern satt fortfarande i kroppen. Fågeljakten blev lovlig 10 september, och det blev stek i grytan många gånger. Senare i september började jag skogsavverkning i skogen, som jag köpte 1962. Det var trivsamt att jobba med eget. Där jobbade jag med Erik till närmare jul. Korta avbrott gjorde vi för fiske i siktiden. Vi avverkade massaved i tvåmeterslängder samt högg björkved åt oss därhemma till flera års behov, dessutom sågstock och 9–12 meter långa till elstolpar.

Erik och Gösta på besök i Vetlanda. Från vänster: Erik, Albert och med sin nya bil, 1964.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Gösta uppe i fyren ”Långe Erik” på Öland 1964.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Gösta klipper gräset hos Ellen och Albert i Vetlanda 1964.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1965

Det var en snörik vinter. I februari kördes virket med bandtraktor, för vanlig hjultraktor kom inte fram. I maj var jag med Erik och grävde ned vatten- och avloppsrör till farbror Johannes hus i Forsby för WC och kök. Johannes var då 75 år och orkade inte utföra något arbete mera. Han såg på då vi jobbade. Ja, nog är det svårt att bli gammal, sa han och gick in. Det var tungt i bröstet efter många år i dammigt jobb i gruvor i Amerika och sedan många husreparationer i Nykarleby. Pappa brukade säga, Johannes var en kraftkarl i sina unga dagar. Han var den starkaste av mina farbröder. Senare på vintern den 13 december dog farbror Johannes. Tidigare på hösten köpte han och hans fru en aktielägenhet i staden. Han hann inte flytta dit, men Irene flyttade dit ensam. Hon dog året därpå.

År 1966

Vintern blev snörik och mycket kall. Vi tog paus i skogsarbetet. Vi rustade upp och monterade många sik- och braxnät och var till Vasa nätfabrik och köpte med bra rabatt. Isen på sjön blev rekordtjock. Senare i mars plogades upp isväg från Vasa Björkölanden över Kvarken till Sverige. Isvägen kom iland norr om Holmön. Det var många, som ville ta en biltur över till Umeå. Så gjorde också vi och startade tidigt en morgon kl. 06.00 i slutet av mars. Jag, Erik och Börje genomförde äventyret med Börjes bil till Umeå. Isvägen var inte så jämnt plogad. Vi körde på 3,5 tim. över till Umeå och hade termos och matsäck med. Allt såg ut att gå väl, men mörka moln hopade sig, och snöflingor började dala ned. Vi var inne i en butik, och där var många från Finland, som sa: ”Nu får vi nog fara iväg. Vinden ökar liksom snöfallet.” Vi for med god fart tillbaka. Halvvägs till Björkö mötte vi en plogbil. Börje körde åt sidan, och där satt vi fast i snödrivan. Vi gick ut och försökte få loss bilen. Oljeklockan gick sönder i motorn, och så var det stopp. Vi kunde ej ha motorn igång. All olja rann ut i snön. Snöstormen tog bort all sikt. Det kom bilar hela tiden i båda riktningarna. Vi stoppade en bil och ville ha bogsering. Men nej, ingen möjlighet fanns att bogsera i detta väder.

Vi beslöt att låta Erik lifta med en bil och ta sig iland till hamnen i Björkö vid tullstationen, så han kunde ringa hem och berätta hur läget var. Jag och Börje satt i bilen ute på Kvarken. Vi tog på oss alla kläder vi hade med. Det blev kyligt för vi kunde ju inte ha motorn igång. Där satt vi, drack öl och åt falukorv. Först sent på natten slutade snöfallet. Vi såg Vännäs TV-mast blinka, och från finska sidan såg vi ljuset från bärgningstraktorn. Men det tog många timmar, innan de nådde oss, för det var många bilar, som satt fast den natten. Då Erik kom iland, ringde han till Skrot-Attu och meddelade vår situation. På natten fick Erik lift till Nykarleby, och tidigt på morgonen kom han och Attu med lastbil till Björkö. Börjes bil tog vi upp flaket och körde hem.

På våren och försommaren var det byggjobb ute i skärgården och i staden på flera platser. Omkring midsommar for vi på en 8-dagars biltur till Lappland, jag Erik och Väinö Jakobsson. Vi hyrde en båt och fiskade i Enare träsk och kastade drag i forsen vid Nellimö nära ryska gränsen. Vi fick småharr och öringar. Det var mycket varmt däruppe, omkring 30 grader. Vi strövade lite runt i vildmarken och såg hur hjortronmyren var vit av blommor. Erik sa: ”Voj! Man skulle få vara här, då bären är mogna.” I de små tjärnen fanns bra med fisk.

Harren och öringarna saltade vi ned i byttan. De var goda som gravade och halstrade.

På försommaren dog vår fina hund Nelli. Hon blev 10 år. Det blev en stor saknad. Nu blev det ingen mer fågeljakt, tänkte jag.

I början av april satte jag igång tillverkning av strandsmackor, en flatbottnad farkost, 4 m lång och 1,40 bred. I källaren var det ett bra arbetsrum. Smackon var lämplig vid Andrasjön, med så långgrunda stränder. Den flöt på 15 cm vatten. Jag byggde en till mig, en till Erik, och en såldes till grannen. Den blev så populär och tålde 3 hästkrafters motor.

I juli kom Greta, Ellen och Albert på biltur till Nykarleby. Albert ville pröva, hur det var att köra på höger sida, för följande år skulle Sverige införa högertrafik. Vi gjorde många bilturer och såg oss omkring. Vi var också på hjortronplockning till Sorvist, en mil från staden och fann bra med bär. Myggen och bromsarna var svåra på oss, men man får ej ge sig.

Så närmade vi oss hösten igen med bärplockning och fiske. Hösten gav bra fångst av kutul och sik. Det blev många turer ut till havs och Fagerholmen. Kutulen fiskade vi nära min villa vid Andrasjön, och merparten av fisken gick att sälja. Under november och december var det skogsjobb som förr. Vi jobbade också i Eriks skog i Sorvist, som han köpt 1965 av farbror Johannes. Skiftet var på cirka 4 ha. Vistenområdet, där nya vägen riksåttan skulle gå, höggs upp 40 m brett. Sen fortsatte vi avverka i stadens skog vid Hysal och Mjökan. Där höll vi på till slutet av mars 1967. Sen blev det åter byggjobb. Fanns det någon ledig dag, var jag i min skog och röjde med min nyinköpta röjsåg. Plantskogen på många ha gicks också igenom. I skogen fanns arbete mer än nog, och jag trivdes. När jag tog pauser, tackade fåglarna mig, då motorljudet tystnade.

Gösta och vår småkusin Väinö Väinö vid villan vid Andrasjön.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Från vänster: Erik, Albert, Ellen, pappa John och Gösta sittande framför, 1966.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1967

Sommarens resplaner var, att Erik och pappa skulle besöka Greta och Gerda i Sverige. Pappa kunde ej resa ensam. Det skulle bli i augusti. Det var första gången han skulle resa till Sverige. Han pratade med grannarna om det stora äventyret med järnväg och båt. Jag och Erik höll på med husbygget till Skrot-Attu. [Grev Tottgatan 19.] Erik fick ta ledigt, när det passade, nästan två veckor.

Den 12 augusti höll vi på med att spika takstolar. När klockan var cirka 15.00, började det åska. Vi samlade snabbt ihop våra arbetssaker och sprang in. Helvetet brakade lös med skyfall och orkanvindar. Träd blåste omkull, och stora hagel slog hål i tak. Jag och Erik tog bilen till sjön. Erik vadade ut och tog iland båten och band fast den nära Sven och Gertruds villa. Sjövattnet steg högt. Båten var räddad, men det var många båtar, som förliste. I Oravais översvämmades en stor minkfarm, och tusentals minkar drunknade. Det blev svårigheter i trafiken, och vägar stängdes av. Då ovädret var över, åkte Erik och pappa iväg. Jag fortsatte med byggjobbet samt plockade blåbär och hallon på Frössön.

I september startade vi lingonplockning i stor skala. Priserna var goda, en del lingon var av prima kvalitet, och dessa sålde jag på Vasa torg. Jag sålde även äpplen från våra fruktträd varje lördag på torget i Vasa. Jag kom hem kl. 15.30. Priset på torget var dubbelt högre än uppköparna gav, men till dem såldes bären orensade.

Från vänster: Ellen, Erik, Albert och pappa John på Torngatan 6 i Vetlanda, 1967.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

På hösten köptes en ny motorsåg, en svensk Raket, som vägde 8 kilo. Det var en snabbsåg, bra att kvista med, när vi samlade upp vindfällen efter augustistormen. Det blev stock- och massaved. Två veckor i oktober fiskades kutul och sik. I november togs båten upp. Nu sattes den in i det nya båthuset, som jag hade byggt två år tidigare. Det var nu skogsjobb fem dagar i veckan i Kovjoki, i Hysal och Mjökan. Det var bra, att jag och Erik jobbade i par. Medan den ene tankade sågen, samlade den andre ihop med saxen eller kroken. Lördagen var butik- och bastudag. Vi hade vår bastu som fristående nära berget. I den stora bastuugnen brändes allt, som gick att brännas. Då vi eldade en timme, var det hett vatten i 50-litersgrytan. I bastun var det 80–90 grader, och där badade många av våra bekanta på lördagseftermiddagen. Bastun hade bra ventilation.

Hos Gerda och Tore i Brämhult 1967. Från vänster: lilla Susanne, Greta, pappa John, Tore, Ellen, Erik, Gerda och lilla Gunilla.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

År 1968

Januari kom med snö och kyla. I februari kom förkylningstider som vanligt. I slutet av månaden jobbade vi 1,5 km söderut från Kovjoki. Vi var hemma flera dagar med feber. Våra arbetsledare kom och hälsade på oss därhemma och undrade hur det var med oss. Han ville, att vi skulle komma och såga några dagar till, så traktorn kunde köra ut, och skiftet blev klart. Den sista februari körde vi till Kovjoki. Vi gick efter banan 1,5 km in i skogen och började såga björkmassa i 3 m långa bitar. Det gick tungt. Vi tog paus och drack varmt te. Då jag började såga igen, sade jag till Erik: ”Jag orkar inte hålla i sågen. Jag vill bara sitta på stubben. Vi byter.” Erik började såga, och jag började dra ihop de tunga bitarna med saxen. Men det gick ej. Det blev bara värre för mig. Erik tyckte, att vi skulle åka hem, och vi började gå ut mot järnvägsspåret. Det var en sträcka på 150 meter. Men jag måste stanna och vila ofta. Det tog 20 minuter att gå den sträckan. Jag satte mig ned, och Erik gick med snabba steg till Kovjoki station för att söka hjälp. Då han gick iväg, sade han till mig: ”Sitt int på rälsen! Tåget kan komma.” Efter 1,5 timme kom Erik och Blom med dressinen. Så drog vi iväg till Kovjoki station, där vår bil stod. Jag vilade en stund i bilen. Sedan körde jag sakta hemåt. Klockan 15.00 var vi hemma. Jag drack lite varmt och åkte sedan till doktor Sourander. Han konstaterade hjärtproblem. Jag uppsökte apoteket och fick medicin. Då sade apotekaren: ”Nu kör du ej hem! Lasse kör dig hem.” Hemkommen for jag strax i säng, vilade, drack varmt och tog medicin. Plågorna i bröstet blev bara värre. Erik kallade på ambulans.

Jag minns inte mycket av, när de hämtade mig. Dagen efter på Nykarleby sjukhus, förklarade läkarna, att förkylningen med feber resulterade i att det blev hjärtmuskelförlamning med blodpropp som följd. Rehabiliteringstiden blev många månader. Första veckan sa jag åt Erik: ”Säg åt pappa! Han får inte besöka mig. Jag orkar inte prata, då han är lomhörd.” Till Erik viskade jag sakta: ”Jag får ju säga efteråt. Det var du som räddade mitt liv.”

Nu började ett nytt kapitel i mitt liv. Man brukar ju säga, att morgondagen känner ingen. Jag fick något att tänka på. Då jag låg på sjukhuset, fick jag ett brev från doktor Wangell, chefsläkare på Jyväskylä universitetssjukhus. Han var en god bekant till oss. Vi hade jobbat året innan med reparationer, och nu på våren skulle en slip byggas för den 12 m långa segelbåten vid Djupön i Vexala. Brevet jag fick var en bra rehabiliteringsplan. Den skulle följas till punkt och pricka, och den gjorde susen. Jag ville ju tillbaka i arbetslivet. Sommaren gick med lite lättare jobb, och Erik passade på och tog alltid de tunga lyften.

Hösten kom med bärplockning, senare sik- och kutulfiske. Skogsjobb fick nog vara för mig. Jag var mest hemma, och då trivdes ju pappa bättre. Han kom på andra tankar men gick med höftsmärtor dagligen. Vid eftermiddagskaffet kunde han dra härliga historier. Vi kom närmare jul, granen hämtades och julmaten köptes hem. Rummen städades, och dagen före jul kom diakonissan på besök. Hon skulle ge pappa en spruta i skinkan för den svåra värken. Pappa la sig på sofflocket och fick sin spruta. Sedan slog han handen på aktern och sa:

”Nog är det bra att få en spruta i röven till jul.” Till jul kom ett brev från Greta. Hon planerade att göra en resa till Nykarleby några dagar och vara med om pappas 70-årsdag den 5 januari 1969. Detta möttes med stor glädje. Vi skulle alla hjälpas åt att göra pappas dag till ett minne för livet. Den stora släkten fanns ju här omkring och många bekanta.

År 1969

Greta kom strax efter nyåret, och vi kunde planera beställningar från bagerier och annat. Första dagen skulle släkten komma, följande dagar bekanta. Det kom under fem dagar så många som över 40 gäster. Vi var flera, som hjälptes åt. Greta var bra dirigent vid spisen, jag assisterade, och Erik servade dricka m.m. Köket var fullt med iskarvade bord och hörnutrymmet utnyttjades. Allt fungerade bra. Jubilaren var trött men nöjd. Nu fick vi också mera nyheter. Greta berättade om den man, som hon blivit så bekant med, en kollega på skolan. Hon och Roland kanske skulle komma på besök till sommaren. Så gick de glada dagarna, och Greta reste tillbaka till Sverige, där skolarbetet väntade.

Pappa Johns födelsedag, 5:e januari 1969.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Pappa John [i vit skjorta] med två bröder och två systrar, 5:e januari 1969.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

På vårvintern smiddes planer på att starta en pälsdjursfarm. Vi kontaktade stadens myndigheter och fick arrendera ett lämpligt område nordost om staden. Vi bildade ett öppet bolag, jag, Erik, Håkan och Tage Lahtinen. 1968 var skinnpriserna höga. Det gick en minkfeber över Österbottens kustområden. Därför startade vi och kom igång i februari med minkhusbyggen. I början av april skulle avelshonorna in i burarna, och valparna födas i slutet av april och i början av maj. Jag skulle sköta djuren samt delta, då farmen byggdes ut åren framöver. Det blev mycket byggt första året. Med åren växte farmen snabbt. Periodvis deltog alla fyra bolagsmännen i jobbet på farmen med att bygga minkhus och senare rävhus. Vissa tider på året var det mycket jobb, speciellt i parnings- och pälsningstiden. Under pälsningstiden tog vi in tre personer i fyra veckor för att sno och skrapa skinnen. 1982 byggdes ett pälsningshus. Där fanns maskiner som gjorde skinnen rena, torkade, märkte och packade dem. Skinnen sändes bort till auktioner i Helsingfors, Köpenhamn och London. Det var alltid spännande att invänta prislistan på sålda skinn. Under året var det många auktioner. Då farmen var som störst åren 1983–1987, fanns cirka 1340 avelsminkhonor och 320 avelsrävhonor. Farmnäringen var konjunkturkänslig, höga pristoppar och djupa dalar. Det var att passa på, så att man inte växte ihjäl, men nog var farmarbetet intressant. Då vi var två skötare, fanns det alltid möjlighet till ledighet. Från 1984 var Ingvarda med i arbetet med skinnen. Hon kom bra igång med de skiftande arbetsuppgifterna i pälshuset i november–december. Ja, så höll vi på år efter år, tills farmen lades ned och såldes 1992. Samma år gick jag i pension.

Kapitel om pappas hälsoproblem från det han berättat och vad jag minns från krigsåren. Redan vid 6 månaders ålder drabbades han av svår scharlakansfeber med åtföljande kraftigt nedsatt hörsel. Under uppväxten hade han ofta återkommande öroninflammationer, speciellt under krigsårens kalla vintrar med utearbete. Han stod på vakt i 25–32 minusgrader vid älvbron och kraftverket. Jag minns, att han många gånger kom hem tidigare p.g.a. öronvärken. Erik var den, som fick ordna taxi och få pappa fort iväg till öronläkaren Öhman i Jakobstad. Ofta var det lång väntan på taxin. Pappa åt pulver och låg med en varm handduk runt huvudet, medan det rann ur öronen. I februari 1957 fick han blodpropp i lungan. Då förlorade han krafterna och fick ofta förkylningar med värk i leder.

Han klarade bara lättare jobb men var arbetsvillig och seg. Vi såg nog fakta. Det var bara för pappa John att trappa ned. 1958 var pappa i lättare jobb tidvis. Närmare jul var han med vid vedsågning därhemma. Julen firades, men efter mammas död i december blev pappa i chocktillstånd lång tid liksom vi. 1959 ordnades förtidspension. Han gav inte upp för det. Hobby för honom var blommor och trädgårdsland.

Hösten kom, och han var med i bärskogen och med på Fagerholmen och plockade fisk ur näten. Nelli var hans sällskap, då vi var ute på sjön. Så var han med oss på höstarna i flera år. 1964 ordnade vi hörapparat till pappa. Vi for en dag i juni till Jakobstad för inprovning av en apparat med en propp i örat och kabel till bröstfickan. Vi gick en tur på gatan mot skolparken. Då sa han: ”Det är så konstigt ljud från skorna.” Det var första gången han hörde ljudet av grus under sina fötter. I skolparken kunde han för första gången i sitt liv höra bofinkarna kvittra uppe i björkarna, och då grät pappa. Nu blev livet en helt ny tillvaro för pappa. Före jul kom pappa in på sjukhus. Han hade sovit dåligt och tog tabletter. Vi hade ingen kontroll på hur många tabletter han tog. Han var frånvarande i flera veckor. Han var borta i flera månader. Det tog lång tid för honom att komma tillbaka, så han kunde vara ute. Resan till Sverige 1967 kunde han göra tack vare Erik. Han ville alltid, att vi skulle vara nära hemmet och komma hem till frukost. Blev vi länge borta på dagen, så satt han vid fönstret och väntade. 1968, då jag låg på Nykarleby sjukhus, var pappa mycket orolig och tog sömntabletter lång tid. I början av december märkte vi, att pappa inte mådde bra. Det var svårt att följa med hans medicinintag. Vi kontaktade hälsosyster och läkare.

De misstänkte en lätt hjärnblödning. Han blev glömsk och var misstänksam. De föreslog sjukhusvård en tid och senare vårdhem, som han godtog. Han kom in på Nykarleby stads vårdhem (Frihemmet). Där fanns flera jämnåriga, och han fann sig fort tillrätta. Vi besökte honom ofta, tog med kaffe och wienerbröd. Där satt vi och pratade om allt alldagligt, som han ville höra. Han sa: ”Pojkar, nog har de bra här.” Vi frågade vårdarna, hur det går för pappa. De svarade, att han sjöng för dem och berättade historier. ”Vi har så trevligt med John”, sade de. Dagligen gick läkaren rond. Vi kunde följa hälsoläget bra och behövde ej vara oroliga.

Så gick 1970 med farmjobb, 1971 och 1972 likaså med djurskötsel. Vi byggde ut med flera hus. Pappa fick ofta besök av oss. Till julen tog jag hem pappa på julmiddag. Han var hemma fyra timmar och så ville han tillbaka. Han sa: ”Jag tror de väntar där på mig, vi skall nog fara tillbaka nu.” Han stödde sig med käpp. Benen var styva. Det var svårt att komma in i bilen med honom. Han var glad att vara hemma, se julgranen, höra julsångerna och få julmiddagen och en konjak till kaffet. Det var den sista julen pappa såg sitt hem. Mot våren fick han oroligt hjärta och måste ta hjärtmedicin. Det blev dålig cirkulation i benen och ständig värk i höfterna. Den 9 mars 1973 dog pappa i hjärtstopp. Så var ett strävsamt liv till ända.

Farmarbetet tog mycken tid. Men vi tog ledigt många veckor och for på resor. Jag var i flera veckor i Lappland och Norge och fiskade, prövade att vaska guld och gjorde fjällvandring. I februari 1978 var jag på skinnauktion i London. Samma år reste jag till Sverige, gjorde resor till Svarta Havet och Kanarieöarna. Hösten kom med bärplockning, fiske och röjning och avverkning i skogen. Arbete fanns mer än nog. Därhemma var jag den, som var mera kock. Erik dammsög och vaskade golv, vanligtvis på lördagarna. Sedan eldades bastun till 80 grader. Speciellt på vintern tog man sig ut från den heta bastun och rullade sig i snön. Med åren märkte jag, att Erik behövde mera hjälp med ett och annat. Han ville sitta mera med, då jag tog bilen till villan. Han hade så mycket, som skulle ned dit. I början av 1981 såg jag tablettburkar i skåpet. Han sade ingenting, och jag frågade ej men anade, att han kunde ha hjärtproblem. Åren gick, och då jag och Ingvarda flyttade ihop 1984, blev han ensam i huset vid Lybecksgatan. Då märkte jag, att han hade blodtrycksmedicin i skåpet. Han jobbade i byggjobb som vanligt med nitroburk i fickan. Det var inte bra.

Pälsningen började 15 november, men han ville inte vara med. ”De har så mycket byggjobb,” sa han. Men faktum var, att han inte kände sig i form. Han kom dit någon gång en kort stund, och sedan tog han sig hem. Till julen sade Ingvarda: ”Erik kommer väl hit på julaftonsmiddag.” Jag ringde, och han lovade komma. Ingvarda gjorde i ordning ett fint julbord. Klockan var 17.00, och det var plus 3 grader ute. Jag hämtade Erik med bil, och han tog taxi hem. Familjen Widensjö var här den 26 december, och vi åt vår julmat och vilade en stund. Sedan for vi manfolk till ishockeyrinken och såg på, då ungarna spelade. Men Erik vände om, efter det att vi gått 200 meter. Han sa:” Det går ej. Det är för kallt, minus två grader.” Det var säkert bröstsmärtor. Då han kom in tillbaka, frågade Ingvarda, om han ej mådde bra. Han lade sig ned och vilade en stund.

Då vi kom tillbaka från sportplan, var kaffebordet dukat. Vi drack kaffe med kaka och pratade om det kalla vädret. Erik sa: ”Jag vände om. Jag tyckte det var för kallt.” Sent på eftermiddagen körde jag hem Erik. Jag läste i Eriks dagbok. Från jul till nyår var han ej på jobb. Han tålde inte köld och tog ofta nitrotabletter.

År 1985

På nyårsdagen var vi på kaffe hos Lola och Erik kl. 19–21. De sade, att de hade planerat att resa till södern. Men Erik sade till oss: ”Det blir ingen resa. Jag mår inte bra.” Den 3 januari var det minus 20 grader, och jag jobbade lång dag på farmen. Då jag kom hem, sa Ingvarda, att Erik ringt flera gånger. Klockan 16.00 for jag till Erik. Han höll på med deklarationer. ”Det är för kallt att jobba. Jag skall vara hemma någon dag och sedan träffa en läkare i Vasa,” sade han.

Jag körde hem. Senare på kvällen skulle jag köra något från oss till källaren på Lybecksgatan. Klockan 20.45 ringde jag, innan jag for. Då jag kom dit, stod en taxi på gården, och det var folk i huset. En sjuksyster kom emot mig och sade: ”Det är bäst Gösta, att du inte kommer längre.” De berättade vad, som hänt, och jag fick en nitro. Det var en chock för oss alla. Då jag var hemma hos Ingvarda från kl. 16.30 till 20.45, hade Erik fått besök av vår familjs farmgranne. Han berättade senare för mig, hur det var. Han kom på besök, och där satt de och pratade, som grannar normalt gör. Plötsligt steg Erik upp från soffan och gick till köket. Han pysslade med tablettburkar och kom tillbaka till soffan. Då vår granne pratade, svarade Erik ej utan föll ihop. Per for efter hjälp från närbelägna sjukhuset. Det tog inte många minuter att få hjälp. Men det var slut. Den 7 februari kl. 14.30 träffade jag läkaren Sven Almqvist och fick beskedet, att Erik hade fått stor propp i hjärtat. Allt gick fort. Den 17 januari klockan 19.30 for jag med bil till Vasa och hämtade Gerda och Greta, som kommit med flyg från Sverige. Den 19 januari kl. 13.00 var det jordfästning i Pingstkyrkan och sedan gravsättning vid familjegraven på Nykarleby begravningsplats. Vi hade sedan kaffe i Pingstkyrkan för 80–90 personer. Efteråt hade vi middag på Ekliden för 12 personer.


Några slutord: Ett liv är så kort, leves så fort, men det rymmer så mycket ändå. (Ernst V. Knape.)

Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Hej, det är Blommen, Allan Blom och Birger Thölix, 2003

Under mitt steg, Camilla Lindqvist, 2004

Entreprenörens ABC, Kaj Carlson, 2004

Bolaget, Bertil Ekenstén-Möller, 2004

Ränker och skandaler över Indien, Bertil Ekenstén-Möller, 2005

Delar av en stig, Martin Jern, 2005

Joint Operation, Birger Thölix, 2005

Nyckelmannen, Greta Blomqvist, 2005

Livets stora frågor, Rune Paro, 2006

Skärvor av drömmar, Dorothy Röj, 2006

Släkten Krogius, Carl-Johan Krogius, 2006

Vår en på våren, Carl-Johan Krogius, 2006

Hemliga trianglar, Bertil Ekenstén-Möller, 2006

Raggarpiss, Berndt Berglund, 2006