5. Pesten.

I.

Under sin resa från Ursviken till Umeå och från Umeå till Vasa hade Peltonen god tid att övertänka de sista dagarnas händelser. Mest gick han och vankade fram och åter på fördäck utan att inlåta sig i samtal med besättningen. Han kände en djup missräkning över sitt felslagna försök att realisera de framtidstankar han gått och burit på i mer än två år, men han ångrade inte, vad han gjort. En annan gång skulle tiden vara mogen. De förtrycktas frihetstimma måste komma, lika säkert som dag följer på natt.

Då Peltonen tänkte på den beskedliga allmogen i Skelleftebygden, gjorde det honom ont i hjärtat. Den hade aldrig förstått, att den behövde lära sig konsten att stå på egna ben. Annorlunda var förhållandet inom Norrbotten. Man behövde endast komma över länsgränsen, så möttes man genast av en annan anda. Där kunde bönder, torpare och arbetare hålla ihop gentemot herrarna, så att dessa ofta fingo taga skeden i vacker hand, om de ens skulle få komma till tals med dem. Men i Västerbotten hyste allmogen en sådan överdriven respekt för allt vad herrar hette, att de flesta voro ständigt beredda att säga ja och amen till deras åtgöranden, hur uppenbart orättfärdiga dessa än kunde vara. Efteråt gåvo de nog uttryck åt sitt missnöje, men de saknade ryggrad, och när det gällde att slå ett slag, togo de gärna till harvärjan. Det hade de ju tillfyllest visat nu i Skellefteå.

Peltonen slöt blicken och lät den följa kustlandsvägen norrut från Skellefteå. Där såg han dem vandra i flera hundratal, dessa fromma, välvilliga och tåliga arbetsmyror, som inte begärde mer av livet än att få äta sig mätta någon gång då och då. Strålade inte ännu deras ansikten av glädje över den soppskål, som räckts dem i Skellefteå? Och voro de inte rörande tacksamma mot den vithårige och långskäggige Simeon för att han hindrat dem att göra någonting? Sannerligen — en skara älskliga barn återvände hem från ett nöjesbesök i den enda stad de någonsin sett, men kloka, starka och målmedvetna män fann han icke bland dem. Undantag måste han likväl göra för Lundström, den trogna själen, som åtminstone höll på att bli en man.

Ett leende flög över Peltonens ansikte. Han såg i andanom hur »stridsmännen» från Skellefteå blevo mottagna i sina hem i skilda byar, såsom Kåge, Frostkåge, Drängsmark, Ostvik, Östanbäck, Byske, Ytterstfors, Båtvik, Tåme, Abyn och Brännfors. Hun tänkte sig, att deras anhöriga nästan överallt erforo en outsäglig lättnad, då de hade sina »soldater» välbehållna hemma. De tre, som skulle skörda den största berömmelsen, voro utan tvivel den gamle Simeon, länsman och komminister Norrman. Alla skulle ena sig om att tiga och lida för att i sinom tid få se vad Herren kunde göra. Det var så karakteristiskt för västerbottningarna, tänkte Peltonen, att inte grubbla över några frågor och inte vandra andra vägar, än fäderna trampat sedan urminnes tid.

Då det fartyg Peltonen medföljde, närmade sig Finlands kust, greps han av underliga känslor. Öster- och Västerbotten lågo mitt emot varandra, och de båda landskapens invånare voro ett och samma folk. Själv visste han ju, att det skulle flyta en droppe finskt blod i hans ådror, men svensk var han likväl till kropp och själ, och svensk skulle han förbli, så länge han kunde röra en lem.

Peltonen hade tänkt genast begiva sig hem till sin mor i Nykarleby, men han ville inte gärna komma med två tomma händer. Jämte de kläder han hade på sig, ägde han nu ingenting annat än det stycke masurbjörk, som han tagit vid Sodomsmyren och som han alltjämt på lediga stunder bearbetade, för att det skulle bliva en värdig brudgåva åt Kunigunda.

Då han nu kom att tänka på henne och erinrade sig hennes nästan ängsliga fråga: »Du kommer väl igen till våren, som du sagt?», försvunno för honom Finlands kust, havet och de oändliga vidderna där bortom. Han kände sig förflyttad till Jonsbo, han tyckte sig stå på kitteldalens krön och genom fönstret se rakt in i Kunigundas kammare. Hon satt framför en flammande brasa i den öppna spisen och hade brudkronan på huvudet. Peltonen sträckte ut sina armar, som om de varit vingar, och flög rätt in i kammaren till sin brud.

Samtidigt tog han sig för pannan och reste på: sig. Han såg åter havet och Finlands kust. Fartyget skulle just lägga till vid kajen i Vasa.
[(Inf. 2008-10-30.)]

Ute på redden låg en brigg, som hette Hoppet och var hemmahörande i Nykarleby. Den ägdes av rådmannen och skeppsredaren Albert Dyhr. Fartyget skulle följande dag avgå med trälast till Tyskland och beräknades återkomma till Nykarleby strax före jul.

Peltonen fick händelsevis vetskap om Hoppets förestående Tysklandsresa och vände sig till kaptenen för att höra om han kunde få mönstra på. Vore detta möjligt, finge han ju ändå komma hem till sin mor vid jultiden, och dessförinnan hade han också hunnit förtjäna litet penningar. Aldrig förr hade han kommit hem som en tiggare.

Peltonen kom, som om han varit efterskickad. En av besättningsmännen hade insjuknat och måste lämnas kvar i Vasa. Peltonen fick genast intaga den sjukes plats.

Hoppets utrikesresa gick alldeles efter beräkning. Frisk vind, omväxlande med regn och storm, rådde hela tiden, men det blev inte särskilt kallt, och då voro andra svårigheter lättare att övervinna. En vecka före jul hade briggen återkommit och kastade som vanligt ankar vid den stora ön Djupsten, strax utanför Nykarlebyälvens utlopp i Bottniska viken.

Peltonen avmönstrade från fartyget, som nu gjort sin sista resa för segelsäsongen, och han kunde stoppa hela månadsavlöningen ograverad i fickan. Den närmaste framtiden låg ljus för honom. Han längtade att träffa sin mor. Nu skulle han kunna bereda henne en glad jul.

Glada barndomsminnen väcktes till liv hos Peltonen, då han vandrade från hamnen till staden. Vägen, som var en halv mil lång, hade han redan som liten gosse ofta gått vid sin mors sida, sedan underrättelsen nått henne, att det stolta fartyget Ellida, som var hemmahörande i Nykarleby, var i annalkande. Fartyget gjorde långa resor till sydliga länder och kunde ibland vara borta ett helt år. Därför blev det högtid i Nykarleby, då Ellida ankrade på redden. Och särskilt gladde sig Peltonen och hans mor, ty fadern var styrman på fregatten.

Peltonen mindes hur fadern på sina starka armar brukade hissa sonen högt upp i luften. Och sedan kunde han hemlighetsfullt gömma händerna på ryggen och låta gossen gissa »höger eller vänster». Gissade han inte rätt de första gångerna, fick han fortsätta, tills han lyckades. Och då kunde han få de allra vackraste gåvor, som fadern haft med sig hem från England, Frankrike, Spanien, ja t. o. m. från Afrika.

Ja, det var lyckliga dagar. Men fadern dog, då gossen var endast sju år. Och därmed stängdes portarna till barndomens paradis för honom. Hans mor måste ofta lämna honom ensam hemma, då hon som hjälphustru gick ur hus i hus att söka förtjäna ett nödtorftigt uppehälle för sig och sin gosse. Hon var utrustad med gott huvud och god arbetsförmåga. Från tidigt på morgonen till sent på aftonen var hon ständigt verksam. Men avlöningarna voro små på den tiden. Nog måste hon mer än en gång gå hungrig till sängs, även om hon alltid såg till, att gossen fick det nödvändigaste.

Hur gärna hade hon inte velat bereda sin gosse tillfälle att vinna kunskaper och komma sig fram i världen. Han visade också både begåvning och vetgirighet. Men mer än i två klasser av stadens pedagogi kunde hon inte hålla honom. Han hade då måst sluta och själv börja arbeta för sitt uppehälle. Och de dåliga arbetstillfällena i hembygden hade ofta fört honom långt bort från hemmet.

Vid Djupsten fanns ett skeppsvarv, där under stadens välmaktstid på 1830- och 1840-talet många fartyg byggdes. Då något var färdigt att gå av stapeln, vandrade hela staden Nykarleby ut till varvet. Sjösättningen var ett stort folknöje. Under allmänhetens jubel gled fartyget ned i vattnet över en bädd, som var bestruken med såpa. Så snart skeppet gått av stapeln, rusade fattiga kvinnor och barn fram för att skrapa ihop såpan och rädda så mycket som möjligt av den. Peltonen hade flera gånger varit med därom.

Höjdpunkten i sjösättningsfestligheterna bestod däri, att rederiet bjöd alla arbetare och hemmavarande sjömän jämte deras familjer på middag. Denna utgjordes alltid av ärter och fläsk. Och alla fingo äta, så mycket de orkade. Det vattnades i munnen på Peltonen, då han erinrade sig dessa härliga festmåltider under barndomen.

Nu rådde det en annan stämning vid Djupsten. Själva ön bar en dyster prägel. För ungefär tio år sedan hade Nykarleby härjats av en eldsvåda, som lagt nästan hela staden i aska. Handel och näringar gingo därigenom tillbaka. Flera av de gamla solida och ansedda köpmanshusen hade slagits i spillror. Hamnen, varven och dockorna fingo förfalla.

Den dystra stämningen ökades av det dåliga vädret. Snön, som föll i början av november, hade till stor del tinat bort. De sista fjorton dagarna hade det varit ständigt blidväder. Svarta och otrevliga lågo vägar och åkrar. Luften var mättad av fuktighet, och ett silande regn föll över jorden. Ju närmare Nykarleby Peltonen kom, desto sämre blev vägen. På flera ställen var det nästan bottenlös gyttja.

Men bred och ståtlig flöt älven fram mellan skogklädda stränder liksom i gångna tider. På dess andra sida såg vandraren en skymt av beckbruket, som var honom välbekant sedan barndomen. Och genast kommo honom Ostviksdalen och hans »tjärgubbar» i tankarna. Men han bemannade sig och riktade blicken framåt. Han ville inte nu se tillbaka.

När Peltonen hunnit så långt på vägen, att han såg det höga kyrktornet sticka upp, varseblev han framför sig en gammal man och en gammal kvinna, åtföljda av en yngre kvinna, som bar ett litet barn på armen. Alla voro utmärglade och höljda i trasor, som knappast skylde kroppen.

Peltonen skyndade på sina steg, så att han hann upp sällskapet. Kvinnan, som bar barnet, märkte honom först och vände ansiktet mot honom. Han blev vit av skräck. Alldeles intill henne såg han en svartklädd gestalt, som lyfte upp en benrangelshand och en stund höll den över hennes och hennes barns huvuden. Före dem gingo de båda gamla. Peltonen skyndade förbi mordängeln och de offer han så tydligt utpekat och gjorde sällskap med det gamla paret. De berättade, att de kommo från nordliga Finland, där hungersnöden var så stor, att många svält ihjäl. Så länge dotterns man levde, försörjde han dem alla, men sedan han för nära två månader sedan plötsligt avlidit, hade de efterlevande ingenting annat att välja mellan än hungersdöden och tiggarstaven. Nu hade de gått från prästgård till prästgård. Överallt hade grötgrytorna kokat. Tiggarna hade fått ett mål mat och en halmkudde för natten. Men skaran ökades alltjämt. Snart skulle alla förråd vara uttömda. Och då hade man ingenting annat att vänta än döden.

Nu var den utarmade familjen på väg till Kuddnäs gård strax utanför staden. Man hade hört berättas, att dess härskarinna, doktorinnan Sophie Topelius, öppnat sitt hus för nödens barn och att ingen förgäves klappat på där. Då Peltonen hörde nämnas doktorinnan på Kuddnäs, väcktes många minnen till liv hos honom. När hans far dog, hade hon kommit till honom och hans mor som en räddande ängel. Det var genom henne modern fått arbete, så att hon kunde försörja sig och sin son. Mången gång hade den goda doktorinnan stuckit åt gossen en kringla eller en kaka, då hon haft storbak och modern hjälpt till med arbetet på herrgården. Men Peltonen mindes henne icke bara som den vänliga och ömhjärtade frun. Hon kunde också visa stor myndighet och stränghet mot dem, som inte fullgjorde sina skyldigheter. Med sin blick, som vanligen var mild och vänlig, kunde hon förkrossa en syndare, som överträtt lag och förordning. De vackra, bruna ögonen kunde då riktigt blixtra av vrede. Peltonen var glad, att hon inte visste vad han varit med om i Sverige. Hade hon vetat detta, skulle han inte ha vågat möta henne. Men nu ville han se henne. Först måste han dock söka komma ifrån den stackars tiggarfamilj, som han hade sällskap med. Han ville inte hos doktorinnan väcka den misstanken, att han var en tiggare.

Innan vandrarna komma fram till Kuddnäs gård, gingo de förbi kyrkogården. Där stannade Peltonen. Han öppnade grinden och gick in till de stilla, fridfulla grifterna. Strax innanför porten vilade de avlidna medlemmarna av familjen på Kuddnäs. Tre höga granar utmärkte den stora familjegraven. Den fjärde saknades. Annars hade det varit en gran i varje hörn.

Peltonen erinrade sig, att han en gång för många år sedan stått på samma ställe och då undrat över att intet träd blivit planterat i fjärde hörnet av graven. Modern hade sagt, att doktorinnan gjort flera försök att få en gran även där, men varje planta. som satts dit, hade dött. Inför den sista vissnade plantan hade hon sagt: »Den väntar på mig.» Och ännu stod platsen tom. Till sist besökte Peltonen också sin fars namnlösa grav, långt borta i ett hörn på kyrkogården.

Under Peltonens vistelse i främmande land hade han följts av en hemlandston, som aldrig helt utslocknat. Och nu nådde den tydligt hans öra. Det var bruset av Ragnörns fors nedanför Kuddnäs. Utan att reflektera på saken lyssnade han efter den andra stämman i kören. Och han gjorde det icke förgäves. Forsen vid stadens andra utkant, strax nedanför bron över älven, hördes också, ehuru inte fullt så tydligt som Ragnörns.

Hur ofta hade inte Peltonen som barn somnat vid de båda forsarnas vaggsång! På kvällarna sjöngo de trötta huvuden och trötta sinnen till ro. Sången var då på ett egendomligt sätt sövande. Men när morgonen randades, stämde de upp en annan melodi. Med sitt friska brus väckte de stadens befolkning. Peltonen mindes så väl de båda melodierna. Under dagarna smälte de samman som ett ackompanjemang till det idoga arbetet i staden.

Innanför granarna kring Topeliussläktens stora familjegrav funnos redan flera gravvårdar av sten. På en av dem läste Peltonen namnet Zachris Topelius, doktorinnans på Kuddnäs tidigt bortgångne make, den framstående läkaren och ädle människovännen. Minnet av hans uppoffrande verksamhet levde ännu kvar på den plats, där han verkat. I Peltonens barndom hade man ofta talat om doktor Topelius som ett högre väsen.

Doktorinnan på Kuddnäs hade tydligen velat fortsätta sin mans livsgärning på det sätt, som hon kunnat. Det arv hon övertagit, förvaltade hon med trohet. Herrgården var en sannskyldig oas för fattiga ökenvandrare.

Peltonen visste, att doktorinnan såväl som andra patrioter i Finland längtade efter sitt fäderneslands frihet och självständighet, men de kämpade icke för samhällets omdaning på samma sätt som han. Och likväl hade den härliga framtiden för länge sedan hållit sitt intåg på Kuddnäs. Peltonen lämnade kyrkogården för att gå dit. Han måste få se åtminstone en skymt av doktorinnan. Och säkert kunde han på Kuddnäs få veta var han kunde få tag i sin mor. Han visste, att hon måst lämna sin gamla bostad.

Då han kom fram till gårdsgrinden, stannade han. Halvt glömda barndomsminnen trängde sig på honom med överväldigande makt. Han upplevde på nytt den hänförelse han kände, då han på julaftnarna vid sin mors hand gick in genom den grind han nu hade framför sig. Doktorinnan brukade alltid inbjuda några fattiga barn och deras föräldrar att deltaga i julfröjden. Hon brukade säga, att det var halva glädjen att ha dem med. Det hade varit sed i herrgården, alltsedan barnen där, en gosse och en flicka, voro små. Sonen, som hette Zachris liksom sin far, skulle ha blivit en berömd man, hade Peltonen hört sägas. Dottern var prästfru i en skärgårdsförsamling [Larsmo] nära Nykarleby.

Redan vid grinden till Kuddnäs gård hade julfirandet brukat börja. På två höga stänger voro lanternor hissade till en påminnelse om Betlehemsstjärnan. Inne i den stora salen hade en nästan oändlig rad av ljus brunnit i de många stakarna. Och när de släcktes, för att alla skulle samla sig kring den tända granen och lyssna till julevangeliet och sjunga julpsalmerna, hade Peltonen trott, att det måste se ut precis på samma sätt i himmelriket, som hans mor så ofta talat om.

Peltonen trädde in genom grinden och gick uppför den långa allé, som ledde fram till gårdsplanen. Just då han skulle gå uppför kökstrappan till huvudbyggnaden, kom en liten rund gumma springande över gården. Fast hon hade en duk kastad över huvudet, kände han genast igen doktorinnan. En blick från de bruna, livliga ögonen visade, att hon också känt igen honom. Ingen förvåning märktes hos den gamla över det oväntade mötet.

»Det var bra, att du kom, Peltonen», sade hon. »Följ mig till vänstra flygelbyggnaden.»

I den ganska stora, fristående byggnaden fanns på nedre botten en stor sal, som ofta förr använts vid festliga tillfällen. Men ofta hade den också, såsom efter stadens brand, varit en tillflyktsort för hemlösa och nödställda. I salen möttes Peltonen av en uppskakande anblick. Den unga kvinna, som han sett benrangelsmannen utsträcka handen över, låg på golvet med sitt döda barn på armen. Bredvid henne lågo hennes föräldrar på knä och gräto och jämrade sig.

Doktorinnan tog från modern hennes döda barn.

»Peltonen får bära upp kvinnan på södra vindskammaren», sade hon.

Peltonen stod, som om han inte förstått vad hon menade. Kvinnan var ju död. Och i södra vindskammaren i huvudbyggnaden fick ingen annan bo än doktorinnans lärde och berömde son. Det visste Peltonen. Alltifrån skoltiden hade den stått för hans räkning. Ingenting fick ändras där. Då sonen kom hem på besök, skulle han finna allt i rummet sig likt, även om hans mor åldrades.

Peltonen stirrade frågande på doktorinnan. »Södra vindskammaren», sade hon ännu en gång och nickade befallande.

Försiktigt tog Peltonen kvinnan på sina armar och bar henne upp för trappan. Doktorinnan stod redan där och hade öppnat dörren. Då han lade ned sin börda på den nybäddade sängen, öppnade kvinnan ögonen. Hon var således icke död. Men senare på kvällen fick Peltonen hjälpa till att bära ut henne och lägga henne, bredvid hennes döda barn på golvet i logen. De skulle båda bli svepta och lagda i samma kista.

Den döda kvinnans föräldrar hade förts in i ett enskilt rum i flygelbyggnaden. Doktorinnan hade sagt åt en av sina hjälperskor att taga hand om dem, giva dem mat och låta dem kläda av sig och lägga sig så fort som möjligt.

Plötsligt kom doktorinnan ihåg, att hjälpkvinnan var Peltonens mor. »Du har väl» . . ., sade hon till honom, men hejdade sig. Mötet mellan mor och son kunde ju få behålla sin dramatiska spänning.

Och så fortsatte hon: »Du har väl inte lust, Peltonen, att gå ned till flygelbyggnadens gavelrum och hjälpa till att få i säng de båda gamla. Jag befarar, att de snart kommer att följa sin dotter efter.»

Peltonen förvånade sig över doktorinnans ovanliga sätt att befalla. Annars brukade hon ge sina order rakt på sak, utan att ifrågasätta om man hade lust eller inte. Men det kändes som en smekning att bliva tilltalad så hänsynsfullt som nu.

Då Peltonen kom ned i kammaren och fick se sin mor sysselsatt med de båda gamla, som han haft sällskap med på vägen, blev han stående vid dörren, tafatt och orörlig. Men mor Brita flög honom i famn och snyftade: »Gosse, gosse, min lilla gosse! Att du ändå kom!»

Doktorinnan trädde i samma ögonblick in i rummet. »Se så ja», sade hon och såg skälmsk ut, »inga överdrivna känsloutbrott! Det har vi inte tid till. Nu får mor Brita med hjälp av sin 'lilla gosse' vaka över dessa gamla i natt. Och ni måste ansvara för att ingen kommer in här utan min tillåtelse. Jag fruktar, att den mordängel, som alltid följer hungersnöden åt, har kommit. Jag har förövrigt länge väntat honom. I vårt fattiga land brukar pesten vara svår. Det tillkommer oss naturligtvis att ödmjukt mottaga även detta Guds gissel, men vi är pliktiga att som Mästaren själv göra allt för att lindra och bekämpa nöden.»

De gamla, som bäddats ned i samma säng, sovo redan, ehuru deras kinder glödde av feber. Doktorinnan såg på dem en stund, sade godnatt och försvann sedan ut genom dörren.

Peltonen och hans mor kunde nu få samtala om den tid, som gått, sedan han sist var hemma. Modern hade mest varit på Kuddnäs, där det alltid var så mycket att göra. Sista året, då hungersnöden ånyo börjat härja i Finland, hade doktorinnan varit mera verksam än någonsin förut. Tiggare gingo där, som Peltonen ju redan märkt, från morgon till kväll. För att ordna nödhjälpen hade Nykarlebyborna beslutat att i tur och ordning koka soppa åt de hungrande. Nästa dag skulle turen komma till Kuddnäs. Man väntade, att omkring fyra hundra personer då skulle bespisas. Så det var inte svårt att förstå, sade mor Brita, att det var bråttom idag. Och det var bra olyckligt, med sjukdomen, som nu också hade kommit. Men förunderligt var det med doktorinnan. Hon var inte lik andra människor. Ju mer hon fick stå i för att lindra nöden för fattiga och sjuka, dess nöjdare var hon, och hon var ju inte ung längre. Hon hade bara ett par år igen till de åttio.

Dagen förut hade hon kommit så glad till mor Brita och berättat, att hennes son sänt 100 mark som bidrag till nödens lindrande. Och hon hade haft tårar i ögonen, då hon visat tre mark, som hennes små dotterdöttrar Toini och Eva sänt för samma ändamål. Det var deras första egna förtjänst. De hade nämligen förfärdigat pappersdockor, som de sålt.

Sedan berättade Peltonen utförligt om sina vandringar upp genom Finland, i Norge och i Sverige. Han talade också om för sin mor vad han sysselsatt sig med, då han lyckats få något arbete. Gång på gång återförde han berättelsen till Jonsbo, men ingenting sade han om det misslyckade upproret. Han ville inte göra modern bedrövad.

Mor Brita hade förstått, att hennes son hade ett gott öga till Kunigunda, fastän han inte sagt något direkt om förhållandet. Hon frågade honom rakt på sak om han tänkte fara tillbaka till Sverige för att hämta flickan över till Finland.

Peltonen blev förlägen. Nog skulle han fara tillbaka, sade han, men någon upplysning ytterligare lämnade han inte. Han förstod, att det skulle göra modern ont, om han meddelade henne, att han tänkte bosätta sig i Sverige.

Om en stund fick Peltonen, som han tyckte, en ljus idé.

»Kunde inte mor och jag följas till Sverige, när våren kommer och sjöfarten blir öppen igen?»

»Vad säger du, pojke?» frågade mor Brita upprörd, »skulle jag lämna doktorinnan, när hon så väl behöver mig, och fars grav och kyrkan, som nästan var det enda hus, som skonades, när staden brann? Nej, så länge jag kan röra mina giktbrutna lemmar, skall jag stå på min post. Man flyttar inte gamla murkna husgeråd, om man vill, att de ska' hålla ihop.»

Mor Brita lugnade sig snart. Och Peltonen tog inte åter upp det ömtåliga samtalsämnet. Men han undrade om inte mor var trött. Hon hade gjort i ordning en bädd åt sig på golvet i ett hörn av rummet, och han bad, att hon nu skulle lägga sig där.

Men var skulle Peltonen ligga? Det visste inte modern. Det kunde ju inte vara doktorinnans mening, att mor Brita skulle ha bäddat även åt honom i samma kammare.

Peltonen förklarade emellertid, att han inte var trött. Han ville helst sitta uppe hela natten. Om bara modern lade sig, skulle han vaka över de sjuka.

Det dröjde inte länge, innan mor Brita sov. Peltonen flyttade stolen fram till den öppna spisen och satte sig in i hörnet mot väggen. Och där insomnade även han mycket fortare, än han tänkt.

Då Peltonen vaknade, hade han i drömmen genomlevat ett av sina ljusaste barndomsminnen, julottan i Nykarleby kyrka. Han såg för sig det fullsatta templet med alla andäktiga åhörare. Och med än större intresse fästes hans blickar på de målade änglarna uppe i taket. Ur deras munnar utströmmade långa band med bibelspråk, som han lärt sig utantill. Då han länge stirrade uppåt, tyckte han, att änglarna rörde på sig. De blevo fristående som den himmelska härskara, som första julnatten visade sig för herdarna i Betlehemsängden. Peltonen kunde inte se sig mätt på dessa överjordiska varelser, som utövade ett sådant inflytande på honom, att han med händerna måste hålla sig fast i kyrkbänken för att inte dragas upp till dem. Orgelbruset, psalmsången och prästens predikan försvunno för honom. Han hörde och såg ingenting annat än änglavärlden. Så hade det ofta varit för honom vid julottan under barndomstiden. Och då han nu vaknade, strålade han av glädje över att ännu en gång ha fått vara med om en sådan ottesång.

På morgonen visade det sig tydligt, att de båda gamla voro pestsmittade. Doktorinnan, åtföljd av stadsläkaren, doktor Blank, kom tidigt in i rummet. Läkaren undersökte noggrant de sjuka. Men han skakade betänksamt på huvudet och sade, att döden inte var långt borta. Mor Brita och hennes son skulle omväxlande få lämna kammaren någon stund, men de fingo icke vara tillsammans med andra människor för att inte onödigtvis utsätta dem för smitta. Behövlig medicin skulle få avhämtas på apoteket.

Det såg emellertid ut, som om doktorns förutsägelse inte skulle gå i uppfyllelse. De sjukas tillstånd försämrades ej. Peltonen och hans mor skötte dem med outtröttlig omsorg. Och doktorinnan var flera gånger om dagen inne i sjukrummet.

Efter en vecka var den svåraste krisen överstånden. De gamla, utmärglade makarna hade räddats åt sin tröstlösa tillvaro. De gladdes som barn åt tillfrisknandet, fastän de ofta gräto, när de tänkte på sin dotter och hennes barn, som redan blivit nedbäddade på Nykarleby kyrkogård.

Dagen före julafton fingo de sjuka sitta uppe en stund. Doktorinnan ville se om de hade tillräckliga krafter att följande dag fira jul tillsammans med de andra på gården.

Försöket utföll till belåtenhet. Vid middagstiden undersökte doktorinnan noga sina sjuklingar. Hon tittade dem in i ögonen och munnen och kände dem på pulsen. »Ni ska få en glad och god jul», sade hon till dem, »fastän ni tydligen måste avstå från att gå i julottan.»

På Kuddnäs gård rådde en oerhörd brådska. Alla voro sysselsatta med att ordna för julfirandet.

Doktorinnan hade fått ett stort paket från sin son, professorn i Helsingfors. Det skulle inte få öppnas, förrän julklapparna utdelades, men gång på gång sprang hon in i salen för att åtminstone få se paketet och smeka det med sina händer.

De gamla makarnas tillfrisknande kom som en välsignad julgåva för hela Kuddnäs. Hade de måst ligga över julaftonen och Peltonen och hans mor alltjämt varit upptagna av deras vård, skulle man inte vid julen ha kunnat känna sig som ett hjärta och en själ. Doktorinnan skulle av omtanke för de sjuka icke ha fått någon ro, så att hon kunnat glädjas vid den tända granen. Och detta skulle ha återverkat på allt husfolket. Men nu var det endast fråga om att få alla tillrustningarna klara i rätt tid. Sedan lade doktorinnan av alla bekymmer. Och då utstrålade hon en ro och glädje, som alla fingo del av.

Äntligen kom det stora ögonblicket, då frun på Kuddnäs tog emot sina gäster i salen. Denna strålade i ljuset från kronor och stakar, och granen prunkade i sin granna skrud.

Då man kommit till det ögonblick i julfirandet, att granen skulle tändas, blev det alldeles tyst i salen. Alla ljus släcktes. Med en tänd vaxstapel trädde doktorinnan fram till granen. Men innan hon hann få eld på det första ljuset, hördes en kraftig duns ute på trappan. Genast sprang hon dit med det brinnande ljuset i handen. En man låg framstupa på trappan. Han hade inte orkat upp för det sista trappsteget.

»Peltonen och mor Brita!» ropade doktorinnan inåt salen. De skyndade ut. Peltonen tog den fallne mannen och bar honom ned till sjukrummet. Mor Brita sprang före för att öppna dörren och tända ljuset. I brådskan och mörkret såg hon sig inte för. Nere på gården snavade hon och föll framstupa. Och då hon rest sig igen, märkte hon, att hon fallit över benen på en man, som satt sig vid vägkanten.

»Jag orkade inte längre», viskade han dröjande. »Jag är sjuk.»

Peltonen hämtade även honom. De båda männen kläddes av och lades i samma säng, som de andra sjuka legat i. Doktorinnan undersökte dem och såg allvarlig ut.

»Det är inte fråga om annat», sade hon till Peltonen, »än att pesten är i farten. Du måste stanna här och hjälpa din mor. Vi kan inte lämna henne ensam här på kvällen och natten.»

Peltonen kände en stor missräkning. Här skulle han således få fira julen som sjukvårdare åt dessa okända pestsmittade. Och hans mor var det ännu mera synd om. Hur hade hon inte glatt sig åt julaftonen och julottan! Men nu voro alla förhoppningar om en glad jul grusade. Det skulle inte bli någon jul för dem.

Doktorinnan återvände till festsalen och lät tända granen. Hela programmet för julfirandet blev genomgånget, men julstämningen var försvunnen för henne. Hon kunde inte slita sina tankar från pestens offer. De trängde sig in i hennes hjärta, så att allting annat fick vika.

Senare på kvällen sade en av de gamla trotjänarinnorna: »Det är förunderligt på Kuddnäs. Någon riktig jul blir det aldrig här, om inte doktorinnan har alla sina fattiga och sjuka omkring sig i festsalen.»

Då det ringde till ottesång på julmorgonen, var mor Brita redan uppe. Hon kunde ju inte få komma till kyrkan, men hon ville vara med i gudstjänsten genom att läsa julepisteln och psalmen »Var hälsad, sköna morgonstund». De sjuka voro också vakna. Deras tillstånd var tydligen mycket betänkligt, men hon flyttade en stol fram till sängen och satte sig där, för att också de skulle få höra ett Guds ord på julmorgonen.

Mor Brita flyttade ljusstaken närmare sängen, så att hon skulle se bättre. Skenet föll klart på de sjukas ansikten. Hon kom att särskilt se på den man, som låg vid sängens ytterkant, och kunde inte slita blicken från honom. Var det möjligt? Kunde det vara hennes egen bror? De hade inte sett varandra på över fyrtio år. Han hade vistats i norra Finland, sedan han blev fullväxt, och hon hade ju alltid varit i Nykarleby.

Mor Brita erinrade sig, att hennes mor brukat kalla brodern »poikani», medan han var liten. Hon kunde ingen finska, men visste, att »poikani» betydde min son. Utan att överlägga länge med sig  själv, lutade sig mor Brita ned över den sjuke och viskade med sin mors tonfall: »Poikani!» »Mor!» utropade han och slog upp ögonen.

»Nej, inte mor, men Brita, din syster.» Och därmed brast mor Brita ut i våldsam gråt. Hon lutade sig ned över den sjuke och smekte hans ihåliga och skäggiga kinder. Hon måste ju vara som en mor för honom. Stackars lille poikani, vad han måtte ha frusit och svultit under de många, långa åren! Det var väl en Guds styrelse, att han kom till Kuddnäs och till sin syster. Nu skulle han då åtminstone få kärleksfull omvårdnad under de få dagar han ännu kunde ha kvar att leva.

Peltonen hade under tiden vaknat och kom fram till sängen. »Var försiktig, mor», viskade han, »det är ju pesten».

»Det är min bror», svarade modern och fortsatte att smeka hans avmagrade händer.
[(Inf. 2008-11-15.)]

Då mor Brita annandag jul på morgonen skulle stiga upp från sin bädd på golvet, reste hon sig, men tog sig på samma gång för huvudet och sjönk tillbaka på kudden. Peltonen såg det och gick fram till henne. Han räckte henne handen, men hon fattade den inte. »Jag måste nog ligga en stund», sade hon, »det känns, som om huvudet skulle sprängas.»

Peltonen sprang genast efter doktorinnan. Denna var ännu inte klädd, men hon svepte en päls omkring sig och skyndade över gården ned till sjukrummet. Doktorinnan sökte behärska sin oro. Men då hon slutat undersökningen, brast hon i gråt. »Så skulle detta vara lönen för din trogna tjänst, mor Brita», sade hon och torkade tårarna.

Men mor Brita förstod henne inte. »Jag har alltid fått den lön jag förtjänat», sade hon, »och mer till. Det är lön nog att få vara på Kuddnäs och hjälpa doktorinnan.»

Samtalet fortsattes inte. Doktorinnan var sig själv igen.

»Du får stanna härinne», sade hon till Peltonen. »Jag ska' snart vara här igen. Jag vill bara sända drängen efter doktorn.» Och därmed lämnade hon rummet.

För Peltonen stundade nu en prövande tid. En säng sattes in i sjukrummet åt hans mor. Det var så upptaget överallt på gården, att doktorinnan inte nu kunde ge henne något annat rum. Förövrigt hade Peltonen visat sig så duktig som sjukvårdare, att han nog kunde sköta dem alla tre. Sin morbror ville han naturligtvis inte överlämna i andras händer.

Peltonen hade hört läkaren säga till doktorinnan, att man lättast kunde känna igen pesten på ljusröda fläckar, som först uppstodo i maggropen och sedan spridde sig över hela kroppen med undantag av ansiktet. Så länge fläckarna behöllo sin ljusa rodnad, var inte risken så stor, men blevo de mörkröda eller svartblå, förelåg det fara för livet.

Av dessa kännetecken förstod Peltonen snart hur det skulle gå med de tre sjuka, som han vårdade. Efter en vecka fick han bära ut morbroderns kamrat och lägga honom i hans enkla, svarta kista. De andra båda levde till mitten av januari.

Mor Britas bror fick sluta två dagar före henne.

Men man väntade med hans begravning, för att syskonen skulle få följas åt på den sista färden.

Tröttheten, ansträngningarna och sorgen gjorde Peltonen mot slutet av mor Britas levnad alltmera tyst och sluten. Det var så mycket han velat samtala med henne om, men han kom sig inte för. Och modern var så sjuk, att hon sällan talade under de återstående dagarna. Sista kvällen hon levde, låg hon en stund med öppna ögon och såg på sin son, som om hon velat meddela sig med honom. Han satte sig på sängkanten och fattade hennes hand. Sakta och nätt och jämt hörbara kommo orden från hennes läppar: »Gå tillbaka till Kunigunda!»

Dessa ord voro hennes sista. Peltonen svarade med stora tårar, som droppade ned på moderns hand.

Den dag mor Brita och hennes bror fördes ut till kyrkogården i Nykarleby, föll snön sakta och stilla i stora flingor ned över jorden. Den betäckte allting med sina rena, vita kristaller. Peltonen tyckte, att snöflingorna lågo som stjärnor av silver på mor Britas kista. Han tyckte, att de lyste lika vackert på den enkla kistan som de riktiga silverstjärnor, med vilka kistlocket brukade vara prytt vid de rikas begravningar.

Sorgetåget utgick från den öppna platsen framför huvudbyggnaden å Kuddnäs. De båda kistorna stodo sida vid sida på släden. Prästen, som medföljde från sorgehuset för att hedra mor Brita på hennes sista färd, hade doktorinnan på sin högra sida och Peltonen på sin vänstra. Efter dem följde allt gårdens folk. Och därjämte hade många kommit ut från staden för att få vara med, ty mor Brita hade skaffat sig vänner, överallt där hon gått fram.

Vid graven talade prästen om det nya Jerusalem och dess härlighet. Med Uppenbarelsebokens bildspråk gjorde han en jämförelse mellan den närvarande tidens vedermöda, mörker, nöd och död och den tillkommande världens salighet. Han prisade den outsägligt lyckliga, som efter slutad kamp och strid härnere fått träda in genom pärleportarna och nu vandrade på gator av rent guld, med palmer i sina händer och kronor på sina huvuden.

Prästen nämnde inte mor Britas namn, men alla tyckte sig se henne stå inför Guds och Lammets tron i sida, vita kläder. Det gamla var för henne förgånget. Allt hade blivit nytt.

Peltonen hade svårt att hålla tankarna samlade. Det var, som om han med sin blick kunnat skåda all den härlighet, som prästen talade om. Han såg paradiset självt. Men fanns det då endast i himmelen? Var det dårskap att söka förverkliga det också på jorden?

Frågorna förblevo obesvarade. De tre skovlarna mull föllo tunga på kistlocken. Mor Britas och hennes broders kallnade stoft vigdes till gravens ro och uppståndelsens förbidan.

Efter begravningen voro gästerna inbjudna på middag å Kuddnäs. Vid bordet hade doktorinnan pastorn vid sin ena sida och Peltonen vid den andra.

Peltonen var fåordig och ville inte äta. Han svarade på direkta frågor, men satt eljes tyst.

Mot slutet av middagen såg Peltonen en hand sträckas fram över doktorinnans huvud. Blodet isades i hans ådror. Det var samma benrangelshand, som han sett liemannen sträcka ut över kvinnan och barnet på vägen mellan hamnen och Kuddnäs. Likblek av skräck, vände sig Peltonen mot doktorinnan. Synen var försvunnen. Men han reste sig och räckte henne handen. »Tack för mor och mig!» sade han och gick ut ur salen.

Doktorinnan blev så överraskad, att hon inte kom sig för att hindra Peltonen att gå. Men hon skyndade efter honom ut i farstun. Måtte inte också han ha blivit sjuk!

Hon kom emellertid försent. Då hon kom ut på Förstutrappan, hade Peltonen redan försvunnit genom grinden.

Skymningen hade brutit in. Snön föll alltjämt, men inte stilla som under begravningen, ty det blåste en ganska bister nordanvind. Peltonen tänkte på den långa omvägen till Sverige vid denna tid på året. Sjöfarten hade upphört. Men ännu gick Bottniska viken öppen, när man kom ett stycke ut till havs. Enda möjligheten var således att följa kustlandsvägen runtom Bottenhavet — en vandring, som väl skulle taga tre veckors tid.

Men Peltonen hade intet val. Oemotståndligt drogs han till Jonsbo, fastän han inte tänkt återvända förrän till våren. Det var väl moderns sista ord, som tvungo honom att genast anträda färden, trodde han. Men hans eget hjärta ville precis detsamma.

Då Peltonen kom ut på landsvägen, piskade snön honom i ansiktet. Han drog ned mössan, knäppte rocken upp under hakan och tog på sig ett par vantar, som hans mor stickat, medan hon vakat över de sjuka. Därmed ansåg han sig väl rustad att möta vilka stormar som helst. Ingen annan packning bar han än masurskopan, som visserligen inte ännu var fullt färdig, men som lovade att bliva en vacker och värdig brudgåva.
[(Inf. 2008-11-21)]