— — —

Den 14 juni bröt Rajeffski upp från Gamlakarleby och inträffade den 17:e i Lillkyro. I Nykarleby kvarlämnade han generalmajor Jankovitsch med ett avantgarde af 1,300 man, och till Lappo sändes generalmajor Kosatschkoffski med 1,800 man. För resten stod generalmajor Demidoff i Wasa med inemot 1,700 man och kusten söder om sistnämnda stad bevakades af Orloff-Demisoff med omkring 1000 man. För att bemedla förening mellan Rajeffski och Barclay de Tollys afdelningar hade öfverste Wlastoff med 800 man blifvit sänd till Saarijärvi.

Själffallet hade ju Klingspor omedelbart bort rycka vidare, men denna gång lät han förhindra sig af brödbakning! Denna var bestämd att verkställas den 15:e, och därför bröt han upp först den 16:e och 17:e samt inträffade själf i Gamlakarleby sistnämnda dag.

Stor var invånarnas glädje, då de återsågo sina landsmän. Ryssarna hade tvungit dem att aflägga tro- och huldhetsed till kejsaren, men nu anhöllo de om att ånyo få svära svenska kronan trohet.

Under de närmast följande dagarna rådde en olidlig hetta, hvarmed arméns långsamma rörelser urskuldades, dock anlände större delen af densamma den 23 juni till trakten söder om Jakobstad. Fältmarskalken fattade nu det heroiska beslutet att göra ett anfall mot ryssarna i Nykarleby, ty det hade anländt bestämda underrättelser om att Bergenstråle närmade sig finska kusten, och därför ansåg Klingspor sin högra flank betryggad. Uppbrottet utsattes till den 24 juni.

Vid framryckandet åtföljde Klingspor själf denna gång hufvudkolonnen, till dess man stötte på fiendens fältvakt. Denna drog sig skyndsamt undan, men fältmarskalken bidade ändock en half timme och red sedan tillbaka, öfverlämnande åt Adlercreutz att fortsätta ledningen af själfva striden.

Som vanligt under detta krig splittrades trupperna äfven denna gång i alltför många små fördelningar. Denna brist på koncentrering försvårade i hög grad gemensamheten i operationerna. Planen för anfallet var i korthet följande: Major Carl von Otter och major E. Furuhjelm med 2 bataljoner skulle med båtar gå öfver älfven ¾ mil söder om staden och falla fienden i ryggen; von Döbeln med 3 bataljoner hade att begagna sig af en skogsväg och tränga fram mot södra sidan af staden, besätta bron, som från staden leder öfver älfven, och sålunda afskära fiendens återtåg; kapten Langenskjöld med 280 man var bestämd att med båtar gå öfver älfven vid dess utlopp, öfverrumpla fältvakten och storma ett därstädes uppfördt batteri; 4:e brigaden jämte allt artilleri skulle under Adlercreutz’ eget befäl göra bröstanfallet.

Tiden för den gemensamma attacken var utsatt till kl. 4 f. m.

Ryssarna voro emellertid förberedda på ett stundande anfall och hade vidtagit åtskilliga förberedelser. Större delen af sin styrka hade Jankovitsch öfverflyttat till vänstra stranden, kvarlämnande endast 400 man på den högra. På vänstra stranden hade han för artilleriet låtit uppföra tvenne batterier, det ena ofvanom bron, det andra nedanom densamma, och på själfva bron hade han låtit samla lätt antändbart bränsle, för att i händelse af behof kunna antända densamma. Slutligen hade en mindre styrka afsändts som förpost på vägen till Lappo.

Adlercreutz var den första, som anlände till utsatt ställe, men de öfriga kolonnerna läto ej höra af sig. v. Döbeln var nämligen bestämd att börja striden. I stället för att vänta ryckte Adlercreutz i förtid fram, hvarigenom hela företaget misslyckades.

Nykarleby från förra hälften af 1800-talet.

Anländ till stadens närhet, gaf Adlercreutz befallning åt öfverstelöjtnant Wetterhof att tåga fram och utdrifva fienden. Under tiden besköt major Charpentier med några sexpundingar fiendens batterier på motsatta stranden. Ryssarna lämnade snart staden, dragande sig tillbaka öfver bron, hvilken de i detsamma antände, så att de sista soldaterna måste tränga sig fram genom lågorna. I detta ögonblick anlände v. Döbeln. Han hade haft en lång och mycket besvärlig väg att tillryggalägga. Hela natten hade han vandrat genom täta skogssnår och djupa mossar, hvarigenom hans kolonn framkom senare än beräknadt var. I sin ifver att komma åt fienden stannade Döbeln ej vid den brinnande bron, utan kastade sig i älfven, hvarvid hans björneborgare utan betänkande följde efter. Men den starka strömmen begynte draga de oförvägna männen ned i djupet och tvang dem att återvända till stranden. Döbeln själf skulle omkommit, om ej någon i rätt tid fått tag i hans rockskört och dragit upp honom ur vattnet. Adjutanten, kapten Björnstjerna, lyckades emellertid att med sin häst simmande uppnå motsatta stranden, hvarifrån han med några borgare sände båtar till v. Döbeln. Allt detta tog så mycken tid i anspråk, att striden på motsatta stranden därunder i det närmaste hunnit slutföras.

Från den andra stranden hade v. Otter emellertid varseblifvit, att bron stod i lågor, och i följd häraf antagit, att han ej kunde påräkna undsättning af de öfriga kolonnerna. Ensam med sina två bataljoner vågade han ej göra ett energiskt anfall. Det lyckades sålunda för Jankovitsch att undkomma på vägen till Wasa. I alla fall fick v. Otter utstå den hetaste striden under denna dag. Langensköld, som äfven befann sig på västra älfstranden, framkom till stället något för sent, hvarför ej heller han kunde hindra ryssarnas återtåg. En officer och omkring 70 man ryssar togos likväl tillfånga. Förlusterna i döda och sårade voro å ömse sidor obetydliga.

Ifall Adlercreutz denna gång varit mera besinningsfull och gifvit sig till tåls, skulle antagligen Jankovitsch med hela ryska styrkan fallit i hans händer. Segern var visserligen vunnen, Nykarleby återtaget och den viktiga vägknuten vid Jutas i Klingspors händer; nu hade ju fienden genast utan dröjsmål bort förföljas och undsättning lämnas åt Bergenstråle, hvilken vid denna tid höll på att landstiga i närheten, men ändock förblef fältmarskalken åter i overksamhet. Han måste hvila efter den svåra ansträngningen! Följderna af detta oförsvarligt lama tillvägagående visade sig snart nog, då Bergenstråle ensam nödgades kämpa emot fienden i Wasa.

I en 1809 författad visa yttras träffande:

»Man gick, då man borde stå stilla,
Man stannade, när man bort gå;
Man segrade alltid — men illa;
Ty baklänges gick det ändå.»

Bergenstråle hade emellertid under stora mödor och ansträngningar uppställt och inöfvat 1,100 man, af hvilka omkring en tredjedel utgjordes af vargeringsmanskap. Med denna trupp ärnade han redan i medlet af juni vidtaga öfverfärden till Finland, men motvind och storm hindrade honom länge att segla ut med de små farkosterna, som stodo till hans förfogande. Först den 23:e, då vädret blef någorlunda gynnsamt, kunde han lämna svenska kusten, styrande öfver Kvarken i riktning mot Wasa.

— — —