Nykarleby manskör r.f. 1934—1984
av Lars Edman

... och sollefteågossarna kommer igen

Under jubileet hade ett återupptagande av utbytet med Sollefteå diskuterats och officiell inbjudan utgick från årsmötet den 13 september. Kassan var mager men entusiasmen var det inget fel på, man hade ju så fina minnen.

Vänortskören anlände den 9 juli och återseendets glädje var stor, det var ju bra länge sen senast för de flesta. Redan samma kväll höll gästerna konsert i folkhögskolan, vars festsal var fylld till sista plats. Sollefteåsångarna under Erik Våglunds ledning lyckades pricka in en fullträff och den gemensamma avdelningen gick också hem. Flera sånger önskades da capo.

Den efterföljande supén blev en varm förbrödringsfest under vilken SM:s ordförande Helmer Berglund inbjöd till svarsvisit följande sommar.

Söndagen upptog medverkan i högmässan och utflykt till Grisselön, där körerna sjöng vid Socklot uf:s sommarfest. Speciellt festligt blev det när de manligen ställde upp i dragkamp med 5-mannalag. Värdarna kämpade stenhårt och med tillhjälp av det hemliga finska sisu-vapnet drogs de svenska vikingarna överända.

Men de svenske kom igen och utmanade omgående sina övermän på barfota fotbollsmatch. Den utkämpades på måndagskvällen och blev ett spex i stor stil under publikens enorma engagemang. I NM-målet stod Paul och dirigerade sina styrkor. Sunds Erik och Bölla [eg. Börje] Söderlund hade förordnats som t.f. vicedirigenter. Med Kurre Sund som svart springare på mittfältet lyckades man hålla ställningarna till halvtid men sen började stödet svikta. Hemmalagets spel började alltmer gå i rallentando [successivt minskande tempo] med nödtvungna synkoperade pauser, och då gästerna slog till med tempo vivace fick man se Sollefteå MK som triumfator med två strutar mot noll. Eminente Jan Janzon i SM gjorde en avgörande insats på valplatsen och lär med anledning därav senare ha befordrats till körens ständige sekreterare.

Besöket avslutades på segelpaviljongen med tal, samsång och skoj i bästa stämning.

Som minne fick NM motta ett vandringspris, som skulle tillfalla den flitigaste sångaren framdeles. Pjäsen tillföll sedermera flitige I-basen Torsten Johnson.

Sommaren -66 tilldrog sig också en annan angelägen uppgift körens intresse: sångfesten på Åland. I maj hade de bottniska manskörerna generalrepeterat i Vasa med Harald Andersson som ledare. Den 17 juni kunde så 22 NM:are samt ett antal medhavda fruar debarkera i Mariehamn efter en solig överresa. Staden tog mot i fagraste försommarskrud och vädrets makter gynnade också i fortsättningen festen å det varmaste. Den fjortonde finlandssvenska blev en succé och ett bestående minne för deltagarna.

Ordförande John Storsved avgick vid höstmötet. Då det visade sig svårt att få en lämplig efterträdare åtog sig, till glädje för alla, Fjalar Zittra ordförandeposten. Han hade tidigare axlat bördan och var väl insatt i arbetet och de uppgifter som förestod. Daniel Lindgrén nyvaldes som viceordförande. Redan på detta möte smiddes planer för den instundande sverigeresan. Programmet uppgjordes med samma inriktning och övningsfliten var ovanligt god under vintern. Vid vårens konsert var stämningen hög både bland sångare och publik, det ansågs allmänt att detta framträdande hörde till de bästa som kören gett. Griegs Bådn låt uppskattades särskilt. Barytonsolot exekverades av Daniel Lindgrén, som redan föregående år debuterat som solist i Spinnvisan och därmed påbörjat en lång rad solistuppgifter inom kören.

10—11 juni arrangerades det 50-åriga Finlands jubileumsfestligheter i Tammerfors, där de finlandssvenska manskörerna deltog med en avdelning. På ditresan fick kören tillfälligt agera livräddare. I Jalasjärvi låg en lastbil med hjulen i vädret och föraren fastklämd bakom ratten, men med sjutton mäns samlade kraft, förstärkt med Oravais blandade, kunde problemet lyckligen klaras av. De 17 utökades sedan med några till i festtåget på söndagen, omkring 13.000 aktiva hyllade femtioåringen. Alla ”nykaabiboar” kunde dock återbördas till hemknutarna.

Så var man då mogen att åka på svarsvisit till Sollefteå. Resan blev en upplevelse som lämnade oförglömliga hågkomster. Trots den fysiska påfrestningen med sångarsitsar tre kvällar i rad lyckades även konserterna väl, tidningarna skrev väl ändå litet för vänortsöversvallande. Publiken kunde ha varit talrikare. Visst minns man från denna resa gärna de vackra orden under festbanketten på hotell Appelberg och den varma vänskapen, grundad i gemensam sångupplevelse. Minnesvärda blev också utflykterna till Junsele, Nämforsen och Pelle Molins Näsåker.

Särskilt hyllad av värdarna blev Paul Forsgård, som med skicklighet och precision ledde sångerna. Han blev flera gånger rikligen försedd med blomster.

Som stolpar för det fortsatta utbytet kom körerna överens om att tillsvidare träffas vart tredje år, och det har visat sig vara en god lösning: tillräckligt ofta för att ha goda kontakter utan att jobbet med arrangemangen blir för drygt.

Två femtioåringar blev det under året i form av tenorerna Helge Stenvall och Einar Sund, som avfirades med sång och glam. Särskilt känslosamt hyllningssjöng kören då dirigenten Paul inträdde i det äkta ståndet i augusti.

Kören breddas ...

Då höstterminen -67 startade kunde ett par glimtar från ”mörka Jeppo” skönjas. Det var E. Sundell och den sen dess trogne Olof Norrgård som anmälde sig.

Den från början typiska stadskören hade efterhand börjat dra till sig medlemmar från landsbygden, först från näraliggande Socklot, sedan från Munsala och Kovjoki och nu alltså från Jeppo. T. o. m. har Oravais bidragit i enstaka fall. Denna utveckling har förstås möjliggjorts av allt flera bilar och bättre vägar. I dagens läge är ungefär tre femtedelar av medlemmarna från stadens centrum, resten från kringliggande bygd — alla är numera stadsbor efter kommunsammanläggningen.

Hugo Nybäck avsade sig nu sekreteraruppdraget, som han med aktivt intresse skött i sex år, och Ragnar Damberg efterträdde. Kassan togs om hand av Kurt Svensson.

Må antecknas några data även för detta år:
- 5 februari gästade kören Jakobstad, där öl- och korvafton firades tillsammans med JSB.
- 29 mars invigdes Idrottsgården och manskören sjöng.
- 27 april bröstades vårkonserten av.
- 16 juni treförbundssångfest i Kronoby.
- årets 50-åringar var Torsten Johnson, Wäinö Kivinen och Kurt Svensson, som gratulerades — ”Gubben är gammal ...”

Försök med kyrkokonserter slog inte väl ut publikmässigt, 2 november i Nykarleby och 6 november i Vörå var det något för tunt.

I slutet av året återgäldades Sångarbrödernas gästfrihet under fri samvaro på Döbeln och öl- och korvutbytet pågick flera år framöver.

22 januari 1969 drog kören folk från hela byn, då det var konsert i Kovjoki, där sången rönte stor uppskattning. En sådan välvilja vederfors man också under årskonserten i Normen trots att programmet där upptog något svårare saker.

Föreställningen gick i repris i Kronoby den 3 maj. Öb:s Jakob skrev bl.a.: ”Kören förfogar över ett överlag gott röstmaterial och sjöng med inspiration. Mest till sin fördel var kören i pianissimot men även forte klingade bra om än en viss orenhet ibland ville göra sig gällande. Dirigenten har ett gott grepp om sina mannar och har upprättat en ypperlig kördisciplin  ...” Recensenten berömmer sånger som Bergmans Paradisdag och finska folkvisan Hilu, hilu. Soloinläggen sköttes säkert av Forsgård och Lindgrén. Gott vitsord kom ävenledes i Kvartetten. Kvällen avrundades i gott sällskap med Kronoby Manskör.

... och nya uppgifter förestår

Det blev svårt att vaska fram en ny ordförande, då Zittra avgick vid årsmötet trots massiva protester. Slutligen ställde Wäinö Kivinen sig till förfogande och kunde omgående ta sig en funderare på 1970 års evenemang i staden: dess 350-årsjubileum med kören livligt engagerad, inte minst som värdar för Sollefteåkören, som inbjudits till festligheterna.

Med denna inriktning stimulerades verksamheten och medlemsantalet steg för första gången upp till fyrtio — och medelåldern sjönk.

Ett par hållpunkter under hösten var kyrkokonserterna i Jeppo och Nykarleby , där tillsammans med kyrkokören.

”Glädjande är att kören har både bredd och ungdomlighet, vilket körer från mindre orter numera ofta saknar”, skriver Vbl:s BR om vårkonserten och tillfogar att Calle Schewens vals blev kvällens clou.

Kören hölls i gång under sommaren för att vara i form vid jubileet den 23 augusti. Den 21 kunde man ta emot sollefteågänget på Juthbacka med öl och korv och med allmän dans på Idrottsgården. Följande kväll höll Sollefteå Manskör en bejublad konsert på samma ställe inför tacksamma åhörare, och enligt gammal sed medverkade värdarna på ett hörn. I bagaget hade gästerna en stråkensemble som förtjänstfullt medverkade under kvällen. Efteråt bjöd staden båda körerna på jubileumsmiddag.

Söndagen upptog medverkan i högmässan, sång av NM vid avtäckningen av bysten av Joel Rundt samt gemensamt framträdande under huvudfesten. Den avslöts med Carlsons Kantat, utförd av NM och Nykarleby stråkorkester. Efter festen samlades körerna på Stadshotellet i Jakobstad där supé avverkades och glädje och sångargemyt stod högt i kurs.

I och med dessa dagar var ett extra långt och aktivt år till ända med många framträdanden men också med ett påtagligt uppskattande och erkännande av kören som en stående tillgång inom stadens kulturliv.

Men en ny termin stod strax för dörren. Styrelsen återvaldes förutom att Anders Nyman övertog kassaförvaltarens uppgifter. I repertoaren intogs med tanke på den instundande sångfesten i Lovisa en del sånger, som skulle framföras där, och dessa ingick då också i vårkonserten. Kanske bidrog detta till att det var litet glesare än vanligt i salen, vilket föranledde sekreterare Damberg att göra en hovsam anmärkning i sin redogörelse. ”Det gäller för kören att slå vakt om sin publik, välja sånger som faller den breda allmänheten i smaken, även om dessa ej alltid stå på en konstnärligt hög nivå, ty utan publik kan en kör ej existera.” — Detta eviga problem och diskussionsämne inom alla körer som inte är snävt specialiserade.

Lärarseminariet sjöng dessa år på sista versen och därmed riskerade en mycket lång tradition att dö sotdöden, nämligen valborgsmässosången. Manskören tog sig an uppgiften och den 1 maj 1971 klingade sången ut som förr över älven och Storbron. En nöjsam uppgift inför alltid positiv publik.

Bussen till sångfesten i Lovisa avgick den 18 juni och stämningen var hög. Litet sordin gav dock det faktum att dirigenten inte ansett sig kunna följa med. Dagarna i Lovisa bland tusentals festklädda sångare och musikanter blev ännu en pärla i raden av alla minnen som en musikutövare kommer ihåg ännu långt senare.

Carey igen!

På årsmötet 1971 omvaldes Forsgård som dirigent men meddelade dagen efter, att han trots allt inte kunde åta sig att fortsätta. Det var bl. a. meningsskiljaktigheter angående närvaron vid övningarna som lett till det beklagliga beslutet. Paul Forsgård hade då varit NM:s dirigent i tio års tid, noterat en rad vackra framgångar med kören och sett den växa från ca 25 man till 40. Tyvärr är det ju vanligen på det viset att om en sammanslutning blir markant större, så är det svårt att hålla den gamla närvaroprocenten. Kärntruppen tenderar att öka långsamt.

I detta bryderi kontaktades Carey Lillkung och han lovade till allmän lättnad att ta över tills vidare. Man visste att körens musikaliska ledning nu fortsättningsvis var i goda händer. Carey hade (sen han trimmat sig med NM 58—59) fått namn om sig som en verkligt framstående körledare.

Tankeställaren i samband med dirigentbytet förde med sig att fliten blommade upp och närvaroprocenten ökade till 80. Övningarna flyttades till torsdagar, följande år till fredagar, den nya dirigenten var en upptagen man.

Vårkonserten mottogs med stort bifall. JT:s Inger [Luoma] skriver: ”Kören hade ett 'publikvänligt' konsertprogram som man verkligen kunde, med överlag dämpade och melodiösa sånger. Säkert är att nye dirigenten Carey Lillkung skickligt satt sin prägel på kören, men lika säkert är att han haft ett mångårigt och målmedvetet arbete att bygga vidare på. Resultatet uteblev inte. Man sjöng rent, jämnt och behärskat.” Kören fick lov att ”repetera” flera nummer, bl.a. Bön om ro och Sometimes I feel (solo Lindgrén).

Sporrad av framgången gav kören konserten också i Hirvlax men fick inte den kassaförstärkning man hoppats på.

Treförbundssångfest avhölls i juni i Nykarleby. NM och i synnerhet dess duktiga damer stod för det praktiska arbetet och kunde i stället här få ett gott netto.

Från året 1972—73 kan noteras att hela sex sångare närvar vid samtliga övningar. Också förut hade enstaka 100-procentare förekommit, men detta var rekord. För att sporra intresset hade vid årsavslutningarna börjat utdelas minnesstävor för dylika prestationer och det har resulterat i en prydlig rad för åtskilliga under årens lopp.

I december var kören gäster hos Nykarlebyvännerna i Vasa.

Kvällen flöt hastigt iväg med sång och historier från hembygden. Premiär för NM i teve var det på luciakvällen i Idrottsgården.

Årets sångprogram gick i den lättare stilen. Här märks ett arrangemang av folkvisan ”Det gingo två flickor”, som var signerat Rafael Ahlbeck. Den f.d. musiklektorn vid seminariet hade nu fått tid att börja med arrangemang och kompositioner för manskör och NM har sedan dess haft stort utbyte av denna hobbyverksamhet.

Profilerna Rafael Riissanen och Bror Sandström noterades som nya 50-åringar med uppsjungningar i Nystan — hos Bror fick basarna pröva ”I djupa källarvaalven ...”

Tyvärr måste kören också vidkännas förlusten av två ivriga och idoga kamrater. Birger Östman och Raoul Olson följdes på den sista färden av manskörens sång och varma ord av tacksamhet.

I årsberättelsen för följande säsong (73—74) framhåller sekreteraren den goda sammanhållningen inom skaran ”ett föredöme för andra föreningar som idkar kulturell verksamhet” och delar ut en vänlig klapp på axeln till II tenor och II bas för mönstergill närvarofrekvens. Litet senare klappades Damberg själv om mångfalt då han nådde de femtio.

Gänget filade träget och framgångsrikt vid notbladen och vårkonserten gick över förväntan. Annars var det årets sångarfärd till Sollefteå som blev höjdpunkten. Där gavs huvudföreställningen på Hullsta gård lördagen den 29 juni inför en stor och närmast begeistrad publik. Fortsättningen utspelades på Hallsta hotell. På söndagen stämde kören upp i kyrkan i Ådalsliden och i Ramsele, och besöket avslutades på Färnlöfs. Stämningen var på topp och sångerna rungade. Det hade vid det här laget hunnit bli mycket gemensamt att skratta åt.

Under sommaren hann kören ännu medverka vid Runebergsordens emigrantfest i Nykarleby samt vid Segelsällskapets Ägirs 90-årsfest på Loppan.

Egentligen skulle körens 40-åriga tillvaro ha firats 1974, men liksom tio år tidigare kom jubileet att flyttas fram ett år. Det blev igen trassel med att få någon att åta sig ordförandeskapet och räddande ängel blev till slut än en gång trygge Fjalar Zittra. Allan Erlund efterträdde Damberg som sekreterare, som undanbett sig återval efter sjuårig möda.

En sida ur vardagen

Jubileumskonserten blev så klart årets målsnöre. Intresset var gott och hela 42 sångare ställde upp för körens bästa.

Som alltid måste det till extra övningar för finslipningen. Från en av dessa gjorde red. Moliis i Vbl ett reportage som egentligen borde återges helt och hållet, då det så på pricken fångar en körövning. Vi saxar ett urval:

     ”Dirigenten Carey Lillkung klappar i händerna. Fyrtio man fyller lungorna och river i gång.
     ”Österbotten, Österbotten ...”
     — Sakta, sakta!
     ”land vi ha ändå ...”
     — Nej, vi börjar om. Nog måste man kunna sjunga sin landskapssång någorlunda.
     ”Österbotten, Österbotten ...”
     — SKRIK INTE!
     ”land vi ha ändå ...”
     Hälften räcker!

— — —

     Ueber allén Gipfeln. Spända sångare. Bistra miner. Man bjuder till så det knakar. Hela tiden haglar förmaningarna.
     — Ni får inte andas där pojkar. Det låter inte bra.
     — Pass på! Se till att vi får det där crescendot här!
     Sen haltar man i början på Majvals.
     ”Nu dansar Maj på grönan äng ...”
     — Nej. Vad i helskotta är det här nu då?
     ”Nu dansar Maj ...”
     — Nej. Det är nån som sjunger första tenor och tar för lågt. Det får ni låta bli.

— — —

     — Daniel, vi borde ta de där två solosångerna också.
     Daniel kliver fram. Med en väldig pärm i handen. Text och noter. Harklar sig. Per Svinaherde i arrangemang av Rafael Ahlbeck.
     Fantastiskt. Andlös tystnad efteråt.
     — Ett halvt steg har det fallit. Det far på slutet. Du tar för stora steg. Lalla-lalla-lalla-laj. Så. Vi tar den andra.
     Jag väntar vid grinden åt havet ...
     Kan inte hjälpas. Fast man inte begriper sig på körsång. Det här är underbart. Jätteskönt.

40-årsjubileet

firades den 26 april 1975 med konsert i hemtama Normens festsal.

Den stora Dagen till ära var kören uppklädd i ny, enhetlig sångardress: ljusa byxor och gul skjorta till grön kavaj. Som sig bör var salen packad — nytt publikrekord!

Som så ofta vid jubileer var programmet traditionellt betonat:

Förutom Lillkung medverkade forna dirigenterna Mikael Stark och Gunnar Segerstam.

I gratulantraden återfanns bl. a. representanter för staden och manskörerna i Sollefteå, Kronoby och Jakobstad. De sistnämnda frambar också FSMF:s hälsning. Tillsammans med Stark hyllade körens första ordförande Ossi Andersson dagens jubilar i varma ordalag.

Körledare och sångare kunde gotta sig åt ovationer i salen och beröm i pressen. Signaturen OJ i Jakobstads Tidning är imponerad: ”Kören har de senaste åren haft en jämn och bra nyrekrytering som nu ger goda utslag — den här kören börjar bli en av landsdelens bästa speciellt om man ser till stämbalansen, målmedvetenhet i arbetet med körklangen och viljan att ha bredd i repertoaren. Rec. vill placera Ahlbecks komposition bland manskörslitteraturens pärlor och delar ut rosor åt en underbar text (Österling), en härlig melodi, ett säkert arrangemang och så en bra solist, en bra kör och en driven dirigent med modern och intensiv tolkning. Ännu ett erkännande får kören för att den genom åren hållit ut och hållit måttet i konkurrensen med det utvalda materialet i seminariets konventskör.

Vid den glada banketten på Juthbacka återgav R. Damberg plock ur sin för tillfället skrivna historik. En arbetsgrupp under ledning av ordförande Zittra hade utformat stadgar för körens första egentliga förtjänstmärken och sådana utdelades nu till följande medlemmar:

Guldmärket: Einar Sund. Han utnämndes dessutom till stamfar som ende kvarvarande aktiva av de stiftande medlemmarna.

Silvermärket: Gustav Bergfeldt, Ragnar Damberg, Börje Haglund, Torsten Johnson, Daniel Lindgrén, Hugo Nybäck, Rafael Riissanen, Gunnar Segerstam, Kurt Svensson och Fjalar Zittra.

Avgående dirigenten Carey Lillkung avtackades varmt och tilldelades en minnesgåva. Jubileet till ära kunde hela 10 hundraprocentare beprisas.
Av övriga framträdanden kan uppmärksammas sången på nyårsnatten. I och med att det nya året bröt in sammangick Jeppo, Munsala och Nykarleby landskommun med staden och tilldragelsen celebrerades med en ceremoni på torget.