|
Stadens
300-års jubileum
den 7 september 1920
Tre seklers
vingslag susat över dig,
du väna stad vid Bottenhavets sida,
där molnens skuggor över slätten skrida,
och blåklintblomman
kantar fältets stig.
Vad ha de sagt dig, dessa sekel tre?
Det mått av öden, tiden rastlöst mäter,
—
ett mått av ljus och skugga, fröjd och ve,
som växla
om och som man snart förgäter.
Ej bär du minnens glans
från storhetstider,
ditt namn ej lyser uppå hävdens
blad.
Din lott blev glömska. Livets stormvåg glider
förbi din gömda vrå, du fridens stad.
Allt vad dig drabbat,
sorgset eller glatt,
allt vad du sett och mött i tidens skiften
med svunna släkten gått till ro i griften
och sover dödens
sömn i glömskans natt.
En storhetsdröm du drömt
kanske i lönn:
du sett dig växa, sett de låga husen,
som björkar hägna, i palatser bytas.
Du känt dig världens
friska vindar smeka,
den luft där pulsar slå, där livet
andas
med fulla starka lungor, och där tusen
och åter
tusen viljor brottas, brytas
i kamp om njutning, guld och makt och ära.
Du tyckt dig höra forsens dova brus
i dagar, fyllda helt av ävlan,
blandas
med spårvagnrassel och fabrikers dön.
Men
havet, havet, som dig kunnat skänka
en plats i solen, framtid,
liv och ljus,
det drog sin blåa rand alltmer tillbaka. Den
drömmen längesen du lärt försaka. Men forsen brusar,
älvens vågor blänka
i aftonsol, och vårens häggar
strö
för vindens drag sin vita blomstersnö
i dunlätt fall kring dina tysta gårdar,
där stämning
trygg från svunna dagar bor.
Och finken sjunger, snabba svalor
svinga
kring parkens träd i lek. Den söndagsfrid,
som templets gamla klockor stilla ringa
in över dig, är vilsamt
djup och stor,
du glömda stad, som i en rastlös tid
av hat och mammonstörst idyllen vårdar. Du sluter ro och
sommarfägring inne;
det är musik i dina björkars blad,
melodiskt sjunger forsens djupa stämma.
Ja, här en gång
var sångens genius hemma;
Topelius namn, det är det äreminne,
som ger dig glans, du fridens väna stad. |
