[5. En fristad]

Kalika kalika gubben är hemma är en lek som tar en helt. Rent förtrollande är det att som tåg rulla fram över stora gården i dovt ekande hartsade ölfat. Men ändå kommer det jämt och ständigt till en punkt, då leken hänger på Edgar som ett genomvått och generande plagg. De andra pojkarna är i tagen hela tiden. De vet hur allt skall gå till. De tar säkra tag och kommenderar.

Edgar försöker detsamma, men det är märkvärdigt, det går inte. Han får inte upp samma fart. Hur frejdigt han än börjar sackar det av och stannar helt till sist. Han har inte den där säkerheten att hugga i och säga till. Han vill bli ett drivhjul han också men får nöja sig med att vara en kugge som glappar i maskineriet. Skamsen och olycklig drar han sig sidlänges ur spelet.

Då är det bra att ha ett ställe, där man får vara helt vad man är. Där ingenting glappar och tar emot. En lagom stor jordfläck att tråckla ihop sin självkänsla på. Och den fläcken finns framför deras fönster, kring brandstegen och runda bordet.

Det kan också hända att Arne fått släktingar på besök, ett par tre pojkar från en stad med ett besynnerligt namn i ett osannolikt fjärran. Man ser på gossarna att de är långt bortifrån, där det går annorlunda till och allt ser ut på annat sätt än här. Edgar betraktar dem med förundran och respekt. De är klädda i snobbiga blå jackor med blanka mässingsknappar. Under hakan på dem lyser granna rosetter. De har haft med sig små leksaksbåtar, som till skrov och rigg ser ut precis som riktiga båtar. Dem låter de segla i de stora dammarna, som Edgar varit med om att bygga på gården denna vår liksom alla andra.

Edgar är nu med om att skjuta ut båtarna och beundra dem när de plöjer i väg. Under leken blir han efterhand en smula förtroligare med de nya pojkarna. Deras båtar är alldeles som stora skutor; de gör dammbyggenas grästorvor och bullerstenar till riktiga stränder och vattenpussen till en riktig sjö.

Pojkarna måste in ett slag och det blir en viskande överläggning mellan Arne och hans gäster. Arne ser besynnerlig ut och kastar främmande blickar på Edgar.

- Stanna du här en stund, Karl, vi kommer strax tillbaka, säger han till den äldsta av gossarna. När han går vänder han på huvudet och tillfogar:

- Torva till honom om han försöker söndra båtarna.

Arne är med ens en viltfrämmande pojke, tycker Edgar. Mycket mer främmande än de nya kamraterna. I en högre klass i skolan finns det en pojke, som jämt går Edgar in på livet och väsande hotar att vrida nacken av honom. Arnes ögonvitor glänser alldeles som denne Viktors, när han nu blänger bakom sig där han går in genom köksdörrn.

I sådana övergivenhetsögonblick är plätten framför köks- och kammarfönstren bra att ha. På brandstegens lösa knarrande pinnar lappar Edgar ihop sig igen och blir en liten person som gör vad som faller honom in och inte fumlar. Här blir han inte kommenderad och tilltorvad. Han är osvikligt säker, ty han är ensam. Han behöver inte snegla åt någon för att få reda på om han gör rätt. Han tumlar om och tar sina grepp och allt är som det skall vara. Han kliver uppför stegen och tittar in i köket. Är ute och inne på en gång. Ena ögonblicket nära himmeln och så nere i gruset igen. Stegpinnarna och brandkexet och planket och kanske syster är hans undersåtar. Han blir övermodig, ty han känner sin gränslösa makt. Han njuter av att reta sin syster till gråt. Den lipsillen! Hon borde vara glad att ha till bror en sådan kaxe som han.

Brandstegen är medelpunkten i deras lilla privata avkrok av stora gården. Från det sönderkörda och sörjiga mittpartiet sticker en blindsäck ut och bjuder på torrt grus och gräs just framför deras fönster. Mor har planterat stockrosor utmed stenfoten och slagit ihop ett bord och en bänk av ett tunnlock och några bräder. Bakom ett spjälstaket någon meter framför fönstren utbreder sig en trädgård som tillhör andra. Ett halvruttet plank skiljer avkroken och hela gården från granntomten.

Det är alldeles avgjort bäst att leka ensam, det har Edgar kommit underfund med. Solen skiner varmast när man sysslat för sig själv. En sak blir till vad man vill och förblir det med allt intensivare verklighet så länge man vill; ingen stövlar in och möblerar om.

Framför kammarfönstret gömmer Edgar en massa småting för hundra, kanske tusen år framåt i tiden. Han gräver ner i gruset och mullen leksaker och anteckningar i stadiga askar; någon gång när hela gården inte mer finns till och allt ser helt annorlunda ut skall en människa hitta dem och undra vad detta kan vara. Man skall vända på askarna, syna dem från alla håll och kanter och till sist öppna dem. Och man skall förstå att någon grävt ner dem för långa tider sedan, då det liksom var en helt annan plats där de just står.

Det är någonting som fängslar Edgar detta, att människor som är döda för länge sedan har rört sig precis på den fläck, där man befinner sig. I gyttjan på stora gården gräver man på vårarna fram murkna stockar och plankor från husen i gamla stan, som brann redan innan mor var född. De sönderfallande trästyckena duger knappt till kaffeved, men de är besynnerliga att titta på, tycker Edgar.

Det står visserligen kvar hus som fanns redan före branden, men dem är det just ingenting bevänt med. De har ju stått där hela tiden. Man kan röra vid dem och gå ut och in i dem som i andra hus. De är ingenting som  h a r  v a r i t. Med de ruttna träkadavren är det annat. De stiger upp ur graven. Att tänka sig att det förr i världen stått hus på deras gårdsplan, säkert märkvärdiga hus, som underliga människor bott i och där de utfört besynnerliga sysslor.

Livet i forna tider kan inte ha liknat livet nu, det är Edgar tvärsäker på. Det måste på något vis ha varit i grund och botten annorlunda. Man kan omöjligt tänka sig, att Ramses den andra eller hans dräng åt stuvad abborre och fick ett ben i halsen. Att han harklade sig, blängde och fick blodet åt huvudet, som Pettersson vid seminaristernas frukost igår.

Människorna för hundra och tusen år sedan måste liksom ha rört sig i en annan luft. Deras kroppar och själar var bestämt annorlunda beskaffade än min och din, tror Edgar. Det kan man förresten se av bilderna i Wichmanns världshistoria. Egypterna såg inte ut som vi, de var stela och kantiga, liknade dödingar som just vaknat upp. Den tiden förändrades och rörde sig inte allt i varje sekund, som nuu. Det var helt enkelt, och när någonting rörde sig gick det långsamt och högtidligt till. Därför bryr sig inte Edgar vidare om somliga bilder i familjebibeln, där det går till ungefär som nuförtiden. Bara kläderna ser annorlunda ut. Lazarus' uppväckande från de döda kan han i stället stirra på långa stunder, rysande i draget från den öppnade gravdörren. Lever det människor i Kanaans land än i denna dag, undrade han när han började gå i skolan. Han fick veta att det förhåller sig så, och det förvånade honom på det högsta.