Barnhemmet i Nykarleby har verkat i 50 år. Dess historia är i långa stycken knuten till Anna Nordkvists namn. Hon grundade hemmet och var dess föreståndarinna under lång tid. Att skriva en historik över barnhemmets verksamhet blir att skriva en biografi över Anna Nordkvist. Eller tvärtom. De två hör intimt samman.

Denna bok är vare sig historik eller biografi. Det är något mitt emellan. I 21 korta och fristående uppsatser har jag försökt fånga en del av barnhemmets verksamhet och Anna Nordkvists utgivande arbete.

Själva grundstenen har Anna Nordkvist givit genom den lilla minnesskrift som utkom till hemmets 25 års-högtid. Annars var Anna Nordkvist inte de många ordens kvinna. Hon torgförde inte allt. Hon skrev också mycket sällan artiklar till tidningar. Först på senare tid kom hon att i intervjuform berätta om sitt liv och barnhemmets utveckling för tidningsfolk. De fann i henne ett tacksamt intervjuobjekt. Men från hemmets första årtionden finns inte mycket att tillgå i den vägen.

Brages urklippsverk i Helsingfors har i alla ifall några notiser från invigningen av hemmet år 1919.

Medan Anna Nordkvist levde hade jag vid flera tillfällen den stora glädjen att lyssna till hennes försynta berättelse om tid som gått. Det var alltid Guds hjälp och trofasthet hon ville få fram. — Vidare hade jag efter hennes död samtal med hennes syster, fru Lisa Eklöf i Helsingfors, och fick av henne en del uppgifter om barndomstiden och barndomshemmet ute på Österö i Maxmo skärgård. Adéle Tillman — under lång tid tant Annas ”högra hand” och i olika repriser hemmets föreståndarinna — har även gett vissa glimtar från arbetet.

Boken vill vara ett vittnesbörd om att undrens Gud lever och att han alltfort behöver redskap i sitt rike. I detta fall var det Anna Nordkvist som ställde sig till Guds förfogande. Skulle hon ha sagt nej hade Gud troligen kallat någon annan. Men vad hade då blivit av hennes liv? Nu kunde hon i ålderns höst se tillbaka på ett rikt och meningsfyllt liv under den Högstes nådefulla ledning.

Må så hennes föredömliga livsverk för de värnlösa små i vårt samhälle sporra oss andra till osjälviskt tjänande för nästans väl. Må även Guds välsignelse i fortsättningen vila över alla barn som lämnat hemmet under de gångna 50 åren. Vi hoppas att tant Annas kärlek och omtanke skall lysa som en klenod i minnets skattkammare.

”Sparvboet” i Nykarleby fortsätter med sin verksamhet. Ännu finns det värnlösa små i vårt samhälle. Nöden och döden lämnar aldrig ett samhälle hur hög levnadsstandarden än blir. Måtte så barnhemmet i kommande dagar få arbeta och verka i den anda tant Anna genom sin personlighet och gudsfruktan och sitt glada väsen skapade.

Vasa i juni 1969
Arne Herberts

Hemmet vid havet

En bitande kall nordanvind svepte fram över skärgårdsön. I regel brukar det bli såhär runt trettondagshelgen. Efter köldknäppen runt nyåret följde i regel mildare väder, men i stället kom den hårda vinden som på beställning. Den mjuka snön, som likt ett vitt bomullstäcke låg på marken, började röra på sig och snart var hela skärgården mitt inne i en ordentlig snöyra. Det traditionella ”trettondagsovädret” hade inte uteblivit.

Det var dragigt och kallt i den lilla fiskarstugan, som låg vid stranden. Några sura vedklabbar i den öppna spiseln spred ändå litet värme och trevnad omkring sig. I natt gällde det att försöka hålla kölden ute. Det skulle inte bli lätt. Men om elden inte slocknade så skulle det säkert gå. Far satte några björkklabbar ytterligare på elden och det dröjde inte länge, innan hela stugan badade i ljus från den vackra brasan.

Ljuset avslöjade dock obarmhärtigt fattigdomen i den låga stugan. Stockväggarna var beklädda med tidningspapper. Det blev billigare så än att köpa dyra tapeter. I taket hängde en oljelampa, som släcktes när brasan tändes. På så sätt sparade man in litet lyspetroleum. I den lilla kammaren fanns det en utdragssäng, ett bord och några stolar. Det var allt.

Mor kände att stunden var inne. Det fjärde barnet skulle komma till världen denna ovädersnatt. Det var bäst att försöka få de tre barnen att somna så fort som möjligt. De bäddades alla tre ned i sängen i kammaren. En gammal långullfäll kom väl till pass nu, när kölden klappade på. De trasor som skulle föreställa gardiner fladdrade för den envisa stormen. Men de små under fällen mådde gott och sov snart sin ljuva sömn utan att störas av vare sig stormen eller av vad som tilldrog sig i det andra rummet.

Allt gick dock lyckligt även denna gång. När de tre syskonen vaknade på trettondagsaftonens morgon hörde de barnskrik från vaggan, som stod mitt på golvet. Alla skyndade upp. Ett litet skrynkligt flickansikte var allt de såg.

Helgdagsfrid vilade över hemmet. Barn är en Guds gåva, livsfrukt en lön. Trots fattigdom och umbäranden kände far och mor att de fått en riktig trettondagsklapp från Alla Goda Gåvors Givare.

Men vad skulle hon heta?

Stina? Kajsa? Karolina? Anna?

Anna! Det lät vackert och gick lätt att uttala även för syskonen, som inte hade så många år på nacken.

Lilla Anna blev bara en länk i den långa syskonkedjan. Ytterligare sex barn skulle se dagens ljus i fiskarhemmet. Visst var det trångt och besvärligt i många avseenden. Särskilt på vintern. Men nöden har ingen lag, brukade mor Maria ofta citera. Hon var tapper. En riktig kärnkvinna av den gamla stammen.

Far i hemmet var invalid. En kort tid efter det att han och Maria gift sig hade olyckan varit framme. Resultatet blev att hans högra arm blev förlamad för resten av livet. Det var svårt för honom, ja, nästan omöjligt att kunna utföra något arbete.

Det blev därför mor Maria som fick träda till när det gällde arbetet både i och utom hemmet.

När isen gått om vårarna, såg man henne ute på fjärden i färd med att lägga ut nät. På vintern tog hon såg och yxa och gick med raska steg till skogen för att hugga ved på förtjänst åt byns bönder. Då barnen blev så pass stora att de kunde hjälpa till fick de följa med och hugga bort kvistarna, medan mor fällde följande träd. Inte var det lätt alla gånger att vada genom den djupa snön flera kilometer. Visst tröttnade barnen ibland men det fanns ingen annan utväg. Livet hade nu en gång för alla blivit sådant för den stora fiskarfamiljen. Det var bäst att bara arbeta vidare.

Hade mor Maria satt sig ned och börjat fundera över det hårda öde, som drabbat henne och Johan Erik, skulle bitterhetens giftiga rot börjat tära på livsmodet.

Det finns väl alltid någon som har det värre, brukade hon intala sig, när bördorna kändes väl tunga.

Många strapatser utkämpades mot havets vågor, då mor Maria och de större pojkarna förde ved med en liten segelfarkost till närmaste stad.

I gryningen väcktes pojkarna. Då hade mor redan ordnat med maten för dem som stannade hemma och för dem som skulle ut på den långa och farofyllda stadsresan. Pojkarna kom hastigt upp. Att få segla till staden var spännande. Far stod på stranden och vinkade farväl när det lilla ”lastfartyget” lade ut. Med årors hjälp ökades farten och ute på stora fjärden skötte vinden om hastigheten.

Inte var det roligt alla gånger, då vågorna gick höga eller då starka dyningar kastade den tungt lastade farkosten upp och ned på vågorna. Men det var som om en osynlig hand skulle ha vilat över det lilla sällskapet. En stadsresa gav ett litet tillskott, när det gällde familjens inkomster.

Många dagsverken utförde även mor Anna hos byns bönder under den ljusa årstiden. När den stora grötgrytan var färdigt kokt i den tidiga morgonen, lämnade hon maken och barnen och skyndade iväg till åkern eller höängen. Arbetet pågick till solens nedgång. Hon kunde få en liten mjölpåse, en smörklick, några rågbröd eller en kanna mjölk av sina arbetsgivare. Det var inte mycket men i alla fall något.

Hon delade brödkakan i så många delar det fanns munnar att mätta och det fick ibland utgöra dagens enda måltid. Smör fanns endast vid helgerna och då var det fest. Men barnen visste inte av något bättre.

De var nöjda med sin lott.

Det var med en viss lättnad mor Maria mottog budet, att lilla Anna skulle få komma bort från hemmet ett tag för att få mat och skötsel hos två äldre damer i Nykarleby. De hade hört om nöden i fiskarhemmet och ville räcka en hjälpande hand några månader framöver. Nog ville föräldrarna gärna behålla sin lilla flicka men säkert var det bäst för flickan att få litet omväxling under några månader.

Det var knappast någon som då förstod, att bakom detta stod en högre makt, ty den lilla fattiga fiskarflickans flyttning till Nykarleby var den första länken i den gyllene kedja, som kallas Guds ledning i Anna Nordkvists liv och gärning.

Topelius på besök

Man skrev 21 april 1881. Det var en helt vanlig dag i den lilla staden. En liten oansenlig gäst hade nyss anlänt. Ryktet visste berätta, att fröknarna Herkepaeus och Byman hade förbarmat sig över en fattig flicka från en skärgårdsby några mil därifrån. Det var visst fröken Bymans syster, som råkat i ekonomiska svårigheter och hon hade en skara små barn, som levde i största armod. Nu skulle en av dessa få några månaders vård hos de ensamma fröknarna.

Lilla Anna var endast två år och tre månader, då tant Charlotta bar henne in i det nya hemmet. Där fanns även tant Maria, Annas moster, som med kärleksfulla ord och varsamma händer tog emot nykomlingen från det fattiga hemmet.

Snart kände de att något nytt hade kommit in i hemmet. Då lilla Anna log emot dem med sin klara, rena barnablick var hon oemotståndlig. Snart nåddes de även av budet att man väntade ytterligare en nykomling i fiskarhemmet. Kanske det var bäst att Anna stannade kvar över vintern. Inte hade de något överflöd av ägodelar men inte led de någon nöd heller. De beslöt, att Anna skulle få stanna tills vidare.

Tant Charlotta och tant Maria var stränga pietister. De hade kommit med i denna väckelserörelse under prosten Östrings tid. De tog sin gudsfruktan på djupaste allvar. Deras kristendomstyp återspeglades bäst i den sång de hade en viss förkärlek till och som sjöngs med helig gripenhet:

”Ingen hinner fram till den eviga ron,
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
Men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.”

Anna fostrades i Herrens tukt och förmaning. Hon fick från första stund lära sig att lyda, passa upp och — tiga! Det passade inte för en liten flicka att säga emot gammalt folk. Respekt skall de unga ha för grått hår, stod det i Böckernas bok.

Anna fick finna sig i att snällt lyssna till bibelläsning, psalmsång och högläsning ur andaktsböcker. Ofta förelästes ur Björkqvists, Roos' och Luthers postillor. Ibland blev det litet enformigt och tröttsamt för den unga flickan. Hon satt och väntade med otålighet, att kapitlet skulle taga slut. Kamraterna stod även och väntade på gården och det formligen slet i den livliga tösen.

För att få henne mer intresserad av andaktsstunderna gav tanterna henne en uppgift. Hon fick föreläsa varje morgon och kväll ur Roos' bönbok. Till att börja med gick det litet långsamt men snart hade hon vanan inne och läste högt och tydligt, så att de gamla formligen njöt av hennes prestation. Säkert skulle gudsordet sjunka ner även i hennes eget hjärta för att sedan gro och bära frukt.

Svibelius bönbok hörde även till den dagliga andaktsövningen. Tanterna lät förstå att de önskade, att Anna skulle lära sig den utantill. Det var nog lättare sagt än gjort. Det blev nästan för mycket av det goda. Men de menade i alla fall så väl. Det var hennes bästa de tänkte på. Lärdomarna ur Bibeln, bönböckerna och postillorna var inte tunga att bära med sig genom livet. Efteråt förstod Anna att tack vare just detta hade en trosgrund blivit lagd i hennes hjärta, en grund som inte skulle vackla utan bestå även under de dagar, då de stora vattenfloderna och de stora slagregnen skulle komma.

Varje söndag var det gudstjänstbesök i den närbelägna kyrkan. Det såg minst sagt näpet ut, då de två svartklädda tanterna med värdiga steg vandrade fram mot helgedomen, medan Anna ibland småsprang och ibland hoppade jämfota framför dem. Men inne i kyrkan gällde det att sitta stilla.

Allteftersom åren gick, blev Anna oumbärlig för de två gamla, när det gällde deras kyrkobesök. Den ena av dem led av svår reumatisk värk, medan den andra hade råkat ut för en olycka, som gjorde det svårt för henne att taga sig fram ensam. På somrarna fick därför Anna föra dem i rullstol till kyrkan och på vintrarna drog hon dem på en kälke. Hur svårt de än hade att taga sig fram, fick inte en enda gudstjänst försummas.

Vid sju års ålder hade Anna börjat skolan. Hon fann sig väl tillrätta redan från den första dagen. Det blev medelmåttiga vitsord. Tanterna tyckte nog, att hon slarvade med läxläsningen, men det var inte så lätt alla gånger för dem att hålla den lilla yrhättan på plats. Hon var full av upptåg både i hemmet, i skolan och ute på lekplatsen.

En dag under en rast sprang hon ner till älven för att se på islossningen. Utan att tänka sig för hoppade hon ut på ett drivande isflak, under det hon triumferande ropade till de skräckslagna kamraterna på stranden:

— Nu far jag till Österö!

Det blev dock ingen Österöresa av den gången, isflaket stjälpte och hon hamnade i vattnet. Hur hon kom i land med livet i behåll var och förblev en gåta.

En annan gång tog hon en förbjuden väg över isen. Vinden, tog tag i hennes skolbok, som hon hade i handen och de lösa bladen virvlade ner i forsen. När hon kom hem, förklarade hon för tanterna, att pojkarna hade förstört Naturens bok för henne.

Senare på dagen kom en av kamraterna på besök, tanterna frågade henne om Annas trasiga bok. Kamraten hade inget annat val än att berätta om det verkliga förhållandet. Resultatet blev en ordentlig risbastu för Anna. Först gå utan lov över isen och sedan ställa till med en svart lögn. Det gäller sannerligen att se efter henne.

Då hon gick i femte klassen upplevde hon en skoldag som aldrig skulle gå ur hennes minne. Skalden Zacharias Topelius kom på besök till skolan. Han hade sett dagens ljus i samma stad och bodde i sin fina villa Kuddnäs. Man påstod, att namnet Kuddnäs kommit av att stadsbornas kor masat sig just på den platsen varje morgon och kväll på väg från och till de gröna betesmarkerna. Kuddnäs låg även i utkanten av staden.

Farbror Topelius lekte med skolbarnen ute på gården. De stod i ring kring honom och hade så hjärtans roligt, då han berättade sina sagor. Så fick alla barn saft och kakor samt karameller, innan en mera allvarsmättad timme hölls i skolsalen. Den inleddes med en psalm, som farbror Topelius själv hade skrivit. Därför var det riktigt högtidligt, då alla stämde upp:

”Sanningens Ande, som av höjden talar,
som oss upplyser och som oss hugsvalar,
Kom att oss leda, bo i dessa salar,
helga vår kunskap.

Herre, du ensam är det sanna ljuset,
vilket oss leder hem till Faderhuset;
Lys oss, att under vandringen i gruset
Dig vi må följa.”

Ja, det var en riktig skoldag det. Anna tyckte senare i livet att just denna dag var den trevligaste och mest minnesrika under hela skoltiden.

Avgörelsens tid

Då Anna var 16 år gammal, genomgick hon skriftskolan. Prästen gjorde sitt bästa att så ut livets ord i de ungas hjärtan. Hos en del verkade det dock som om allt föll på stengrunden men hos andra igen såg det lovande ut. De lyssnade, visade respekt för andliga värden och gjorde sitt bästa, när det gällde de långa stycken, som skulle läras utantill.

Under höstterminen kände Anna tydligt Guds kallelse till frälsning. Hon försökte skämta bort dessa innersta känslor men det var inte så lätt. Under julhelgen försvann dock dessa allvarliga tankar och hon fick en innerlig lust att pröva på vad världen hade att bjuda.

Innerst inne var hon olycklig. Trots den goda uppfostran hon fått hade synden gjort sitt intåg i hennes hjärta. Hon ljög ibland så hon trodde det själv. Lögnens ande höll riktigt på att fördärva henne. Djävulen skötte även om att lägga ut andra snaror och frestelser framför den unga kvinnans fötter.

Påsktiden kom Guds kallelse på nytt. Denna gång var den djupare, starkare och mera påtaglig. Hon kände starkt att nu gällde det att handla. Men vad skulle hon göra. Det var inte så lätt att bryta sig ur kamratkretsen. Skulle hon tala med prästen? Vågade hon?

Men Gud såg hennes längtan.

Efter påskhelgen blev hon sänd på ett ärende ut till landet. I det hem hon besökte hände något som skulle få avgörande betydelse för den sökande tonåringen. En ung flicka i hennes ålder fick gå Guds ärende och bli vägvisaren in på frälsningens väg för Anna.

Då Anna kom in till det hem, dit hon var sänd, mötte hon en obehaglig atmosfär. Husets dotter hade upplevat en genomgripande och radikal väckelse. Nu hade hon läst i Bibeln om det kristna dopet och kände starkt, att hon ville bli döpt. Nu hade hon talat om detta för sina anhöriga och diskussionen var i full gång, då Anna trädde in i stugan.

Samtalet fortsatte och Anna kom ofrivilligt att lyssna, se och bedöma. Vad som gjorde det starkaste intryck på henne var den unga flickans uppträdande. Hon stod och lyssnade till alla hårda ord och anklagelser, under det att en oförklarlig frid lyste i hennes ögon. Glad och frimodig bekände hon sin tro och meddelade, att kosta vad det kosta må frälsningen lämnade hon aldrig för något i denna värld.

Anna satt orörlig. Hon kunde inget annat än se på den unga kvinnan. Trots elaka och simpla uttalanden mot henne bevarade hon jämvikten. Att hon kunde! Hon liknade bestämt Stefanus, som prästen hade talat om i en av sina lektioner. Det strålade även kring hans ansikte av himmelsk glans. Var det då som Saulus blev gripen av Jesus? Nu var det hennes tur att bli gripen. Hon kände att hon med glädje skulle ha bytt plats med Guds lilla martyr. Så åtråvärd var den härlighet som omgav henne.

Guds tjänarinna i bondstugan anade knappast att hon den dagen hade fått vara ett Kristi vittne och vinna en själ för den Herre hon älskade och var villig att lyda och följa.

När ärendet efter lång väntan var uträttat och Anna vandrade hem till staden, växte längtan efter frälsning ännu starkare i hennes hjärta.

Följande dag gick Anna upp på ladugårdsvinden och böjde knä bland halmkärvarna. Hon hade inte tidigare sett någon böja knä på detta sätt men nöden drev henne ned på knä. Hon formade sin bön i följande ord:

— Här är jag nu. Tag mig Gud och för mig in på den smala vägen och låt mig för alltid bli din.

Hon visste inte varifrån orden kom. Men precis så här kände hon det. Hon upplevde den stunden ingenting särskilt förutom en inre visshet, att Gud hört hennes korta bön och att hon från och med nu var Guds barn.

Tre dagar senare upplevde hon en översvallande glädje. Hon skyndade ut i skogen för att med högljudd tacksägelse ge utlopp för sina känslor. Efter denna upplevelse fick hon kärlek till Guds ord och bönen. Gud hade begynt ett verk i hennes hjärta.

Hon hade på känn att de gamla tanterna inte skulle förstå henne i denna sak. Därför blev ladugården hennes böneställe, där hon böjde sina knän vid mjölkpallen. Hennes tro växte till. Hon vittnade för andra om sin nyvunna lycka och flera av hennes kamrater kom till tro. Tillsammans sökte de sig till ladugården, där de hade underbara stunder inför Guds ansikte i bön och tacksägelse.

Vid denna tid började vårterminen i skriftskolan. Det var en gudagripen präst som nu undervisade den unga skaran. Han tog sin sak på allvar. Ofta böjde han knä tillsammans med sina skriftskolelever. Han kunde inte vid konfirmationen för sitt samvetes skull dela ut nattvarden därför att så många av ungdomarna inte var frälsta. En annan präst fick därför tjäna.

[Denna präst var Pekka Cederberg som sedan kom att bli missionsförsamlingens (friförsamlingen) första pastor. Anna Nordkvist var också medlem missionsförsamlingen under många år, berättade Carl-Johan Eriksson.]

Sista dagen han undervisade, gav han de unga Joh. 17 som reskost ”över livets stormiga hav”, som han sade. Kapitlet handlar om Jesu översteprästerliga förbön för sina lärjungar:

— Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom inte heller jag är av världen. Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. — Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.

Nu följde en tid av lycka och glädje i Annas liv. Hon jublade över frälsningens gåva. Men småningom tog glädjen slut. Anna gick in i en kris. Tron skulle prövas.

Hennes samvete började anklaga henne för olika förseelser i det förgångna. Hon hade bedragit tanterna flera gånger. Hon hade spelat dem olika spratt. De hade trott henne. En gång hade hon låtsat vara sjuk. De hade kallat på läkaren, som gett henne medicin. När något arbete, som inte Anna tyckte om, skulle göras, låtsade hon vara sjuk. Då blev tanterna så rädda om henne och pysslade om henne på bästa sätt.

Allt detta blev till synd för Anna. Samvetet anklagade henne dag och natt. Hon blev mycket olycklig. När hon hade kämpat på detta sätt i närmare två års tid, fick hon mod att bekänna sina synder och bedja om förlåtelse. Nu fick hon åter samvetsfrid och frälsningsglädjen kom tillbaka. Hon blev även fullkomligt löst ifrån den fula ovanan att ljuga. Hon började älska sanning, ärlighet och uppriktighet. Hon var tacksam för krisen. Den hade varit smärtsam och obehaglig men till slut välgörande och hälsobringande.

Väckelsens heliga eld brann i staden. Hennes skriftskolepräst lät även döpa sig och anslöt sig till den frikyrkoförsamling, som fanns i staden.

En morgon, då Anna satt och mjölkade korna, kom några ord till henne som en blixt från en klar himmel:

— Som ett barn inte blir badat, förrän det är fött, så skall inte en människa döpas, förrän hon är född på nytt.

Från den stunden var dopsanningen inget problem för henne. Hon visste, att det även var Bibelns väg. Men människofruktan hindrade henne likväl en tid att taga detta steg. Men då det äntligen blev av tyckte hon sig vara under en öppen himmel. Hon upplevde Guds välbehag och välsignelse över sitt liv.

Sanningen om Andens dop blev även levande för henne. Om denna upplevelse berättade hon följande:

— Vi hade bönemöte i vårt hem och ganska många var samlade. Vi hade böjt våra knän inför Gud och jag hade öppnat min mun för att bedja. Då kom predikanten och lade sina händer på mig, under det att han bar fram ett budskap på ett annat språk. När han lade sina händer på mig var det som om en våldsam kraft skulle ha genomströmmat hela min varelse. Det var en himmelsk sällhet som fyllde mitt hjärta och jag grät både av glädje och av nöd för andra. När jag reste mig upp från bönen, var stolen våt av mina tårar.

Ja, det var en härlig dag! —

[Inf. 2006-09-18.]

Sången på tåget

Så stod hemmet färdigt. Allt andades frid, harmoni och förväntan. Det var som en julafton då helgdagsfrid lägrar sig över bygden. Gåvorna hade inte kommit ännu — men de skulle komma.

Tant Anna såg sig omkring i rummen. Tänk, att det inte är en dröm! Tänk att det är sant. Ändå så ofattbart. Och i morgon bär det iväg för att hämta gåvorna — barnen!

Det är svårt att förklara sådana stunder. Hjärtat ville sprängas av glädje och tacksamhet. Samtidigt var det som om hon helst hade velat gråta. Hon kunde inte fatta hur allt ordnat sig som det gjort. Hon upplevde sin egen ringhet och Guds storhet.

Tur att hon var ensam. Hon böjde sina knän. Det var som om Guds änglar hade kommit in i rummet. Det var en atmosfär av helighet och härlighet. Det var som om himmelen hade intonerat inledningssången till den gudstjänst, som nu skulle börja.

— En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse och att hålla sig obefläckad av världen. Jak. 1:27.

Snart skulle stillheten förbytas i fröjderop och glädjesprång från en gudstjänstfirande församling av värnlösa, fattiga barn. Det skulle bli en gudstjänst olik många andra.

Följande dag reste hon ned till huvudstaden. Socialministeriet hade meddelat, att i ett uppsamlingsläger utanför staden fanns barn, som behövde vård.

En fruktansvärd syn mötte henne, då hon kom fram till platsen. Fattigdom, umbäranden, smuts och ohyra fanns i riklig mängd bland de femhundra barnen.

Detta var alltså krigets baksida. Namnlösa lidanden bland oskyldiga små. Deras fäder hade en gång med glädje hälsat dem välkomna till ett hem. Alla hade haft en mor. Men så kom hatet, bitterheten, fiendskapen. Kriget blev en verklighet. Fäderna rycktes bort. Mödrarna stod ensamma. Det var hårda bud och liten kärlek som mötte dem. Varför skulle de små lida?

Synen, som mötte Anna Nordkvist, skrev dock under att här och nu behövdes hjälpsamma händer och hjärtan fyllda — inte med hat — utan med en överjordisk kärlek.

Tänk om hon hade kunnat taga alla femhundra med sig till Nykarleby? Nu blev det bara tolv som fick följa med. Den yngsta var endast åtta månader och den äldsta 10 år gammal.

Järnvägen ställde en extra vagn till förfogande för det lilla sällskapet. Det fanns därför gott om utrymme för barnen och den för dem okända färdledaren. Men snart var osäkerheten och blygheten borta. Vänliga ögon och varsamma händer jagade bort varje sådan känsla. Trygghet och glädje fyllde barnens hjärtan.

Då tåget satt sig i rörelse började tioåringen gnola på en melodi och sedan följde en sång. Tant Anna lyssnade. Var det en direkt hälsning från Gud till henne denna förunderliga natt! Medan tåget susade fram i den mörka natten tonade sången ut i den enkla och dragiga vagnen:

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara:
Stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar.
Över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå faders armar.

Gläd dig då, du lilla skara,
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Det var inte lätt att hålla tårarna tillbaka. De fick strömma .  . . Det var tårar av tacksamhet . . . av medlidande . . . och av en sällsam känsla att få vara innesluten i Guds vilja. Vad kunde hon önska mer?

Anna Nordkvist tänkte — medan hennes blick gick från det ena till det andra av barnen:

— Detta är mina barn. Jag är nu mor för dem. Gud är deras far. Jag får vara trygg.

Barnen somnade omsider men deras beskyddarinna vakade. Hon såg ut genom kupéfönstret. Snöklädda höjder och dalar, överallt tindrade himmelens stjärnor. Långt bortom dem bodde Gud. Nej. Inte bara där. Han var här, i kupén. Osynlig men dock verklig.

Tåget stannade. Man var framme. Den extra vagnen kopplades bort från det övriga tågsättet. Tant Anna började plocka ned den dyrbara lasten ur vagnen. En bitande kall vind slog emot henne och de små.

Vid tåget mötte två hästfordon, som skulle köra dem den tio kilometers långa vägen till Nykarleby. Kuskarna hade tagit med varma plagg och filtar. Dessutom fanns det mycket hö i slädarna och det var bara att bädda ned barnen så nära varandra som möjligt. Alla barnen grät. En del skrek så högt de kunde. Då hästarna satte sig i rörelse tystnade i alla fall klagosången och efter en halv timme var man framme.

Värme, bad och mat väntade.

Världens lyckligaste människa

Varsamma händer tog emot de små undrande barnen. Deras trasiga och illaluktande kläder togs bort. Den person, som badade dem, kunde inte hålla tårarna tillbaka, då hon skulle hantera de små skelett, som likväl var levande människor. Tårarna strömmade ner i badvattnet. Efter badet fick de varma och rena kläder.

Måltiden, som följde, vållade en del bekymmer. En tunn välling hade gjorts i ordning och var och en fick sin lilla portion. På grund av brist på föda led barnen av undernäring. Deras magar såg ut som stora fotbollar, Det gällde att vara försiktig med maten under de första veckorna.

När de inte fick tillräckligt med mat vid den första måltiden, satte de i gång med att skrika alla på en gång. Det blev ett öronbedövande ljud. Då ingenting hjälpte, kröp de under bordet för att om möjligt få tag på några brödsmulor, som fallit ned på golvet under måltiden. Med sina små, magra fingrar plockade de upp de smulor som fanns.

Det var nödens barn som hade samlats. Inte kunde de små göra något åt att inbördeskriget hade rasat i Finland. Inte visste de vad det var att vara ”vit” eller ”röd” som de äldre talade om. Den lilla skara, som samlats hos tant Anna, var endast en liten del av alla krigsvärnlösa små i efterkrigstidens Finland. Det fanns många, många andra som fortsatte att leva i armod.

Till att börja med satt barnen på golvet slöa och apatiska. Det visade sig dock snart att ingen på något sätt var efterbliven. Men det svåra de genomgått och en envis, besvärlig skabb, som plågade dem natt och dag, gjorde att de inte hade utvecklats normalt. Men snart skulle det bli annat av. Tant Anna skulle få se frukt av sitt arbete.

Vid denna tid blev hon själv nedsmittad av den besvärliga skabben. En dag, då hon kom hem från affären, kunde hon inte få bort kappan på grund av att händerna var så svullna. Det var ingen annan råd den natten än att ligga med kappan på.

Men löftet från Jesaja 58 lyste upp denna svåra prövotid:

— Ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige . . . då skall dina sår läkas med hast.

Gud hörde bön och såg till sin tjänarinnas lidande genom att uträcka sin helande hand både över henne och barnen.

Gården som hon fått i arv, var liten. Den bestod av fyra små rum och kök. Där bodde under den första tiden barnen och två vuxna. Allteftersom nya barn anlände, visade det sig att de måste få större utrymmen. Men hur skulle det gå till?

”På underbara vägar går vår Herre och vår Gud,” står det i en gammal sång. Det skulle visa sig även att Gud gick på underbara vägar, när det gällde nya utrymmen. Strax intill det nyinredda barnhemmet stod ett rätt nytt hus omfattande fyra rum, bl.a. en väldigt stor sal. Denna villa stod nu tom och var till salu. Den blev genast inköpt.

Nu skulle det bli invigning. Anna Nordkvist kände, att hon ville inbjuda alla, som visat intresse och kärlek för hemmets tillblivelse. Framförallt skulle invigningshögtiden bli en tacksägelsefest. Gud skulle få äran för allt. Nu hade de även en samlingssal, tack vare det nyinköpta huset.

Inbjudningen gick ut. Folk kom från när och fjärran. Det verkade som en saga för många. Ofattbart att en kvinna med två tomma händer kunnat åstadkomma något sådant.

Så var stunden inne. Barnen tågade in. Tant Anna bar den minsta och så följde de andra, som inte kunde gå utan måste bäras in till den väntande skaran. De församlade grät, då barnen kom in. Inget öga var torrt. Alla kände och förstod, att dessa barn behövde ett hem och vård.

Själv kände sig tant Anna som världens lyckligaste människa. Ja, hon undrade den dagen, hur den person skulle se ut som ägde större lycka och glädje än den hon upplevde. Hon kände Guds välbehag över sitt liv och en sångvers stod så levande för henne:

”Han ger härnere, vad jag behöver,
och himlaarvet blir ändå över,
tills ovan molnen jag snart får gå
och saligheten tillträda då.”

Ortstidningen hade ett referat från invigningshögtiden några dagar senare. Där stod bl.a.:

— Barnhemmet i staden invigdes senaste söndag med en fest på eftermiddagen i hemmets nyss inköpta gård, vars samlingsrum dagen och högtiden till ära blivit prytt med girlander och blommor och annat grönt.

Sedan en andlig sång sjungits, höll pastor Torsten Hellsten invigningstalet, som slutade med bön om Guds välsignelse över hemmet, dess personal och små skyddslingar. Härpå följde solosång jämte unison sång till gitarrackompanjemang av söndagsskolelever. Predikant H. Sjögren höll härefter ett tal i anslutning till l Kor. 8:28, 29.

Senare på aftonen fortsatte festen i Missionshuset med tal, sång och servering. Hemmets föreståndarinna Anna Nordkvist redogjorde för de omständigheter, som varit förknippade med hemmets inrättande.

Under förra delen av festen närvar även hemmets små, interner, vilka under de långa talen höll sig förvånansvärt lugna och stilla.

Så långt referatet.

Det kan nämnas att till rågkaffet serverades kornmjölsvåfflor, som såg ut som små igelkottar. Mjölet innehöll så mycket sådor och dessa stack ut överallt på bullarna. Invigningspubliken betalade gärna för kaffet och gav dessutom en riklig kollekt till hemmet.

En kort tid efter invigningen meddelade Socialministeriet, att ytterligare sex barn var att vänta till hemmet. Då de kom, var de ännu mer medtagna än de föregående. De liknade inte ens människor. Ben och senor var synliga och ögonen djupt insjunkna i huvudet. Blicken var slö. Men när de fick syn på något ätbart reagerade de i alla fall. Det fanns hopp även här.

Det skedde en märkbar förändring till det bättre efter en kort tid, men det tog dock flera år innan de repade sig fullständigt. Deras själsförmögenheter hade tagit skada under den långa tid av nöd, som de genomlevat. Därför var det inte så lätt för dem under de första åren i skolan. Men även denna sak avhjälptes med åren.

[Inf. 2006-09-27.]

Icke utan utväg

Julen nalkades. Fattigdomens spöke knackade på dörren till barnhemmet. Skulle det bli en högtid utan mat och värme? Skulle de två kor, som fanns i ladugården, bli utan hö? Ingenting fanns denna lördagsmorgon i skafferiet, källaren, penningbörsen, vedboden eller ladan. Allt var tomt.

Skulle otrosprofeterna få rätt?

Skulle de mänskliga känslorna få överhand?

Skulle barnens bröd utebli?

Men även denna mörka decembermorgon lyste ordet från Jesaja bok: ”Han skall mätta dig mitt i ödemarken . . .”

— Du ser vår belägenhet. Vi kan inte hjälpa oss själva, suckade tant Anna ur sitt hjärtas djup.

Därefter tog hon på sig ytterkläderna och gjorde sig i ordning för att gå till torget.

Utan pengar!

Hon begrep inte riktigt själv, varför hon skulle bege sig iväg. Det gällde en vandring i tro.

På barnhemsgården mötte hon en bonde från landet. Han kom med ett hästlass ved till hemmet. Tack och lov! Så var vedfrågan ur världen. Hon skyndade in och gjorde i ordning kaffe åt Guds skaffare. Han tackade och for sin väg.

Men tant Anna var ju på väg till torget. Hon tog kappan och kassen och gick på nytt ut i den kalla, disiga vintermorgonen. Fortfarande med tom börs.

Ännu en häst. Även den kom in på barnhemsgården. Kusken hälsade glatt och började bära in bröd, mjöl, potatis och till sist en summa penningar. Tron växte och glädjen strömmade in i både hjärtan och hem.

För tredje gången gjorde hon sig redo för vandringen till torget. Men hon hann inte längre än ut på gården, då den tredje hästen vek in till hemmet. Denna gång hade kusken en större penningsumma som en släkting i Amerika hade sänt för vidare befordran till barnhemmet. Han överlämnade 965 mark. Det var mycket pengar.

Äntligen kunde tant Anna gå på uppköp. Nu var inte börsen tom. Gud hade fyllt de stora behoven. Ett bibelord passade så innerligt väl in i sammanhanget:

— Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa.

Julen blev en enda stor och lång tacksägelsefest till alla goda gåvors givare.

Det var säkert efter en sådan trosstärkande tilldragelse som tant Anna tog penna och papper och skrev ett brev till en tidning. Såhär skrev hon:

— Herren uppehåller alla som äro på väg till att falla, och han upprättar alla nedböjda. Allas ögon väntar efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid. Ps. 145:14—15.

Fadershanden har varit utsträckt över hemmet också under detta år, som nu är tillända. Ära vare hans namn! Han vår trofaste Gud har bevarat barnen för sjukdomar och olyckor och fyllt de dagliga behoven, så vi kunnat. säga: Oss har intet fattats!

Visst såg det rätt mörkt ut vid sommarens slut, så att jag klagade inför Gud: Ämnar du, o, du de faderlösas Fader, göra barnen hemlösa eller prövar du oss så hårt? Men vårt nödrop hörde han som aldrig sviker och han förde oss ut ur trångmål och nöd. Vi fick erfara sanningen av Jesu ord: ”De så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?”

Vi fick mjöl för flere månader framåt samt potatis för vintern. Även ull och strumpor. Ja, i sanning Guds löften håller. Men vi får fortsätta att tro, ty vinterns stora skoräkning står ännu öppen på en summa om 3000 mark och många av barnen är i behov av nya skor.

Så långt brevet, som till avslutning innehöll en lovsång till Gud:

— Honom tillhör ära och pris och lov från nu och till evig tid!

Hon skrev även en annan artikel under denna tid. Efter att ha berättat om sin kallelse och om Guds ledning följde ett trosfriskt vittnesbörd!

— Vilken nåd! Evighetsvarelser, Guds ögonstenar; lagda i en svag, bristfällig människas famn. Men de faderlösas Fader hade själv lovat ansvara för det hela. Lyckligare lott finns ej på jorden! Då kassan varit tom och förråden uttömda, har Herren som svar på bön fyllt behoven. Herren har även bekant sig till sitt verk genom frälsning och helbrägdagörelse bland barnen. Gott är att pröva Herren och taga en dag, ett ögonblick i sänder samt lägga bördan på Honom som sagt: ”Silvret och guldet är mitt.”

Små andaktsstunder hörde till dagsprogrammet. När det dagliga brödet började tryta blev det extra bön som småningom förbyttes i tacksägelse när bönesvaret kom.

Dags för ”Gud som haver . . .”

Tur att den gamla orgeln var känslolös. Nästan alltid trampade någon liten barnafot på pedalen och det lilla pekfingret försökte hitta den rätta melodin till någon känd kör.

Dockor och bilar och bilar och dockor . . . Tänk, att tanter och farbröder runtom i Finland var så snälla, att de sände oss dessa.

En svår ekonomisk prövning

Ett ekonomiskt oväder var i annalkande. Genom tillbyggnader och reparationer på hemmet hade en del lån tagits. Nu gällde det ett lån på 10,000 mark. Tio år hade gått och skuldsedeln måste förnyas.

Borgenärerna, som hade fått en inblick i hemmets ”dag-för-dag-ekonomi”, vägrade resolut att på nytt teckna sina namn. De meddelade det till tant Anna i juni och i september skulle skuldsedeln förfalla.

Detta blev det dagliga böneämnet under sensommarens gång. Tant Anna samlade de små som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, och ropade till de faderlösas Fader om hjälp.

Hur är det med dina bekymmer? Undrade en dag en man, då han mötte henne.

Vad skulle hon svara? Klagan och jämmer hörde inte ihop med hennes gudstro och förtröstan. Bäst att vara sann och ärlig, tänkte hon och svarade med ett bibelord från Jesaja 50:10:

— Om han än vandrar i mörkret och icke ser någon ljusning, så förtröste han dock på Herrens namn och stödje sig vid sin Gud.

Det var ett löftesord hon fått av Herren just för denna väntetid. Men tvivlets rovfåglar kretsade ibland över hemmet under denna tid, färdiga att slå ner på det givna offret. Men genom bön och tacksägelse kunde de motas bort.

En dag, då tant Anna och barnen ivrigare än någonsin hade bett till Herren om att få behålla hemmet, frågade hon barnen?

— Tror ni att vi får behålla hemmet?

En sjuårig flicka svarade genast:

— Hur skulle vi inte tro det? Jesus har ju sagt, att allt vad vi ber om i hans namn, det skall vi få. Visst får vi lita på hans ord?

Tant Anna och hennes medhjälpare förstod, att det var Gud själv som talade tro och uppmuntran genom den lilla flickan.

I augusti kom borgenärerna på besök.

Rakt på sak ställde de frågan:

— Har du inte vidtagit några åtgärder ännu? Det är ju bara en månad, tills skuldsedeln förfaller.

Hon svarade:

— Jag har inte gjort någonting annat än bett till Gud för saken.

Så berättade hon för dem, vad sjuåringen sagt efter bönestunden. De sade ingenting då, men efteråt fick hon höra, vad de hade tänkt och sagt till varandra.

Efter en natt av bön, ängslan och förtvivlan tyckte hon, att Herren tydligt och klart sade till henne:

— Såsom Mose blev hjälpt vid Röda havet, då han ropade till mig, så skall även ni bli hjälpta.

Så gick det en vecka.

Den 23 augusti kom en av flickorna inrusande med budskapet:

— Tant har ett assurerat brev på posten med 5 100 mark i. I sin ena hand hade hon ett brev från Amerika.

Då tant Anna öppnade det fick hon läsa den glada nyheten, att 2000 mark var på väg. Vidare läste hon:

— Bed borgenärerna skriva under sina namn, ty vi står bakom, tills skulden är betald.

I sådana stunder är det svårt att avgöra, om man skall gråta eller le. Glädjen och tacksamheten tant Anna och barnen kände den stunden kan inte beskrivas.

Det assurerade brevet med 5 100 mark var från en helt okänd person i den åboländska skärgården.

Den kvällen hölls ett riktigt tacksägelsemöte i hemmet.

Tant Anna tackade sedan Gud ofta för dessa svåra månader. De gav så mycket samtidigt som de tog så mycket. Men Gud lärde ytterligare sin tjänarinna, att hjälpen kommer i den rätta stunden. Tack vare denna lärdom kunde hon sedan besparas mången onödig kamp mellan tro och tvivel. Hon hade lärt sig, att man kan lita på Gud i alla livets skiften.

Borgenärerna berättade sedan, vad de tänkte den dag de besökte henne:

— Vi tänkte, då du berättade vad flickan sagt, att nog är Anna en dåre, som rättar sig efter vad ett barn säger. Men vi har grundligt kommit på skam.

De gick sedan i borgen för den återstående delen av skulden.

Överläkaren på besök

En av de små flickorna fick feber en dag. Kanske det inte var så farligt? Barn kan ju ha hög temperatur utan att det därmed är någon allvarligare sjukdom.

Men tant Anna började förstå, att det denna gång var av allvarligare karaktär. Det var nog bäst att kalla på doktorn.

Hjärnhinneinflammation, lydde diagnosen.

En allvarlig sak för ett sex månaders gammalt barn. Det gick två dagar. Doktorn kom på nytt. Efter undersökningen förklarade doktorn, att det inte fanns något hopp. Den lilla flickan skulle dö. Hon låg med styv nacke och stirrande blick.

Vid samma tid hade ett annat barn insjuknat och doktorn kunde där konstatera lungtuberkulos. Han trodde därför den sex månaders gamla flickan led av tuberkulos hjärnhinneinflammation.

Tant Anna kom i nöd.

— Är det jag som varit oförsiktig och vållat lillans sjukdom och död?

När doktorn gått bad tant Anna att medhjälparna skulle komma in i sjukrummet. Hon öppnade Bibeln och läste:

— Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår bliva vi helade.

— Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar . . .

— Bedjen och eder skall varda givet . . .

— På sjuka skola de lägga händerna och de skola då bliva friska.

Sedan böjde de knä och framlade den lilla i bön inför den store överläkaren. De fick erfara vad sångaren säger:

— Är du tryckt och tyngd av bördor,
plågad av bekymmer mång?
Tag din tillflykt då till Jesus,
gå i bön ännu en gång!

När dig andra vänner svika,
gå till den som trofast är?
Trygg uti hans starka armar
skall du finna vila där.

Bedjarna kände Guds närvaro. De förstod att deras böner hade stigit upp från det enkla rummet till den Högstes boning. De kunde ingenting annat än tacka, att deras böner var hörda.

Men vad — ?

Var det sant?

Barnet vände på sig och tittade på var och en av bedjarna. Det var inte möjligt före bönestunden. Jesus hade varit där.

Efter ett par dagar kom doktorn på ett nytt besök.

Då hon såg barnet, sade hon med häpnad:

— Vad betyder detta? Sjukdomen är ju borta!

Tant Anna kände en viss bävan i sitt inre. Skulle hon — eller skulle hon inte. Vågade hon?

— Skall jag tala om för doktorn hur det gått till eller skall jag låta bli? Doktorn kommer ändå inte att förstå det.

Frimodigt berättade dock tant Anna händelseförloppet, om bönerna och det ögonblickliga ingripandet.

Doktorn lyssnade.

Barnet tillfrisknade. Inga sviter kunde sedan upptäckas som ändå var så vanliga den tiden, när det gällde denna allvarliga sjukdom.

Överläkaren hade varit på besök

En annan gång var det en pojke i skolåldern, som insjuknade i ledgångsreumatism. Han kunde inte röra sig utan måste lyftas. I flera månader låg han sjuk. Han trodde även att Gud kunde göra honom frisk.

En troende broder kom och bad för honom. Han handlade enligt anvisningen i Jak. 5:14—15:

— Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste och dessa må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Och trons bön skall hjälpa den sjuke.

Pojken blev helad ögonblickligen. Följande dag kunde han gå till skolan.

Tant Anna fick själv uppleva ett stort helbrägdagörelseunder i sitt eget liv. Hon insjuknade i gallsten. Samtidigt härjade en scharlakansfeberepidemi i staden och många av barnen på barnhemmet hade även insjuknat. Därför kunde hon inte på grund av smittorisken uppsöka sjukhus för vård.

Efter en tid blev hon undersökt av läkare och det visade sig, att hon hade stora stenar i gallblåsan och i gallgångarna. Läkaren förordade operation omedelbart. Tant Anna var verkligt sjuk. Hon kände sig trött, livslusten försvann. Vad skulle hon göra?

En Herrens tjänare kom och smorde henne med olja samt bad trons bön. Gud grep in och hon blev fullkomligt frisk. Sedan dess behövde hon inte känna av detta lidande. Det Gud gjorde höll i närmare 30 år eller till dess Herren kallade hem sin tjänarinna

”Löftena kunna ej svika
nej, de står evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.”

Sol över vardagen

Tant Anna hade humor och humorn är en gudagåva om den brukas på rätt sätt. När det drar ihop sig till storm på grund av missförstånd, glömska eller annat mänskligt, kan humorn göra underverk. I stället för en otrevlig urladdning utlöses allt tråkigt i ett befriande skratt. Humorn är välgörande, befriande och smittosam.

Ingen skall tro att livet på barnhemmet var klagan och jämmer. Tvärtom. Det var glädje och fröjd dagen i ända. Nöden och motgången bar ofta tant Anna ensam i sitt hjärta eller så delade hon det svåra med sina goda medhjälpare. Ibland talade hon även om svårigheterna för barnen för att de tillsammans skulle förvandla nöden till bön. På så sätt fostrades barnen till att känna ansvar för det egna hemmet. Men när alla hade bett och lämnat fram dagens böneämnen inför den himmelske Fadern, tog man fram sångboken och sjöng med liv och lust hemmets älsklingssång nummer 1:

Långt bortom rymden vida,
längre än solar gå,
högre än stjärnor tindra
den bedjandes suckar nå.

Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.

Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval får ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder,
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten,
som starkaste fästen byggt.

Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen gå,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar nå!

När sången var slut kunde man höra en liten näpen flickstämma ytterligare upprepa:

 . . .på bönenas himmabooooo  . . .

Alla upplevde tryggheten i att tillsammans vandra just på bönernas himlabro. Det märkliga inträffade även att det blev så ljust efter dessa enkla bönestunder. Nu lyste solen på nytt över hemmet. Den mörkaste natt hade ljusnat. Bönesvaret var på väg . .  .

En annan älsklingssång var:

Ett litet fattigt barn jag är
men glad jag är ändå.
Jag vet min gode Fader kär
har omsorg om de små.

Men det var alltid någon som tyckte bättre om ”Jag är barn till en kung”, och därför sjöngs det med barnslig hänförelse.

Jag äger en Fader så mäktig och rik
och ingen på jorden är här honom lik.

Fast konungars Konung och Herre han är
dock mig, lilla barn, han ju håller så kär.

Jag är barn till en Kung.
Jag är barn till en Kung.

Fast liten och ringa
är jag barn till en Kung.

Det var nästan roligare att sjunga om att vara barn till en kung än att alltid hålla på med att vara ett litet, fattigt barn. Men båda sångerna passade så rörande väl in i sammanhanget och månget öga fårades, då de såg och hörde barnens trosfriska och omedelbara sång.

När skafferiet stod tomt och nöden klappade på dörren, tyckte tant Anna, att det var bäst att sjunga litet ”tro” in i hjärtana, framförallt in i sitt eget. Då föreslog hon på morgonbönen sången ”Jag slipper sörja”. Innan de större barnen gick till skolan, hölls nämligen alltid en kort morgonbön i samband med morgonmålet. Innan någon bad till Gud om välsignelse för dagen, tonade följande sångstrof ut i den enkla matsalen:

Jag slipper sörja,
ty Gud är när.

Han sörjer själv för mitt vara
Och mig och bördan han ständigt bär
i dagar mulna och klara.

En morgondag har jag icke sett,
min gårdag redan är fjärran.

Vad jag behöver har han berett,
och se, i dag hjälper Herran.

Glädjestrålande skyndade barnen sedan till skolan. Barnen fick rätt tidigt börja hjälpa till med sysslorna i hemmet. Det var inte alltid så lätt för tant Anna och hennes enda medhjälpare att hinna med allt och alla. Då fick de större barnen rycka in i olika små uppgifter.

När de större flickorna kom hem från skolan under matrasten, fick de hjälpa till vid matbordet med att mata småsyskonen eller diska. De fick lära sig lydnad och arbete, ty tant Anna ansåg, att barnen måste lära sig något i hemmet.

Den dagen skulle komma, då de lämnade hemmet och då var det bra att kunna något och veta, hur ett hem skall skötas.

De större pojkarna fick draga hem vatten. Vintertid gick det bättre, på sommaren var det litet besvärligare. Barnhemmet saknade egen brunn och ibland, då brunnarna stod tomma, var det lång väg efter vatten. Det behövdes även mycket av den varan för ett hushåll på 30 personer. Under 40 års tid bar man in allt vatten. Slaskledning fanns inte heller. All ved skulle sågas, klyvas och bäras in. Nog fanns det alltid arbete för villiga händer och fötter.

Alla kände sig som en enda stor familj. De större tog hand om de mindre. Gällde det så nog tog man lillebror eller lillasyster i försvar. Det var ju ens egen bror eller syster det gällde!

Hur kärleken på hemmet blommade vackert kanske följande lilla händelse bevisar:

Mejeriräkningen skulle betalas. Den var rätt stor. Inga pengar fanns. En av de äldre pojkarna hade tjänst i grannstaden, men kom hem ibland för att hälsa på. Han fick del av det bekymmersamma läget, men sade ingenting. Han tänkte dess mer. Sina tankar omsatte han i praktisk gärning. Han gick omkring i grannstaden och samlade in pengar på en lista, som han vederbörligen hade stämplat hos polisen. Det var en glad — och kanske litet stolt — yngling som följande lördag kom hem och överlämnade pengarna. Den insamlade summan var så stor, att mejeriräkningen kunde betalas. Även den gången blev det tacksägelse till Gud och ett rejält tack till den duktiga insamlaren.

[Inf. 2006-10-03.]