Nykarleby ligger vid Lappo älvs utflöde i Bottniska viken, i en bygd där under historisk tid kriget ofta »röt från dal till dal». Namnen Oravais, Lappo och Juutas bära blodigt vittnesbörd om Finlands sista strider sida vid sida med Sverige. Endast 5 km. från staden ligger slagfältet vid Juutas med Georg Carl von Döbelns minnesstod på den plats, där han mönstrade sina trupper före slaget.

Nykarleby, grundlagd av Carl IX år 1617 [skall vara 1620], är i dag en liten idyllisk stad, som med sina 1100 invånare gör skäl för benämningen »Nordens Betlehem». Där blommar idyllen fjärran från dagens larm och kiv. Stadens största son, hela Nordens Zachris Topelius vittnade redan i sin dagbok för augusti 1840:

»NyCarleby är vackert. Det bär sitt namn till minne av en blodig Carl. Derföre sattes vid dess sida en strid elf, som skulle skölja det blodiga minnet bort, derföre bäddades staden i den friska grönskans armar, på det att ingen fläck skulle påminna om fläckarna på stiftarens namn. Också Kuddnäs är vackert. Naturen är lugn och vänlig där. Dess enda oro susar i asparnas toppar, dess melancholie är blott augustimånskenets genom de täta löven. Rosenhäcken är dess vällust, den brusande forsen dess glada musik.» Med många smeknamn beprisar han strändernas skönhet, men Smedsbacka, där numera Kristliga Folkhögskolan är belägen, ställer han dock högst. Den kallar han Himmelsbacken. Hade han så mycket vackert att säga om Smedsbacka redan 1840, vad skulle han inte kunnat säga nu, sedan så stora förändringar ägt rum.

Också en annan av Svensk-Finlands stora skalder, Mikael Lybeck, har sett dagens ljus i Nykarleby. I hans diktning intar staden, både i miljöskildringen och som inspirationskälla, en framträdande plats. Eftersom Nykarleby av i dag främst är ungdomens och skolornas stad, är det intressant att konstatera, att Lybeck i sin diktning har beröringspunkter med den blide barnaskalden Topelius. Högst når han i sin veka och innerliga barnlyrik. Och än vidare räknar staden en av landets främsta bildhuggare Victor Malmberg och trenne betydande författare Joel Rundt, R. R. Eklund och Gånge Rolf — W. K. E. Wichmann som sina söner. Hur skall icke också ungdomen trivas i den miljö, som fått skaldernas diktning att blomma så vackert och hur skall icke också deras sinne bli mottagligt för allt det vackra i livet.

Att Nykarleby trots sin litenhet kommit att intaga en så framträdande plats inom svensk kultur i Finland, är sålunda ingalunda en tillfällighet. Ända sedan sin tillblivelse har Nykarleby också varit en betydande skolstad. Här grundades Österbottens första läroverk 1641, vars hus ännu [inte] står kvar. Sedermera flyttades skolan till Wasa, där den nu arbetat i nära 300 år. — Men trots trivialläroverkets bortflyttning fortlevde skoltraditionen stark i den lilla staden, för att på 1870-talet slå ut i rik blomning. Finlands svenska folkskollärarseminarium grundlades här år 1873 och i dag är Nykarleby ett Sigtuna i miniatyr. Sedan 1920 arbetar här också Kristliga Folkhögskolan, sida vid sida med seminariet. Hand i hand odla de var sin teg på den svenska odlingens fält i Finland. Seminariet går in för att fostra dugliga lärarkrafter med positiv inställning till kristendomen för den svenska befolkningens breda lager i Finland, Kristliga Folkhögskolan åter avser att med sin fostran ge sina elever en kristen inställning till livets alla problem. När till dessa stora läroverk ännu lägges stadens 5-klassiga lärdomsskola och normalskolan för seminaristernas auskultering, står det klart att Nykarleby har sin stora betydelse för det Svenska Finland. Så har denna urgamla bygd, där gång på gång krigshärar med svärd i hand stridit om segern i för Finlands folk och dess framtid avgörande ödesstunder, förvandlats till ett andens vida vädjofält, där Nykarleby har blivit en stark stödjepunkt i kampen för kristen livsuppfattning och svensk folkbildning i Finland.

Den bygd, där Kristliga Folkhögskolan arbetar, är en gammal väckelsebygd. Pietismen har plöjt djupa spår både i det finska och svenska Österbotten. I förra seklet gick en stark våg av pietistisk väckelse över det svenska landet. Samtidigt hade den Grundtvigska folkhögskolan sitt genombrott i Finland. Trots dess positiva inställning till kristendomen och dess betonande av de eviga livsvärdena tillfredsställde den dock ej de vida kretsar, som gått in för avgjord kristendom och i dessa väcktes tanken på en folkhögskola på rent kristlig grund.

[Inf. 2007-08-21.]

»Med rika välsignelsers glänsande spår.»

KRISTLIGA FOLKHÖGSKOLAN I NYKARLEBY
1920—1950.

När tanken på en kristlig folkhögskola först framfördes på svenskt håll i vårt land, karaktäriserades skillnaden mellan de tidigare existerande folkhögskolorna och de kristliga på följande sätt: »Den vanliga folkhögskolan vill dana goda medborgare, medan den kristliga har till mål att dana goda kristna. Allt skall syfta på en allvarlig, djupgående väckelse. Bildning ensamt kan icke förnya vår ungdom. Finlands ungdom bör vinnas för Jesus. Därför skall den skola, dit vi sända våra barn, vara behärskad av Kristi Ande.» (A. Sandbacka i Jakobstad år 1915).

Därmed var dock icke sagt, att man ville stämpla den äldre folkhögskolan som »icke-kristen». Man gav det arbete, som de grundtvigska folkhögskolorna utfört på svenskt håll i vårt land allt erkännande. Många av den kristliga folkhögskolans pioniärer hade själva varit elever i någon av de grundtvigska skolorna. Men det var dock något man tyckte sig sakna i denna skolform. Det var den klara förkunnelsen om Jesus Kristus, syndares Frälsare. Kristendomsundervisningen skulle icke bara få vara ett ämne bland många andra på folkhögskolans program, därtill med ett rätt snävt tillmätt timantal. Utan kunskapen om frälsningsvägen och studiet av Guds heliga ord borde vara ett av huvudämnena, den centrala kunskap, kring vilken folkhögskolans alla övriga ämnen skulle gruppera sig.

I offentligheten framfördes tanken på denna skolform första gången i samband med ett s.k. »inremissionsmöte» i Jakobstad år 1913. Först ett par år senare började den taga fastare form. Också detta skedde i Jakobstad, där en folkhögskoledag hölls den 8 december 1915. Denna dag hölls ett diskussionsmöte, till vilket representanter för ett flertal kristliga ungdomsföreningar i Österbotten hade infunnit sig. Det var Svenska Österbottens Inremissionsförening, Kristl. Ungdomsföreningen i Vasa, Mustasari Kristliga Ungdomsförening, Kristl. Ungdoms- och Nykterhetsföreningen Hemfrid i Pedersöre, De Ungas Kristl. Förening i Gamlakarleby, Betlehemsstjärnan i Larsmo och Solf Kristl. Ungdomsförening, vilka sålunda kommo att stå fadder för Kristliga Folkhögskolan. Ordförande vid detta möte var prosten K. V. Petrell från Nykarleby. Den kristliga folkhögskolans arbetsprogram presenterades av kyrkoherde Anders Sandbacka från Larsmo, som särskilt betonade, att denna skola icke bör tjäna någon viss kristlig riktning, utan den bör stå utanför alla partibildningar. Pastor August Reinhold Hedberg från Korsholm åter framhöll, att det ej varit från prästerskapets sida, som denna tanke framförts, utan att den framgått ur de ungas egna led. — Vid detta möte tillsattes en kommitté med uppgift att vidtaga förberedande åtgärder för att åstadkomma en svenskspråkig kristlig folkhögskola i Österbotten. Till kommitténs första ordförande valdes A. R. Hedberg.

Under den närmaste tiden fördes saken i all stillhet vidare, tills den var mogen för att på nytt upptagas till offentlig debatt, vilket skedde vid det första kyrkliga landstinget för Svenska Österbotten i Jakobstad den 30—31 mars 1919. På detta märkliga möte, där bl.a. ursprungsorden för Svenska Österbottens Kristliga Ungdomsförbund, varuti fröet till det nuvarande Borgå stifts ungdomsförbund: Kyrkans Ungdom låg gömt, uttalades, och där tanken på ett särskilt svenskt stift med säte för stiftsstyrelsen i Vasa framfördes med stort eftertryck, intog frågan om den kristliga folkhögskolan en central plats. Landstinget beslöt, att denna skola skulle byggas så snart som möjligt och tillsatte en delegation för ändamålet.

Under år 1919 blev också frågan om den blivande skolans placering klar. Efter att ha fått anbud i saken från olika håll, bl.a. från Korsholm och från Pedersöre, där tomt erbjudits för skolan i Bennäs, stannade kommittén slutligen för Smedsbacka och Nybacka hemman i Nykarleby landskommun, vilka stodo till salu på förmånliga villkor. Köpebrevet undertecknades den 21 oktober 1919 och vid den folkhögskoledag, som firades i Jakobstad den 3 december meddelades den glädjande nyheten.

Nu följde en tid av intensiv verksamhet. Vid ett den 14 december hållet möte av folkhögskole-sällskapets medlemmar och garanter valdes i stället för den hittills fungerande kommittén en interimistisk styrelse, vars första ordförande blev kyrkoherde Sandbacka och viceordförande pastor Hedberg. Andra medlemmar av denna första styrelse, vilka ännu kvarstå i skolans direktion, voro kommunalnämndsordföranden Levi Jern, direktör Henrik Wiik och lantbrukaren Johan Boström samt som medlem i den första byggnadskommittén bl.a. fabrikör Hugo Sandbacka.

Nu kommo byggnadsarbetena i gång och under byggmästare Johannes Kurténs skickliga ledning gick arbetet på den av arkitekt von Schoultz ritade skolbyggnaden framåt med amerikansk fart, så att man ansåg sig våga räkna med att kunna sätta i gång med skolarbetet följande höst. Runebergsdagen den 5 februari 1920 beslöt därför styrelsen att förfråga sig hos pastor Johannes Nyström i Worcester, Mass., U.S.A., huruvida han vore villig att tillträda posten som föreståndare för den nya skolan. Styrelsens protokoll meddela intet om huru saken avlöpte, men i protokollet för den 2 november 1920 antecknar sekreteraren, Johannes Nyström, att styrelsens ordförande hälsade honom välkommen till hemlandet. Vid samma möte beslöt man att fira en invigningsfest 2 söndagen i Advent den 5 december. Programmet skulle omfatta högmässogudstjänst i kyrkan med predikan av fältprosten A. R. Hedberg och pastor Nyström. Själva invigningen skulle förrättas av kyrkoherde Sandbacka och på aftonen skulle som talare medverka prosten Julius Lindberg, pastor Valdemar Westberg, herr Levi Jern m.fl.