Krönika.

——

[Våren. Dyrtid. Nykterheten. Kaféerna.
Socialisternas världsförbättring. Giftasproblemet.]

Jag gläder mig i denna stund över sommaren med strålande sol från en blå himmel, över bofinkar, som sjunga i lummiga parker och esplanader, över kvittrande svalor och barbenta pojkar på väg till eller från ån, där strömmen är strid efter de ymniga regnen, och över barnen i vagnarna där ute. Genom fönstret strömmar häggdoft, som håller på att fördunsta. Men rönnen vitnar redan och syrenerna slå just ut. De ha försenats en vecka för kylans skull och för regnen.

Människor komma och gå och se nästan glada ut att den ändlöst långa vintern, som började den 26 oktober, tog slut just till midsommaren. Och nu visar termometern 20—24 grader i skuggan, så att marken riktigt rör sig av grödan, som spirar upp på åker och äng.

*                 *
*

Jag mötte häromdagen min vän Strömgren i esplanaden. Han har åldrats på de sista två åren och magrat. Den goda maten har blivit så dyr, att blott bonden har råd att vara mätt. Vad sägs om 8 mk pr kilo för nötkött och 3 mk för griskotlett, 8 mk pr kilo för en hederlig sik, 1:50 för braxen och 40—50 pi för strömming. Och dock har det funnits ymnigt därav liksom av lax, men vem vill betala 3—3:50 pr kilo? Man måste ju ha sitt kaffe också, fast priset är 6 mk pr kilo, och till söndagen en flaska dricka à 25 pi.

Vännen Strömgren hotar att flytta till landet och bli bonde, men tyvärr ha hemmansprisen stigit med 75—100 procent. Under 20,000 mk får man inte ett bättre hemman, och en ko kostar 400—500 mark. Jordbrukaren har nu tider, som han inte kunnat drömma om.

Här suckade Strömgren. Hans inkomster ha inte ökats alls. Och han log vemodigt åt socialisterna, som skälla på herrarna. De skulle försöka att vara herrar nu, då ett par bruna skor kosta 25 mk och en bättre kostym 200 mk, om man kan få någon, medan kunskap och bildning inte värderas alls. Utom möjligen i Kronoby, där de just haft en lysande uppvisning och där man höjt småskollärarinnornas löner med 75 mk i året.

Nej, det är mat och kläder, som stå högt i kurs. Och apoteksvaror. Ack, om man hade ett litet lager av dem! Ett ton aspirin eller Riga balsam skulle ge åt världen ett helt annat utseende . . .

*                 *
*

Riga balsam för mig osökt över till frågan om spritdryckerna, vilka äro föremål för en ivrig diskussion i dessa dagar.

Vad ha vi lärt oss under krigstiden av det nästan fullständiga förbud, vi haft?

Jag har känt en stilla glädje över all den välsignelse nykterheten fört med sig, och jag har nästan tänkt på att övergå till förbudslagsvän. Men jag är litet tveksam. Brottsligheten, som till en början tycktes avtaga, har åter vuxit, sedan kanaljerna vant sig vid de nya förhållandena, och det är ju en fullkomlig skandal med lönnbränningen. Snart stinker hela landet av drank, börjande från Oravais, Nurmo och Peräseinäjoki och så vidare till Salo, S:t Michel och Villmanstrand — ja, i själva Helsingfors brygger man kilju.

Nykterhetsvännerna äro med skäl bekymrade, och de ha anhållit hos vederbörande myndigheter om verksamma polisåtgärder mot lönnbrännare. Och de tycka, att svagdricka är alltför starkt. Måtte de ha framgång! Men det är visst så, att syndiga, själviska människor icke bli goda genom polisåtgärder utan genom uppfostran.

Men den behöver en lång tid, och vi torde inte få se vårt folk nyktert, om vi ock kanske få se landet torrlagt.

*                 *
*

Jag gläder mig emellertid mycket över att ölbutiken i vår goda stad är stängd, att Stadshotellet är nästan tomt.

All mänsklig glädje är emellertid blandad. Sedan man stängt krogarna, ha kaféer vuxit upp som svampar ur jorden. Förut måste man gå till gästgiveriet eller till en gumma på torget för att köpa kaffe, och nu ha vi sju, säger sju, kaféer. Och det ser ut, som om de skulle bära sis.

Jag vet inte, vad man gör där, ty jag dricker mitt kaffe hemma, men jag ser alla dessa stora lass med dricka från Jakobstad och jag ser den publik, som strömmar in och ut i kaféerna. Den utgöres till största delen av flickor och gossar. Kväll efter kväll samlas de unga på kaféerna. Jag unnar dem all oskyldig glädje men detta uteliv blir dyrt, och det blir en ovana, som man ej lätt kommer ifrån. Och då jag ser skriftskoleflickor inemot klockan 11 på kvällen smyga sig en i gången ut från kaféerna, blöder mitt hjärta, ty det vill synas, som om de själva visste, att de inte äro på rätta vägar. Och saken blir inte bättre, då man efter en stund ser ynglingar i 18—20 års åldern smyga sig ut på samma sätt. Att man skulle spela kort på något kafé och samlas inför lyckta dörrar om nätterna, är förtal, hoppas jag. Skall man då stänga kaféerna och förbjuda människorna att läska sig med svagdricka och kaffe?

Jag vågar inte yrka därpå, då erfarenheten tycks viss, att dygd och goda seder inte växa fram på det viset. Men kanske vore det skäl att låta gummor eller s. k. ”kaffemostrar” servera i st. f. de minderåriga och unga flickor, som nu med så mycken älskvärdhet betjäna publiken. Och så kunde far och mor där hemma tala vackert med sina små pullor och säga dem, att det inte riktigt passar sig för unga flickor att kokettera på kaféerna kväll efter kväll utan att de i stället skola lägga sig klockan 10 och läsa ”Gud som haver barnen kär”.

[Genmäle av Karl Granberg.]

*                 *
*

Det har alltid ansetts som en svår sak att förbättra världen, ty ingen har rätt kunnat den konsten. Men nu ser det ut, som om socialisterna skulle funnit på utvägar att göra alla människor lyckliga, i synnerhet om de finge bönderna och småbrukarna på sin sida. Det kan jag förstå, ty i dessa tider visar det sig, vilken dyrbar egendom jorden är. Så här skriva de snälla människorna: ”Socialdemokratin vill reglera den ekonomiska processen så, att den blir till den stora massans nytta i stället för att den nu bringar skada. Denna omgestaltning skulle ske därigenom, att alla dessa enskilda företag mot en viss gottgörelse förvandlas till gemensamhetsegendom, det vill säga till hela samhällets egendom för att sålunda genom arbetets samhälleliga organisation i stor stil i hög grad stegra dess avkastningsförmåga och därigenom tillgodogöra varje samhällsmedlem avkastningen.”

Fabrikerna och jorden skulle förvandlas till ”gemensamhetsegendom", avkastningsförmågan skulle stegras, ”nöd, sorg och elände, den svåra kampen för tillvaron skall försvinna, men också den rikes överflöd."

Så enkelt är det.

Giftasproblemet, som nu är så invecklat, då det är ont om mat och kläder och hyggliga karlar, ha socialisterna alldeles klart för sig. Man älskar bara, och ”äktenskapet blir av sig självt. Äktenskapet avskaffas ej utan det når sin fullkomligaste form, i det att det fria hängivandet mellan man och kvinna under ömsesidig kärlek utgör äktenskapets grundva”. — Så länge denna kärlek räcker, är man gift, sedan är man åter ogift, tills en ny kärlek vaknar.

Man förvånar sig, att ingen hittat på denna enkla metod förut. Visserligen undrar jag över, vad mammorna och papporna skulle säga, om deras flickor och gossar skulle gifta sig så där utan vidare några gånger i året.

Från allmänheten.

——

Till „Kurre”.

I Eder senaste krönika berörde Ni bl. a. kaférörelsen här i staden och använde samma måttstock för alla. Varför jag med en hövlig fråga ville veta Eder åsikt, huruvida Ni anser alla kaféer vara förtjänta av Eder kritik?

Vad min kaférörelse beträffar, anser jag den vara en hederlig näring, som jag genom ihållande arbete önskar att skall „bära sig”, ty jag vill icke få mitt uppehälle genom andras arbete. Ej heller har jag hemlighållit serveringen i mitt kafé, vilket Ni borde hava kunnat övertyga Eder om, i händelse Ni någon gång hade velat besöka min affär. Men då jag tyvärr betvivlar att Ni någonsin hedrar mig med Edert besök, „vilket bleve för dyrt”, vill jag härmed upplysa Eder om att mitt kafé alls ej har någon gemenskap med Jakobstads många svagdrickslass, utan består serveringen uteslutande av dessa oskyldiga drycker: kaffe, thé, chokolad, bärsaft och lemonad samt mina allmänt omtyckta bageritillverkningar.

Kaféet hålles öppet från kl. 8 f. m. till 8 e. m. Publiken består uteslutande av hedervärde människor vilka ej besöka caféet varken för „minderåriga flickors” eller „kaffemostrars” skull, utan för att de hos mig bliva betjänade på ett anständigt sätt med de bästa till buds stående varor.

Nykarleby den 6 juli 1916.

Karl Granberg.

Till ovanstående, vilket vi ej velat neka plats för, vilja vi endast tillägga, det krönikan ifråga icke var skriven av ondo utan hade det allmännas och de ungas väl för ögonen, som också av flere äldre personer erkänts.

Red.

Diverse.

Varning.

Skjutövningar verkställas av den å orten förlagda militären från och med i dag en tid framåt å Storkälla äng i riktning från landsvägen till järnvägen, vilket allmänheten till kännedom och varning meddelas.

Nykarleby den 7 juli 1916.
Poliskammaren.

Kungörelser.

Sandsläpningen

till prästgårdsbyggnaden i Nykarleby församling vidtager förstkommande måndag, fortsättes under veckan och bör ovillkorligen vara slutförd till lördagen den 15. Sanden, som belöper sig efter 12 lass per mantal, bör vara ren och fri från jord eller andra lättlösta ämnen.

Byggnadskommittén.

Tidtabell

för tågens gång å Nykarleby järnväg från och med den 1 maj 1916 tillsvidare.