FÖR ATT SE MIDNATTSSOLEN reste Kurre norrut 1917. Tecken som tyder på bistrare tider undgår honom inte, men ännu är en tid kvar innan butiksplundringar, husundersökningar, smörkravaller i Åbo och Mommila blodsdåden inträffar.


["På sommarresa mot norr.
]

Det var några dagar före midsommar. Jag hade vägt vårt lilla förråd av gryn och mjöl och kände mig ganska lycklig, ty jag hoppades komma i den kategorin, som skulle få 1680 gram i veckan, varför hungersnöden syntes mig fjärran. Häggarna blommade och spred en sövande doft över vår goda stad, så att Johan Marina Farina j:r torde känt fullheten av jordisk sällhet.

Och solen sken från arla morgon till sena kväll, så att hela himmelen glänste. Man glömde rent av att vintern varit lång.

Men jag ville se solen hela dygnet om. Jag beställde stadens bästa arab och skramlade av till Kovjoki för att med tåg resa till Rovaniemi, där man enligt uppgift gratis skulle få se solen på Ounasvaara kl. 12 på natten. Det är ganska behagligt att resa med häst till Kovjoki, varför jag inte det minsta saknade vår järnväg, dammet var ej värre än att man gott kunde se postförarens gula band kring mössan. Men vägen befinner sig icke i förstklassigt skick: Den är på endel ställen gropig och på andra ställen sandig, så att åkdonen går trögt. Kilometerstolparna äro omålade upptill och sakna siffror fortfarande. Så ha de varit i många år och så kommer de visst att förbliva. Varför skulle man ha det onödigtvis putsat och fint. Kilometerstolparna ger ju ingen avkastning.


Joel Ahlström vid sin ”isvoschik” med vilken posttrafiken till Kovjoki utfördes.
[Joel Ahlström vid ”stadens bästa arab” och sin ”isvoschik” med vilken posttrafiken till Kovjoki utfördes.
Johnny Ahlström tillhandahöll.]


Mera var det inte om vägen till Kovjoki, då jag inte vill skriva av skalden Rundts vackra verser.

Sedan gick det norrut med god fart, och trängseln i vagnarna minskade mer och mer. Jag längtade efter Kannus, där jag för trettio år tillbaka åt en utmärkt middag. Frukosten skulle nu smaka och ett glas svagdricka skulle hugsvala. Men det blev en missräkning. Brödransoneringen var redan genomförd – tre sura limpskivor gjorde mig inte glad, och det övriga var därefter. Det smakade inte fast det kostade.

Järnvägen går genom idel skog eller genom kärrmarker, så att ögat har ej mycket att glädja sig åt, förrän man kommer till de ryktbara Limingoängarna, där ordstävet besannar sig: de ha ej sin like i bredd eller längd. Tåget behövde omkring 25 minuter att gå tvärs över dem. Tillsvidare såg inte gräsväxten lovande ut, men det är länge till bärgningstiden. Då vore det roligt att se dessa slätter vimla av ängsfolk.

I Uleåborg steg jag av för att bese den stora staden med älven, forsen, broarna och Åströms läderfabriker och allt det övriga. De voro alla storartade och Uleåborg gör ett gott intryck, ordning, snygghet och rörelse.

Jag hade önskat vara tillstädes då laxpatan i forsen vittjades, ty laxfisket är för tillfället givande. Men det sker kl. 6 på morgonen, och jag försov mig. På torget såg jag sen sköna laxar men de kostade 7 mk per kilo. Priserna var höga på alla varor, bomullstyg kostade 6:50 metern, ett par kängor åt en skolflicka 4 mk, en kopp kaffe utan bröd 75 p:i, men middag med soppa, fisk och dessert 5 mk. Men allt var då visserligen prima sort. På stationsrestaurangen fanns ymnigt med god mat, där fick man även bröd och kaffe. Uleå lax, forsar och läder äro riksbekanta men icke mindre känd är frikostigheten och älskvärdheten däruppe. Jag fick njuta av dessa egenskaper, men det är en annan historia.

Följande dag bar det av norrut mot resans mål. Det blev liksom en friskare luft kring järnvägen, då man kom längre norrut. Älvarna voro större och vattenrikare, affärsverksamheten livligare, människorna friare och handlingskraftigare. Vid Kemi älvs utlopp syntes stora fabriksbyggnader och mycket virke. Färden upp till Rovaniemi längs älvens västra strand var högst intressant. Stor och glänsande glider älven fram mellan saftiga gröna stränder och genom en bygd som ger intryck av välmåga med sina stora målade gårdar och präktiga skolhus. Den nya demokratiska tiden fick man göra bekantskap med på Rovaniemi banan. Där åkte stockflötare och ryska soldater i andra klass. Jag frågade konduktören om de var fripassagerare. Men han svarade att alla hade löst biljett i andra klass. Då konduktören märkte att jag såg detta med förundran, sade han att dessa arbetare, vanliga propsjassare, just kommit med en flottning och begovo sig nu att mottaga en annan, att de hade 14 mk om dagen och att de unnade sig en bekvämare resa. – De kände sig verkligen som hemma i andra klass De öppnade sina väskor och åto ur sina smöraskar, de sträckte sina leriga stövlar på de schaggbeklädda bänkarna och de snöto sig i fingrarna. Men de uppförde sig ni övrigt väl.

Kl. 12 på natten kommo vi till Rovaniemi där vi togo in på hotell Schroderus och fingo rum med sängar till 6 mk. En enkel frukost följande morgon kostade 4 mk 50 p:i per person med ymnigt bröd, mjölk och ägg. Då vi begärde kaffe frågade uppasserskan om det skulle kokas av riktigt kaffe. Det kom och befanns vara av bästa sort och med prima grädde. Arbetskraft betalas också bra i dessa trakter. En jordbrukare från Kemi berättade att han får betala 100 mk i veckan åt en karl under bärgningstiden. Av den hungersnöd tidningarna talat om märkte jag ingenting, men tillståndet i bygderna bortom de stora stråkvägarna kan ju vara bedrövligt nog.

Följande dag lämnade jag Rovaniemi, badande i sommaren solljus. Kommersen var livlig i butiker och saluställen och befolkningen kände sig lycklig som om de befunnit sig i världen centrum. Det var bara jag som trott Rovaniemi vara bortom all ära och redlighet. Medan jag i Kemi väntade på tåget till Torneå hade jag god tid att se staden som ligger lugn på små kullar. Den är uppritad med linjal och har breda och långa gator med välbyggda hus, vilka dock stå och liksom ropa efter varandra. Ingen trafik på gatorna, men medan jag vilade i en park utanför Sparbanken, märkte jag att banken var välbesökt. Insättarna smögo sig in, då de tydligen fruktade att jag stått där med onda avsikter. – Förövrigt har jag aldrig sett en så ledsam stad som Kemi, och jag har dock en gång varit i Tavastehus, vilken anses vara Finlands ledsammaste stad.

På kvällen kl. 9 kom tåget till Torneå, där en ny värld öppnade sig. Den fordom obemärkta staden har under krigstiden blivit en av världshandelns portar, och de märkte man redan på stationen, där en internationell publik rörde sig och där trängseln i restaurangen var stor och där man hörde mest ryska, engelska och franska. Där runt omkring hade en liten stadsdel uppstått och där funnos de ryktbara ”avlusningsanstalterna” varom tidningarna talat. I dem undgår återvändande ryska krigsfångar en process, innan de klädas i nya kläder. Från stationen ser man också den linbana högt uppe i luften där posten forslas fram mellan tågen i Finland och Sverige. Stora lådor går oupphörligt fram och åter förda av en osynlig makt längs skenor och linor den par tre kilometer långa vägen till Haparanda. I samma sträckning kommer också den blivande stora järnvägsbron att gå, vars brokistor redan är färdiga. Från stationen till Torneå stad färdas man med en ångfärja som natt och dag förmedlar trafiken mot en avgift av 5 p:i per person. Men jämte den gå andra färjor som för det myckna godset över älven så att där är liv och rörelse. Ett par smärre ångbåtar voro ock i rörelse i hamnen.

En överbyggd pråm bogserad av en ångbåt förde österrikiska och ungerska krigsfångar över till Haparanda. Det var en bedrövlig syn att se dem gå ombord, gråklädda och försedda med numror. De voro bleka och magra, men icke sårade eller krymplingar utan sjuka som ledo av tuberkulos. Några buros på bårar, men de flesta gingo från vägen till pråmen, där de mottogos av Röda Kors-systrar från Sverige och av en svensk läkare. Två var övertäckta med en oljerock; de skulle sänkas i svensk jord i Haparanda.

Torneå har under krigstiden ändrat sig ofantligt. Nya byggnader har trots dyrtid uppstått och speditörer och affärsförmedlare har överallt sina kontor. Alla förtjänar mycket pengar. Och bankerna har en för orten enorm rörelse. Men det är dock knappt om rum i Torneå. Vi ringde upp stadshotellet men allt var upptaget. Sedan fingo vi ett gott rum på ett resandehem, tillhörigt herr Taso. Det kostade med två sängar 8 mk per natt. Till frukost fingo vi smörgåsmat med bröd, smör och ost samt mjölk samt gott kaffe till 3 mk 75p:i per person. Vi ville på hotellet äta middag, men de sade sig icke kunna servera, dock kunde man få en portion lax för 4 och 50 och en kopp buljong för 2 mk. De visade oss emellertid till järnvägsrestaurangen, där man för 4 mk fick en middag med soppa, kött och dessert.

En kilometerlång, sviktande träbrygga leder vandraren över en vik från Torneå till Haparanda. Vi kastade längtansfulla blickar mot den i grönska inbäddade svenska staden, men vakten var sträng, och Torneåbor försäkrade att det nästan är omöjligt att komma över utan pass till utrikesort. En uppvaktning hos kommendanten hjälpte. Då vi voro utan packning och sågo ofarliga ut, fingo vi en passersedel och så spatserade vi iväg till Sverige. Folket i den svenska gränsstaden skiljer sig inte mycket från folket i Torneå. En gumma som sopade torget, svarade då vi begärde anvisning på ett bättre kafé ”En ymmärrä ruotsia”. Hon var dock född i Haparanda. I butikerna talade man svenska och finska med samma ledighet. Priserna i Haparanda voro ännu högre än i Torneå ty kursen gjorde sitt. Ett par kängor kostade 57 mk, två portioner kaffe utan bröd 1 mk 75 p:i. Bröd fick man nämligen inte utan brödkort.

I Haparanda hamn låg en ofantlig mängd varor vilka väntade på transport till Finland. I synnerhet järn, stål och zink, samt slåttermaskiner.

Jag håller på att glömma bort midnattssolen, men det var så att jag inte alls fick se den. Det regnade om natten då vi var i Uleåborg. Det regnade jämväl om natten i Rovaniemi och i Torneå och det var så mulet att jag såg t.o.m. en lampa tänd i Torneå. Men om dagarna var det solsken och idealiskt resväder, utan damm. Men ingen midnattssol på Ounasvaara, intet skimmer därav på kyrktornen i Uleåborg eller Torneå. Det är tvärtom mycket ljusare om nätterna I Nykarleby än det var däruppe vid mitt besök. Men en annan gång skiner kanske solen däruppe vid ett besök uppe i norr.


Då jag kom hem hade livsmedelnämnden utfärdat åt mig ett plakat enligt vilket vi få blott 1.050 gram mjöl i veckan i stället för påräknade 1680 gram. Nämnden har trott, att vårt tjänarinna utför blott lättare ”andligt arbete”, men jag kan försäkra att hon lika litet som min fru sitter och läser Robinson Crusoe. Och sådana här krönikor skriver man i sitt anletes svett. Det är visst inte ”lättare andligt arbete” såsom t.ex. att sitta och mata abborrar. Vem som helst kan försöka, och jag tror, att de föredraga att hugga ved.

Världen är full av missräkningar.

 Kurre.    



Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, nr 26/1917.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Lästips: Jolos bok ”De tre från Haparanda”. Boken har även filmatiserats och gått både i svensk och finsk TV. Och i stadshotellet i Haparanda kan man uppleva hur personal ur fångutväxlingskommissionen ”går uppdaga”. Dessutom har de ett överdådigt frukostbord.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Fler artiklar om oron före Frihetskriget.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2017-03-27, rev. 2017-03-27.)