Krönika.

——
[Stadens finanser]

För någon vecka sedan gick jag mig ut en middagsstund. Det var fredag och solen lyste. Alla människor logo, och jag log tillbaka.

Men då jag gått en stand, förvånade det mig likväl; solen hade skinit förut utan att framkalla någon större glädje. Jag kände efter, om jag knäppt min överrock tokigt eller om kravatten var med aviga sidan utåt eller om  . . .

Vid Pensars skådefönster stannade jag, låtsade se på de nya kaffepannorna, men i hemlighet speglade jag mig, såsom kvinnorna göra, då de gå förbi butiksfönstren. Det var inte något fel på kläderna. Mössan var väl inte efter allra nyaste modet, överrocken hade kunnat vara elegantare, byxorna bättre pressade, men de borde duga i vardagslag.

Slutligen mötte jag min vän Strömgren. Han log också, alldeles mot sin vana, ty han är oftast sur. Jag tog honom i knapphålet och frågade stillsamt, om han visste, varför alla voro så glada i dag.

Då log han ännu mera och svarade med en motfråga: Har du inte läst dagens Ö. P.? Det hade jag visserligen gjort, men ganska flyktigt, då där ingen krönika fanns.

Jo, sade vännen Strömgren, där stå intressanta saker. Och då han märkte min nyfikenhet, tillade han: Vi äro rika allesamman.

Alla tillsammans?

Just det. Nykarleby stad äger 17,000,000 mark, säger 17 miljoner, t. o. m. något därutöver. Och skulderna äro blott 2 1/2 miljon; vår nettoförmögenhet utgör alltså 14,500,000 mark! Då staden i verkligheten har blott 800 invånare, så blir det på var och en 18,125 mark.

Då jag kom hem, läste jag tidningen ånyo och fann, att uppgifterna voro riktiga. Nu log också jag såsom andra, ty det är angenämt att veta, att man är rik, i synnerhet om man trott såsom jag, att vi varit på ruinens brant eller helt litet därunder.

Det kom också strax därefter liksom en annan ton över människorna i staden. Herrarna ha beställt nya vårkappor och hattar åt sina fruar, en radioagent hade redan följande dag order på 250 nya apparater, och skräddar Finnström torde ha beställningar för fyra månader framåt. Själv ringde jag upp till Elektro-Maskin i Jakobstad och hörde mig för, om man kunde få en Fordbil av äldre modell för 18,000 mark. Jag vill nämligen inte leva över mina tillgångar, men det vore girighet att inte unna sig litet nöje, då man har råd därtill.

* * *

Nykarleby stads rikedom är naturligtvis inte placerad på kapitalräkning i bankerna utan förnämligast i fastigheter.

Lägenheter, skogar och fiskevatten utgöra stadens största rikedom, nämligen 11 1/2 miljon mark. Vad vederbörande mena med »lägenheter« vet jag inte riktigt, men möjligen betyder ordet den odlade arealen, som är stor, ehuru den ger för tillfället en ringa avkastning liksom fiskevattnen. Skogen är klen men växtkraftig, och bergen vid Andra sjön höra till de solidaste i Österbotten och vore mycket dyrbara, om de innehölle guld eller järn, vilket är möjligt.

Byggnaderna och tomterna äro uppskattade till 639,000 mk, vilket kan förefalla som ett väl högt belopp, då man tänker på rådhuset, rektorslokalen, poliskammaren, förra stationshuset, frihemmet och Brostugan. Men staden har andel också i kyrkan. Osålda tomter ha upptagits till blott 197,780 mark, men representera säkert ett högre belopp. I Helsingfors betalar man för en tomt i de centralare delarna ända till 10—20 miljoner mark. Vid Broadway i Newyork är priset ännu högre.

Vid Esplanaden i Nykarleby kan man inte numera få en tomt under 100,000 mark, ty man måste även köpa trähuset därpå.

Det känns onekligen lättare att leva just nu. Den lätta stämningen har bemäktigat sig även kyrkofullmäktige, som betraktat det som en »hederssak« att snygga upp kyrkan. Med glatt mod anslås 80,000 mark för ändamålet, vilket betraktas som ett »obetydligt offer«, vana som kyrkofullmäktige äro med skogsaffärer och betydliga offer.

Detta betyder dock inte så mycket, då man äger omkring 15 miljoner mark.

* * *

Emellertid förstår jag mycket väl min vän Strömgrens förargelse i går.

Såsom medlem av drätselkammaren ville han för stadens räkning låna i Unionbanken 400,000 mark och fick back. Bankens föreståndare menade, att han inte var van att göra så stora affärer, med 500 eller 1,000 mark ville han gärna ge på 3 månader och med goda namn.

Då log Strömgren och gick till Nordiska Föreningsbanken, där det visade sig, att disponibla medel funnos. Men direktören ansåg, att det borde vara inteckning i någon fastighet. Och då det gäller ett så betydande belopp, måste han göra en hemställan hos huvudkontoret, varför det kan dröja något  . . .

Bankherrar äro alltid utsökt hövliga, då de avvisa en kund, som de inte bry sig om. Direktören visste kanske, att pengarna behövdes strax.

Och vännen Strömgren gick till Helsingfors Aktiebank. Jo, pengarna kunde fås mot lämplig säkerhet.

Naturligtvis säkerhet, svarade Strömgren: vi ha tänkt få låna beloppet på ångbåtsbryggan vid Andrasjön och på andra stadens broar och hamnar, vilka representera ett värde av 548,500 mark. I nödfall torde ett par kilometer av järnvägsbanken få följa med  . . .

Då log direktören vänligt och sade: Säkerheten är fullt tillräcklig, men den här banken är egentligen en handelsbank, som lånar pengar mot goda namn eller lätt realiserbara varulager, såsom virke, mjöl, kaffe, socker, tobak m. m. Ångbåtsbryggor, hamnar och broar anses inte kuranta  . . .

Strömgren rodnade och gick sin väg, undrande om direktören drivit med honom. Ångbåtsbryggan inte kurant! Virke, mjöl och socker och tobak, det skulle duga, men inte en järnvägsbank, som kostat stora summor, eller ett berg, som håller i evighet. Det var besynnerligt med vår rikedom: fastigheterna kunna inte säljas, jorden avkastar nästan ingenting, och fiskevattnen uppskattas inte, ehuru stadens alla bankdirektörer äro skickliga abbormetare.

Men stadens reella förmögenhet är dock 14 1/2 miljon! Det är gåtfullt.

* * *

För övrigt klagade Strömgren över sömnlöshet, valeriana hjälpte inte, inte heller veronal.

Jag försökte lugna honom med att även andra haft motgång i bankerna. Det var inte alls det, fräste han; det var det fördömda solskenet. Han ville hellre ha regn och blixt och åska, alla stadens fäder ville det — regn i februari, regn i mars, regn i juli; regn i år, i nästa år, alla år  . . .

Brunnarna bli annars alldeles torra, och ån torkar ut.

Miljonerna kunna inte hjälpa oss. Själva Rockefeller i Amerika är som bekant sömnlös.