Från det gamla Nykarleby

VII.
Inför kyrkorådet.

av
G. Hedström

Kyrkorådet är en myndighet som i våra dagar rätt litet låter tala om sig, ehuru dess befogenheter ingalunda äro ringa. Enligt § 387 i kyrkolagen har dess medlemmar bl. a. att utöva en kärleksfull uppsikt över församlingens medlemmar i allmänhet och i synnerhet över förhållandet mellan äkta makar, mellan föräldrar och tjänstefolk och mellan husbönder och tjänare.

I det gamla Nykarleby togs kyrkorådets disciplinära myndighet rätt ofta i anspråk, ehuru visserligen ej alltid med framgång, så ett beslutet efter försiggången undersökning, måste bliva att intet i saken kunde tillgöras. Ett mål kunde i sådant fall förvisas till häradsrätten eller rådsturätten. Förhållandet mellan äkta makar var ofta anledning till handläggning av kyrkorådet. Här ett exempel. 1798, den. 21 oktober sammanträdde efter slutad svensk högmessogudstjänst kyrkorådets medlemmar vilka samtliga voro närvarande jämte kyrkoherden Mathesius och pedagogen J. G. Topelius (vid protokollet).

Muraren Hinric Frost från Kyrkobyn tilläts inkomma och androg, att han i flere år och besynnerligen sedan sin hitkomst ifrån Savolax sistlidne sommar med en frätande oro fått erfara sin hustru Margarethas illvilja och ogenhet emot sig, i det hon icke allenast under hans bortavaro förstört hans bo, utan ock numera gått så långt i sin gensträvighet, att hon ej, varken på ett eller annat sätt, kunnat förmå henne att med honom bo tillsammans och leva uti inbördes äkta kärlek, och emedan hon således långt ifrån att lämna honom det förtroende och biträde i äktenskapet han såsom man trodde sig äga rätt att av henne fordra, tvärtom hade hon motvilligt övergivit och sig till andra hållit, så kunde han icke undgå att sådant hos kyrkorådet anmäla, med anhållen att kyrkorådet ville antingen tillhålla henne att sina skyldigheter såsom hustru iakttaga eller ock förhjälpa honom till den äktenskapsskillnad han nu tänkte ifrån henne söka.

Då Frosts hustru Margaretha nu skulle inkallas för att avgiva svaromål över dessa klagopunkter [?] kyrkorådet att hon icke inställt sig oaktat den kallelse hon erhållit genom kyrkovärden Jakob Bäck; varför och då kyrkorådet hade sig nogsamt bekant den svåra och förargliga oenighet, som emellan Frost och hans hustru ifrån längre tid tillbaka var allmänt kunnig, och som genom prästerskapets enskilda samtal och föreställningar till dem icke kunnat avhjälpas, utan det murmästar Frost i sitt andragande sådana omständigheter föreburit och vid handen givit, som till världslig domstols upptagande och avgörande höra, förklarade sig kyrkorådet icke kunna befatta sig med Frosts klagomål utan anvisades han att hos vällovliga häradsrätten i laga ordning söka den rättelse vartill han finner sig befogad.

Ett annat fall må antecknas enligt protokollet för den 21 oktober 1792: Efter det bondhustrun Anna Mattsdotter Raij från Karbyn för prosten Forshaell anmält att hennes man bonden Erik Larsson Raij tid efter annan överfallit henne med slagsmål och ovett, hade paret Raij, kallats att infinna sig inför kyrkorådet den 22 juli sagda år och då de detta underlåtit blevo de ånyo ålagda vid förelagt vite att inför kyrkorådet infinna sig den 22 okt. och åtlydde de kallelsen. Hustrun Anna beklagade sig över att mannen levde oregerligt i sitt hus och nästan ständigt överfaller henne dels med slagsmål, dels med hotelser och ovett. Erik Raij, härom tillspord, erkände väl att han någongång agat hustrun, men sade att sådant ej härrört av något annat än att hustrun först blivit ganska otidig på honom, samt sedan då han ämnat försvara sig, sprungit sin väg från gården och varit borta i flera dagar allt till Pedersöre, utan att förut vidtaga den minsta anstalt huru med hushållningen under tiden skulle förfaras.

Hustrun bestred detta och anhöll att hennes forna tjänstefolk, bonden Simon Simonson Varg och hans hustru Kajsa Göransdotter samt sjömannen Isak Sandström måtte som vittnen i saken höras. Simon Varg, som i två år tjänat hos Raij, sade sig som oftast hört makarna gräla sinsemellan, vartill dock mannen Erik för det mesta varit vållande. Slagsmål hade endast en gång därvid uppstått nämligen hösten 1788, då Erik slagit hustrun ett slag, emedan hon tagit tjänstefolkets försvar då Erik trätt på dem för lättja i arbetet. Vargs hustru Kajsa avgav enahanda vittnesmål som mannen utom att hon ej sett när han slagit sin hustru, som hon dock ofta sett gråta. Isak Sandström hade tyckt att Raij levde med sin hustru tämligen bra, oberäknat några små trätor dem emellan vartill Erik mest varit vållande. Men engång hade dock Erik efter någon ordväxling fattat hustrun i håret och slagit henne några slag med handen ”utan att därav någon åkomma blivit synlig eller annan olycka inträffat ehuru hustrun varit havande med barn de sista dagarna.” Mera visste vittnena ej berätta men Anna Raij påstod sig av det slag, mannen vid sistnämnda tillfälle givit, tagit sig så ille, att hon ännu hade ont under bröstet.

Erik Raij uppmanades nu att bedja sin hustru om förlåtelse och försona sig med henne. Då hon emellertid oaktat enträgna uppfordringar ej kunde därtill förmås, ansåg sig kyrkorådet ej vidare i saken kunna tillgöra utan hänsköt målet till häradsrätten i Nykarleby.

*           *
*

Numera har kyrkorådet i allmänhet ej att göra med dylika affärer. Hava sederna blivit mindre grova och samlivet därför något bättre än förr? Säkert åtminstone i någon mån. Och där oenighet förekommer anser man med rätta sådana misshälligheter höra till den ”inre politiken”, hemmets heligaste område, och undviker att föra dylikt fram till offentligheten.

*           *
*

Ett annat slags mål, som kyrkorådet tidtals fick handlägga, var åtal för överdådig ringning. Ringningen utfördes förr ej av särskilda ringare utan ombesörjdes i tur och ordning av husbönderna i socknen. Då kyrkfolket samlades på kyrkbacken inträngde ungdomen ofta i klockstapeln, bullrade där och förde ett överdådigt liv. Vid sådana tillfällen inträffade att ringarne rycktes med av stämningen och ringde i överdåd klockorna runt omkring. Ibland åter hände detsamma i följd av ringarnas ovane. Ringarna blevo då uppkallade inför kyrkorådet och undersökning anställdes.

Sannolikt ansågos dessa förseelser av de felande för mycket obetydliga, ty de brydde sig ofta ej ens om att hörsamma kyrkorådets kallelse, varför målets avgörande drog ut på tiden.

Ett ärende av detta slag förekom till behandling den 7 jul 1793, då anmält blivit att kyrkans stora klocka genom en åkommen spricka i ena kanten blivit så fördärvad, att dess nyttjande åtminstone tillsvidare ansågs vara vådligt. Skadan hade förmärkts straxt efter senaste midsommardagen och var kyrkorådet nu sammankallat för att undersöka om någon av dem, som ringt midsommardagen och dagen förut, kunnat vara vållande till olyckan. Undersökningen ledde till det resultat, att storklockan ännu midsommardagen vid gudstjänstens slut icke haft någon skada, medan det å andra siden av pedagogen Toppelius, rådman Forsberg och andra närboende intygades, att då klämtning på vanligt sätt den 25 juni skulle försiggå redan vid första slaget en obehaglig skorrning i ljudet förmärktes utan att dock någon upplysning kunde vinnas huru den spricka uppkommit, som orsakade biljudet. Det beslöts att kyrkostämma skulle hållas för överläggning om de åtgärder vartill saken kunde föranleda samt att storklockan emellertid icke finge begagnas vid ringning utan endast vid klämtning. Vid samma stämma beslöts även, att utom de, som utförde ringningen, ingen obehörig person finge ingå i klockstapeln vid förelagt vite av en riksdaler, varförutom ringarne voro ansvariga för allt oväsende, som därstädes kunde förefalla.

Den 21 juli 1793 är frågan om storklockan före på kyrkostämma. Någon förklaring på huru sprickan å densamma uppkommit kunde ej heller nu givas utan beslöts efter någon överläggning att storklockan skulle på kyrkans bekostnad sändas till Stockholm för att där omgjutas ”till sin förra storlek, ljud och inskriptioner,” som det heter i protokollet. Rådman Calamnius åtog sig bestyret med dess transport till och från Stockholm. Och som hans till sistnämnda ort avgående skepp ligger segelfärdigt i hamnen, heter det vidare, skall klockan nedtagas i afton efter kl. 9, varvid kyrkobyns byamän bör vara behjälpliga. När den omgjutna klockan sedermera skulle återbringas på sin plats i klockstapeln, blev den enligt sägner dit upphissad av en enda man, magister A. Freytag.

G. H.