Färgargrundet
Färgargrundet kallas en gräsbevuxen holme utanför norra parkstranden. Omkring år 1880 var holmen ej ännu synlig. Namnet Färgargrundet erhöll holmen på grund av sitt läge utanför det förr på stranden strax nedanför norra tullen belägna färgeriet. Skämtsamt kallas den jämsides därmed även Madagaskar. Också namnet Gräsgrundet förekommer stundom. Benämningen Färgargrundet, som hänvisar till stadshistorien, bör väl anses vara den bäst funna. Platsen strax norrom holmen begagnades fordom som notvarpsställe.

Sid. 64.


[Kommentar i Norra Posten 1883. I boken kommer här Tullstranden och Ragnörn. Holmen på 1960-talet. Holmen 1973. Gräsgrundet var redan på 1980-talet nästan igenvuxet med fastlandet. Holmen blev en del av Ljusparken. På 1970-talet användes namnet Madagaskar.]


Lybeckska stranden och Nålörn
Lybeckska stranden kallas östra stranden av viken norr om Ragnörn, mellan denna och Nålörn. Sitt namn har den fått efter handlanden Lybeck, som här hade två upplagsmagasin, av vilka det sista bortflyttades på 1920-talet. Här finns ännu lämningar av en kort stenbrygga. Från landsvägen ledde förr en körväg till stranden.

Sedan stadens hamn flyttats längre ut och Nålörn sammanvuxit med fastlandet, begynte platsen omsider tjäna ortsborna såsom en närmare belägen hamn för det privata behovet, i synnerhet som uppfarten genom Ragnörns fors på grund av dess uppgrundning blev allt besvärligare. Här hade man också en lämplig plats för vinteruppläggning av båtar och deras utrustning för sommaren.

En synnerligen livlig verksamhet rådde på Nålörn sommaren 1854 under Orientaliska kriget, då man här ombyggde, reparerade och utrustade båtar och mindre skutor för att med dem bryta den engelska flottans blockad och företa handelsresor till Sverige. Som last medfördes tjära, och i Sverige inköptes främst salt, socker, kaffe och andra kolonialvaror. Målet var Ratan eller Umeå. Denna smyghandel, i vilken både borgare och bönder deltog, fortgick somrarna 1854 och 1855. I de flesta fall lyckades de små farkosterna nattetid ta sig förbi den engelska bevakningsflottan. Stundom beslagtog dock engelsmännen både båt och last, men besättningen fick efter en kort fängelsevistelse på det främmande fartyget bege sig hem den långa omvägen över Haparanda och Torneå.

[Nålörn från motsatta stranden. Förstoring. Foto: Holger Haglund. Inf. 2007-11-10.]

Även efter det hamnen flyttats till Andra sjön, har Nålörn bibehållit sin betydelse för ortsborna såsom det närmast staden liggande stället vid älven, dit man obehindrat kan komma uppför älven med större båtar. Den ökade villabosättningen och den allt allmännare användningen av motorbåtar, med vilka man snabbt kan ta sig fram längs älven, har gjort, att trafiken på Nålörn under det senaste kvartseklet åter tilltagit. Som förtöjningsplats för båtar använde man förr den skyddade viken mellan Nålörn och den s.k. Lybeckska stranden, vilket ställe dock numera blivit för grunt. Från början av 1920-talet utlägges därför årligen på stadens bekostnad en landningsbrygga vid Nålörn för de många ortsbor, som ännu begagnar älven som färdväg. För båtarnas vinterförvar har två båthus blivit uppförda.

Den sista i Nykarleby byggda skutan, galeasen Thor om 29 reg. ton, byggdes på Nålörn år 1890. I början av 1920-talet uppfördes på norra udden en 2-ramig ångsåg, som dock nedbrann år 1926.

Sid. 67—69.

[I boken kommer här Gamla hamn och Beckbruket.
Panorama från Nålörn. Segeljollen Älvan av Nålörn, Nykarleby.]


Skatan
Skatan, dialektord av skate i betydelsen spets, ände eller det yttersta av något, från fornsvenskans skati, kallas nordligaste delen av halvön väster om älven mittemot Gamla hamn; den sträcker sig till nuvarande Lillodjupet. Namnet härleder sig från den tiden, då Bådan och Läppogubben ej ännu fanns till. Platsen utgjorde en i saltsjön utstickande udde, vars gräns i väster gick vid det numera i skogen liggande Skata-berget. [Skata-Hjalmars stuga.]

Sid. 75.

[Stig Haglund berättade att Frans Mäkinen bodde i stugan vid Skatan mellan Bådasvängen byggd på sextiotalet i samband med nyskiftet och älven till höger. Stugan stod länge omålad, träd växte upp och dolde den från vägen och småningom revs den. Karlssons i vänsterkant. Förstoring.
Oljemålning av Erik Reipsar 1973. Peter Reipsar tillhandahöll.
(Inf. 2022-09-11.)]

Lillodjupet
Lillodjupet är ett igengrundat sund mellan Skatan och Läppogubben. På 1700-talet begynte den utanför dåvarande älvmynningen uppkomna och hastigt tillväxande Leppisanden (nuv. Läppogubben) att dela älven i två grenar. Den östra av dessa blev älvens huvudfåra, och den västra fick som motsats därtill namnet Lillodjupet. Enligt en karta av år 1790 hade Läppogubben med Skatan redan då bildat ett över 1/2 km långt sund med utfart mot väster. Genom Leppisandens och Skatans upplandning blev sundet hastigt längre och smalare; det avstängdes slutligen i väster av den med fastlandet sammanväxande Bådan och fick efter en tvär krökning mot norr sin utfart i Bådaviken.

Vid sundets krök hade man den sista vattenförbindelsen med fjärden i väster, alltså tvärsöver det nuv. Bådalandet. Denna väg seglades en gång ännu i början av 1800-talet av tvenne lotsar (Rank), som någon dag före jul under SW-storm med åtföljande högvatten företog en färd till Kubban.

Sid. 75 f.

Läppogubben
Läppogubben. Under förra hälften av 1700-talet uppstod strax utanför älvmynningen en sandbank, den ovannämnda Leppisanden. På kartan av 1750 upptages den som en obetydlig holme, men den tillväxte hastigt, i synnerhet mot NW, där den började sticka ut en landtunga mot Djupsten. Inemot år 1850 hade holmarna blivit förenade genom ett långsmalt näs, ”Läppolöten”

Omkring år 1780 fanns på Läppogubben endast små buskar; det nuvarande skogsbeståndet utgöres av lövskog, mest al, samt granar. I början av 1890-talet började man upptaga odlingsmark på holmen; fast bosättning (Ceder) uppstod år 1940. [Höbärgning 1868. Målning av Uno Backlund.]

Under Krimkriget uppfördes sommaren 1854 på Läppogubbens norra strand ett batteri för att förhindra landstigning av engelsmännen. Batteriet uppkastades av det i staden förlagda ryska militärkommandot, och även stadens borgare torde ha deltagit i arbetet. (Till denna händelse hänför sig Mikael Lybecks novell ”Krig i fred” [skall vara Fred i krig]). Batteriet finns ännu kvar i oskadat skick. [Batterivallarna på Gråsön av Lars Pensar.]

Sid. 76.

Kanalen
Då den starka upplandningen mellan Läppogubben och Djupsten omsider omöjliggjort båtfart där, grävdes första hälften av 1850-talet den s.k. Kanalen som en genväg från älven till Alörsfjärden. Den var avsedd endast för mindre båtar och så smal, att den kunde passeras blott av en båt i sänder. Kanalen var ett privat företag av en del villabor, och betjänade särskilt de på Bådan bosatta samt majniemiborna.

Åtminstone till år 1875 var Kanalen fullt trafikabel under alla förhållanden. Av mina sagesmän har en farit därigenom år 1878 mitt under högsommaren. (J. Sundberg). En annan har seglat genom den år 1880 vid medelvattenstånd (Matts Nyberg) och en tredje med en 17 fots båt år 1892 vid högt vattenstånd. Frans Högbacka har seglat därigenom med en 24 fots skötbåt ännu år 1901, då hård vind drivit upp vattnet.

Den forna kanalen kan ännu skönjas som en grund, c. 1,5 meter bred sänka på det redan med tät lövskog bevuxna näset. Den fylles vanligen om hösten med vatten så mycket, att den om vintern kan tjäna som isväg.

Sid. 76 f.

[Kanalens början vid Mellansand, maj 2002. Susanne Liljeström springer i samband med inspelning för NY-TV.
Foto: Lars Pensar.]