Nykarleby älv har fått sitt namn efter bygden. Som färdväg var den fordom vattenrika älven tidigare av stor betydelse för staden. Vid tiden för stadens grundläggning och över ett århundrade framåt var den farbar för större fartyg till Nålörn, därifrån pråmar och t.o.m. mindre skutor kunde ta sig upp genom Ragnörns fors till den nära stadens centrum belägna Nybron. Men inte ens de forsar, som här mötte, var oframkomliga för mera grundgående farkoster. Vid ett ting i Nykarleby år 1674 tvistades i samband med ett kvarndammsmål om huruvida det ”rätta båtfaret” gick på östra eller västra sidan om ”holmen i ån”. Klagande i målet var greve Totts hauptman på Carleborg, Johan Forsman från Nordmaling i Sverige, som blev stamfader för de kända finländska släkterna Forsman och Yrjö-Koskinen. I en beskrivning över Nykarleby stad, författad år 1759 av en tullnär Myrman, säges om ”Jutforsen” (Juthbacka fors), ”Stadsören” (Nybro fors) och ”Ragnören” ”att de underlätta handelsvarornas utförsel med stora last- och förningsbåtar”.

Även för allmogen vid älvens övre lopp var det av intresse, att forsfarlederna öppenhölls, så att man genom dem hade färdväg ända ned till havet. Vid ett ting i Nykarleby år 1633 fordrade lappoborna, att ”Nykarlebybor och socknemän måtte åläggas att rödja farled i forsarna, så att man med båt kunde föra kronans utlagor till sjöss”. Kyrkoherden i Nykarleby, John Forshaell, som år 1784 i Åbo Tidningar publicerat en beskrivning över staden, framlägger i denna sina åsikter om bl.a., huru man borde förbättra ”kommunikationerna med de längre uppe i landet belägna socknar allt från de stora insjöar, som flyter ned förbi Tammerfors”. Detta skulle ske ”genom en forsrensning i Lappo älv och den därmed medelst Kuortane träsk gemenskap ägande Alavo å i Ilmola socken, samt en obetydlig kanals öppnande igenom den lilla lantrygg, som skiljer förstnämnda sjöar från de vatten, vilka genom Lappo älv ha sitt utlopp till Nykarleby stads hamn”. Härigenom skulle ”både landt- och stadsmannanäringarna vinna ny drift och tillväxt”.

För Nykarleby stad var frågan om älvens farbarhet främst av betydelse för tillförseln. Konsul C. A. F. Grundfeldt petitionerade såsom stadens lantdagsman åren 1863 och 1867 om upprensning av Lappo älv ända till dess källa, ”såsom varande ett livsvillkor för Nykarleby stads framtid”, vilket dock avslogs. I ett brev till en bekant skrev han från lantdagen bl.a.: ”Finge jag en gång se vår älv upprensad och tjärbåtarna liksom i forna tider åter nedkomma till Nykarleby, så doge jag nöjd”. En forsrensning i Lappo älv verkställdes senare.

I vår tid är älven farbar för t.ex. mindre bogserbåtar till Nålörn. Vid medelvattenstånd kan man med roddbåt ta sig genom Ragnörns fors.

Vattenmängden i älven är givetvis olika under olika år, beroende på årets nederbörd. Den vattenmassa, som avrinner per sekund, har vid mätningar beräknats vara från 15,6 m³ till 19 m³ vid medelvattenstånd. Skillnaden i vattenmängd är mycket stor under olika årstider. Enligt år 1919 verkställd syn uppges vattenmängden vid högflod vara 322 m³. Vid särskilt starka vårfloder har den dock varit ansenligt större, medan den under ovanligt torra somrar nedgått ända till 1,5 m³. Den starkaste vårfloden inträffar strax efter islossningen, och de torraste tiderna utgör sensommaren samt februari och mars månader.

Efter forsrensningarna högre uppe i älven avrinner vårfloden hastigare, och lågvattenperioden inträffar följaktligen tidigare än förut. De på statens försorg anlagda regleringsdammarna vid älvens utlopp ur Kuortane sjö (färdiga år 1940) avser en jämnare fördelning av vattenmängden.

Skillnaden i vattenståndet under vårfloden och den torraste tiden har enligt beräkningar vid Nykarleby kraftverk sedan år 1926 utgjort i medeltal 1,2 meter.

Nybro fors utplånades år 1926, då kraftverksdammen byggdes. Dessförinnan gjorde den breda forsen under högvattenstid ett nog så mäktigt intryck, men på sensommaren kunde man torrskodd ta sig över från den ena stranden till den andra. Den smala men ganska strida huvudfåran gick tätt intill östra stranden. Uppdämningen påverkar älvens vattennivå ända till området nedanför Brunnsholmarna, och man räknar, att denna strax ovanom dammen höjt sig med c. 1,7 meter och med c. 1 meter vid Storbron. På grund härav har hela den genom landhöjningen uppkomna strandremsan lagts under vatten. Därmed avser jag strandområdet nedanför stenkajerna på älvens östra strand. Ett liknande område befinner sig på den andra älvstranden mittemot ”Fåfängan”.

Genom den åren 1937-1938 företagna upprensningen i Ragnörns fors har vattennivån på sträckan Nybron-Ragnörn sänkts c. 0,2 meter. Om upprensningen skulle genomföras enligt det ursprungligen uppgjorda projektet, skulle vattennivån sänkas med närmare 1 meter. Redan nu är djupet mellan stranden och Färgargrundet (Madagaskar) ställvis så ringa, att man vid lägsta vattenstånd knappast kan färdas där med roddbåt. Den djupaste utfartsleden från Nybron utgör den smala passagen mellan Färgargrundet och östra älvstranden [?].

Älvens mynning låg ännu i mitten av 1700-talet c. 1 kilometer utanför nuvarande Gamla hamn eller c. 3,5 km från Nybron. Efter tillkomsten av ”Läppogubben” (och upplandningen mellan Läppolöten och Djupsten) varigenom den västra älvstranden har förlängts, har mynningen förflyttat sig över 1 km utåt. Älvmynningen anses i detta fall ligga vid den mot väster längst utskjutande udden av ”Socklotsanden” strax norrom Läppogubben, där strömmen kröker sig i en mera nordlig riktning. Emellertid kan den norr därom liggande trattformiga Djupstensfjärden betraktas som en bredare fortsättning av älvområdet. Älven har där skurit en huvudfåra i undervattensdeltat.

Vattenståndet i älven påverkas under sommaren ända till Ragnörns fors av havsvattenståndet. Vattennivån, beräknad efter såväl älvens som havets medelvattenstånd, var vid Storbron före uppdämningen c. 3,2 m, medan den nu når en höjd av c. 4,2 m över havsytan.

Om strömhastigheten i den ovannämnda trattformiga mynningen säger professor Rosberg i ”Österbottens finska deltan” år 1895, att den är mycket stor och ännu under sommaren märkbar mellan Alörn och Hästbådan. Vid vårflödet skulle den enligt hans uppgift vara så stark vid Djupsten, att man icke kan hålla fiskebragder där.

Under islossningsflödet gör sig strömmen särskilt gällande därigenom, att den på Alörns fjärd skär upp en fåra isfritt vatten, vilken ibland sträcker sig ut ända till Schomans [OBS! Inte Schaumans.] grund på Torsöfjärden, innan isen i den övriga skärgården gått. Medeltiden för isläggningen infaller i november och islossningen i slutet av april. Avvikelser härifrån kan dock självfallet inträffa. Islossningen bör enligt gamla märken börja ”9 veckor efter det första takdroppet efter kyndelsmässa”. Sedan vårisen försvunnit från vattnen innanför norra Djupsten, får man räkna med ytterligare 9 dygn, innan hela skärgården är isfri. Dessa data överensstämmer i huvudsak med Forshaells uppgifter av år 1784.

Älvens vatten ger sin bruna färg åt vattnet i hela skärgården ännu långt efter islossningen, och salthalten är mycket ringa. Vattnet klarnar och blir saltare först i mitten av juli, då lågvattenståndet i älven inträder.