|
Det var en livlig kafferepsauktion i fredags
på Karleborg.
Så mycket folk har jag inte sett i den salen. Men så gällde det
också så rara saker som äkta kaffe, fint svenskt vetemjöl
och karameller. Vetemjölet höll rakt på att locka jobbare, för
det stod i tidningen att det skulle säljas i partier om 25 kg. Kommatecknet
mellan siffrorna hade fallit bort eller var möjligen så slitet, att
det ej gjorde avtryck på pappret.
Karamellerna
såldes i påsar om 100 gr och steg till 160—200 mk per påse.
Vetemjölet i originalförpackningar om 2 1/2 kg betalades med 300—355
mk. per paket. Det största intresset väckte naturligtvis kaffet. Utom
i paket på 1/4 kg såldes en del i 100 gr påsar för att
ge också dem en chans, som inte ansåg sig orka dricka opp ett kvarts
kilo. Påsarna på 100 gr steg till 450—550 mk och kvartskilospaketen
till 1,100—1,300 mk. Så inte skulle det lönat sig för någon
haj att spekulera i återförsäljning.
Det
var inga konstpauser i den auktionen. Löwings tunga slog alla tidigare rekord,
och bäst han var på tvåhundrasextio, steg han utan andhämtning
till trehundratrettiofem.
Om ock alla inte fick nöjet
att föra hem med sig något av varorna, så gavs dock alla tillfälle
att dricka äkta kaffe för det oerhört billiga priset av endast
10 mk per kopp, tillpåköpet med svensk vetebulle. På detta sätt
kom också de äldre att få sin del av den svenska gåvan,
på samma gång barnen fick sin. Men det är märkvärdigt
vad kroppen vant sig av med det stimulerande koffeinet. Jag tycker att en del
blev riktigt pratsamma på sistone, så nog förstår jag att
snattran kunde gå på forntida kafferep med sina många koppar.
Och flera klagade dagen därpå över att de ej fått sömn
på kvällen. Vi måste nog ha varit betydligt kaffeförgiftade
förut med våra morgon-, förmiddags-, eftermiddags- och ofta även
aftonkoppar. Kanske den här nödtvungna avhållsamheten har varit
nog så bra för våra nerver och magar.
—
Med
detta nummer försvinner jag från skådebanan. Jag erinrar mig
livligt min allra första bekantskap med Ö. P:s tryckeri; jag var
liten pojke då. Det låg den tiden i den gård, som
handelslaget nu har, i rummen mot poliskammaren. Där fanns också
annat intressant, för i ett rum stod Konrad Öhman och högg för
hand Nesslers berömda filar. Därav blev det filspån, och av detta
kunde man åstadkomma ett litet fyrverkeri, ty lät man det falla över
en brinnande tändsticka, så uppstod ett regn av gnistrande små
stjärnor. En afton skulle tryckeriägarens pojke, min barndomskamrat
Paul, och jag hämta filspån. Då vi gick genom tryckerirummet
snavade Paul i mörkret över något som låg på golvet.
Vad är det här för skräp som faktorn lagt mitt på golvet,
sa Paul och sparkade för säkerhets skull bort så mycket av »skräpet«
som han i hastigheten hann. Då uppstod en förfärlig misstanke
i hans hjärna. Han sprang efter tändstickor. Jo mycket riktigt! Där
låg en stor del av typerna till morgondagens Ö. P., som skulle
tryckas senare på kvällen kringspridda över golvet. Det blev nog
att sätta ånyo en avsevärd del av tidningens inre sidor, men vi
vågade aldrig fråga närmare om den saken.
—
Ännu, på tal om skyltar. Vore det inte snart på tiden att vi skulle få någon ordning i det gatuskyltselände, som blomstar, t.ex. på Källbacken, som jag annars beundrar för dess många små idyller? Där förekommer en verklig provkarta på olika slags gatuskyltar vad beträffar språk och gatunamnens ordning. En del av hörngårdarna har rätt och slätt en skylt med gatans svenska namn. Det är rätt, och mera behövs egentligen ej, ty Nykarleby är en enspråkig stad. Men det var en tid, då vi hade namnen på tre språk, svenska, finska och ryska. Nu har flerstädes en eller två av dessa tre skyltar fallit bort. Och så kommer det sig t.ex. att någon gård ståtar med bara gatans finska namn, en annan med finska och ryska, och det är inte så länge sen en gård hade endast ryska på sin skylt! Kanske har den det ännu. Inte för att vi stadsbor bekymrar oss så mycket om gatunamnen, för dem känner ända bara en del till, men gatunamnskyltar hör nu en gång till saken, och f.ö. har vi namn av historiskt och kulturellt intresse. Vem är det som slutligen bör ordna saken? Just nu är det ju ont om både plåt och färg, men ha det här i minnet, så att en resande ej frågar, om han hamnat i Savolax eller i Sibirien. Jag ser att den gamla gråstenskällaren i åbranten nedanför kyrkan nu håller på att befrias från den beläggning av grus och stenar, som den haft sedan vinterkriget. Jag hörde den gamla källaren liksom dra ett djupt andetag då den slipper fri från tyngden. Snart spirar åter på dess tak några björktelningar, som gör idyllen fullkomlig. Hugg ej bort dem, om de inte blir så stora, att dess rötter befaras spränga taket.
Sedan återstår den f.d. apotekskällaren.[nu under den nyanlagda planen söder om Florastatyn], som med sin beläggning inte mera torde behöva skydda Statistiska byråns [förlagd i samskolbyggnaden] många liv. Kan man ej på annat sätt osynliggöra åbäket, så borde man jämna litet ut det och så gräsfrö över det hela, så bleve det en grönskande kulle
[Stycket infört 2015-10-25. Nya skyltar av Erik Birck.]
—
För
23 år sedan knöts bekantskapen i fastare form. Men nu säger jag
farväl jämte mina tvillingbröder E. H. och Jerk. Kanske kommer
jag vid enstaka tillfällen åter. Om jag lever efter två—tre år,
skall jag abonnera på två spalter i varje nummer under hela året
för ett annat slags prat. Jag hoppas Ö. P. då lever och har
hälsan.
|