Småprat.
Notisen i senaste nummer om att fjärdarna var isfria vållade några trevliga meningsutbyten dagen därpå. Flera personer hade sett bara fritt vatten, men ett par andra hade sett vitblänkande isfält. Vilket föranledde att två personer i all älskvärdhet blev beskyllda för lögn, två för obotlig blindhet och en för fylleri. Slutligen måste jag själv cykla ned till hamnen och se huru det förhöll sig. Det befanns att man ifrån villorna norrom ångbåtsbryggan, där bryggan stängde utsikten mot söder, såg endast isfria fjärdar, under det att man söderom bryggan såg att is ännu låg på de innersta fjärdarna mot Bonäs och Vexala. Men nu är allt klart.
—
Tillkännagivandet av den nya regeringens nationalitetsfredsprogram högtidlighölls natten mot söndagen i staden. På ett hus vid Gustaf Adolfsgatan finns ett par skyltar, upptagande namnen på tvenne försäkringsbolag. Det ena är Verdandi, det andra Svensk-Finland. Söndag f. m. befanns Svensk-Finland översmetad med tjära.
Under nationalitetskampens alla många år har staden varit en fredlig ort, där man inte tjärat svenskspråkiga texter, inte ryckt bort svenska dagens märken från mötande personer o.s.v. Vadan nu denna manhaftighet, just när det tusenåriga riket skall stunda? Har man ångrat sig att man ej tidigare visat sig mera agressiv och försöker nu gottgöra dylika underlåtenhetssynder? Tjärning av svenskspråkiga skyltar var ju en tid mycket modernt, och det är inte de svenskes fel, att man talat om »tjärkulturen». Det finns tydligen personer som önska att denna benämning inte må glömmas. Men varför nöja sig med att tjära över det förhatliga namnet Svensk-Finland? Verdandi är också ett farligt namn. Det är ju namnet på en ödesgudinna i den fornsvenska gudaläran, vilket ärade tjärkluddare naturligtvis ej vetat.
—
Men på tal om skyltar. Vore det inte snart på tiden att vi skulle få någon ordning i det gatskyltselände, som blomstrar t. ex. på Källbacken, som jag annars beundrar för dess många små idyller? Där förekommer en verklig provkarta på alla slags gatuskyltar vad beträffar språk och gatunamnens ordning. En del av hörngårdarna har rätt och slätt en skylt med gatans svenska namn. Det är rätt, och mera behövs egentligen ej, ty Nykarleby är en enspråkig stad. Men det var en tid, då vi hade namnen på tre språk, svenska, finska och ryska. Nu har flerstädes en eller två av de tre skyltarna fallit bort. Och så kommer det sig t. ex. att någon gård ståtar bara med gatans finska namn, en annan med finska och ryska, och det var ej så länge sedan en gård hade endast ryska på sin skylt! Kanske har den det ännu. Inte för att vi stadsbor bekymrar oss så mycket om gatunamnen, för dem känner ändå bara en del till, men gatunamnsskyltar hör nu en gång till saken, och f. ö. har vi namn av historiskt och kulturellt intresse. Vem är det slutligen som bör ordna saken? Är det de enskilda gårdsägarna eller är det staden? Just nu är det ju ont om både plåt och färg, men ha det här i minnet, så att en resande ej frågar, om han hamnat i Savolax eller i Sibirien.
—
Jag ser att den gamla gråstenskällaren i åbranten nedanför kyrkan nu håller på att befrias från den beläggning av stenar och grus, som den haft sedan vinterkriget. Jag hörde den gamla källaren liksom dra ett djupt andetag, då den slipper fri från tyngden. Snart spirar åter på dess tak några björktelningar, som gör idyllen fullständig. Hugg ej bort dom, om de inte blir så stora, att deras rötter befaras spränga taket.
Sedan återstår den f. d. apotekskällaren, som med sin beläggning inte mera torde behöva skydda statistiska byråns många liv. Kan man ej på annat sätt osynliggöra åbäket, så borde man jämna litet ut det och så gräsfrö över det hela, så bleve det åtminstone en grönskande kulle.
|