När »Andrasjön« blev till

av

Torkel Hellström

Redan ett par år förrän Gustaf II Adolf år 1617 [skall vara 1620] grundlade Nykarleby stad, lät han utgå en uppmaning till allmogen i den 1607 bildade socknen Nie Carleby, att så talrikt som möjligt bosätta sig nära Åminnet av Lappo älv, där han hade för avsikt att grunda en stad. Konungen, som särskilt nitälskade för handelns främjande, hade upprepade gånger inför rådet och ständerna, fällt yttrandet att »ett rikes välfärd vilar dock ytterst på dess handel och seglation«.

Det var sålunda med avseende fästat via att seglationsförhållandena voro gynnsamma, som staden förlades till sin nuvarande plats. Isförhållandena torde i stort sett hava varit desamma som i vår tid »Isen lägger sig allhelgona tiden och skjuter i april månads slut. Den ligger dock sedan oftast över fjorton dagar i skärgården, så att fartygen sällan våga sig ut till segels förrän i slutet av maj eller början av juni månaden.« [Forshaell 1784.]

De invid Nybron befintliga kajerna vittna om att en betydande uppgrundning ägt rum. Förr gingo lastbåtarna och till och med skutorna ända hit upp, och stadens första hamn var belägen strax nedanom norra tullporten, (ung. framför Alfr. Sunds gård [Museet]). Stranden kallas sedan gammalt »tullstranden«. Man var länge betänkt på att genom upprensning av forsen vid Ragnörn fördjupa farleden, men planen på densamma fick förfalla. (Som bekant har efter överenskommelse med strandrättsinnehavarna forsrensningsarbeten 1937 igångsatts vid Ragnörn.) Och i stället flyttades hamnen till Åminne där staden på 1700 talet anlade ett vida känt beckbruk och ett skeppsvarv. Den fortskridande uppgrundningen (den sekulära i Bottniska viken = 1,12 m,) föranledde efter stora ofreden skeppsvarvets och »uthamnens« flyttning till Alliance holmen (Djupsten) Här kunde de mindre fartygen, vilka ej lågo djupare än 12 fot, ännu i början av 1800 talet fullasta, medan de större voro hänvisade till redden vid Alörn.

Officiellt kvarstod Djupsten som Nykarleby uthamn ända till slutet på 1850 talet. I Magistratens dombok heter det: »Såvida trävirket å landningsmöljan å invid Djupsten i stadens inre hamn belägna holme helt och hållet förfallit och då något behof av möljan icke ansågs förefinnas, beslöt Magistraten att virket skulle å offentlig auktion försäljas.« Det inropades av handlanden Albert Dyhr för 3 rubel 25 kopek.

Redan omkring 1840 hade sjöfarten och med den skeppsbyggeriet sökt sig ut till Alön, där ett varv anlagts av rådman J. A. Lybeck.

Orientaliska krigets operationer vid kusterna av Finska — och Bottniska viken lämnade Nykarleby tämligen oberört; de enda minnesmärkena från den tiden äro bastionerna på Leppogubben och mitt emot på östra älvstranden.

Vid Nykarleby varvsbolags tillkomst 1856 byggdes på Alörn en brygga för den vid denna tid allt mera tilltagande ångbåtstrafiken. Det första av ovannämnda varvsbolags fartyg var »Alku« som gick av stapeln 1857, ett år före den katastrofala branden 1858, som lade så gott som hela staden i ruiner. Man var efter branden starkt betänkt på att flytta staden till Karvat by i Oravais med dess djupa hamn, som sedan urminnes tider var känd under namnet Vörå hamn. Den skall enligt en av våra medeltidsurkunder hava besökts av bland andra unionskungen Albrekt af Mecklenburg. Troligen skulle en flyttning hava varit till fördel för stadens framtida utveckling, men rådhusstämman som hade att avgöra saken, fattade beslutet att, emedan kyrkan och rådhuset kvarstodo, återuppbygga staden på dess gamla plats, varvid man uppdrog åt den rikssvenske arkitekten Edelfelt, Albert Edelfelts far att uppgöra ritningen till den nuvarande stadsplanen. Den är med sina breda gator och trädplanterade brandgator, uppgjord speciellt för att utesluta faran för eldsvåda.

Frågan om landningsplats å fasta landet för den tilltagande ångbåtstrafiken blev emellertid allt mera aktuell. Det stora avståndet mellan stadens yttre hamn vid Alörn och Åminne, där de flesta större trafikanterna hade sina lastageplatser och magasiner, föranledde omlastningar och lossningar, vilka i synnerhet för skrymmande varor drogo betydande kostnader. En kartteckning av E. Davidsson uppgjord 1/9 1862 ger en bild av Åminne lastageplats

Plankarta över Åminne lastageplats. Avfattad och ritad av E. Davidsson l/9 1862. [Plankartan bearbetad.]

Förteckning över magasinerna å lastageplatsen: Stadens packhus (1—4), C. Grundfeldt (5—10), C. J. Berger (11—17). J. A. Lybeck (18), Alb. Dyhr (19—23. A. G. Olson (24). E. A. Waselius (25). E. A. Rechardt (26—28). K. V. Sundström (29).

Det Sundströmska magasinet (29) var beläget mest i söder å stenmöljan från vilken via en körväg från allmänna bryggan ledde uppför åbranten och vidare mellan magasinerna 3 och 4 till landsvägen. Efter Andrasjöns tillkomst försåldes och borttransporterades det ena magasinet efter det andra så att vid tiden för sekelskiftet endast nummer 6 kvarstod. Detsamma såldes 1910 till Ab Wilh. Schauman som använde det som barack för sina skogsarbetare.

Mittemot lastageplatsen, på andra sidan älven kvarstodo vid tiden för plankartans tillkomst än nu resterna av det gamla beckbruket och 7 magasiner.

Isynnerhet för trävaruhandeln kändes det betungande att först forsla virket den långa vägen till Åminne, därifrån det med slupriggade lastbåtar fördes till Alörn för att på nytt omlastas. Denna tidsödande och dyrbara omlastning föranledde en av de större avlastarna, ägaren av Keppo såg i Jeppo, patron O. von Essen att flytta lastageplatsen för sina varor till Munkgrundet vid Bonäsfjärden. Han hade tidigare i bolag med kapten Frans Hedström och den mångsidigt företagsamme affärsmannen och skeppsredaren Gustaf Mauritz Hedström här låtit bygga briggen »Toimi«, det första fartyg som löpte av stapeln i Nykarleby efter branden. År 1863 upplodades under överinseende av lotsfördelningschefen överstelöjtnant Lagerstedt, av lotslärlingarna Simon Ems och Gustaf Dahllund samt bonden Erik Bonäs en ny farled, som skulle leda från Thorsö udde till Munkgrundet. I sin inlaga till direktörn för Lots och Båkinrättningen konteramiral Nordmann framhåller lotsfördelningschefen att en boningsstuga borde uppföras å Kubban invid Romarskär, och 2 äldre lotsar och en lotslärling antagas med stationering där, »ty lotsarna å Hällgrunds båk åtaga sig inte lotsningen å denna farled, ej heller kunna de se därifrån, när lots genom signal fordras från fartyg, som ligga å Munkgrundsudden eller å andra ankarplatser då man däremot från Kubban kan göra det.« Från Hällgrunds båk skulle de där boende lotsarna, (tvänne äldre lotsar och en lärling), föra båtarna både till den gamla ankarplatsen vid Djupsten och till den nya farledens början där de nya lotsarna skulle emottaga dem för lotsning till Bonäs fjärden.

I inlagan till lotsverket beskrives den nya farleden på följande sätt:

Den begynner mitt emellan förut kända grunden Sjumansgrundet (Schjomansgrundet) — vars vestliga sida är mycket oren — och Lillgrundet — det förra i O från Aspskär och det senare i N från Enskär eller Alörns NV udde till sundet emellan Brudholmarna och Enbjörken. [Karta över skärgården.]

Hällbåken tages i N till O på kompassen och Enskärs eller Alörns norra udde i OSO 3/4º, sedermera styres S 3/4 V tills den nordligaste av Brudholmarna kallad Limpan, som kan passeras c:a 10 famnar nära, kommer tvärs på 50 famnars avstånd och så vidare, med samma kurs, till Enbjörken som jämväl kan passeras helt nära (denna genomseglade fjärd är c:a 3/4 italienska mil bred emellan remmarena och 1 1/2 mil lång av 4 à 5 famnars djup utom vid närmandet av land på båda sidor) — dock bör vid kryssning iakttagas att på vestra sidan av Alörn är mera långgrundt och bör icke närmas på mindre än 1 1/2 kabellängd, ty på 3/4 kabellängd från Enskär finnes ett grund eller rättare »utsticker ett ref,« som har en sten, vilken synes vid lågt vatten — förövrigt är runtom den 9 fots vatten och vid en halv (1/2) kabellängd vesterut är redan 20 fot. Tio famnar från Limpan är redan 4 famnars djup; på vestra sidan av denna fjärd finnes 2:ne grund, av vilka det sydligaste är övervattens stengrund, på vars norra och södra sidor på 50 famnars avstånd redan finnes 4 famnars djup, i viken vid Kubban finnes 3 famnars djup med sandbotten. I sundet mellan Enbjörken och den av Brudholmarna som kallas »Lukas« är även 4 famnars djup, men i mitten av sundet är ett litet 10 fots grund som kan omseglas. Larsholmssidan är mera oren men den är ock utom farleden. Sedan man passerat mitten av sundet mellan Enbjörken och Brudholmarna, där djupleken är 4 1/2 famnar, förändras kursen till S 1/4 O på kompassen eller rakt på Kråkskär, tills man lämnat åt babord det förutnämnda lilla grundet, som kan omkringseglas och ligger SO vart från Enbjörken, samt de båda grunden som ligga söderom samma holme och lämnas om styrbord — det första c:a 75 famnar därifrån med sand- och stenbotten och 8 fots djup, samt det andra omkring 600 famnar med 2 fots djup, och stenbotten — då förändras åter kursen till S t V, tills man passerat styrbords O pricken som står för ett stengrund, på mitten av Kråkskärsfjärden c:a 1/2 minut från Kråkskär och 1 från Vexala östra udde, med 7 fots vatten. Såväl vid Kråkskärs västra som vid Långörns SV strand, i Kråkskärs sund kunna fartyg lägga nästan i land, djupleken är 18 fot vid stranden. I Sandösundet närmare Sandön 5 till 6 famnars djup och denna strand är även ren; Loppans bank är jämt uppgående, lägsta vattenståndet är 6 fot. Ifrån Kråkskärsfjärdsremmaren tages kurs på mitten av Sandöns norra sida på kompassen S t 1/2 O, tills man passerat Sandösundsremmaren N:o l, då kursen åter förändras till OSO 1/2 O, med denna kurs passeras Sandösundsremmaren N:o 2 (båda lämnas åt babord ävensom Sandöbankremmaren N:o 6, som lämnas åt styrbord), då kan man ankra på redden med 18 till 19 fots djup. Mindre fartyg kunna förändra kursen från sistnämnda remmare på Munkgrundet — dock med iakttagande av däremellan befintliga, den första väst- och den andre ostremmare, och gå till ankars på NV sidan c:a 25 famnar från land på 14 fots djup (vid Sandö östra sida ett stycke från land är ett 8 fots grund och själva banken som är c:a 250 famnar i diameter har 10, 11 och 12 fot omkring det grundaste.)

Fartyg, som stävar till Kråkskärs sund, finna en ypperlig ankarplats på 23 fots djup mitt i sundet emellan Kråkskär och Långörn med iakttagande av de 2:ne sydprickar som finnas vid den förstnämnda holmens NO:stra sida. Smärre fartyg, ända till 13 fots djupgående, kunna inlöpa på redden mellan fasta landet och Långörns östra sida — observerande dock 3:ne N och 1 S-remmare, av vilka de två senare stå på 14 fots djup, dock bör icke stranden åt Nykarleby närmas för mycket, utan sedan den 3:dje Nordpricken passerats, förändras kursen på Markusholmens östra strand och gå till ankars mitt emellan dem, där 11 fots djup finnes. Anmärkningsvärt är att längs hela farleden finnes sandbotten överallt, ypperligt att landa var man behagar.«

Denna kronolotsfarled från Thorsö redd till västra sidan av stadens fasta land öppnades 1864.

Genom beslut av den 29 februari 1864 upplät staden södra hälften av holmen Kubban åt lotsverket där en lotsstuga byggdes, (de första lotsarna voro Simon Söderlund och Nils Ranck).

Redan 1862 (3 nov.) hade handlandena G. M. Hedström och Elias Roos beviljats rättighet att anlägga en 12 alnar bred väg genom stadens utmark från den s. k. Remahls backen till saltsjön vid Bonäsfjärden, — dock utan förbindelse för dem att framdeles underhålla vägen i vidsträcktare mån, än de funno sin egen fördel påkalla.

År 1864 (31 okt.) anmälde G. M. Hedström för magistraten att stadens handlande beslutat att på hamnkassans bekostnad invid Bonäsviken eller den s. k. Andrasjön anlägga en landningsbrygga — samt att den nya vägen skulle på samma kassas bekostnad försattas i farbart skick. Tydligen motsåg man genom ångbåtsbryggans inrättande en starkt ökad trafik, varför den av Hedström och Roos anlagda vägen behövde förbättras. Ångbåtsbryggan anlades på vintern, den var 225 alnar lång av sten med en förlängning av trä.

Bryggan som byggdes på entreprenad kom att kosta 1,260 mk. Hedström, som var den egentliga initiativtagaren till hamnens flyttande, utsågs jämte handlanden Alfred Häggblom, till ombud vid hamnbygget.

Upplagsmagasiner byggdes och stadsborna anhöllo om rätt, att »samtidigt som stadens nuvarande lastnings- och lossningsplats vid Åminne bibehålles, staden förunnades rättigheten att vid den s. k. Vestra sjön, få avlasta vanliga exportartiklar, samt att derstädes få lossa med ång- och segelfartyg från ryska och finska hamnar inkommande gods, ävensom från utländska hamnar inkommande tullbehandling i packhus icke underkastade varor«. Stadens packhus vid Åminne lastageplats flyttades sedermera till Andrasjön.

Stadens packhus som flyttades från Åminne lastageplats till Andrasjön. [Beskuren.]

I avfordrat utlåtande angående den nya farledens behövlighet uttala sig ett antal handlande, skeppsredare och skeppare från staden att, ehuru nyttan av densamma till en början kan synas ringa, skall dess bekvämlighet framkalla en trafik, från vilken staden för närvarande är utesluten. Isynnerhet ansågs den av vikt emedan den erbjöd ångfartygskommunikationerna en landningsplats på fasta landet. Den infordrade uppgiften angående mängden av fartyg som hittills begagnat farleden ansågs ej kunna läggas till grund för beräkningen, då endast en person (O. von Essen?) hittills och detta till följd av adliga privilegier varit berättigad verkställa avlastningar, vilkas antal 1863 uppgått till 4 laster.

Utlåtandet till Lots- och Båkinrättningen angående den nya farledens behövlighet var undertecknat av följande personer: C. W. Sundström J. A. Lybeck handl. skeppsred. rådm., handl. M. Sandström, Alfred Häggblom handl. skeppsred. handlande. A. Westlin G. M. Hedström handl. handl, skeppsred. J. T. Häggblom J. W. Lundqvist handl. handl. E. Roos E. A. Waselius skeppsred. handl. skeppsred. J. H. Broman M. E. Sarlin skeppare, skeppare. E. Rechardt C. Synnerberg handl. skeppare.

Enligt statistiken över tolagavgifterna för perioden 1860—65 utgjorde desamma:

vilka avgifter, fördelade på en tidrymd av 6 år, utgöra för ordinarie tolagen Fmk 1,315,72 pr år eller omtrent 2 3/7 proc av tullintraden.

Inkvarteringstolagen 687,22 mk pr/år eller cirka 1 1/4 procent av tullintraden. Summan av vardera tullavgifterna utgjorde således efter beräkning av medeltullintraden för 10 år till 54,560 mk 3 2/3 procent pr/år. Då såväl export som import belastades med 75 procent av tolagens belopp kommer nämnda avgift att av den beräknade medeltullintraden utgöra Fmk 1,502:20 per år eller c:a 2 5/6 procent.

Det första fartyg som anlöpte Andrasjöns brygga, var ångfartyget Österbotten som fördes av Nykarlebybon C. O. Olson, befälhavare från 1857 under 16 år. Kusttrafiken, som omhänderhades av ångfartygen »Vasa«, kapten Liljeqvist, »Vega« kapten Wilhelm Roos, »Avasaksa« kapten Tornberg. »Tärnan«, »Norden« och »Näcken« var ganska livlig.

Stadsborna begynte efter hand bygga sig villor vid Andrasjön. Redan förrän vägen dit anlades, hade handlanden G. M. Hedström byggt sig en sommarstuga därstädes (sedermera Rooska villan, numera Viks). En liknande stuga hade häradsskrivar Källman byggt sig på Juthbacka hemmans mark på berget söder om ångbåtsbryggan.

Efter hand läto stadens handlande vid Andrasjön uppföra magasiner, vilka snart sträckte sig på båda sidor om vägen från ångbåtsbryggan ända ungefär till den n. v. vaktstugan (som en tid var järnvägsstation).

Handlanden G. M. Hedström lät för sin privata export bygga en egen lastningsbrygga, vid sin senare villa (n. v. Thors), med spår för rullvagnar och flera magasiner. Där kunde skutor och pråmar lägga till, under det fartygen lastades på fjärden där utanför.

De första villorna vid Andrasjön voro, räknade från norr till söder: konsul P. A. Lybecks, (flyttad till staden; på denna tomt byggde sedermera familjerna Andersson (Andell) och Mattsson (Löwing) tvenne sommarstugor), konsul Carl Grundfeldts, flyttad till Östermyra, (nuv. apotekare Wilkmans tomt) [nuv. Gunnar Grahn], apotekar Nils Malmbergs, (nuv. Henrikssons), handl J. W. Lundqvists, (nuv. Kisors), handl. G. M Hedströms nya, (nuv. Thors), sjökapten C. P. Lövbergs, borta, (nuv. frk. Ch. Rosenblads tomt), konsul Alfred Häggbloms, (nuv. dr Roos'), handl. Elias Roos' (nuv. Viks) [riven, nuv. Sparvboet] och sjökapten Herman Backmans på berget söderom ångbåtsbryggan, (nuv. prof. Wold. Backmans). Alla dessa villor byggdes på 1860 talet. Dessutom lät handl. R Ahlqvist uppföra ett sommarvärdshus (nuv. Nylundska villan).

Namnet Västra sjön, som var ämnat för den nya hamnen, vann ej burskap, utan i dess ställe skapade det allmänna talesättet benämningen Andrasjön i motsats till första sjön, som ju låg vid Åminne. Ungefär vid samma tid och på liknande sätt fick hamnen i Gamlakarleby namnet Yxpila, vilket namn ju är sammansatt av det svenska ordet yxa och det finska pila, pilata = förstöra. (Den fina sanden förstörde nämligen timmermännens yxor vid hamnbygget, därav namnet).

Hamnbygget vid Andrasjön saknade inte sin stora betydelse för staden. Det igångsattes vid en tid, när sjöfarten ännu var ganska betydande, och åstadkom under de första tiderna en allmän uppryckning.

Att hamnen sedermera ej kom att motsvara förväntningarna, berodde såväl på den fortgående uppgrundningen som på flera samverkande omständigheter. Att det ej saknades röster, vilka utsatte hela företaget för kritik, visar bl.a. ett något känslobetonat brev av Z. Topelius av den 28 juni 1894, vari han säger, »att ett parti ville föreviga dumheten med hamnen vid Andrasjön medelst en järnväg«.

Ångbåtsbryggans förlängning till Långörn — en idé som undertecknad hört framkastas under seklets första år i samband med fullbordandet av Nykarleby järnväg — skulle väl skapat gynnsammare hamnförhållanden vid det djupa Kråkskärssund. Nykarlebys betydelse för kustsjöfarten hade emellertid vid denna tid för länge sedan upphört. För trävaruavlastningen använder man sig sedan gammalt av Thorsö redd.

Källor:
V. K. E. Wichmann: Nykarleby stad 1620—1920.
Gustaf Hedström: Anteckningar om Nykarleby skärgård och skeppsbyggeriet i Österbottniska Posten 1920.
Einar Hedström: Opublicerade anteckningar.
Muntliga meddelanden av professor Wold. Backman och hr Ossian Sund.

Tillägg till artikeln om Hilda Olson: Ett antal tavlor tillföllo vid hennes död genom testamentarisk donation Svenska Folkskolans Vänner i Helsingfors.

[SLUT]