Förord.



Av Munsala hembygdsförening r. f. utgives denna publikation såsom ett vittnesbörd om föreningens tillvaro och verksamhet. Med hänseende till nämnda förhållande tör det icke vara olämpligt, att en kort framställning angående Munsala och nutida hembygdssträvanden därstädes medtages i publikationen. Verket får huvudsakligen tala för sig självt. Måhända är det likväl på sin plats att uppmärksamheten genom några förord jämväl riktas på följande förhållanden.

Våren 1929 blev det bekant, att några av våra allmogerepresentanter i riksdagen umgingos med planer att väcka lagförslag angående bysamfälligheter, såsom oskiftade marker, skogar, fiskevatten, kvarnar o. s. v. Sedermera har vår nyvalde riksdagsman bonden Haga från Vörå tillkännagivit, att lagstiftning, syftande till självstyrelsens reglering och vidare utveckling i våra byalag, skall bliva hans specialintresse i riksdagen. Så snart en lugnare tid inträder, stå vi synbarligen inför viktiga initiativ till lagstiftning angående särskilda förhållanden inom byalagen.

Jämväl lärdomens representanter, såväl hos oss som i de nordiska granländerna, börja alltmer rikta sin uppmärksamhet på de gamla byalagens funktionsformer. Ty en kritisk åsikt angående fördelaktigheten av den moderna statens ätt att åtaga sig och sköta allt flere sociala åligganden, vilka tidigare underlegat självstyrelseorganens omvårdnad, samlar allt flere anhängare.

Under sådana förhållanden synes det vara en god gärning att bekantgöra och till begrundande framlägga märkliga urkunders vittnesbörd om förhållanden, vilka synas komma att tilldraga sig ökad uppmärksamhet för var dag som går.

Munsala i oktober 1931.

U t g.



I.

Något om Munsala och nutida hembygds-
strävanden därstädes.

{Utelämnas tills vidare.}




II.

Byordningar i de Österbottniska kust=
socknarna Nykarleby och Munsala.

A.     Förklarande allmänna uppgifter.

1.     En inledning såsom bakgrund för det efterföljande.

Vid utövningen av självstyrelse i byalag ha de s. k. byordningarna spelat en viktig roll. För att förstå vad med byordningar avses och för hurudana samhällen de äro skrivna, behöves en utredande framställning, varför en sådan följer. Såsom en lagbok försedd med jordbrukstekniska anvisningar kunde byordningen anses gälla i ett byalag, om dess beslutande medlemmar kommit överens om att antaga en sådan och erhållit stadfästelse å densamma av vederbörlig myndighet.

I vårt land hade byordningar allmänt antagits i byalagen i Österbotten, medan desamma synes ha förblivit främmande för andra orter i landet. Anledningen till de österbottniska byalagens särställning i detta avseende kan anges på följande sätt. Byalagen i landskapet utgöra på grund av Österbottens geografiska beskaffenhet jämförelsevis stora samhällen, i vilka något slags organisation av styrelsen, särskilt i äldre tid, var påkallad av samhällets egenartade beskaffenhet. Även det österbottniska folklynnet, som framträder i människornas böjelse för sammanhållning och i starka samhällsinstinkter, tyckes ha varit en främjande faktor vid självstyrelsens utveckling i landsdelens bysamhällen, vilka voro i behov av just sådana förhållningsregler som byordningarna utgöra.

Redan tidigt spåras i Österbotten, såsom G. Nikander uppvisat, ansatser av bönderna själva att i samförstånd med de lagliga myndigheterna grunda en självstyrelse inom byalagen. Vid tinget i Vörå den 7 april 1629 gjordes överenskommelse om att 22 utsedda bönder skulle övervaka dikesgrävningen och hålla uppsikt över „åker- och Engesgårdar“. År 1723 vid tinget å samma socken ledde sockenmännens uppträdande till att Häradsrätten tillsatte en bonde i var by för att hålla uppsikt över hela byns „giärdes gårdar“ och för att på våren stämma grannarna till syn. Denna „uppsyningsbeställning“ skulle ombytas vart år samt gå byamännen emellan „efter hwarf“. Vid samma tillfälle fastställdes föreskrifter för reglering av vissa mellanhavanden hos grannarna, föreskrifter som årligen skulle uppläsas i „Sochne stugan“.


En kraftigare utveckling nådde självstyrelsen i de österbottniska byalagen genom lagstiftningsåtgärder på 1740-talet, varigenom meddelades direkta förslag rörande byväsendets organiserande. Därom kan tarvas följande utredning. De gamla lagarna förutsatte, att grannarna själva skulle ordna en mängd angelägenheter, som på grund av grannelagsförhållanden och den rådande jordäganderätten krävde reglering. Sålunda stadgades t. ex. i Äldre västgötalagen, förnämes balk 5, följande: „Köper man kreatur från farsotsby, driver det hem utan grannars lov, då skall den det nedhugga, som det påträffar“. I Balk om olaga tillgrepp, VII § 2, stadgar äldre västgötalagen följande: „Hittar den bistock, som har laga lott i skogen — — have hela bistocken. Icke må man dock hugga ned sådan ek å allmänning utan grannars lov“.

1734 års lag ägnar överhuvud byalagens förhållanden ringa intresse. Vissa stadganden i byggningabalken förutsätta dock, att grannarna i ett byalag skola i särskilda fall fatta beslut i gemensamma angelägenheter. Emellertid lämnade lagen frågan om formerna vid beslutens fattande alldeles öppen. Mot denna bakgrund bör man se strävanden till byväsendets ordnande, som framträdde i förslagen vid 1740—41 års riksdag om byordningars införande. Dessa förslag synas grunda sig på förebilder från Danmark samt från Skåne och Blekinge. I Danmark, där byväsendet av ålder var rikt utvecklat, hade byordningar tidigt kommit i bruk. I Skåne och Blekinge antogos tidigt liknande överenskommelser i byalagen. Även från Mellersta Sverige, nämligen Hargsby i Uppland, finnes en gammal byordning, „Ordo Vicinalis“ av år 1653 bevarad.

I mars 1741 kom frågan om byordningar till behandling i riksdagen. Tvenne initiativ i sådan riktning togos dels genom kapten Roxendorff i ekonomiutskottet, dels på grund av § 43 i Bondeståndets allmänna besvär, vari spåras de sydsvenska riksdagsböndernas sakkunskap.

Frågan ledde till att Ekonomiutskottet författade ett projekt till byordning. Detta genomgicks av Ekonomideputationen, som kom fram med anmärkningar och gjorde ändringar i förslaget. På grundvalen av ett sålunda tillkommet betänkande behandlades frågan om byordningar av de olika stånden. I borgarståndet var frågan uppe den 25 och 27 juni samt den 13 augusti, då projektet till byordning av detta stånd godkändes. Så hade tidigare skett i de övriga stånden. Riksdagens byordningsprojekt var ett utförligt förslag till byordning och var utarbetat i 37 paragrafer. Det är delvis en sammanfattning av vissa bestämmelser i den nya lagbokens byggnadsbalk. Vissa stadganden tyckas grunda sig på den gamla landslagens föreskrifter. Typiskt för „Nyttans tidevarv“ är att ständernas förslag till byordning också vill vara ett rättesnöre för böndernas hushållning samt meddelar jordbrukstekniska råd och föreskrifter.

Rörande byordningarna utfärdades redan den 1 sept. 1741 en kunglig förordning, ur vilken följande märkliga ord må anföras: „Kong. Maj:t samtycker, det ey allenast de på åtskilliga orter redan författade Byordningar, utan ock de, hvilka hädanefter inrättas kunna, måga av wederbörande domare stadfästas, samt för lag uti Bye skrån wara gällande: Låtandes Kongl. Maj:t igenom trycket nu utfärda en allmän Byordning, hwaraf hwarje Sokn et Exemplar skal tillställas, hwilken Byordning dock efter orternes särskilte beskaffenhet, förbättras må.“

Ett brev från konungen, benämnt „Kongl. Maj:ts Nådige Bref till Samtelige Landshöfdingarne Angående Lands-Culturens uphjälpande och förbättrande“, utgick den 20 februari 1742 och åtföljdes av den genom Ständerna författade byordningen. Genom detta brev ålades landshövdingarna att „draga behörig och skyndsam försorg“ därom, att den nya byordningen lämpad efter lokala förhållanden, skulle komma till användning i byalagen. I Österbotten, där av ovanberörda skäl förutsättningarna för en utvecklad bysjälvstyrelse voro gynnsamma, lyckades landshövdingen i Korsholms län Piper leda det därhän, att byordningar allmänt blevo antagna i byalgen.

(Inf. 2005-03-07.)


2.      Uppgifter om byordningarnas antagande i byalagen i Nykarleby och Munsala.

Uppgifter om byordningarnas antagande i byalagen i Nykarleby och Munsala.

Ser man saken mot den i det föregående tecknade bakgrunden, så bör ingen oklarhet råda därom, vad med saken avsågs, då byalagen i Nykarleby socken och dåvarande Munsala kapell antogo byordningar. Detta inträffade år 1750 i flertalet i dessa byalag. Emedan stadfästelse å de antagna byordningarna sökts i Häradsrätten, så lämna domböckerna i de flesta fall nödiga uppgifter om deras antagande. Några uppgifter sammanställas.

Först en grupp av uppgifter enligt 1750-års dombok angående byordningar,som alla utom en antagits nämnda år. Kantlax byordning, antagen den 25 sept. av samtliga byamän och företedd av „theras i thetta år utvalda ålderman“ stadfästes, enligt uppgift i dombokens 22 §, med häradsrättens dom, „då de närvarande bysborna ej hade något att erinra“. Karby byordning — byn är numera överförd till Pedersöre socken — hade antagits den 25 oktober, den stadfästes, vilket i dombokens 23 § uppgives. Byordning för Överjeppo by, vilken by numera tillhör Jeppo socken, inlämnades av åldermannen. Den hade antagits den 3 juli av samtliga byamän och stadfästes av häradsrätten, vilket uppgives i domboken 33 §. Kovjoki byordning hade antagits av „samtelige Bysboerne“, varefter desse såsom domboken förmäler, „låtit sina namn underskrivas samt självhändigt underristadt sina bomärken“. I dombokens 34 § angives, att byordningen blev med „Härads Rättens dom fastställd“. När Kovjoki byordning antagits, är icke uppgivet i domboken, ej heller lämnar själva byordningen upplysning därom. Ett tillägg i byordningen är emellertid daterat den 2 dec. 1747, varav framgår, att Kovjoki byordning är den äldsta kända byordningen från Nykarleby förra storsocken. Monäs byordning, antagen den 22 sept. stadfästes, vilket uppgives i dombokens 38 §. Dombokens 35 § omtalar, att Vexala byordning, „som samtel: Wexala boer antagit“ erhöll häradsrättens stadfästelse. Den finska byn Wuoskoski, som tidigare tillhörde Nykarleby storsocken, men numera överförts till Alahärmä, socken, hade antagit byordning den 23 juli. Byordnings stadfästelse är intagen såsom § 37 i domboken.

Två år senare fastställde häradsrätten Monå byordning 1752, vilket framgår av domboken för nämnda år. I domstolsutslaget ingår den märkliga uppgiften, att fastställelsen skedde på grund av att „the flästa“ i byn samtyckt till vad i byordningen är utsatt. Den 13 nov. 1818 fastställde häradsrätten Soklot byordning, som enhälligt antagits av byamännen den 4 nov. samma år. Kyrkobyn i Nykarleby socken erhöll den 28 nov. 1821, enligt uppgift i dombokens 213 §, stadfästelse å den byordning, som byamännen antagit den 28 juni 1817 och den 10 nov. 1821. Tidigare hade Kyrkoby en äldre byordning, av vars innehåll något är bekant genom uppgifter i ett bystämmoprotokoll från Kyrkoby av den 6 maj 1801.

Sedan byamännen antagit byordningar och dessa blivit „gillade och fastställda med Härads Rättens dom“, erhölls en fast grundval för självstyrelsen i byalagen. Att byamännen själva fattade saken på detta sätt framgår av några uttalanden i protokoll, som fördes, då Vexala byamän antogo byordning. Det uppgives, att de antogo byordningen, tillökt och försedd med utsatta bötesbelopp, „på thet att egennytta och sielfswåld måtte tymedelst uhr wägen rödjas; god ordning i Byalaget hållas, samt Byamännen iginom wähl grundad ord(ning) och sieltagen Lag, måtte kunna handledas till thet, hwad till Landets ophielpande, thes Hemmans förbättring och egen fördehlachtigheet kan vara ländande.“

I sammanhang med skildringen av ovannämnda byordningars antagande förtjänar även att omnämnas, att byamännen i Ytterjeppo by i Nykarleby socken år 1865 gjorde ett fåfängt försök att införa byordning i sitt byalag. Den 3 mars hade byamännen vid allmän bystämma antagit ett förslag till byordning. Men vid sökt stadfästelse hos „Guvernörs Embetet“ förklarades nämnda förslag vara inblandat med stadganden, „som hörde icke till en stadga om ordning i by, utan till den allmänna lagstiftningen“, varför den sökta stadfästelsen avslogs.

(Inf. 2005-03-14.)


3.      En blick på de bevarade byordningarna.

I flertalet fall ha nämnda byordningar kunnat igenfinnas antingen i byarkiven eller på annat håll, om de kommit i privat förvaring. Huvudparten av innehållet i var och en av de särskilda byordningarna utgöres av den tryckta normaltexten. Bötesbelopp äro utsatta på därför avsedda ställen. Märkligt nog äro böterna för samma brott bestämda på rätt så olika belopp i skilda byordningar. Vexala by, ett samhälle, som än i dag är känt för sin fridsamhet, har utsatt låga böter. Kovjoki byamän har utsatt höga böter. Kyrkoby yngre byordning, som bestämmer böterna i rubel och kopek, har särskilt stränga böter.

En annan och icke oväsentlig del av byordningarna utgöres av de tilläggsparagrafer, varmed byamännen utökat det ursprungliga projektet till byordning. Dessa paragrafer äro ur vår synpunkt särskilt värdefulla, emedan de äro lokalt betonade och ge en bild å ena sidan av byamännens rättsuppfattning och samhällsanda, å den andra sidan av det dåtida näringslivet.

Värdefullast är Monå byordning på grund av dess ovanligt talrika tilläggsparagrafer. Byordningen är illa medfaren genom flitig hantering, men har för övrigt ett intresseväckande utseende. Dess förvaringsställe är Vexala bykista.

Kovjoki byordning har icke många tillägg. Dessa synes delvis ha införts efter hand, utan att stadfästelse sökts för desamma. En tryckt finskspråkig översättning (Kylän-Asetus) är vidfästad Kovjoki byordning samt försedd med påteckningen: „Ankom den 16 april 1757“. Kovjokibornas byordning är rätt mycket kantstött. Den förvaras i Kovjoki by.

Soklot byordning har ett fåtal tillägg av icke alltför märklig art. Den är i gott skick och förvaras i Soklot by.

Kyrkoby byordning bär, märkligt nog, på pärmen påskriften: By-ordning För Forsby Byamän. Tilläggen vittna om Kyrkoby byamäns allvarliga strävanden att upprätta ordning och skick i sitt byalag. Vid påseende förefaller denna byordning att ha varit utsatt för rätt hård medfart. Den förvaras i Forsby.

Monäs byordning saknar egentliga tillägg. Den förvaras i byns åldermanslåda hos den betrodda Isak Flygar, beständig innehavare av åldermanstjänsten sedan många år tillbaka.

I detta sammanhang må även följande nämnas. Hirvlax byordning har icke kunnat uppspåras. I byn har funnits tvenne ivriga skriftsamlare, nämligen avlidne Johan Träsks far å Hurras samt den för icke länge sedan bortgångne åldringen Matts Kock. Enligt gissningar hos bysbor är det troligt, att Hirvlax byordning ingått i förstnämnde persons samlingar å Hurras, vilka numera förkommit. Kantlax byordning synes jämväl vara ohjälpligt förkommen.

(Inf. 2005-03-24.)



4.      Varför byordningarnas innehåll publiceras.

Berörda byordning ha småningom, åtminstone delvis, förlorat gällande kraft, ehuru endast ett fall är bekant, där byamännen överenskommit därom, att den antagna byordningen skulle upphöra att gälla. Troligen är det länge sedan någon byordning blivit uppläst vid bystämma. Ja, de handskrivna tilläggsparagraferna i äldre byordningar äro numera oläsliga för dem, som icke behärska så kallad „gammal protokollstil“, d. v. s. 1700-tals skrivstil.

Därför synes det på sin plats att göra innehållet i byordningarna tillgängligt för intresserade. Efter genomläsning av en byordning skall man troligen kunna bekräfta riktigheten av vad byålderman Flygar i Monäs yttrade, då han förevisade sin hembys byordning: „Man säger, att allt är så bra i vår tid, men nog kan man säga, att det funnits mycket gott också i förgången tid, blott man har kännedom därom.“

Hänseende må tagas även till andra omständigheter. Genom eldsvåda, vårdslöshet eller på grund av annan orsak kunde dessa byordningar, vilka utgöra så talande vittnesbörd angående ursprunget till vårt ännu livskraftiga byväsende med dess ålderman, bisittare, byråd, budkavel o. s. v. gå förlorade. Detta vore en förlust, icke allenast för byalagen själva, utan även för forskningen. Ur forskningssynpunkt hade det varit önskvärt, att domaren vid byordningarnas fastställelse av Häradsrätten skulle i domboken hava intagit alla tilläggsparagrafer och alla utsatta bötesbelopp. Då detta icke gjorts, är efterföljande sammanställning desto mera av behovet påkallad.

Sammanställningen är anordnad i enlighet med följande plan. Monå byordning avtryckes, varvid böterna jämte smärre textändringar sättas inom parentes. De tillägg, som ingå i övriga byordningar, meddelas särskilt. I samband med böterna i Monå 1) byordning meddelas för jämförelse bötesbelopp även ur några andra byordningar. Bland byordningar från Nykarleby och Munsala har för ändamålet anlitats de, som tillhöra följande byalag: Vexala, Kovjoki, Soklot och Kyrkoby. För ytterligare jämförelse har jämväl anlitats en byordning från annan ort, nämligen Wallgrund byordning, som är märklig genom låga bötesbelopp, därtill synbarligen äldre än övriga här behandlade byordningar, vilka den ej heller på grund av orternas avlägsenhet från varandra kan hava påverkat. Någon uppgift om sistnämnda byordnings ålder är icke bekant, varför nyss antydda förmodan enbart grundar sig på följande anteckning i samma byordning:

„Ålderman Gammelgård
Wallgrund

för år 1747 förordnas till Å(lderman)
Bengtas Mårten
Mattas Simon (och N)ybond Hindrich bisittare“.


1) Bynamnet Monå har å såsom slutbokstav enligt nutida skrivsätt, likaså i 1500-tals skrifter, men på 1700-talet och långt inpå 1800-talet skrevs Mono, vilken skrivform i efterföljande avskrifter skall användas.

(Inf. 2005-03-28.)



Alfred Huldén (1932) Några österbottniska byordningar. En urkundsskatt tillhörig byalag i Nykarleby och Munsala, sid. 3, 10—17.

Fortsättning, nästa införda kapitel: Ur Kovjoki byordning.