Bidrag till nykarlebyområdets ljudhistoria


 

Världen förändras oavbrutet på många sätt och likaså de flesta särskilda platser i världen. Även Nykarleby med omnejd har förändrats mycket under, låt oss säga, sjutti år, fastän en av ortens många skalder en gång trodde sig kunna slå fast, att livet drar staden förbi.

Nykarleby är fortfarande en jämförelsevis tyst stad. Men de ljud man hör där nu är inte desamma som man hörde förr, åtminstone är totalbilden av ljudföreteelserna en annan. Man borde egentligen ägna mer omsorg än brukligt har varit åt att beskriva och registrera olika orters ljud. De tekniska möjligheterna har ju utvecklats dramatiskt på ljudarkiveringens område. Radiobolagen har sina stora ljudarkiv numera, där nutidens företeelser är hejdade och frysta på skivor och magnetband. Men inget arkiv har alla ljud, och man behöver inte gå så många tiotal år bakåt i tiden, förrän det är alldeles tyst i arkiven.

I det följande skall jag försöka beskriva några av de ljud som under vårt århundrade har präglat eller präglar Nykarlebymiljön. Med Nykarleby menar jag både själva staden, grundad 1620, och landsorten däromkring som numera har slagits ihop med den.

Ett av de första ljuden jag minns från min uppväxttid i Monå by i dåvarande Munsala kommun var vindens brummande i pappersremsorna som var limmade över fönsterspringorna till vintern. Det hände ibland att klistret släppte så mycket att den inträngande luften satte en kant av remsan i dallring. Tonen var ganska låg, knappast över nyckelhålet på ett piano, och jag föreställde mig att det var en stor karl med svart slokhatt som stod därute med läpparna tryckta mot fönstret och brummade. Det lät hotfullt och jag var rädd, trots att min mor förklarade att det bara var fönsterpappret som dallrade.

En generation längre tillbaka hade man inga fönsterremsor alls, inte ens innerfönster om vintern. Man klädde på sig i stället, och brasan värmde vad den kunde. Skorstenen var rak, man kunde se dagen, om man böjde sig in under spiskupan och tittade uppåt. Nordanblåsten ylade i det långa skorstensröret till stor skräck för den tidens barn, som aldrig glömde de tonerna.

Det säkraste vintermärket var och är kanske fortfarande att en lugn senhöstkväll höra bruset av sjön vid Klubbskatan, den yttersta udden av den västligaste Munsalahalvön. Det heter att bruset hörs ända till Härmä, som ligger tre mil inåt land. När bruset hörs från Klubbskatan står vintern för dörren.

Vid samma tid på året kunde kvällarna fyllas även av ett annat ljud. Vägarna som varit uppblötta och gyttjiga hade nu frusit till, men det fanns ännu ingen snö. När kärrorna skramlade fram på denna klake uppstod ett våldsamt skrammel som hördes långa vägar.

Till samma typ av arytmiska buller som kärrskramlet hörde ripornas oväsen i skogen om vintern, men kanske var det mera tonalt än jag minns det; jag har inte hört det på femtio år. Jag har tecknat upp två österbottniska verb för ripolåten: mäckra och päckra. Det förra antyder en högre grad av tonalitet än det senare.

I motsats till riporna har trutarna ökat i trakten. Förr fick man gå till ett träsk eller ro ut till något grund om man ville lyssna till vitfågelsmusiken. Det är knappast nödvändigt numera. Pälsdjursfarmerna, som i Nykarleby ligger tätare än på någon annan plats i världen, har blivit hem för tiotals tusen fåglar. Häckar gör de ofta på övergivna åkerfält intill farmerna. Till ett trutgrunds öronbedövande glissando når dock inte populationerna på fastlandet.

Till de markanta fågelljuden, som man fortfarande får lyssna till, hör spovarnas melankoliska flöjtande om våren, tranornas trumpeter, orrarnas bubblande xylofoner, ladusvalans menuettfraser på elledningarna. Kråkor och korpar kunde få ett alldeles eget kapitel, bl.a. för att de tycks ha förmågan att anpassa sig till samhället bättre än många andra. Jag skall endast erinra om kråkans egentliga sång, som man sällan får höra, men som är minnesvärd. Den består bara av en ton, eventuellt med ett något högre förslag. Med oboe skulle den måhända kunna återges.

Nykarlebys ljudbild skulle inte kunna sakna inslaget av myggor i juni och även senare under sommaren. Myggorna svarar för de lugna verandornas musik och för sovrummens. En engagerande musikalisk upplevelse är att i ett sommarsovrum höra en mygga lösgöra sig någonstans i taket och under sakta sång och i en invecklad dansgirland närma sig ens hand, panna eller kind. Den slår sig ner för att suga ens blod och så slår man till med flata handen. Därpå följer i bästa fall dödstystnad, tills nästa mygga lösgör sig. Men i vanliga fall undkommer musikanten och flyr under intensivt gny för att sedan sakta närma sig igen.

Naturens väldighet ges nykarlebybon föreställningar om bl.a. genom åskans muller. Det hörs inte särskilt ofta i denna nordliga nejd, men desto starkare är intrycket. I synnerhet de nyckfulla och skarpa vårliga åskvädren är ägnade att göra sinnena ödmjuka. Senare på sommarn finner åskan sina traditionella fåror och är mindre oberäknelig.

Något världshav sköljer inte Nykarlebys stränder, men mäktigheten hos en till synes ändlös vattenyta kan erfaras. Kanhända är tystnaden vid havet mäktigare än vågornas brus och storm bullret. Om vintern är Bottenviken isbelagd. Man skulle kunna tänka att den ligger tyst då, men det gör den inte. Stundom rämnar isen med väldiga vrål, som anstår den värsta operasångare: det bildas råkar i den. Står man vid en isbelagd fjärd en vindlös dag händer det att man hör ett sakta pladder, nästan som en flickas muntra samtal med sig själv framför spegeln. Jag är inte säker, men förmodar att det framkallas av att vatten bubblar upp någonstans genom isen.

Vattenmassornas kraft kan man studera bäst vid kraftverksforsen i Nykarleby stad. Som skolpojke stod jag mången gång ute på dammen mitt i dånet. Det var förbjudet och säkerligen farligt, men vi kunde inte motstå detta vattenorkesterns furioso.

Hittills har jag mest uppehållit mig vid naturens olika ljud. Men också människan själv framkallar som bekant ljud genom sina mångahanda maskiner och instrument. Är redskapens ljud inte alltid i rytmiska i sig själva så är de det på sätt och vis genom att de infaller rytmiskt under årets cykel.

Men ett sällsamt rytmiskt redskapsljud gav tröskningen förr, när man använde slagor. Rytmen växlade i någon mån beroende på hur många tröskare som var i arbete. Två- eller trefjärdedels takt var det vanligaste. Men slagljudet har för länge sedan försvunnit från trakten. Det har i stort sett också det stora stationära tröskverkets brummande gjort. Också det var rytmiskt och sammanhängande med matarens arbetstakt.

Liens jämna svissjande i gräs började redan vid sekelskiftet att småningom ersättas med den hästdragna slåttermaskinens ännu jämnare småtuggande. En sommarmorgon på 1930-talet kunde man plötsligt höra slåttermaskiner på alla fält. Höbärgningstiden hade börjat. Dåmera slog man med lie bara på sådana ställen där man inte kom åt med maskinen. Rågen var för lång för att kunna skördas med maskin och därför tog man också den med lie, sedan skärorna hade övergivits och tills självbindarna och skördetröskorna togs i bruk. Nu är det explosionsmotorn som dominerar på åkrar och ängar såsom traktorernas kraftgivare. Och den dränker andra redskapsljud, eller det mesta av dem.

Ett av de tidiga teknikljuden var båtmotorn. Den klappade glest och hördes långt ännu när fiskarna på 1930-talet gick ut om sommarkvällarna. Sedan dess har ljuddämpningskonsten gjort betydande framsteg, åtminstone på det området. Trots att aktersnurrorna kan fylla en fjärd med sitt spinn. Men de når inte långt uppåt land.

Telefontrådarnas sång vid omslag i väderleken om vintern hör nu det förflutna till, sedan isolerade kablar har övertagit budbärandet. Radion och teven fyller stugornas innandömen med sina ljud framom surrande spinnrockar, dunkande vävstolar, sprakande brasor i öppna spisar eller kvinnopratet runt dessa, även om också alla dessa senare ljudkällor existerar.

Ett arbetsljud som plötsligt faller mig in och som måste med är det som uppstod, när tjugo, trettio hamrar spikade fast takspån på ett tak. Innan takfilt, plåt eller andra material blev vanliga vid taktäckning hjälptes ofta en hel by åt med att lägga tak av träspån, pärttak. Man kunde klara av en stor takyta på enda kväll, och efteråt fick man ett stadigt mål mat, festmat. Det hördes lång väg när ett sådant takgille var i gång: skurar av hammarslag som tystnade för den stund som behövdes för att flytta upp märkribban.

Någonting borde väl sägas också om de uppfinningar som gjorts enkom för ljudskapande. De kan delas i signalinstrument och musikinstrument. Gemensamt för kyrkklockorna och de klockor, skällor, gallror, bjällror och pinglor som hängs på hästar, kor och får är att meddela ett enkelt budskap 'Här är jag', fast de är i olika grad välklingande. Ett enda blåsinstrument med samma funktion har jag sett: ett gammalt horn, som ursprungligen användes av sälskyttar när de behövde meddela sig med varandra ute på havsisen. Senare fann det användning, när någon som gått ut i skogen för att leta efter vilsegångna kor behövde kallas hem, sedan korna kommit tillrätta. Sista gången användes det gamla hornet, när det under vinterkriget blåstes flyglarm i Monå.

Tillgången till egentliga musikinstrument har förbättrats oerhört i Nykarlebytrakten under de decennier som jag kan överblicka. Tjugo- och trettiotalets byinstrument var fiolen, dragspelet och orgelharmoniet. Till de frireligiösas utrustning hörde gitarren, klappträdet som den kallades av de ofrälsta. Kombinationen fiol och orgelharmonium förekom på danserna, ett slags sammansmältning av blåklocka och humla. Till danserna som dansades hörde fram till slutet av fyrtiotalet menuetten, och den dansades med klappningar, stampningar och vilda glädjetjut.
Vad säger nu fonetiken om alla dessa ljud?

Många skulle självfallet kunna tilläggas, men de anförda exemplen ur Nykarlebys nyare historia representerar dock huvudslagen av ljud, nämligen rytmiska och orytmiska toner och buller. Fonetiken säger att ton uppstår, när en ljudkälla befinner sig i regelbunden svängning, buller om ljudkällan svänger oregelbundet. Men gränsen är inte lätt att dra. Många av de här beskrivna ljuden är sammansatta av både det ena och det andra. Ett ljudkaos som ett vattenfall eller ett stort maskineri innehåller alla kända melodier och rytmer och alla okända därtill. Detsamma gör tystnaden. Det gäller bara att lyssna fram dem.

Tystnaden har hittills inte berörts mycket i denna framställning. Också den har Nykarlebytrakten rika exempel på. Den största tystnaden av alla har jag mött på Jeppo eller Kovjoki station i väntan på tåg som redan gått. Men mycken tystnad står att finna även i utskären, fast den moderna tiden överallt inkräktar på denna kostbara tillgång.

Det är dags att sammanfatta: Jag tror mig ha kunnat visa att Nykarlebyområdet äger stora tillgångar av ljud — toner, buller, brus och dån, samt tystnad. Området utgör således en god grogrund för en stor kompositör.


Lars Huldén är född i Jakobstad 5 febr. 1926. Har gått i läroverk i Nykarleby och Jakobstad. Hans första diktsamling Dräpa näcken kom 1958, sin femtonde 1979. Han har skrivit också för teatern, ett tiotal pjäser, alla med musikinslag. Inom forskningen har han ägnat sig åt svenska dialekter, österbottniska och åländska ortsnamn, Carl Michael Bellman och J L Runeberg. Prof. i nordiska språk i Helsingfors sedan 1960.


Lars Huldén
i Parsons, Jeremy, red. (1981) Festskrift för Erik Bergman, sid. 39—43.