22. Möbelaffären, min arbetsplats efter slutad skolgång
Ett glädjebudskap som kom mig väl tillpass, med tanke på att slippa skolan, och det kommande läsår, som stod för dörren efter någon månad. Glädjebudskapet hade mor med sig en kväll, när hon kom hem från arbetet. Hon hade nämligen under dagens lopp, i en av stadens parker, där hon jobbade, träffat ägaren till stadens enda möbelaffär, som av allt at döma, var lönsam. Han hade frågat mor om hon trodde jag var intresserad av att börja arbeta på möbelaffären, som praktikant. Han som tidigare hade jobbat i affären, hade samma vår farit till staden norröver, för att jobba i samma yrke i en rätt så stor möbelaffär.
Till mitt praktikantjobb hörde att sandpappra, betsa och även att i någon mån lacka möbler, samt att slita sönder gamla, stoppade möbler och så småningom även lära att reparera dessa gamla möbler med resårstoppning. Jag sprang även ärenden av olika slag som var förknippade med en möbelaffär. Nämnas bör, att då togs alla möbelsorter från de olika fabrikerna i Lahtis, ofärgade eller som det heter ”trävita”. I vår verkstad gjordes de vackra och fint blänkande, med slipade speglar och ornamentglas i färg, i de små byråskåp, som var på sidan om den stora mittspegeln. I möbelaffären salufördes även likkistor, som togs hem halvfärdiga. Ungefär 80 % av kistorna var svartmålade, de övriga vita.
Frun till möbelhandlaren, som till yrket var barnmorska, var rätt praktisk, även utom sitt yrke. Därför lade hon sista handen vid kistorna, genom att på och runt locket spänna något billigt tyg eller svart kräppapper. Den enklaste och billigaste kistan var gjord av dåligt hyvlade granbräder, med många kvistar i. Den var målad en gång med svart färg, som var gjord av linolja och ”Kimrök”. Så hette den svarta torrfärgen som salufördes i små paket om ca 100 gram. Därtill tillsattes terpentin efter behov. Just nu drar jag mig till minnes en ganska intressant händelse. En gammal man, sådär 90 vårar, kom tillsammans med en av sina döttrar från ett tidigare äktenskap, för att köpa en kista, som hans tredje hustru skulle vila i. De två tidigare hustrurna var även de avsomnade, och nu hade döden än en gång gästat hemmet, där den gamla mannen med långt vitt skägg bodde. Där bodde också de barn som ännu var hemma på det lilla torpet och hjälpte far med de jordbrukssysslor som förekom. Torpet var beläget några kilometer utanför staden. Därför kom han med en mycket åldersstigen häst, som drog en kärra efter sig, en s.k. ”langflaka”, för att köpa kistan. Den gamla satt på den ena sidan, ganska långt fram, med en höpåse under baken, och med benen dinglande mot marken, halvsovande, med de slaka tömmarna i famnen, som hästen knappt visste om. Dottern satt något bakåt från mitten, på en gammal trälåda. På så sätt uppnåddes jämvikt på kärra vilket hästen säkert var nöjd över. Inkommen på möbelaffärens gårdsplan stannade hästen med sitt nedåt lutande huvud, mot ett plank, som skiljde tomten från hotellets. Den lagom trötta hästen behövde inte bindas i planket, som de yngre hästarna, som någon gång hämtade möbler, eller var i samma ärende som den gamla nu var.
Den gamla hästen stod nöjd och belåten, när den fått vatten och höpåsen lagts framför den. Nu kunde den ta igen sig, medan husbonden och dottern köpte kistan, som den skulle dra hem. Så var det dags att gå uppför de branta trapporna, som ledde till uthusvinden, där kistorna förvarades. Även springpojken skulle vara med, när den gamla med dottern och möbelhandlaren, som jag strax innan kallat på, stegade uppför trappan till vinden, där kistorna var. En stor lucka i väggen öppnades mot gården, så att ljuset strömmade in. Då var det bra att se de olika kistorna. Möbelhandlaren hade för vana, eller kallar vi det ovana, att bjuda kunderna en cigarrett ”Klubb 7”. Själv rökte han ”Armiro 1”, som hade ett tunt svart silkessnöre på askens framsida, under skatteremsan, som klövs när man drog i bandet från ena ändan till den andra. På så sätt öppnades asken med de s.k. ”klabbarna”, och med ett löst trämunstycke i. Kanske bjöd handledaren kunderna på ”Klubb 7” för att det var något billigare, eller var det kanhända mera praktiskt med ”Klubb 7”, som hade pappersmunstycke. Även nu bjöds den gamla på en cigarrett, han drog några kraftiga bloss, som han tycktes njuta av. När så småningom den gamla med dotter kom upp till vinden, där kistorna var, sade möbelhandlaren till den gamla mannen vänligt, att det var förbjudet att röka på vinden med tanke på brandfara, Den gamla bröt cigarretten, slängde pappersmunstycket i ena knuten, lade tobaken i munnen, och började sakta tugga. Ingenting fick gå till spillo. Jag och möbelhandlaren lyfte fram de olika kistorna framför den öppna luckan, där ljuset var som bäst. Kistorna granskades noga, en efter en. Slutligen, efter många om och men, bestämde sig en gamle i ett huj. ”Den kistan tar vi”, och pekade på en enklaste och billigaste, svartmålade kistan, utan någon dekoration.
Detta tyckte dottern inte om. Hon opponerad sig genast över ett sådant beslut. Det blev några minuters diskussion mellan far och dottern, som tyckte att det nog kunde bli en något vackrare och dyrare kista. Hon t.o.m. föreslog, i all försiktighet, något om en eventuellt vit kista, som var den dyraste, och som det fanns ett par tre stycken av, men några sådana funderingar av dottern gick inte hem hos den gamla. Inte ens någon kista av de dyrare, svarta kistorna kom på tal. Dottern, som med tårfylld blick gång efter annan försökt övertala sin far, fick nöja sig med orden: ”Det duger med en av de billigaste för att sänkas ner i jorden och förmultna.” Därefter bar vi ut en av de billigaste kistorna, svepte ett brunt, tunt maskinpapper runt den, band runt kistan några varv, så att pappret hölls på plats. Därefter lyfte vi kistan på ”langflakan”, där den surrades fast. Så begynte återfärden, efter dt att kistan betalts.
Arbetet fortsatte på möbelaffären , dag efter dag. Nu var det inte fråga om 10 timmar. Vi jobbade från kl. 9 till kl. 18. Således 8 timmar om dagen, lördagen 6 timmar, och nog räckte det. Men vad som inte riktigt föll mig i smaken, det var arbetstiden. Möbelhandlaren tyckte det var bra tid. Han var inte särskilt morgonpigg. Det var ett rätt tungt arbete att jobba på en möbelaffär i mitten på 30-talet. Tunga pjäser skulle lyftas av och an i verkstaden, likaså bäras in i butiken, där kunden gjorde sina inköp. De kunder, som bodde i och nära staden, fick sina möbler hemförda. Minns att jag för detta ändamål hade en hög kärra, med höga bladresårer, och en lång lave, där de olika pjäserna lades för hemtransport. Tungt var det att lyfta dessa tunga, för det mesta av björk gjorda möbler, på denna höga kärra. Den hade vanliga trähjul, försedda med järnskenor. Men många gånger ännu tyngre att få bort pjäserna, när man inte alltid var hemma, dit möblerna fördes, likaså när möblerna fördes till ensamstående kvinnor. Även likkistor fördes till sjukhuset, samt till olika hem, där någon hade avlidit. Detta kunde även förekomma ganska sent på kvällarna, om så behövdes. För detta ändamål användes samma höga obekväma kärra. Vintertid, när föret tillät, användes en större kälke, både för möbler och likkistor, vilket var lättare. Kälken var ju nära marken, jämfört med laven på den höga kärran.
Minns att jag förde en likkista till en bland de äldsta i staden, sådär 80 år. Kanske något över. Den gamla farbrorn hade avlidit hemma, i makarnas sovrum, några timmar innan jag kom dit. Den rätt så gamla frun hjälpte mig att bära in kistan, som var, om jag minns rätt, en vit sådan. Hon hade rätt kämpigt att orka uppför de s.k. ”farstutrapporna”, ca 5–7 till antalet. När vi gott och väl kommit in i sovrummet, lades kistan på golvet, vid sidan om den döda, som hade flyttats från sängen till ett sofflock, uppburet av en stol i vardera ändarna. Över den döda hade hustrun dragit ett fint, vitt lakan. Det togs bort från hans ansikte, för att visa mig om den gamla mannen var sig lik. Han hade ett ganska långt bockskägg. Ofta sågs han vandra omkring i staden, innan åldern tog ut sin rätt. Nu var han klädd i vita kläder, färdig gjord i ordning för att läggas i kistan och bäddas ned i jordens sköte. Jag minns mycket väl de orden, som hustrun sade, när hon tagit bort lakanet från den dödas ansikte: ”Ja, ja, där ligger han nu vår kära morfar.” Efter detta tackade hon mig mycket hjärtligt. Jag sade ”adjö”, och försvann med kärran till affären.
Familjen hade en dotter, samt två barnbarn, som var närmast sörjande.
Min lön när jag jobbade på möbelaffären var 5 mk om dagen, samt en gång kaffe med bulle, som avnjöts vid 15-tiden. Lönen hade nu reducerats med hälften från sommaren innan, när jag jobbade på bryggeriet, men nu var det endast 8 timmar per dag. Möbelhandlaren räknade som så, att mera kunde jag inte få. Jag fick ju lära mig en hel del inom möbelyrket, som jag kunde ha stor nytta av längre fram i livet, vilket också var fallet. Han, som ägde affären, var bräcklig till hälsan. Han hade dåligt hjärta, och kunde inte alls lyfta tyngre pjäser på grund av svåra bränningar i brösttrakten och bröstet. Men hans hustru tog alltid i när så behövdes och på så sätt klarade vi oss bra. Hon jobbade även i verkstaden vid behov, när tid fanns.
Det hände, att hon inte alltför sällan fick lov att fara längre bort till den närbelägna landsorten, för att förlösa någon, men då hämtade den blivande fadern barnmorskan med häst. Var det närmare, eller inom staden, sadlade hon ”tramphästen”, lade väskan med de kanske primitiva instrumenten på styrstången och så bar det iväg. När hon hämtades till landsorten stannade hon alltid någon dag, innan husbonden (fadern) körde hem henne med häst.
Jag tror att möbelhandlaren dog i mitten på 40-talet, knappt 60 år, då däremot hustrun dog i slutet av 60-talet i den höga åldern av något över 90 år. Detta var något av vad som hände på en möbelaffär i mitten av 1930-talet. Tilläggas kan att varken på bryggeriet eller på möbelaffären betalades övertids- eller semesterersättning.
Av möbelhandlaren fick jag ett par pjäxstövlar för min flit, när vi sålde möbler på marknaden. Fick även använda fruns gamla cykel, som hade skenor och stänkskärmar av trä. Både skenor och stänkskärmar var rätt så vinda.
[Inf. 2008-09-04.] |
