Them Were the Days av Viktor Källström


Viktors favoritsport var segling, och nu skall Viktor med egna ord berätta om den långa resan till ”Det förlovade landet”, Amerika.



Resan till Amerika
1895


För de flesta människor skulle resan ha tagit några dagar, kanske veckor, men för mig tog det ett och ett halvt år förrän jag kunde sätta min fot på den amerikanska jorden. För mig var det bättre att arbeta mig över, än att låna pengar till resan. Så jag började resan med 25 mark på fickan, detta behövdes till passet för att jag skulle få lämna landet. Detta var på våren 1895. Det första uppehållet blev i Vasa där jag fick vänta ett par dagar på båten till Sundsvall, där jag omedelbart började söka efter arbete, som inte fanns. Jag mötte en pojke från Vasa som rådde mig att gå till Härnösand och ta båten några kilometer uppför Ångermanälven till Färnö, där just ett pappersbruk just skulle byggas, där kunde jag säkert få arbete.

När jag kom till Färnö frågade jag en man som jag mötte var jag kunde finna chefen, för jag såg att arbetet redan hade börjat. ”Ingenjör Johansson bor i det vita huset på kullen därborta”, sade mannen. Jag gick dit och frågade efter arbete, ”kom tillbaka i morgon så får vi se”. Nästa morgon när jag gick tillbaka såg jag 14 män arbeta med en ”pålmaskin”. Av dessa drog 13 män i ett rep som lyfte en vikt som sedan föll ned på en påle som den 14:de mannen höll pålen på plats, jag såg ett av repen var oanvända så jag tog tag i detta och började dra tillsammans med de andra, takten höll man genom att sjunga, ett, två, pål. Detta upprepades tre gånger sedan en liten paus, sedan upprepades rythmen på nytt och på nytt. Jag sjöng och drog tillsammans med de övriga, allt arbete i Sverige sker till sång. Bäst som jag arbetade kom chefen, ”jag ser att du arbetar också” ”ja” svarade jag ”det var därför som jag kom hit”.

Jag arbetade i Färnö i tolv veckor när jag fick hör om priskriget mellan ångbåtslinjerna till Amerika, en del hade sänkt sina priser med 50 %. Detta var den rätta tiden för mig att ge mig av tänkte jag. Men jag blev avrådd ”åk inte till Amerika” sade man ”du kommer att svälta ihjäl”. Men jag åkte, först till Sollefteå sedan genom Jämtland över Kölen till Trondheim. Men här till min besvikelse fick jag höra att priserna hade gått upp tillbaka. Men jag beslöt att åka så långt pengarna räckte. Efter fyra dagar åkte jag med en av Wilson-linjernas båtar till Hull.

 

 

FAST I LIVERPOOL

I Hull följde jag efter de övriga Amerika linjens emigranterna till tågstationen, men där säger den norsktalande konduktören till mig att ”eftersom du inte beställt dina biljetter i förväg så får du vänta till i morgon”. ”Nöt” säger jag och kryper under disken och rusar ut på plattformen, efter tio minuter kommer mannen till mig och frågar om jag har tio kronor, ”javisst” svarar jag och ger honom tio kronor och jag får min biljett just som tåget skall gå. I Liverpool följer jag efter de övriga emigranterna till hotellet där dom skall bo tills båten skall gå. Efter två dagar följer jag med till hamnen, men det är också så långt som jag kommer.

Jag var fast, och när jag såg de andra gå ombord, kände jag hur de orättfärdiga måste känna när de rättfärdiga får gå in genom himlaporten.

Förtvivlad vandrar Viktor tillbaka till hotellet och betalar två kronor för de två dagar som han hade varit där. Därefter visas han till ett pensionat som ägs av en finne som var gift med en engelsk flicka.

Där stannar han två veckor medan han besöker hamnar och kajer, slutligen träffar han en finsk kapten som söker en man till sitt skepp, som just skall segla till Mobile i Alabama, Amerika. Så kaptenen frågar Viktor om han har seglat förr. Under rådande omständigheter tänker Viktor tillåta sig en liten vit lögn, javisst svarar han och tänker på alla de gånger som han seglat från Nykarleby till Lybecks på Alön. Kaptenen som hette Emil Erholm och kom från Nykarleby såg tvivlande på mig, men jag fick ända hyra. Hans skepp hette Lennatin, en bark från Nystad. Besättningen var finsk förutom tre norrmän, Benson, en svensk, en ung dansk pojke Emanuel, och en engelsman som kunde norska. Kaptenen var en finne som talade dåligt svenska. Styrmannen hette August Blomqvist, han talade svenska och finska lika bra.

Resan till Mobile var en lång lektion i sjömanskap. Utan minsta kunskaper om skepp och de uppgifter som hör en sjöman till gör man många misstag till att börja med. Viktor försökte göra som alla de andra, det som saknades i kunskap försökte han kompensera med punktlighet och hjälpsamhet. Han gjorde dock framsteg för varje dag. Att vara sjöman är inte lätt. På en bark finns det 96 olika rep att lära namn på, var dom finns och vad dom användes till, även att hitta dom i mörker och storm, allt detta måste en sjöman kunna automatiskt. Jag kände mig som den dummaste av dumma och trodde aldrig jag skulle lära mig, så jag blev väldigt förvånad när kaptenen sa ”well” hur länge tror du att det tar innan du har ett eget skepp? ”Aldrig sade jag.” Sedan säger kaptenen ”när vi har lossat lasten skall vi lasta timmer till Hamburg sedan går vi till Nystad och sedan lägger vi upp för vintern, då kan du studera vid navigationsskolan i Nystad. Men det enda intresset för segling som jag hade, var för att ta mig till Amerika.

Min första erfarenhet av en storm var strax efter vi lämnat England. Det började storma (Viktor var helt ovetande vad en storm innebär för en sjöman och ett segelfartyg), cirka tre timmar efter vi lagt oss att sova, så väcktes vi för att reva seglen i den hårda vinden. Jag fann mina kläder och klädde mig skyndsamt och tumlade ut på däck, det var kolmörkt och regnet piskade ner över oss. Vem kan beskriva den skräckfyllda och hjälplösa känsla ombord på ett skepp i full storm? Den visslande vinden ven i tackel och tåg och skeppet kastades hit och dit. Jag kände mig fram till en grupp av män som drog i ett rep, jag viste inte vad dom gjorde men jag drog tillsammans med dom, och hoppades att dom visste vad dom gjorde. De mindre seglen var redan revade, det var bara storseglet som vi arbetade med. Jag klev upp i riggen och gjorde som jag såg att de övriga gjorde, trots allt red vi ut stormen. Det var den 5 november, 1895 som ”Lennatin” lade till i hamnen i Mobile.

Det tog flera veckor att lossa lasten av salt och sedan lasta timmer lasten som skulle till Hamburg.

Den första gången som Viktor gick i land postade han ett brev till en vän från sin hemtrakt, vännen bodde i Shelton, Washington, för att låna 60 dollar för sin resa till Olympia, Washington. Men ingenting hördes ifrån vännen som hade flyttat till Idaho och aldrig fick brevet. Julen kom och de skandinaviska kaptenerna hade planerat en ordentlig julfest för sina gossar.

Det fanns 16 svenska och norska samt 2 finska skepp i Mobiles hamn för tillfället, finnarna blev också bjudna även om deras kaptener inte bidrog till festligheterna. Vi ”svenska” och norska sjömän beslöt att gå. Julfesten hölls i en stor hall, ett cederträ var dekorerad till julträd eftersom inga andra lämpliga träd fanns. Omkring 200 sjömän satt vid långbordet fyllt med allehanda maträtter. En riktig julscen, en påminnelse om hemlandet långt borta. Det var en rörande att se dessa gråhåriga kaptener servera sina män som satt vid detta bord. En kör sjöng julsånger och presenter delades till alla, det var en riktig julstämning bland alla dessa män.

Min första jul i Amerika har en verklig plats i mitt hjärta. Skeppets lastrum fylldes så småningom, och då inget hördes från min vän i Shelton, började jag undra vad jag skulle ta mig till här näst. Livet ombord på ett fartyg var inte så illa, men lönen var usel, och livet som sjöman var inte vad jag hade tänkt mig, jag gick ju till sjöss bara för att komma till Amerika och här var jag nu. Så den enda utväg för mig var att sticka ifrån skeppet utan att få någon lön och för att söka min lycka på land. Så en natt när jag gick vakt, så, ja, detta var det rätta tillfället att ge sig av, så jag tog min bibel i fickan under jackan, svepte in mina tillhörigheter i en filt och kastade byltet över min axel, sakta firade jag mig ner för ett rep som jag släppt ner för skeppet. Där stod jag mitt i natten, jag var nu min egen.

Jag gick till järnvägen och började att följa spåret, inte till staden utan till landet där jag hoppades finna arbete. Jag vandrade hela natten men såg inte någon by eller odlad mark. Slutligen kom jag till en liten station 30 kilometer från Mobile. Där fanns bara några små hus så jag fortsatte min vandring. Det började regna och regnet fortsatte hela dagen och följande natt. Natten kom utan något hus i sikte, så jag fortsatte min vandring. Omkring midnatt satte jag mig ner under ett stort träd för att vila, utmattad som jag var, somnade jag genast. Men det häftiga regnet väckte mig och jag fortsatte min vandring. Ibland hördes vildsvinens vrål i vildmarken, och hungern började att göra sig påmind, för jag hade smugglat med mig bara några skeppsskorpor i min packning. Nästa dag omkring klockan 12 stötte jag på ett gäng av järnvägsarbetare bestående av ett dussin negrer samt en vit förman.

Med några fraser som jag lärt från min emigranthandbok fick jag dem att förstå att jag sökte arbete, detta ledde endast till skratt och hån ifrån negrerna. Senare på dagen läste jag på en järnvägsskylt att jag befann mig cirka 90 kilometer från Mobile, och 160 kilometer ifrån närmaste följande stad efter landsvägen. Jag kom i skymningen till en liten by, hungrig och trött.

Vid negerbarackerna blev jag hastigt bortjagad, men visades till ett litet hus i närheten. Till min förvåning var det den unge förmannen för järnvägsarbetarna som jag träffat tidigare på dagen. Han öppnade sin dörr och bjöd mig in. På min fråga om natthärbärge, så sa han att de höll just på att äta så han bjöd mig till bords. Jag var hungrig och maten kom alldeles väl till pass.

Den vite mannen bodde tillsammans med sin 15 år äldre syster och 17 år äldre bror. De försökte tala med mig men jag kunde inte förstå dem. Efter kvällsvarden sa den unge mannen att jag kunde sova tillsammans med hans bror. Jag somnade genast och sov som en stock hela natten. Men jag vaknade tidigt och blev bjuden på frukost tillsammans med dem. När jag skulle fortsätta min färd ville jag betala för mig men det ville de inte höra talas om. Jag hoppas att Gud välsignar dem alla.

Jag fortsatte och vid den lilla järnvägsstationen köpte jag en biljett tillbaka till Mobile, jag fann det vara meningslöst att söka arbete här, för allt kroppsarbete gjordes av negrerna här. Allt som jag kunde göra var att gå till sjöss igen.

Jag gick till hamnkontoret som drevs av en man vid namn Nelson och som talade många olika språk, jag frågade om han kunde skaffa mig ett arbete på ett skepp som gick ut efter kusten, så att jag kunde komma till nån av de nordligare staterna. Efter några dagar fick jag jobb på skonaren från New Brunswick, men den skulle till Santiago och sedan till Kuba. Fyra andra från samma hamnkontor fick jobb på skeppet, en svensk, två norrmän och en finne. Finnen hette Ivar W. Han talade både finska och svenska. Lyckligtvis så hade de andra seglat på ett engelskt skepp tidigare så dom förstod de order som gavs och det var också lättare för mig, som annars hade måst lära om att igen.

Fastän varje order gavs på engelska talade vi bara norska med varandra. Det tog flera dagar innan mitt skepp var klart att segla, så jag tänkte att jag kunde besöka mitt förra skepp och höra om det hade kommit något brev från min vän i Shelton. Resultatet av detta besök var att jag fick mig en riktig ”omgång” av kapten, och blev satt i arrest för att jag deserterat.

Men jag rymde igen med hjälp av en finsk pojke som var min vakt. Mitt nya skepp ”Gibson” gjorde flera stopp i Karibiska hamnar, Port of Spain och Trinedad med timmer för att sedan vända norrut till hem hamnen New Brunswick. På vägen norrut fick vi pröva på en omtalad stormvind som också gav oss nya erfarenheter ombord på ett segelfartyget.

Slutligen kom vi till Bay of Fundy i Nova Scotia där skillnaden mellan ebb och flod kan bli cirka 10 meter. Därför kom en lots ombord för att lotsa oss in mellan de höga klipporna vid inloppet till St. Johns hamn.

Nästa dag blev vi avskedad från ”Gibson”, men samtidigt erbjudna arbete på ett annat skepp. Men jag var inte intresserad. Jag hade kommit till Amerika på en ”rundtur”, och mina dagar på sjön var nu förbi. Jag ville nu ha stadig mark att stå på. Jag har haft det både bra och svårt sedan jag kom till Amerika men jag ångrar aldrig att jag kom. Jag har inte alltid hörsammat min kaptens order att ständigt se på min kompass, men jag har till sist funnit en säker och fridfull hamn.


Viktor Källström, manuskript på svenska till Them Were The Days.
Dage Byggmästar digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Fortsttning: Hösten 1896 gick Viktor i land i St. John för att sedan resa till New York.
Inehållsförteckning.
(Inf. 2009-02-28, rev.2009-02-28.)