Bar Janne Lybeck under en längre tid på sin kärlekssorg, så lät han dock knappast sin omgivning märka mycket därav. Kort efter återkomsten från sin andra utrikesresa (1838) stod han ju som värd vid den i Nykarlebys annaler namnkunniga och i Topelius' dagböcker utförligt beskrivna fest som bär namnet »Janne Lybecks rådmanskalas». Det var, säger Topelius, »ämnat att inviga vår liberale väns nyss inredda lokal», men det var samtidigt hans rådmanskalas, ett motstycke till de »rådmansöl», om vilka det i forna tider hette att värden då måste göra av med hela sin första årslön och en god del av den följande! På det lilla torget utanför den ståtliga rådmansgården samlades folk som ville uppfånga en skymt av härligheten. Och den glädjen blev dem ej förmenad. »Rullgardinerna fälldes icke», berättar Topelius, »insikten var fri som på ett bröllop; det var icke ledsamt på gatan utanföre; oss roade det att betraktas och — utan tvivel beundras». I runda tio timmar tråddes dansen: »flickornas lockar raknade, kinderna voro röda som skyn när den bådar storm, ögonen lysande transparenter». Först kl. 5 på morgonen avblåstes balen, sedan man dansat 22 danser, valserna inberäknade. Men därmed var festen ej slut. »Vi stanna», säger Topelius, »större delen ungkarlar och ett halft dussin gifta, vi poculera och sjunga Jovial». I dionysisk yra rinna morgontimmarna hastigt undan. Värden vill ej höra talas om uppbrott, Topelius' stackars brunte som stått nersnöad hela natten skickas hem, och i den första grå gryningen samlar man nu sina livsandar till en sista festlig charge under den nye rådmannens nyinvigda tak. Det blir stoj och rumor — som på en gammal nederländsk tavla ser man det hela för sig i Topelius' målande beskrivning:

Frukostbord dukas, man valsar med jungfrurna kring borden. Östman valsar med gamla Lisa under allmän applaude. Äntligen tågar man i formlig procession med näsdukar som fanor, under anförande av Lybeck som öfverste och Backman som adjutante, högtideligen ett slag kring frukostbordet — det commenderas fyr, brännvinsbrickan eröfras och tömmes, faten anfallas tappert — Champagne och Bourgogne flöda — det är ett lefverne — sedan gymnastiserar Lybeck — äntligen adieu och viel Dank, min liberale bror! Hejko och jag åka ett par slag omkring för att svala oss. — Man är redan uppe hos Lindqvistens, Turdins — öfverallt. Kl. är 10 måndags f. m.

Veckor i förväg hade man talat om Janne Lybecks rådmanskalas och länge dröjde det också kvar i minnet. När Topelius följande år kommer till tjugondagen den 13 januari, karakteriserar han den som årsdagen av den stora Lybeckska balen och tillfogar: »den hade sin egen färg, denna bal — skiftande i rosenrött och var väl bland de varmaste och vackraste under min tid». En glans av detta varma och glada rosenröda breder sig för våra ögon kring Janne Lybecks hela levnadsfriska ungkarlstid, den som redan var till ända när rådmanskalasets och många andra festers minnesrika skådeplats försvunnit i 1858-års eldhav. l)

1) Om denna legendariska tid drömmer Margit Schrowe i Allas vår Margit [av Mikael Lybeck] — om dess både solida och vilda fester med dans och champagne, i den stora vinkelbyggnaden vid det lilla torget.

Av den tiden i faderns liv fingo de yngre sönerna kanske blott någon enstaka gång uppfånga en skymt. Men jag skulle tro att Mikael Lybeck igenkände något av sig själv och sin egen ungdom, när han i Topelius' dagböcker läste om trettioåringen Janne Lybeck — den bästa valsören i Nykarleby och den liberale värden vid det celebra rådmanskalaset — han som i stövelkadriljer och gymnastiska kraftprov kunde röja så mycken pojkaktig uppsluppenhet och med understöd av champagne- och bourgognebuteljers batterier visa en uthållig bravur i den festliga attacken.