De gingo till älven. Forsen var ovanligt strid den sommaren och timmer — Koskis timmer — hade oavbrutet kommit ned för att utanför älvmynningen lastas in och skeppas ut. Men nu höll vattenståndet på att sjunka och det gällde att använda varje timme av dygnet. Också arbetades intensivt och vid var krökning eller på var punkt där timret kunde samlas i bråte, stod en karl färdig med sin käx. Högst uppe vid forsens början makades timret in i strömfåran. Men uppstod stockning någonstädes längre ned gick ett varningsrop från man till man tills det genom bruset nådde männen längst uppe, som genast avstängde rännan till dess farleden åter var klar.
     Erik och prokuristen lutade sig mot broräcket och betraktade skådespelet. I eftermiddagens sol lyste skummet mot älvens mörka vatten och ljusreflexer blänkte från stockarnas våta gula.
     Klockan slog sex i kyrkotornet och i samma ögonblick lämnade varenda karl sitt arbete. De klättrade uppför strandbranten och samlade sig i hopar mellan träden.