KAP. III

[Ett förtroligt samtal med Barbro]

    På Alphyddans verandor och terrasser var det trängsel. Vårkvällen hade lockat människorna ut från staden; från gatans stimmande publik, från musiken på Kämp, från Socis instängda prakt. Det något omoderna stället hade icke förlorat hela sin gamla charm av oberörd natur. Oaktat arbetarkvarteren med sina breda tröstlösa gator slöto sin ring allt trängre, oaktat tågen för varje år i allt snabbare följd rasslade förbi, oaktat konstgjorda dammar, sportplaner och chausséer inkräktade markerna, stodo martallarna ännu på bergen oberörda av den nya tiden.
      Erik och Barbro sutto på övre verandan. Kvällen var ljum, himlen över skogen i norr ultramarinblå, men glödde längst över trädtopparna i orange. Under dem blommade rönn och hägg och granarnas ljusa vårskott skymtade genom den lätta skymningen. I väster stodo sockerbrukets skorstenar höga och raka. — Det var långa stunder tyst tills plötsligt hovslagen av en polishäst hördes från chaussen. Från Fredriksberg ljödo växellokomotivens visslingar. Allt runt omkring dem flöt småningom samman i en sövande blå färg.
      Barbro lutade sig tillbaka i stolen och såg huru de vita vårfjärilarna fladdrade kring trädtopparna och sökte almarnas gröna blommor. Hon satt med händerna sammanknäppta kring näsduken under kinden och såg bort över trädens toppar, ögonen voro trötta och längtansfulla och läpparna röda och varma. Hennes långa hals var vit och bar.
      De hade redan suttit där uppe en halv timme utan att samtalet ville löpa. Ibland granskade Barbro förstulet Eriks ansiktsuttryck, men så fort deras blickar möttes såg hon lugnt in i hans ögon. Ett tåg rasslade ut och med en viljeansträngning upptog Erik dagens oroande fråga. Han vände huvudet åt sidan och betraktade tankspritt de vita rökmolnen, som lokomotivet lämnade efter sig medan det snabbt försvann norrut: — I morgon reser jag den vägen hem.
     Hon teg och då han ej fick något svar fortsatte han lågmält: — Det står måhända icke riktigt väl till där hemma med affärerna.
     Barbro såg på honom och nickade: — Jag vet det.
     — Du vet det?
     — Hans tankar började virvla runt: Herr Koski vet det, Barbro vet det, hela världen vet det, blott jag har ingenting vetat.
     — Då hon märkte huru pinad han satt där, sträckte hon ut sin hand och lade den över hans: — Redan i vintras skrev tant att din farbrors affärer icke äro goda. Jag trodde du kände till det.
     Nu fick han äntligen tungans band lösta och han berättade henne om brevet och om mötet på Mikaelsgatan, och utan att märka det blottade han en hjälplöshet, som hon strax förstod; men just denna hjälplöshet drev honom att åter söka invagga sig i föreställningen att det hela måste bero på något misstag eller också på en tillfällig dålig konjunktur. Hör man icke dagligen att de solidaste handelshus råka i en övergående svårighet; kunde icke det hela bero på något slags knapphet på penningmarknaden eller på svårighet att få ut firmans trävaror. Han blev otålig och trasslade in sig:
     — Ja, jag förstår inte något av allt detta, men likväl, det kan ej vara möjligt.
     Hon kände medlidande med honom, ett medlidande vari ingick ett stänk av ringaktning. Men med en god kvinnas sympati gav hon sig till att trösta och intala honom mod.
     — Kanhända är det något i vad du säger, Erik, ty inför svårigheter tappa människorna så lätt huvudet. Jag tror inte att din farbror är synnerligen energisk, och jag har sett till och med mycket energiska affärsmän förlora besinningen vid en kris. Det är kanske överdrivet, det hela.
     — Men Granö då, Granö borde ju — — —
     — Det är icke Granö det gäller, vi som äro i andras tjänst, vi inlägga inte hela vår själ och hela vår energi i arbetet. Vi utföra bara våra åligganden, i bästa fall.
     — Granö är icke av den sorten. Han har alltför länge varit i firmans tjänst. Jag erkänner att farbror icke är någon driven affärsman, men det är prokuristen.
     Hon lutade sig tillbaka i stolen och såg prövande på honom: — Vet du vad du borde göra? Du borde själv kasta dig in i arbetet för att söka rädda familjens traditioner. Det är en gärning för en man, och en man måste du vara framför allt.
     — En gentleman måste man vara framför allt. Det ha mina vänner och jag funnit för länge sedan.
     — Nu väjer du åt sidan. För övrigt finnes det så få män bland er unga.
     — Däri har du rätt. Men är det ej tidens fel? Vad vill du vi skola göra? Vart vill du vi skola syfta? Landet ligger pressat av Ryssland. En ström av främlingar, som i sig förena det mest vanartade av Östeuropa och det lumpnaste av Västeuropa, rinner som en smutsig, aldrig sinande flod över och dränker den ytliga kultur vi under århundraden lyckats få. Var ser du en ljusning för framtiden?
     Barbro böjde sig fram mot honom: — Tala sakta, man vet ju aldrig om någon lyssnar.
     — Du har rätt. Och jag längtar inte efter gendarmsällskap. Men här har du en präktig illustration till det jag nyss sade. Vi få inte ens tala mera i vårt eget land.
     Hennes ögon fingo glans: — Kan ni inte drömma om en dag då ni sopar bort allt det som — — —?
     Hon tystnade då hon märkte att en kypare långsamt gick förbi bordet. Erik fortsatte hennes avbrutna mening.
     — Allt det? Nej, vi drömma inte om handling. Vi äro slagna, voro slagna förr än vi hunnit börja. Vi äro fantasilösa. Kom ihåg hur det senaste äventyret 1905 slutade. Jag var inte med då ännu, men verkningarna ha sträckt sig över vår åldersklass. Luften här i landet förgiftades i vår barndom. Nu låta vi livet gå; de bästa av oss mot något mål, som inte är ohederligt. Och så behagligt som möjligt. Tio år till och landet är förlorat.
     — Men var då män! Och du, nu har du ett mål, ett stort mål: att söka rädda din fars livsgärning.
     Det ryckte i hans ansikte då hon påminde honom om fadren. Men så log han bittert: — Duger jag till det! Jag är ju inte affärsman. Och för övrigt litar jag på att Granö skall rida ut stormen.
     — Nå ja, låt oss hoppas det. Kanhända är stormen icke så farlig.
     — Farlig eller icke farlig, så är det irriterande, obehagligt, förnedrande. Jag känner det ungefär som om stadsfogden plötsligt skulle komma in på universitetsbiblioteket, sticka sitt pekfinger i mitt knapphål och högljutt säga: — Herr Falander har obetalda utskylder. Och alla de som sitta i tystnaden böjda över sina böcker, de skulle spritta upp och se med ovilja på mig. Tänk dig bara den gamla vita tystlåtna professorn, som tåligt hänger över halvt förkolnade blad, tänk dig hans häpnad att plötsligt höra stadsfogden pocka: — Herr Falander har inte betalat. Ja, du känner det icke som jag. Måtte du aldrig behöva se dagens brutalitet i vitögat.
—Hon satt tyst några ögonblick och såg ut över trädtopparna, medan hennes ansikte blev liksom äldre och nästan bittert.
     — Vad vet du om den saken? Tror du att vi fattiga kontorsflickor sitta skyddade i lugna och vackra pelarsalar. De flesta av oss lida ständigt av penningbrist, och eftersom de flesta av oss äro högst vanliga människor stå vi nästall alltid inför livets brutalitet, varje nytt mod kräver av oss försakelser, varje teaterbiljett kräver försakelser. Ett par nya sommarskor kräva veckor av försakelser, och det finnes många av oss som just i följd därav alltid se in i livets brutala ansikte.
     Hon serverade mera te och nästan viskade: Men det är ändock icke det värsta.
     Erik betraktade henne förvånad; han hade aldrig hört henne tala så upprört.
     Hon fortsatte: — Jag hör inte till dem, som frukta fattigdom, om jag också aldrig älskat den. Jag menar att jag inte fruktar ett par månaders sträng sparsamhet om jag därmed kan köpa mig en ny och vacker sommardräkt, men jag hatar fattigdomen då den tvingar mig att söka svälja förolämpningar.
     Hon kramade sin lilla näsduk och strök sig över pannan. Men nu hade Erik glömt sina egna bekymmer, ty han förstod att om en kvinna sådan som Barbro kunde bringas ur fattningen, då måste livet hava givit även henne bittra erfarenheter.
     — Du vet att jag aldrig närgånget vill tränga in i andras liv, av många skäl för övrigt, men — — —
     Hon steg upp, stödde sig mot räcket och såg ned över dalen.
     — Barbro, låt oss vara vänner.
     Hon log en smula ironiskt: — Vänner, vi två. Vi ha väl alltid varit det på sätt och vis.
     — Så är det väl alltid, man är vänner på sätt och vis. Men som du vill. Låt oss vara vänner i kväll.
—Hon nickade: — Ja, så är det. En man och en kvinna kan vara vänner blott för en timme eller ett par. Sedan blir det alltid mer eller mindre.
     — Alltså, för en timme. Vi voro det en gång förr.
     Hon avbröt honom med ett snabbt ögonkast: — Det är glömt. Vi voro barn då.
     — Sätt dig, sade han, nu ockrar jag på vår korta vänskap. Och med en väns rätt frågar jag om uppriktighet kan vara dig till nytta såsom uppriktighet i kväll varit mig till nytta.
     Hon begynte gråta, men behärskat och tyst så att de som sutto vid närmaste bord icke märkte det, och mellan snyftningarna fick Erik del av hennes bekymmer.
     I dag hade det hänt vad hon redan länge väntat. Principalen hade blivit närgången på kontoret. Och nu fanns knappast någon annan lösning än att gå. Det var lätt sagt detta att gå, men det var icke lika lätt att få en ny plats.
     Hon torkade bort tårarna och rätade ryggen med ansträngd energi: — Men jag reder mig nog.
     — Har du — han letade efter orden — möjligheter? — — —
     — Du menar penningar. Nej, men jag har vilja. — Tror du att jag kunde vara dig till nytta på något sätt — han tystnade, plötsligt rädd att hon måhända skulle uppfatta detta som en erbjudan om penninghjälp.
     — Jag reder mig nog, sade hon fast. Låt oss gå. Borden omkring dem voro redan tomma, kyparen väntade otåligt och blott från de enskilda rummen hördes skratt och pianomusik.
     De gingo tysta ned för sluttningen, han stack sin arm under hennes och då han vek av på sidogången till höger, följde hon villigt med in under skuggan av träden. Från marken och det korta gräset steg en stark dunst av jord och alarnas och björkarnas nyss utspruckna blad gåvo luften sitt överskott av kraft, och juninattens skymning och ljumma luft insvepte allt.
     Tigande gingo de långsamt steg för steg allt närmare varandra. Så slog han armen om hennes liv och de satte sig på gräsvallen. Och han kände instinktivt att nu var han den starkare. Nyss hade hon där uppe trots egna svårigheter varit honom överlägsen, varit den som velat hjälpa då hans liv hotades av en kris inför vilken han stod hjälplös. Nu var han mannen hos vilken vårens eviga kraft vaknade, mannen åt vilkens hänsynslöshet vårens ständigt åter spirande grönska och vårnattens mjuka skymning alltid skänker ett försonande skimmer.
     Hon åter var kvinnan, som trots sin styrka sluter ögonen för livets verklighet hur nyktert hon än tror sig betrakta allt, kvinnan som aldrig blir vis i känslolivet, aldrig blir så stark att hon icke längtar efter en ännu starkare.
Så sutto de där länge invid varandra, förvirrade och rusiga av våren.
     — Låt oss gå, sade hon skyggt och steg upp.
     Arm i arm och skuldra mot skuldra gingo de långsamt in bland bergen, och så åter ned till stranden, genom Djurgården och utmed chaussén mot staden. I öster ljusnade himlen och rödbruna moln speglade sig i Tölöviken. De gingo längre och stannade en stund under nationalmuseets minaret.
     I Karamsinska parken sjöng redan en rödstjärt. Berghälls kyrka visade sin korta profil och tornet från Folkets hus avtecknade sig hotfullt och dystert. Med långa mellanrum susade försenade automobiler förbi.
     Då de äntligen skildes vid Barbros dörr tog hon hans hand: — Låt oss vara tacksamma att vi åter råkats, och låt oss åter glömma. Och lova mig en sak, Erik, lova mig att då du kommer hem vara en man.
     Han vände och gick mot Bulevarden, medan de första gatsoparnas kärror började slamra över stenläggningen.