KAP. XVI

[Industrialisering]

Några dagar gick Erik tyst ruvande på tanken att lämna studierna och ge sig in på affärsbanan. I början fann han planen omöjlig, men betänkligheterna gåvo lätt vika så snart han tänkte på fadern. Och under ensamma kvällar i hemmet fantiserade han fram en helgjuten vacker stämning över livet i ett stort handelshus. Gamla minnen och berättelser döko upp, tavlor från förgångna tiders liv med barkskepp och middagar och romantik. Han var fullt medveten om att allt detta var drömmar. Det var ett självbedrägeri som han ofta log åt men ändå tog till hjälp.
     Farbror Johan blev häftigt upprörd då Erik meddelade honom sitt beslut, och han gjorde sig tusen förebråelser, men torpet utanför staden upptog honom så att han snart tycktes glömma allt annat. Med Signe och rådmanskan hade Erik att genomkämpa hårda duster, och den blivande svärmodern sade rent ut att hon aldrig hade tänkt sig sin dotter som hustru åt en kontorist. Endast rådmannen nickade förstående om också bekymrat.
     Och så tog Erik för andra gången fatt i kontorsarbetet med hela sin viljekraft. Den tid, som återstod, förr än de gamla affärerna voro avvecklade ville han utnyttja. Waarmanen visade sig vara en god lärare och hade för övrigt ingenting emot att den andre övertog så mycket som möjligt av arbetet. Ju mera Erik lärde sig dess mera förstod han att bakom bokföringen, banktransaktionerna och breven dolde sig många hemligheter, att det hela i själva verket var ett stort system, en vetenskap med otaliga obekanta faktorer, som spelade in och som skulle förutses och behärskas. Han uppställde problem för sig, köpte och sålde i fantasien, gav akt på kursstegringar och efterfrågan i utlandet, spekulerade i reichsmark, rubel och pund. Affärstidningarna voro fulla av intressanta uppsatser och en enkel notis kunde ställas i direkt samband med storpolitiken. De oundgängliga oroligheterna på Balkanhalvön avspeglade sig på börsen i Berlin, i Wien, i London. Det hela var ett brokigt skådespel, som han så gott som möjligt sökte följa. Och alla dessa dagshändelser och fluktuationer styrdes av dolda lagar, som nationalekonomien sökte klargöra.
     — Du tar för mycket på en gång, sade Waarmanen. Gå mera systematiskt till väga. Det bör icke vara så svårt för dig, som är tränad att läsa och tänka. För övrigt: Du vill väl ha plats snart?
     — Så snart som möjligt.
     — Vet du att konsuln bildat bolag och endera dagen öppnar underhandlingar med staden om att få utnyttja forsen. Till träsliperi. Håll dig framme så får du en plats i den affären.
     Det var en nyhet som bjöd emot: skulle staden, den vackra idylliska hemstaden nu bli ett förfulat fabrikssamhälle.
     Prokuristen ryckte på axlarna: — Industrien frågar så litet efter vackra landskap. Dem får man taga i snap-shots på en turistfärd om man inte bor på bondlandet. Han betonade det sista ordet en smula föraktfullt. Ingen kan ställa sig emot utvecklingen och vrida tidens hjul bakåt. Och det hjulet studerar man för övrigt bäst i fabrikerna. Håll dig bara framme.
     — Det är motbjudande.
     Waarmanen såg förvånad på honom: — Tror du att man kommer fram med att sitta och vänta på de stekta sparvarna? Du vill inte göra det direkt. Nå, låt mig då sköta om saken. Och det kan jag med gott samvete, för innan våren är du fullfjädrad bokförare.
     Det gick som Waarmanen önskat. Underhandlingarna med staden och överliggarna utmed älven voro snart ordnade tack vare det kapitalstarka bolagets maktmedel, och redan vid jultiden hade staden översvämmats av arbetare som sprängde och grävde byggde dammar, timrade bostäder, byggnader och skjul. Det var som om en stark hand plötsligt gripit det lilla samhället och nu hänsynslöst och brutalt ruskade om det så hus välte och stenar yrde kring.
     Under tiden hade huset Falanders affärer avvecklats, det nya bolaget köpte gården och inrättade sitt kontor där. Men till juni skulle farbror Johan disponera en del av hemmet.
     Bolaget hade satt in stor arbetsstyrka och de nya arbetarna krävde icke blott bostad utan även mat. Det kom hästkarlar, och både folk och fä skulle äta. Och så snart detta var ordnat till nytta för landsbygd och matvaruhandlare, började en ny invasion av de gifta arbetarnas familjer, och de voro i regeln icke små. Det blev livligt i staden.
     Redan förrän arbetarinvasionen börjat hade några ingenjörer anlänt. Och då blev det livligt även på klubben, som de senaste åren levat tynande, men nu återigen gav några små men friska bidrag till skandalkrönikan som formulerades bakom kaffepannans blanka bröstsköld.
     — Man kunde ha trott att staden vore glad åt den förändring som inträtt, men det är blott till hälften sant, sade Erik till farbror Johan medan de i julhelgen sutto framför brasan i hörnrummet, och fröken Juth serverade teet.
     — Varför skulle hela staden vara glad, min gosse. Endast de äro glada, som förtjäna och sakna pietet. Men de övriga, de som älska lugnet och bli ärligt taxerade; varför skulle de fröjdas? Tror du inte att lektor Lennanders liv får en våldsam stöt. Hur skall han nu få den ro han njutit under sina skymningspromenader då han gått och grubblat över problemet varifrån Hannibal tog sina elefanter. Livet mister sin charm för de gamla. De bli hemlösa. Alla ha inte ett Tusculum som jag.
     — Så ha vi de troende.
     — Också de. Synden, en måttlig synd, har gett charm åt deras liv och möten. Nu få de på en gång för mycket av det goda, de få socialisterna, som i religiöst avseende icke tillnärmelsevis gå upp mot Buluwajo-negrer.
     — Vidare de svensksinnade.
     — De svensksinnade, sade farbrodern och nickade dystert. Det är ett sorgligt kapitel. Varje fabrik reser sig över en förlorad svensk position, varje fabriksarbetare är en fientlig soldat, vilken liksom folkvandringens krigare drar i fält med hustru och barn. Industrien förstör städerna för oss svenskar. Affärsmannen lever på att utnyttja goda konjunkturer, hans politik, om hans samvete tillåter honom ha politiska åsikter, hans politik måste i regeln bli konjunkturpolitik. Inom tio år är kommunalspråket finskt även här i staden.
     Han tog eldgaffeln och rörde om så några blå lågor fladdrade över glöden och askan. — Jag är ett lyckans skötebarn. Jag har nu mitt Tusculum för gamla dagar. Icke sant, vi få det gott där, fröken Juth?
     — Gud give, sade hon och lät blicken smekande glida omkring rummet.
     — Visst, fröken, skämtade grand-seigneuren, tänk på att ni får två grisar.
     Fröken Juth log förnöjd. Hon hade i själva verket smittats av den gamles entusiasm. Nu fick hon plötsligt en ide som hon beslöt utföra i tysthet. Av de få vinflaskorna, som återstod, skulle hon försnilla ett par och nästa jul överraska med gott vin till skinkan. Hon myste belåtet där hon satt vid teköket belyst av glöden från brasan.
     Det ringde på tamburdörren och rådmannens tittade in som de ibland brukade.
     — Vad nytt, frågade grand-seigneuren, då ljuset tänts och alla lägrat sig kring ugnen.
     Rådmannen gned det vänstra benet: — Det river i foten. Jag väntar nederbörd.
     — Det väntar du alla dagar, sade hans fru otåligt.
     Så log hon så älskvärt mot grand-seigneuren som kvinnorna brukade: — Nytt? sade hon. — Sprängskotten dåna i forsen. Jag har ständigt migrän. Det är det nya.
     — Den nya tiden, ja. Jag drar mig undan till lantlivets ro. Dynamiten passar bättre för de unga.
     — Det är avskyvärt hemma, sade Signe. Pappa väntar nederbörd och mamma väntar sprängskott.
     — Klaga inte, varnade modren. Du har ett gott hem. Och för resten tycker jag du borde vara nöjd med julhelgen. Baler och utfärder varje helgdag.
     — Gud, ske lov, att vi fått några nya kavaljerer till staden. För omväxlings skull hör man en gång en ordentlig manskvartett igen och inte bara damtrios. Jag kan inte fördra damkörer. Det låter som nödrop på karlar.
     Erik log likgiltigt och fröken Juth fick av förargelse röda fläckar på kinderna, men grand-seigneuren kysste på fingret: — Min kompliment.
     — Sanningen att säga, fortsatte Signe, är hela familjen vid miserabelt humör.
     Så var det även, ty sedan middagen hade mor och dotter gnabbats med rådmannen. Det gällde Eriks framtidsplaner, vilka damerna i hög grad ogillade.
     — Du saknar arbete, min flicka, skall jag säga, det är hela saken. Men vänta tills du får hus och hem och hon tänkte säga barn, men teg av anständighet med det sista, vilket var fullkomlig onödigt, ty Signe var tillräckligt modern kvinna för att underskatta det teoretiska värdet av barn.
     Signe böjde sig stridslystet framåt, men rådmannen avvärjde stormen.
     — Och du trivs i ditt arbete, Erik. Ja, ja, allt hederligt arbete är intressant bara man kommer in i det.
     — Det tror jag inte, replikerade Erik. Jag har de sista tiderna roat mig med att läsa mig till sömns med Lassalle och Marx. Fabriksarbetarens arbete är inte intressant. Det dödar själen och alstrar missnöje.
     Rådmanskan såg upp: — Herre Gud, Erik. Du är väl inte socialist?
     Farbror Johan gnuggade händerna belåtet: — Ah, du välsignade, revolutionära ungdom.
     Men Signe högg in: — Hör du, Erik, det är ett gott stycke väg mellan din Michel-Angelo och Marx.
     — Det tror jag inte. Har du sett hans "De två slavarna". Där har du programmet i konstens form. Men jag medger villigt: hellre leka Medici än Buonarotti, hellre köpman och mecenat än — — —
     — Det blir säkert nederbörd, avbröt rådmannen och gned sitt ben.
     Damerna voro emellertid icke så lätt blidkade och hemkommen fick rådmannen uppbära deras dåliga humör.
     Erik var i misstämning. Men farbror Johans inre var i full harmoni och snart drömde han om sitt jordbruk medan kölden knäppte i knutarna, månen lyste över älvens vita snö där tvenne uttrar ljudlöst lekte i ljuset kring de mörka hålen i forsen. Det var sista vintern uttrar lekte i forsen inom stadens hank och stör.