KAP. XVII

[Filosofer]

Det var i mitten av april. Sydvästvinden strök över Bottenhavet, bröt sönder de vita, frusna fälten, jagade drivisen dånande in mot kusten, tog kyla där ute och kom sval in över stranden och över slättbygden; Men solen sken varm, och smälte snön vid ladornas sydsida och kring trädens stammar, så fjolårets vissnade gräs stack fram. Vägarna började flyta och i slädspåren rann vinterns smuts med smältvattnet.
      På landsvägen söder om staden stodo lektor Lennander och Erik petande i snön och sörjan. Det var lektorns passion att hjälpa våren och hans vackraste musik var att höra vattnet sorla i diket. Den stämningen genomlevde han år efter år och då glömde han Hannibals elefanter.
      Lektorn var en klok man och en naiv människa.
      Och även i Erik bodde ännu stundom barnet, som hade sin glädje i att bygga dammar i rännilarna.
      — Gå för tusan, sade lektorn, du dämmar upp rännan och förstör alltsamman. Gå, för tusan! — Och det var det brutalaste uttryck han fann.
      Men Erik var lika ivrig: — Ser du inte, farbror, att det skvalar bättre om vi öppna hjulspåren här.
      — Si o-opp! Si o-opp! ljöd det varnande och hotfullt från forsnacken där dynamiten banade väg för den nya tiden.
      De ryckte till och skyndade snabbt i skydd bakom närmaste laduknut. Då sprängskottet gått stodo de ännu ett ögonblick stilla och så gingo de åter upp på vägen.
      — Den nya tiden, framkastade Erik skämtsamt och såg på lektorn. Vad tycker farbror om det här vårspelet.
      Lektorn teg en stund och petade tafatt och stilla i spåret. Så andades han tungt genom näsan, såg över glasögonen och svarade: — Nytt kan vara nyttigt om det också inte är angenämt för oss gamla. Jag är glad att jag inte blev född att på gamla dar följa den nya tiden.
      En spov flög visslande högt uppe i den klara vårluften och en ripa skrattade någonstädes i skogsbackarna.
      Lektorn fortsatte: — Men ni unga — — —. Och så teg han åter, andades tungt genom näsan och Erik gissade sig till vad han tänkte.
      En gammal man kom utmed vägen med trötta steg gående i den smutsiga sörjan; det var lotsen Sund.
      — God afton, hälsade lektorn, nu få vi sommar.
      — Ja, åtminstone få vi vår: Jag såg sädesärlan i morse och då rinner sandbäcken efter nio dar. Och det är säkert det.
      Han gick vidare. Erik upphörde med sitt arbete, stödde sig mot sin käpp och såg efter den gamla lotsen.
      — Också han, tänkte Erik, också han är ett offer för den förbannade ryska regimen. Hur många år har han inte slitit hund där ute på havet i storm och faror, och nu är han sparkad undan och vandrar i landsvägssmutsen. Och vad ersättning ha vi andra kunnat bjuda dessa män för deras förlorade platser.
      Även lektorn upphörde med sitt arbete, betraktade lotsen en stund, satte händerna på ryggen och sade stilla: — Ska vi gå.
      De gingo tysta och långsamt mot staden.
      Erik hade kommit ur sin vårstämning, lotsens tunga steg gåvo hans tankar en ny riktning, och han visste, att även om lektorn ingenting sade kände de lika. Den gamla lotsen blev för honom inkarnationen av landets kamp, och medan vårkvällen bort fylla hans själ med sin skönhet, strömmade där över honom tanken på all den orättvisa landet fått lida. Hederliga män dömda till fängelsestraff, till avsked, till långvariga suspensioner, män berövade sin rätt till ämbete och uppehälle för ett liv framåt — se där följderna av lagtrohet och laglydnad. Och vad hade de vunnit därmed, eller skulle de någonsin se frukterna? Åh, hela denna vämjeliga ryska förföljelse: lotsarna voro farliga, brandkårerna voro farliga, hembygdsforskning var ett riksbrott. Och i fängelserna sutto lagtrogna män — —. Men österns satrapregemente härskade, tryggare än någonsin.

Satrap (gr. satrápäs), ståthållare eller höfding hos de forne perserne; fig. stolt, vällustig och hersklysten man. — Satrapisera, lefva såsom en satrap uti stort öfverflöd och förtrycka sina underlydande.
Främmande ord och namn (1878).

      — Det rör mig icke, försökte Erik tänka, men i nästa ögonblick såg han åter bilden av den gamla lotsen från havet som tungt trampade genom vägens smuts.
      Till höger om dem, där nere gick älvens smala svarta strömfåra, sorlade sakta och dovt, arbetade sig fram, svällde, matad av tusen rännilar och bäckar, växte och steg starkare mot den dag då alla de otaliga flöden, som i tysthet kommo från vidderna, från öde torp och rika byar med våldsamt dån i en bred och mäktig flod skulle gå fri mot fria hav.
      — Säg mig, farbror, är det inte ett misstag av utvecklingen att låta en handfull germaner slungas från västern till östern.
      Lektorn tittade upp mot skyn, som om han ännu spanat efter spoven, ehuru han redan glömt den.
      — Du talar om historia, jag tänker helst på naturalhistorien. Den begår färre misstag och den är lugnare.
      — Tror du, farbror, frågade Erik spefullt, att arbetaren, som spränger därborta, kan bedömas uteslutande naturalhistoriskt?
      Och lektorn, som gick där så blid och stilla svarade godmodigt: — Ja visst.
      Men nu började ungdomens opposition stiga i Erik. Allt vad han de sista tiderna läst om arbetarrörelsen och socialismen jäste upp, och halvt i trots frågade han:
      — Har du läst sociologi? Har du tänkt på vilka orättvisor, som begås mot de svaga?
      — Jag har läst naturalhistoria, svarade lektorn milt.
      De gingo ned på bron varest ett sällskap diskuterade dagens händelser. Till sin förvåning fann Erik där ingenjören, vilken han icke återsett sedan vårnatten på Catani. Ingenjören som nyss anlänt, var anställd i det nya bolagets tjänst. Han hade just talat sig varm och framslungade i en slutspurt sina tankar om alla de fördelar staden skulle komma i åtnjutande av tack vare den nya fabriken. [Personnyckel till de samtalande som tidigare i romanen träffades på Brunnsholmarna.]
      Men häradshövding Tidman såg icke livet från ingenjörens synpunkt, och han avbröt den andres ordflöde:
      — Ni betraktar saken från er ståndpunkt, och jag från min. Nu strömmar en massa människor från inlandet ned till den blivande fabriken, en skenbart brokig och likväl homogen skara, som lämnat jordbruket för att söka sig till staden, till det hopträngda samhället, vilket erbjuder ett mera omväxlande liv, och erbjuder ett arbete, lockande därför att det arbetet ger bestämda timmar av tvivelaktig frihet. Och den skaran, jag må säga hopen, förstår inte att varje spadtag i det sämsta jordstycke ödemark skulle ge ett kapital, en frihet, en trygghet för ålderdomen långt större än femtio års mekaniskt arbete vid fabriken.
      Lektor Lennander såg över glasögonen upp mot den blå kvällshimlen: — Där flyger tranor till Stormossen.
      Jägerström, som även var nere på bron, fortsatte Tidmans tankegång:
      — Det är sorgligt nog för oss gamla här i staden, men det är ännu sorgligare för arbetarna.
      Så lutade de sig mot broverket, betraktade den smala, svarta strömfåran och talade om det skeva i tiden. Om männen från inlandet, som icke förstodo att skogens sus gör människans själ större och djupare än dånet av maskinerna i fabriken. De, männen, följde likasom barn ett brokigt färgspel, läste sin tidning och trodde att livet pulserade starkast där sensationerna skreko gällast.
      Ingenjören log. Varför spilla ord på gamla lektorer, som ändå icke kunde stoppa världsmaskineriet och vilkas fantasi — om de ägde någon — arbetade endast i det förgångna och gravlagda, och icke bland framtidens gåtor. Nu var allt nytt såsom våren var ny, ung och kraftig.
      Erik högg in: — Kan då inte livet göras lyckligare och rättvisare?
Men Tidman hörde inte på honom, han såg mot Brunnsholmarna, den förlorade kulturpositionen, där en elektrisk central nu visade sitt betongskelett, lät blicken glida över fabriksbyggnadens fula resning, och fortsatte:
      — Ja, så kommer strömmen av män, kvinnor och barn för att varje morgon väckas av ångvisslornas skärande ljud.
      Ingenjören gjorde en tvär knyck på nacken: Ursäkta, är häradshövdingen musikalisk?
      Tidman gjorde våld på sig för att svara hövligt: — Nej, inte i högre grad.
      — Då har ni kanske inte hört förspelet till framtidens opera.
      Lektor Lennander såg åter över glasögonen upp mot den klara, ljusa vårhimlen: — Där visslar en spov igen.
      De gamla avlägsnade sig, samtalande om orrspel och sommarvillor. Jägerström hade en trevlig stuga i skären och skulle nästa dag ut för att vitlimma den stora spiseln och sätta lapp på verandataket. Och Tidman drömde om vikingarnas bosättning i Normandie.
      Men Erik och ingenjören spatserade fram och åter över bron.
      — Nu är jag i mitt rätta element, sade ingenjören; nu börja mina planer gå mot sin fullbordan. Varje sprängskott kännes som en befrielse, lyfter en sten från mitt hjärta, öppnar vyer. Det här är livet och jag är glad att fått komma med just här, där allting sover för att väckas. De gamla ha inga vyer, de förstå inte livet därför att de aldrig djärvt vågat gripa in i det. Och de förstå inte att industrien är landets enda möjlighet till räddning. Skapa värden, en ekonomisk ryggrad, det är den enda frälsningen.
      — Är det din ryggrad, din, jag vill inte säga religiösa, men din politiska och ekonomiska ryggrad och trosbekännelse?
      — Ja. Tekniskt måste vi hinna framom ryssarna. Jag är patriot, god patriot. Kom ihåg att det var den japanska teknikens konstgrepp, som besegrade Rysslands miljoner. Vi måste gå i samma spår, men på fredlig väg.
      — Och priset? Köpa vi ej lyckan för priset av industriarbetarens olycka. Och vår egen?
      Ingenjören stannade mitt på bron och såg förvånad på den andre.
      Erik ryckte på axlarna: — För övrigt intresserar frågan mig inte.
      Det var icke sant vad han nu sade, ty i själva verket hade de socialdemokratiska frågorna allt mera börjat sysselsätta hans tankeliv och intresset fick näring under samtal med Waarmanen. Han ville gå till botten med teorierna. Arbetaren, den levande, otympliga arbetaren brydde han sig föga om och undvek helst all beröring med honom. Socialismen såsom ett vetenskapligt system lockade. Det undgick honom ej att han vid diskussionerna fick hålla till godo med slagord och överord, men han genomskådade det agitatoriska och fick alltid fram kärnan. Och den kärnan var i hans tycke ren idealism.