26 januari
Det hade vilat något av idyll över detta
tidsskede i Österbotten, över »grevens tid», som Gösta
Lindhults vänner på lek kallade hans ungdoms och tidigare mandoms lyckliga
år på l830—40-talet. Efter de skickelsedigra [ödesdigra],
sorgtunga åren i seklets början hade man liksom hunnit en fredlig oas,
där man kunde andas ut, vila och njuta vederkvickelse i glömska av gångna
lidanden och kommande faror. Ras- och språkstriderna, den sociala klasskampen
hade ännu ej upplågat; i sämja bodde finne bredvid svensk, fattig
vid den rikes sida. Nyvunna krafter och arbetsro hade fött arbetshåg
och nytt mod att leva. Österbottens handel och sjöfart uppblomstrade
som aldrig tillförene [förut] och jorden gav god äring [gröda].
Ett välstånd, fordom oanat, hade ryckt in de torftiga, österbottniska
hemmen, så i borgarehus som i bondegård. Det var de bottniska köpstädernas
gyllene ålder, materialistisk, kälkborgerlig, om man så vill,
men med den charme, oskrymtad och harmlös livslust skänker.
Och
denna borgareidyll övergöts ännu — icke att förglömma
— av ett förskönande litet efterskimmer från Gustaf III:s
lysande dag. Gustaviansk hyfsning och sedeförfining hade lagt sordin på
österbottningens hetsiga sinne; gjorde samlivet människor emellan lättare
och angenämare än både förr och senare. — — I åthävor,
skick och vettigt tal, i hela sin soignerade [välvårdade] person verkade
Gösta Lindhult gustavian, men majgrevens förbindliga [artiga] belevenhet,
hans hänsynsfullhet mot kvinnan och de gamla var icke en anlagd masque utan
ett naturligt uttryck för hjärtats uppriktiga välvilja. Han var
en osammansatt, svekfri natur, romanesk [romantisk], en entusiast till hela sin
läggning, utan något som helst av upplysningstidevarvets skepsis och
otrosanda.
»Jag är av Göters
stam, av Virda-ätt, till smålandssagornas Kung Linde gå mina
anor» — deklamerade Lindhult ej sällan med det patos, som var
hans lilla svaghet. Syn bar han ock för sägen; högväxt, vithyllt,
sund och välbildad som han var — nordmannatypen i sino prydno från
hjässan till fotabjället. På rak arm lyfte han en karl. Och i
furuhallen på Torsön, i Finnhamn, där strandhugg gjordes och drakarna
förtöjdes, bland »Östgöterne» — ungdomsförbundet
han stiftat för upplivande av fornnordiska och gammalsvenska traditioner
i »Öster Norrland» — där veko gustavianens sirliga
later helt för kraftkarlen, bon-mots [kvickheter] och komplimenter för
kärnspråk och hjältekväden. Överdådiga, rent av
halsbrytande kunde då upptågen och kämpalekarna vara, och mandomsproven,
dem »Götstaf den dåddjärfve» — med det namnet
hedrades han inom förbundet — utförde, gjorde ingen annan efter;
och »Östgöterne» voro dock utvalt folk, styva karlar i dryckjom
som ock i androm styckjom.
I Stockholm, då
ännu Österbottens verkliga huvudstad, hade Gösta Lindhult erhållit
en god uppfostran efter sitt stånd och sina villkor. Hans fader, en barsk
men siratlig gammal köpman, hyste stor estime för [uppskattade] education
och kunskaper, och sonens yrkesutbildning fullföljde på patriciska
handelskontoir i hansestaden vid Trave. Handel och köpenskap lekte nog icke
majgrevens håg, men han var en god son, och svensk krigsman kunde han icke
bliva såsom farfarsfadern, den tappre smålandsryttaren, som vid kalabaliken
i Bender i det sista och in i döden värjde sin konung mot janitscharernes
övermäktiga sabelattacker. »Och jag är säker på»
— sade gubben Källebäck med ett leende — »att Gösta,
med sitt behov att i fantasin försmycka verkligheten, försonade sig
med yrkesvalet vid tanken på den gamla Hansans ridderlige köpmän
som kunde bryta en lans och tävla i sångarestrid.»
3 februari
Tjugufyra
år gammal tog Gösta Lindhult arv efter sin fader: ett aktat namn, en
välrenommerad firma och en betydlig förmögenhet, som han dock,
ehuru universalarvinge, broderligen delade med två systrar.
Såsom
av hans skaplynne [karaktär] att vänta var, stod hans ärelystnad
till stora företag. Firmans boutique- och minuthandel nedlades, och flux
blev den unge chefen grosseur [grosshandlare], skeppsredare och brukspatron. —
— På de Lindhultska varven gingo sedan skeppstimmermännens flitiga
yxor året runt; i smedjorna lyste ässjeelden, pustade bälgar och
dånade hammarslag. Varvsbäddarna buro städse de vackraste skeppsskrov,
och på Torsö-redden flaggade fullriggare av många nationer. Det
lossades och lastades. Munter och raillerande [raljerande; skämtande] ledde
redaren själv som praktisk österbottning arbetet; hans berömda
fältrop: »Alle man i repet! » satte fart i folket. Och behagligt
växlade arbetet med förlustelser och glada tillställningar. Omtalade
i hela landsändan voro de Lindhultska fartygsutskjutningarna — stadens
sommarevenements. Då rann champagnevinet i strömmar, välgångsskålar
tömdes och rundlig välfägnad bjöds var man. Över danslavarna
gick sjömansbalen tills morgonsol stod högt. — — På
Torsöns fagra strand byggde Gösta långskepp och luftslott. Han
såg sin stolta flotta — i namnväg representerande halva Valhall
— styra ut mot världshaven, i fredlig västerviking, till fjärran
land.
Men Gösta Lindhult fantiserade och
arbetade ej allenast för sig själv. I nyttigt arbete ville han occupera
var ledig arm, göra alla små kapital fruktbärande, ville enligt
det gamla lyckoreceptet se en höna i varje gryta, en blomma på vart
fönsterbräde. Hans raisonnement [omdömesförmåga] om
arbetarnes andel i affärsvinsten syntes de goda borgarne som en svärmeandes.
Men många små rederibolag fonderade han, där envar, som hade
en styver över, kunde taga del. »Alla med, ju flere man dess bättre
lycka!» — hette det åter, och högt i tak stod glädjen
i de små hemmen, när bolagsskutorna, den »rare Göstas»
skutor, vände åter med goda, inseglade frakter, med kaffe och socker,
med viner, tobak och specerier, och alla åter fingo vara med — om utdelningen.
Och lika verksam hade Gösta Lindhult varit
i land, på sitt stora, ljusa kontoir i gedigen engelsk style. I beckbruket
vid älvmynningen kokade furuskogens mörka märg, jäste jättarnes
älsklingsdryck. Tjärhovet — värdigt sitt namn — reste
sig i svart majestät — utan like i höjd, i längd, i bredd
— ett föremål för utlänningarnes oskrymtade [oförställda,
verkliga] beundran. I det nybyggda tegelbruket — det första enligt moderna
metoder i Österbotten — bakades de välkända Lindhultska murteglen.
»Härefter skola vi resa varaktigare boningar för människorna»
— förklarade byggherren med sin sympatiska entusiasm — »och
tänk, huru mycket armare vår kulturhistoria ända från hedenhös
är, till följd av de förgängliga träkåkarne; inga
minnesrika hus i städerna, inga gamla gårdar på landet med sägner
och spöken i vrårna.» — Ja, en mångintresserad och
mångfrestande man var Gösta Lindhult. Det för sin tid betydande
glasbruket på Sandnäs utvidgades med stora kostnader, fabrikationen
förbättrades. Skotska och tyska glasblåsare gåvo hela nejden
en intressant, kosmopolitisk anstrykning. [Sandnäs glabruk i Munsala verkade
1848-90; tillverkade vitt hushållsglas, fönsterglas och buteljer.]
Och på landets väldigaste arbetsområde
— skogarnas tillgodogörande — blev Gösta Lindhult en banbrytare
och märkesman. Här gav han sin initiativrika dådlust fria tyglar.
I kompaniskap med en norrman, Finn Aslaksen — en gammal bankruttör,
men ett affärsgeni — inköptes ofantliga skogssträckor i orörda
öde marker; sågar och sågkvarnar uppfördes i alla forsar,
och flottleder inrättades i alla älvar. Enorma exportaffärer gjordes
på utlandet; tjära, bjälk och plankor utskeppades och grova pengar
tjänades. Allt gick i stor skala, med dubbla ramar som det hette. Och stolt
som en kung red Gösta på Saladin genom sina hemlighetsfullt rika jätteskogar,
genom Tannenwald och Milavida, hans härliga, grönskande grevskap, större
än månget tyskt furstendöme.
Varningar
att icke utbreda sig för mycket saknades väl icke, och projektmakare
["En som ofta, ehuru ej alltid välbetänkt, framkommer med nya förslag
och planer."] fick Lindhult stundom heta, såsom när han utsände
hela härar av barn för att inhösta lingonskogens röda guld,
eller slog sig på att fabricera skosmörja av rönnens frukter.
Men den unge grosseuren hade sitt huvud för sig, och Fortuna den oberäkneliga
— var honom huld. Det var en tid av intensivt och nyttigt arbete; det var
en god tid, fylld av arbetsglädje och framtidshopp.
En
prydnad för sin stad och för sitt stånd, nämndes Gösta
Lindhult snart bland de främste i landsdelen. Offentligt och medborgerligt
erkännande uteblev ej heller. Utländska regeringar gjorde honom till
konsul, och högt svajade därefter den blågula flaggan och Dannebrogen
från frontispicen på den varme skandinavens ståtliga stenhus
vid torget. Vid solenna tillfällen representerade han ej sällan hemorten,
och helt ung valdes han till ledamot av stadens råd — blev »senator»,
såsom han sedermera på raillerie [skämt] alltid tecknade sig
i korrespondensen med ungdomsvännerne i Lübeck, vilka, själve senatorer-rådsherrar
i fri- och hansestaden, med munterhet accepterade skämtet.
10 februari
»Och
så blev majgreven-senatorn gifter med den bedårande Sabina Scale —
den gamle sjökaptenens dotter med kreolskan, som han för blanka duros
på Cuba köpte sig till hustru?» — avbröt jag frågande.
Patron Källebäck nickade allvarlig: »Ingen
man må för älskog hans lastas; ofta vinnes den vise, den vettlöse
ej, av dägeliga drag, sade redan de gamle, och dägelig, förbålt
[förbaskat] dägelig var hon, slavhandlarens mörklockiga dotter;
— gubben Scale seglade ju på sin tid med slavlaster mellan afrikanska
guldkusten och Vestindien». Reizend, en kattunge lik, var lilla Saba, lätt
och leksam, full av temperament men däremellan håglös och trånsjuk
— en kreolska också hon. Och Gösta, som dittills stått kyligt
lugn inför alla kvinnor, inför så många präktiga, blåögda
flickor, som av pur modestie [blygsamhet] brunno för honom i tysthet; han,
som aldrig haft några amouretter [flyktiga kärleksförbindelser],
lågade nu upp, vart starkt förlibt [förälskad] i la belle
Sabine. Hon blev hans brud, och med lust och stor gamman firades bröllopsfesten.
I flammande kärlek möttes de två unga. Hon tog och fick hans sparade
ungdomskraft och gav honom passionerat, som den söderns dotter hon var, sin
unga, härliga lekamen. Men makens kärlek var djupare, innerligare och
livslång. Han bar henne på sina händer och strödde blomster
på hennes väg. Han kände sig lycklig, trodde henne säll,
och det hem han redde sin unga lycka och solen däri prisades länge som
det vackraste i Österbotten.
Och i detta
vackra hem, i detta rika köpmanshus fördes ett glättigt liv, rådde
gammalsvensk gästfrihet. Gösta älskade att hava sina vänner
omkring sig, och välkommen till hans bord var envar, som kom som en vän.
Maltstarkt jäste ölet i bryggstugan, och namnkunnig var den. Lindhultska
julpunschen. Fru Sabinas thédansanter och assembléer med tableauer
och sällskapsspektakle voro med rätta gouterade. Och husets fester ägde
ett visst eget behag, ofta en viss lyftning. Värdens skåltal och små
bordsvisor celebrerade diner'erna och de splendida souper'erna, och sedan gjorde
man musique.
Varje årstid hade sina nöjen,
och den vemodiga hösten ej mindre än de andra. Uti kabrioletter och
jaktvagnar, förspända med plymagerade hästar, åkte då
jägare och skogsnymfer under hornstötar ut till majgrevens jaktslott,
den med granris och blomsterguirlander smyckade barkhyddan i vildskogen. Vackra
höst- och sensommarkvällar samlades man i den berömda Lindhultska
»Fåfängan» — rosenträdgården i älvbranten.
Kulörta lyktor lyste i dunkelgröna berceau'er, fyrverkeripiècer
fräste, och i sagolikt ljus strålade tulipanorangeriet och det förtjusande
lusthuset, där Fru Sabina drömde bort sin sommar. Och i en julle ute
på älven knäppte Gösta på guitarr, sjöng barcaroler
och eldiga redondillas. — — Ja, glädjeämnen funnos i majgrevens
hus; en brännpunkt var det för en hel ungdomsgenerations fröjder;
och glada minnen för livet fördes därifrån.
Gösta
Lindhult var en lycklig man. Och då honom föddes önskebarn, det
lilla lockhuvudet Göthild och den morske pilten Cid Alarik, prisade han högt
och tacksamt sin livslott, prisade alla goda gåvors givare. Livligt kände
han ock lyckans och rikedomens förpliktelser. Ju bättre det gick honom,
desto välvilligare blev hans väsen. Ett stöd var han sina vänner,
och ohulpen gick ingen nödstadd förbi hans dörr. Hans borgesförbindelser,
hans hjälpsamma handräckningar i det tysta voro oräkneliga, och
flere donationer för allmänna ändamål bevara hans namn. Så
»naturbeskedlig» sade folket konsuln vara, att han inte ens kunde
säga nej åt en okänd finngubbe — höjden av allmäntmänsklig
välvilja i den ogivmilda, pursvenska bygden. — Gösta Lindhult förtjänte,
tyckte alla, sina framgångar, sin rikliga lyckodel. Vänliga blickar
följde honom, evar han gick, i hållning spänstig, om hjärtat
lätt, men utan en aning om sin egen förträfflighet.
17 februari
Åren kommo så
och gingo — många goda, sorgfria år. Men — ingen flyr sitt
öde; svikligt är världens leverne. För Gösta Lindhult
började motgångarna på det ekonomiska området. Djupare
sett, var han nog inte lika klok som djärv; omdömesförmågan
och fackinsikterna i de olikartade företagen stodo ej på samma niveau
som dådlusten och idérikedomen. Det ena hugskottet avlöste stundom
alltför brått det andra, under det att han en annan gång kunde
vara envis och icke lät sig rätta. För mycket hade han vedervågat
[satt på spel]! I alltför omfattande affärer hade den unge köpmannen
störtat sig, bundit sitt kapital, förbyggt sig — á tout
prix [till varje pris] skulle varje byggnad vara nätt eller säregen.
Brist på rörelsekapital gjorde sig, såsom ofta, småningom
gällande. Handelsbanker funnos ej i landsorten, och den enskilda penningtillgången
var knapp. En del av de Lindhultska anläggningarna höllo icke vad de
lovat. Glasbruken ha, märkvärdigt nog, aldrig burit sig i Österbotten.
Människorna hade ej råd at bygga sig boningar av sten. Trävaruprisen
fluktuerade och föllo. En kris uppstod. Konkurrens hade Gösta Lindhult
aldrig kunnat förmå sig att nederslå. Nej, »leben und leben
lassen» — dekreterade [beslöt] han med sin vanliga bonhomie [godhjärtenhet].
Och Göstas stolta flotta, som länge och lyckosamt gått oförsäkrad,
drabbades av kostsamma haverier. Två briggar förgingos i öppen
sjö med man och mus, och barken »Odin» tjuvsålde befälhavaren
i Pernambuco, försvinnande med köpeskillingen i obekanta öden;
— människokännare hade Gösta aldrig varit. Glömmande
de goda dagarna, knorrade rederibolagsmännen, och, onödigt generös
och finkänslig, inlöste Gösta genast de minst bemedlades andelar,
görande sig så av med sina sista kontanter. Och enorma summor slukade
majgrevens stora, gästfria hus, hans välgörenhet och Drottningens
av Saba — den bortskämda fruns öknamn — badresor, sällskap,
toiletter och clenodier, hästar och ekipager.
Som
den karl han var mötte Gösta Lindhult de onda dagarna, deciderade [beslöt]
sig för nya moyen'er [utvägar]. Han inskränkte sitt levnadssätt,
sålde skogar och grevskap, uppnegocierade [anskaffade] pengar i utlandet
och såg tiden hoppfull an. De mörka skyarna syntes redan lätta.
Men plötsligt blev han sängliggande sjuk i flere månader, och
så kom kraschen. Kompanjonen Aslaksen echapperade [flydde, jämför
"sjappa"] ur landet, medtagande bolagets alla innestående medel.
Bolagets fallissement, en millionkonkurs, följde och förde även
Lindhult till ruinens brant. I det längsta hade han tvekat att begära
vännehjälp, nu bad han om assistance. Men — Östgöterne
sveko. »Livet hade vi vågat för vännen, det vet jag»
— sade gubben Källebäck — »men vi riskerade icke förmögenheten
— familjevälfärden. Och sauveras [räddas] kunde Gösta
ej heller dåmera». Tron på hans stjärna, tilliten till
hans affärsmannablick och skicklighet hade vikit. Men med sin helhet i väsen,
i vänskap, förtyckte dock detta Gösta storligen. Han bad icke två
gånger, sade blott stilla: »annorlunda hade jag handlat mot dig!»
Den förebråelsen skar i hjärtat, ty vi visste att han talade sant.
Men Jetta, Göstas ogifta syster, bjöd honom allt vad hon ägde.
Dyrbart för hans känsliga sinne var detta anbud, men blotta tanken på
att röra en kvinnas besparingar var majgreven en styggelse. — —
Emellertid hade till råga på olyckan det orientaliska kriget med dess
beklagliga följder för Österbottens sjöfart utbrutit. Genom
sin personliga oförskräckthet — hjältemod kunde man nästan
säga — räddade Gösta Lindhult nu sin hemort från grannstädernas
brandöde. I öppen båt, i öppen sjö, utsatt för
fiendens eld, prejade han an det engelska flaggskeppet, äntrade ensam, ombord
och lyckades genom ett nästan avtvunget, bevekande samtal med amiralen avvärja
beskjutningen av staden och uppbrännandet av magasinen vid hamnen, fyllda
med spannmål för den av missväxt lidande inlandsbefolkningens
räkning. Men hans egna, sista förhoppningar gingo i kvav, då Plundrus
— så kallade den kvicka österbottniska allmogen i svenskbygden
amiral Plumridge för hans rövarbragder — i Östersjön
uppbringade »Ving-Tor» och »Vanadis» på hemväg
från Hieres och Rio Janeiro, svårtlastade [tungt lastade] med salt
och kaffe.
»C'est fini! Det missgår
mig i allt! Jag vet mig ingen råd och beskärm [hur jag skall skydda
mig]!» — hade Lindhult då med sin egna blandning av utländska
och gammalsvenska ord sagt. — »Cruelt [grymt] ha mina ögon öppnats.
Jag duger icke till köpman, jag har förverkat människors förtroende.
Visliga måtte jag, envetne klodrian och hazardeur, mig icke skickat. Och
dock åkärar mig icke mitt samvete. Honnête [hederlig] är
all min färd och rättmätigt mitt fång efter gällande
lag. Ett styckeverk har väl min gärning varit, men efter viljan skall
mannen dömas och jag har velat så väl. Dock därom är
ej mera fråga, ej mera om att rädda mitt. Nu gäller blott att
göra var man rätt. Jag hesiterar ej längre; också jag cederar
[avstår från] bonis.»
Och
var man fick sitt i Lindhults konkurs, utlänningar som landsmän, ehuru
mycket slumpades bort. I nya ägares hand gingo de Lindhultska anläggningarna
sedermera förträffligt, men själv fick Gösta dela grundläggarnes
vanliga öde i detta landet.
24 februari
Och sällan kommer, Gud bättre, en
olycka ensam. På en rekreationsjakt under tiden för affärernas
avveckling sköt majgreven — mästerskytten — fyra fingrar av
vänster hand, vart en halv krympling för resten av sitt liv. Så
trädde döden innanför hans tröskel. I »halsröta»
bortrycktes plötsligt hans två små älsklingar. Då
grät den starke, modige mannen för första gången i sitt liv.
— Och med fru Sabina hade han snart inga händer. Hon, som även
under lyckotiden för nichts varit missbelåten, hon blev nu, när
fattigdomen hotade, alldeles utom sig av harm och besvikenhet. Huru ond kvinnas
ord sargar en hjältes hjärta, besannades nu, men outtömligt var
Göstas tålamod, innerlig som förr hans kärlek. — —
Men immerbald föllo ödesslagen; det gruvligaste återstod ännu.
En natt kom elden lös i fru Sabinas sängkammare och spred sig därifrån
ut över hela huset. Själv ännu konvalescent, sprang Gösta
i lågorna och bar på brända armar sin av röken kvävda
hustrus förkolnade kropp ur elden. Och ändå var detta icke allt.
Sabina hade brandnatten icke varit ensam; om sin hustrus otrohet fick Gösta
den sorgligaste visshet, ehuru scandale undveks. Behagsjuk, manlysten hade hon
ju alltid varit, men hittills cacherat sina faux pas [dolt sina snedsteg]. På
många dagar blev Gösta ej synter [sedd] av någon. Han innelyckte
[låste in] sig med sin smärta, utan att njuta någon vederkvickelse.
Husfolket hörde honom låta illt som ett dödssårat djur och
på alla fyra krypa omkring i den av eldsvådan härjade praktvåningen.
Men så träder han åter ut bland
människor, anskrämmeligt blek, men spänstig som förr, huvudet
högt buret.
Lindhult hörde ej till
dem, som kunna tröstas med ord. Blott en gång gav han själv uttryck
åt sin sorg. Ödet slog ej sällan blint, liksom oförvarandes.
Hade han, Gösta, förskyllat detta, att så prövas i fasoväg?
Nära han varit att i vanhopp förfalla; lättare vore det honom under
jorden än ovan. Ett skott kunde lösa honom från denna våndan!
— — Till synes var ju honom allt fråntaget. Men — mycken
sällhet hade han länge njutit. Han hade älskat och en gång
varit älskad; detta kunde honom aldrig fråntagas. Med otack ville han
ej löna. — — Herrens styrkelse var honom given och han ville leva
livet ut — efter Hans vilja.
»Men
efter de dagarna log aldrig mera den gladaste bland de glade, Gösta Lindhult,
lyckans gullgosse.»
Patron Källebäck
tömde sitt glas, suckade och fortfor med sin berättelse.
Förgäves
hade Lindhult erbjudits möjligheter att fortsätta som affärsman.
Blomsterhöljd och högtidligt ledsagad till tullporten av »hela
staden» kvitterade [lämnade] »de fattiges vän» —
kärt barn bär så många namn — själv fattig födelseorten;
— saknadens tårar glänste ej allenast i gummornas sorgsna ögon.
»Grevens tid», idyllens, var ändad. Ett vackert litet minne blott
var majritt i ynglingatropp och majgrevegille; ingen förde sedan sommar hem
ifrån skogen. Den siste majgreven i nordanland var Gösta Lindhult.
På Ransvik, ett naturskönt beläget
torpställe uti en av de fisk- och fågelrika sjöbyarna i stadens
närhet, slog Lindhult sig ned. En solig vrå med utsikt över hav
och skog, över fria vidder, kunde han ännu bestå sig. »Och
födoråd manquerar [saknas] mig icke» — tillade han, pekande
med ett försök till skämt på jaktgevären och de ypperliga
fiskedonen. Av hela hans stora förmögenhet återstod föga
mer än dessa, några bohagsting, familjeporträtten och det lilla
biblioteket med de kära skalderna, de tyska romantikerna, i nötta praktband.
En väldig jägare inför Herranom hade
Gösta från ungdomen varit och fenomenell var hans fiskelycka. Med jakt
och fiske livnärde han sig nu nästan uteslutande under åratal,
tillredande själv sin enkla kost. Till hans många småtalanger
hörde ju ock den ädla kokkonsten, en reminiscense [kvarleva] från
jaktslottet och tusen andra glada utflykter. — — En livränta, som
systern Jetta vid sin död — den sorgen måste han ännu uppleva
— testamenterade honom, rördes knappt; medlen användes till resandet
av marmorvårdar över systern, barnen — och över Sabina.
3 mars
»Ej
i allo osäll» — såsom Gösta själv brukade säga
— framlevde han på Ransvik sina dagar. Så länge sol och
sommarskyar stodo över gröna skogar och glittrande böljor, så
länge gäddan slog i viken, änderna lyfte över vassbanken,
valthornet tonade och skallet gick, så länge kunde han, den gamle friluftsmannen,
leva och till och med glädjas åt livet. Djupare än förr kände
han nu, i norrskensnatten, i rimfrostskrudad vinterskog, huru utom människan,
i naturen, bodde en skönhet, en ro, som kunde lindra alla kval. En frid,
en tystnad, som aldrig förr fyllt den ensamme mannens bröst; han kände
sig som ett med skapelsen och Skaparen. En barnslig önskan närde han
blott ännu; neddigna ville han med geväret i hand på en grönskande
tuva, mellan ljung eller linnea — en gammal jägares och skogsmans skönaste
död.
Ett sällskap, en trogen kamrat
i ensamheten ägde Lindhult uti den fyrbente vännen Plundrus. Denne var
en storvuxen, humoristisk bastard av vanlig bondprisse och ädel stövarras;
på jaktstråt oöverträfflig, men inte förty klok, lydig
och sin herre utomordentligt tillgiven. Han förstod sin husbondes ord, gissade
hans tankar och planer. Av sin förste ägare hade Plundrus uppkallats
efter den förhatade amiralen och sedan i Lindhults ägo fått behålla
namnet. Efter olyckornas tillstötande gick Gösta ofta i tankar; den
tidigare så vakne mannen blev glömsk och distrait. Han förgat
[glömde] ej sällan medhavda småsaker; än tobakspungen, än
snusdosan eller det spanska röret [käppen] med korskryckan av elfenben.
Men Plundrus höll till allas munterhet ögonen öppna, och när
husbonden återvände till fiskartorpet stod hunden förnöjd
på förstugutrappan vid sidan av den hemburna tingesten. Otaliga både
tokroliga och rörande scener utspelades mellan herre och hund; anekdoterna
om de två ökades ständigt. Och för vart år, Gud gav,
fick Gösta Plundrus allt mera kär.
Sällan
sökte Lindhult fordomsvänner, men han gladdes över att se dem hos
sig. Det roade ännu den gamle värden att bjuda och persvadera [truga].
Med mor Britas, torpargummans, hjälp uppdukades då våra skogars
och vattens läckraste håvor — allt Göstas egen fångst.
Och då saknades aldrig goda cigarrer och fina viner, presenter från
utländska affärshus. Åtföljda av de artigaste handbrev, sådana
endast en spanjor kan skriva, anlände flere gånger om året dylika
sändningar — i sin mån ett uttryck för den aktning, varmed
den fattige, cessionerade, forne affärsvännen — köpmannen-riddersmannen,
såsom det en gång hette — allt fortfarande ihågkoms.
»El merchante-caballero» — den
sammanställningen anslog hembygdens damer. De funno Gösta Lindhult mer
värd att älskas än någonsin. »Han är den vackraste,
finaste man jag sett och någonsin får skåda» — utbrast
en gång en ung, förtjusande, varmblodig, öppenhjärtig kvinna.
— »För honom ville jag kläda mig i princesse-skrud, i klostersysterns
grovaste dräkt, huru han önskade det. Jag ville draga hemifrån
att honom vårda — som dotter, hustru, älskarinna, tjänarinna,
huru han det åstundade.»
Men enslingen
på Ransvik behövde ingen; han hade det gott. Stilla skred hans liv
fram, i frid med Gud och hela världen — utom kanske med granngårdshusbonden,
som beskyllde Plundrum, den hedersknyffeln, för att vara fårbitare.
Den vackre majgrevens hår blev silvervitt, men anletet var lika ungt, ögonen
lika milda som förr: det goda samvetets blanka speglar.
10 mars
Midsommardagen — alla blommors
dag — stod så för dörren i nådens år 1861. Andfådd
kom Träbena-Jakob, Ransvikstorparen, inlinkande till staden. Konsuln var
sjuk, det vill säga inte var han sjuk, inte hade han några plågor;
mot hans vilja sökte gubben upp doktorn, men han kunde ej annat, ty han,
konsuln, dog uppenbarligen bort mellan händerna på de två gamla.
I skarpt trav hade patron Källebäck, jämte
läkare, genast åkt ut till fiskartorpet. Utan att hälsas av Plundri
glada välkomstskall — genast ett dåligt omen — hade de trätt
in i Ransviksstugan.
»På sin torftiga
men propra bädd låg min ungdoms avhållne majgreve» —
gubben Källebäcks läppar darrade.
Vad
hade hänt?
Med kvald stämma besvarade
Gösta vännernes bestörta frågor.
Fatigue
[trött] och echaufferad [varm] hade han för några dagar sedan
återvänt hem från ett skogsströvtåg med »Plundrus-gossen».
I förstugan hade Lindhult hört mor Brita
vid den puttrande grötgrytan profetiskt, undergivet yttra: »Jakob,
du, ja' säger dej, he bådar döden i våran gård —
he bådar döden. Gud allena vet, vem av oss tri nu kallad varder!»
Lindhult begynte emellertid aftonvarden i sitt rum,
i stugukammaren, och gav ock Plundro äta.
Hunden
snusade på köttslimsorna, som mor Brita händelsevis kommit över
i granngårdarna, gjorde en ful grimas och vägrade att smaka.
»Vad
är det för capricer, mon ami?» — sade husbonden en smula
altererad [förskräckt]. — »Ät genast — vitement!
[snabbt]»
Men Plundrus — den lydigaste
bland hundar — var obstinat; viftade med svansen, men kröp under sängen.
»Du son av en hynda!» — hette det
nu Göstas för en hund icke synnerligen sårande sottise [grova
ord] vid meningsolikheter mellan honom och hunden — varpå djuret med
gewalt [våld] fördes till köttfatet.
Ynkligt
gnällande stiger Plundrus då upp på bakbenen, sätter framfötterna
i sin herres famn och slickar ödmjukt bedjande hans hand.
»Men
jag genstörting» — fortsatte Lindhult — »jag dåre,
som livet dock bort lära att icke förhäva mig över jugement
[omdöme] och urskillning, lät mig icke övertygas. Enveten, besatt,
framhärdade jag i min förvillelse, i mitt brutala barbarie. — —
Jag tvang det stackars djuret att äta.»
»Förgäves
tiggde det ännu om förskoning, slickade åter och åter mina
händer, min kind på ett sätt, som bort röra en sten. Så
förstår jag med ens dess ögon — det var tårar däri
hundar kunna gråta, liksom de le med fina, roliga rynkor kring nosen. Plundrus
bad för sitt liv. Hans blickar sade: Du käre, min herre och husbonde,
du, för vilken jag lever och andas, vill bli mig kvitt, vill taga din ringe
tjänares liv! Nu väl, jag lyder och dör.»
»Det
klack i mig, jag satt consternerad, som träffad av blixten. Så rycker
jag fatet från hunden, men — trop tard [för sent]. Köttet
var förgiftat; icke utan orsak misstänka vi grannas-Efraim. Och Plundri
fina väderkorn hade upptäckt den lurande döden. Om en stund fick
han uppkastningar och så inträdde dödskrampen. Förtvivlad
grep jag mig om huvudet. Jag grät. — — Men Plundrus, som såg
min ånger, min ångest, han förstod nu, att jag intet ont velat
honom, att jag blott var en stackars, dåraktig människa, som handlat
i blindo. Inga tårar glänste längre i hans trofasta ögon.
Klara och tillgivande sökte de mig, blott mig, omgöto mig med en ömhet,
en kärlek utan gräns. Sist reste han sig på darrande ben och med
ett modigt litet skall drog han in i de sälla jaktmarkerna. — —
Så gick det till när Gösta Lindhult — vettvillingen —
mördade Plundrum, sin siste vän. Mig, uslan, var detta ännu förbehållet.
Med slikt odåd skulle Götstaf den dåddjärfves saga lyktas.
Det är utstritt; nu, gossar, faller glaven [handsken] ur er gamle majgreves
hand.»
Sorgtyngd lutade han sig tillbaka
mot kudden.
»Ja, ja, I sägen, var
tröst, det var ju bara en hund» — begynte han därpå
åter. — »I tycken, att jag går i barndom på nytt,
är svag i huvudet. Väl! Må så vara, men I skolen höra
mig, sentera mig! — — — Hittills hava Herrens vredes skålar
utgjutits över en saklös man. Men nu fritager jag mig icke. Utan min
egen, osaliga, brottsliga halsstarrighet hade icke detta timat [hänt]. Hundens
onda bråddöd på min egen tillskyndan är den ryktbara droppen,
som kommer kärilet att rinna över. Så litet behöves det,
när sorgebägaren redan är fylld intill bräddarne. — I
ären mine vittnen, att jag burit mina sorger som en man. Men nu är min
bärkraft bruten! Därför har jag sökt min bädd, rett mitt
dödsläger.»
17 mars
Han tystnade, så kom det vekt:
»Det
var ju bara en hund! Men huru mycket var han ej för mig, som intet annat
ägde! — Minnens I än, när han tog upp trollharen på
Frösö, som mer än ett decennium gäckat alla jägares ansträngningar?
Och vilket förstånd, vilket hjärta hade icke den hunden; huru
tapper, mild och självuppoffrande var han icke! Plundrus älskade, beundrade
allt vackert, allt manligt och stolt, föraktade all feghet och ynkedom. I
skullen ha sett honom allhelgonanatten slåss med den gamle vinterulven,
som gjorde sig ärende till sommarlammen i mor Britas fårfällor.
Och har jag berättat, huru han frälste kycklingarna ur hökens klor?
Oskadda, om än halvdränkta i hans våta ginungagap, [Ginnungagap,
det svalg som i fornnordisk mytologi gapar i urtidens kaos före världens
skapelse.] hämtade han dem till gumman i sängen. — — Och mig
var han tro i det sista, gick på mitt bud i döden. Han, Plundrus, tillgav
mig, men jag förlåter icke mig själv.» — Rösten
ljöd så förunderligt hård. — — »Och jag
tillgiver icke heller min Gud och min Skapare, som tillstadde detta, som slog
mig med sådan blindhet. Och ingen tillgift begär jag av Honom. Så
okärlig synes mig Hans dom och hårda medfart! — — För
länge har jag levat, jag — vännemördaren! Nu vill jag upphöra
att vara till; jag vill slumra bort och — jag vill aldrig mer uppvakna —
varken i denna eller en annan värld!» — Med ett förpinat,
osägeligt förgrämt uttryck över det blida anletet sjönk
huvudet mot kudden.
»Så dog efter
några dagar Gösta Lindhult, den lycklige kallad, utan veterlig sjukdom,
utan att bära hand på sig själv, dog blott, emedan han ej ville,
ej gitte leva längre. Han, rikmannen, som ägt och utan att brytas förlorat
nästan allt, som vi människor skatta högt i livet, han överlevde
icke sin hunds död, sviktade under sin skuld däri. Är detta psykiskt
och fysiskt möjligt? Det måtte väl vara så» —
suckade gubben Källebäck — »ty detta är en sannfärdig
historia».
Gösta Lindhults person
och hans död upptogo länge sinnena i landsdelen; hans verksamma liv,
hans varma hjärta hade ju omfattat en hel liten värld — hans hembygds
värld. Det rörande vid hans bortgång fängslade folkfantasin,
gav nästan upphov till en legend. Han var — mutatis mutandis [me nödiga
förändringar] — en österbottnisk John Hall (John Hall var
på sin tid Göteborgs och Sveriges rikaste man, men, ett offer för
vidriga omständigheter, dog han i djupaste armod uppe på en ugn i Stockholm.),
en av Jehova slagen Job. Huru kunde den Allgode vara så vrång, så
hård emot den rättfärdige mannen? Det stötte folkets sunda
rättskänsla. Men de gamla runkade stilla sina huvuden; »tiggerskans
förbannelse» — sade de.
Det
berättades nämligen, att Göstas fader, storborgaren, vilken i likhet
med månge kraftfulle män ansåg all olycka självförvållad,
vid ett tillfälle handgripligen avvisat en oförskämd, efterhängsen
bettlerska. Denna skulle då nedkallat himlens hämnd, och vid anblicken
av den på gården lekande lille Gösta förbannat den hårde
husherren i hans älsklingsson.
»Väl
starkt, tänker du?» — slutade guffar Källebäck. —
»Fordoms vidskepelse! Var och en är förstås sin egen lyckas
smed. Gösta Lindhults, din frändes, levnadsöde — i det stora
hela ett ganska vanligt köpmannaöde — gestaltades givetvis av hans
egen karaktär, av hans handlingar och honom utifrån åkomna händelser
och tillstymmelser. Ja visst. Den sanningen kände vi redan i gången
tid. Och dock — undersam tycktes oss ofta hans enkla saga, gripande var för
oss kontrasten mellan den vackra morgonväkten, med dess soliga dag, och den
skytunga kvällningen. Ho [vem] tyder väl den sorgsna hemligheten i Gösta
Lindhults ödesgåta? Icke jag! Men jag vet vad jag vet; jag har sett
det själv: välsignelser bygga och hägna, förbannelser undergräva
och förinta människors lycka.»
»Och
besegrad dog sålunda han, som föddes i segerlöftets tecken, med
segerhuva» — insköt jag saktmodigt.
»En
motsägelse, ja måhända, i tecken och tydor, i gammal visdom»
— ljöd åttioåringens allvarliga svar. — »Men
stridiga makter huru vill du att jag skall kalla allt detta, som styrande griper
in i våra öden — onda och välsinnade makter slitas om oss
människor. Och vi se endels, fatta endels. Jag satt vid Göstas sida,
när han skildes hädan från denna timbligheten, höll grubblande
likvaka över honom, kan jag säga. Då — på tröskeln
till det okända — liknade Gösta ej en besegrad, ej en av ödet
övermannad. Nej. Den bitterhet, den grämelse, som präglat hans
drag så länge det fulla medvetandet varade, vek småningom. Han
drömde. Han var blidkad, tror jag; den förorättade var försonad
med sin Gud. Viskande rörde sig hans läppar i drömlycka. Jag lyssnade»
— gubben Källebäcks stämma skälvde åter —
»den siste majgreven red än en gång sommar i by red mot den eviga
sommaren — i sommarljuset!»
|