2. Woldemar Backman

Herman Woldemar Backman föddes den 9 mars 1870 i Nykarleby landskommun. Föräldrar var sjökaptenen Herman Backman och hans hustru Johanna Matilda, född Kjellman.Woldemar — eller Volmer — var hemmets ende son. Av hans tre systrar var Annie Matilda äldre än han, född den 7 juli 1867; de yngsta i syskonskaran var Systrarna Elna Ester Matilda, född den 12 februari 1872, och Helga Aline Matilda, född den 22 juni 1875. 1)

Hela sin barndomstid bodde Volmer och hans syskon i den s.k. Heikelska gården i Nykarleby. 2) År 1885 inköpte fadern Juthbacka egendom och hade för avsikt att överge sjön och bli jordbrukare. Denna plan hann han emellertid aldrig förverkliga. Hans hälsa var bruten och efter att ha varit hemma endast en vecka dog han den 19 maj 1887. 3)

Faderns härkomst

Sedan Woldemar Backmans allt uppslukande intresse på äldre dagar blivit genealogin var det självfallet att även hans egen släkt skulle bli föremål för hans forskarmöda. I En släkt Backman jämte ättlingar på kvinnolinjen som publicerades i Genealogiska samfundets årsskrift XII, 1928, ges en detaljerad kartläggning av förfäderna och deras ättlingar — utom på en punkt, nämligen hans egen fars härkomst. Herman Backmans mor, Anna Charlotta Backman, född den 22 januari 1818 på Juthbacka, var ogift. Vördnaden för farmodern — och måhända ett stänk av generad prydhet förbjöd Woldemar Backman att avslöja det han utan tvivel visste om sin fars börd. 4)

Herman Backman var född den 25 september 1840. Att med full säkerhet mer än etthundratjugo år senare uttala sig om vem som kan ha varit hans far är omöjligt. Woldemar Backman yttrade sig aldrig i frågan. Hans systrar var mera oförbehållsamma i sina uttalanden. Bland samtida nykarlebybor ansågs det allmänt, att sjökaptenen Karl Oskar Olsson, född 4 januari 1822, död 24 augusti 1907, var Herman Backmans far. Det visste ju alla, kommenterar en minnesgod anförvant. 5)

Herman Backmans mor, Anna Charlotta, bodde vid denna tid tillsammans med sin mor på Lill-Harald i Forsby. Zachris Topelius betecknar det som ”ett nätt litet ställe”, och förmodligen saknade Anna Charlotta inte kvinnliga behag, om man får tro påståendet att Topelius en gång till Woldemars systrar ställt frågan:

— Vad skulle Ni ha sagt, om jag hade blivit Er farfar? 6)

Topelius var jämnårig småkusin till Anna Charlotta. Deras mödrar var kusiner.

Året 1840 inledde det glada årtiondet i Nykarleby, köpenskapens och segelsjöfartens blomstringstid. Det var dansens, ungdomsyrselns och galanteriets tid. En ung sjuttonåring med skepparbrevet inom räckhåll på jullov i hemstaden klappade på hjärtats dörr till en levnadsglad tös i en bondgård utanför staden — Anna Charlotta är i kyrkböckerna antecknad som deja på gården — och ödet var beseglat, men inte genom vigsel och äktenskap. Därtill var han måhända för ung och hon kanske inte av tillräckligt fin familj. Skepparexamen blev klar, men i Nykarleby var marken bränd. Åren 1842—54 bodde Karl Olson i Viborg, senare gifte han sig med Charlotta von Schantz och blev befälhavare på många båtar, sist i 16 år på ”Österbotten”, det enda fartyg som den tiden förmedlade trafiken på de nordösterbottniska städerna. Att kaptenens fru var en fin dam och ett ståtligt fruntimmer, omvittnas av Ivar August Heikel, som berättar att hon var ”känd för att ha den omfångsrikaste krinolinen i staden. Stålbågarna bågnade, då hon gick genom en dörr.” 7)

Karl Oskar Olsons far var sjökaptenen Olov Olson eller Olsen, född 1794, en norrman från Korshavn som 1828 flyttat till Nykarleby via Gamlakarleby, där han gift sig med Karin Palm.

Olov Olson hade åtta barn, av vilka två dog vid späd ålder. Två av sönerna blev sjökaptener. Mest känd i syskonskaran blev målarinnan Hilda Olson, född 1832, död i London 1915. Herman Backmans konstnärliga intresse, verifierat bl.a. i Nykarleby museums samlingar, kan därför måhända härledas från hans norska påbrå. 8)

Att Woldemar Backman sysselsatt sina tankar med bakgrunden till sin fars börd är tydligt — hans genealogiska intresse kan rent av tänkas ha sin grund i den egna släktgåtan. I en av sina många genealogiska skrifter kommenterar han ett liknande fall med att utbrista:

”Vad kan ha varit orsaken till det skedda? Förelåg här en naturkraft så stark, att den slog ner alla hämmande skrankor?” 9)