[1] Ångbåten Norrlands lustfärd till Alön 1838.

År 1838, om ej mitt minne missleder mig, en mulen söndags morgon, (månne det ej var midsommardagen?) var hela staden, den lilla, vackert belägna staden Nykarleby, på fötter tidigt; alla båtar, som kunde ros, voro ute på floden fullastade med ifriga passagerare; de styrde kosan genom Rangön mellan stenarna. Hvart bar det af? Jo, till Alön der landade den första ångbåt som varit sedd i Österbotten. Det var den svenska ångbåten Norrland, som från Umeå kommit till Vasa och derifrån gjorde en lustfärd till Alön. En stor mängd af Vasa ungdom och hofrättens medlemmar voro ombord, och i det stora magasinet på Alön ställdes till en bal: musik fanns om bord och glädjen var „högt i taket“!

Jag minns så väl min äldre syster som var nitton år, var bland dem som var på färd från Nyby; min mor kunde ej lemna mig och min lille bror, hvarför hon ifrigt gick upp till qvarnen på berget vid gården [vid Nykarleby museum] och sade att hon såg röken; eller hon klef upp till ett litet fönster vid norra ändan af byggningen; men ej mera än ett rökigt var alla hennes spaningars belöning; det var för aflägset att kunna synas.

På Alön började balen straxt eftermiddagen; — ett oblidt öde samkade tunga moln, och mycket snart började regnet falla. Det gick det oaktadt muntert till i det rymliga magasinet; visst var väl golfplankornas jemnhet mycket att önska: men när bryr ungdomen sig om sådana småsaker, när den vill, kan och får roa sig?

Utanför föll regnet utan uppehåll och — först kommo några droppar genom taket — så allt flera och flera — slutligen runno floder deraf ner; golfvet blef sjö; och ingenstädes var säkerhet för det våta elementet. Ungdomen detoaktadt danslysten — de dansade i galosher och under parapluer; roligt hade de alla, och muntert skall det ha varit, så försäkrade alla; som varit der.

[2] Madam Renström,

var en mycket beryktad personlighet i Nykarleby under min barndom. Hon lefde ännu omkring 1847 —

Det var hon som instruerade Jakob Bäck; han följde hennes sednare tid som elev i „gnuggning“, — sedan utvecklade han sitt yrke vetenskapligt; allt under studier på egen hand. Madam Renström var en lång, torr och muskulös figur med kraft i sina tummar, så att, hvem det än vore måste ge ljud ifrån sig vid smärtan af hennes fysiska styrka. Hon behandlade ej allenast dem, som brutit ett ben eller fått en led i olag; hon utförde gnuggning, som det helt enkelt då för tiden kallades, alldeles samma sak, som den moderna tiden döpt till „massage“. Det första hon beställde fram när hon anlände för att begynna med sitt arbete, — ja, hon bad ej —, var ett glas toddy; och medan vattnet dertill kokade, tog madam ur sin kjortelsäck den blanka, runda koppar dosan, innehållande snus; vilket hon uppdrog i näsan, för att förkorta tiden, tills hon fått den äskade styrkedroppen; ty derförinnan brydde hon sig föga om patienten. Och han, ifall der var någonting brutet eller ömt, var glad att hennes jernfingrar icke ännu vidrörde de sjuka ställena.

Det var denna madam Renström som antog torparsonen, Bäckas Jakob, som lärling i gnuggning; och han arbetade sig sedan upp till den aktade ställningen av en ryktbar kirurg. Nog hade Jakob väl mången hård stund att genomgå, innan han kom så långt, ty lifvets väg om den leder till något mål, går vanligen upp för backe!

[3] Johan Ludvig ? Herpman,
stadsfiskal i Nykarleby.

[Frågetecknet var befogat; stadsfiskalen hette Georg Ludvig.]

Bodde i yngre dagar i en liten stuga vid Beckbruket, midt emot Åminne, med en syster, som han behandlade på allt sätt icke broderligt; så berättade en gammal slägtinge; som då jag var ett barn, redan sett sextio år, och således kände till förhållandena.

Att Herpman, så som jag minnes honom, var ett original ej blott i klädsel, utan äfven, lif, kunde man vid första påseendet vinna öfvertygelse; Hans stora skälskinsmössa med en koppar eller jernplåt inuti, hans lappar på armbågar och knän, äfven på nya valmanskläder [vadmals-?], gaf hans person ett underligt utseende; dessutom de blänkande stöfvelskaften utan på benkläderna, som icke heller var någonting vanligt vid den tiden! Sagan gick, att hans elakhet mot systern i hemmet, uppväckte hos hennes manliga vänner tanken på att ge honom en liten upptuktelse å systerns vägnar. Henne ovetande, eller med hennes samtycke, derför redogör icke historien. Alltnog en vacker månskens afton, då han vandrade hem från staden skulle ett par robusta personer, förklädda till qvinnor mött honom på isen och gifvit honom en ganska eftertrycklig handklappning; och allt sedan dess skulle skälskinsmössan blifvit fodrad med jern, till försvar; och de besynnerliga idéerna skulle äfven begynt spöka i hans hufvud efter den episoden.

En tid bodde han om somrarna i en — lada utan spis eller fönster; på en klippa vid Lodölandet midt emot Alön; det efter honom såkallade Herpman-grundet.

Våra grannar, en familj bestående af Herr och Fru S. [Marginalanteckning ”Synnerberg?”] samt sonen Carl och fruns en slägtinge, som vistades hos dem, bodde en sommar i „gamla Backmans stugan“ på Alön. De hade äfven vänligen inbjudit mig att följa med, och vi tre barn rodde dagarna igenom i en liten båt omkring på fjärden. En utmärkt vacker augusti eftermiddag föll det oss in, att ha en närmare beskådning af Herpmans sommarbostad. Sagt och gjordt; vi rodde dit. Komna nära sågo vi honom stå stödd mot en trädstam, framför sin båt, på Lodölandet; och nyfikna som barn äro, satte vi i land på klippan och vandrade omkring der alldeles som man gör när man har någonting märkvärdigt att beskåda. — Vi hörde en röst, som befallde oss att genast aflägsna oss, men afståndet var så stort ändå, att vi bara skrattade och tittade omkring. —

Men, nu sågo vi honom stiga i båten, och då blef det brådtom för oss att göra likaledes. När Herpman fått tag i årorna, röt han med en stämma, som jag aldrig kunnat tro han egde: „Jag skjuter Er, Edra dj— om Ni ej genast packen Er i väg!“

Vi skyndade till båten och rodde af alla krafter, så långt, att vi voro utom all far att uppnås; men det var alldeles onödigt; Herpman satte i land på sin klippa — och hvad gjorde han sen? — Jo, han tog en lång svabel, som vi sett stå vid dörren, och doppade den i vattnet samt tvättade alla ställen hvarest han förmodade våra fötter ohelgande trampat omkring hans palats.

När vi sågo denna löjliga handling, skrattade vi tre högljudt i båten och rodde hem till qvällsvarden då vi alla, om hvarandra, berättade vårt äfventyr.

Många år efter denna episod sågs den gamle mannen vandra hvarje morgon förbi mitt barndomshem, ut genom tullen, norrut, till — skogen, hvarifrån han lika säkert återvände med en ny och frisk granrisqvist i handen hvarje gång.

[4] Familjerna Svan och Hammarin

När man norrifrån kom ut på torget från den såkallade Storagatan och snedt öfver torget, der man alltid bjöd till att stiga på Borgmästare stenen, kom man till Strandgatan, som ledde till kyrkan.

Vid denna sistnämnda gata i Nykarleby stad, fanns före branden, bland andra byggnader ett tvåvånings träd hus, med en öfverbyggd port och sjunket in i marken nära nog till jordvåningens fönster; fönster voro i båda våningarna närapå kvadratiska och hade fyra rutor. Till venster eller på norra sidan af inkörsporten var en „gatubod“ som det då kallades, med en dörr, hvars nedre del merendels nu stängd och på hvars inre sida hängde på en stålfjäder en ringklocka, som berörd af kundernas händer ringde och dermed tillkännagaf, att der väntade någon som önskade köpa någonting i boden; ofta kom „bokhållaren“ eller handelsmannen sjelf ut för att sälja. Ej så sällan var klockans pinglande endast förorsakadt af skolbarnen, som tyckte det vara så roligt att ringa och sedan springa bakom knuten för att se, huru „arger“ han var, som tittade ut ifrån dörren för att upptäcka den sjelfsvådiga.

Men detta hände i alla „gatubodar“ och hör nu egentligen ej till hvad jag ämnade berätta om tvåvåningshuset vid Strandgatan.

I nämnda hus bodde en Rådman Swan; om jag ej minnes alldeles orätt, hade han kommit från Sverige, varit apotekare i Stockholm, men hvarför han flyttat till Finland, till Nykarleby, det har jag icke hört; men hvad jag minnes är att han kallades Rådman och nyttjade kalott och var ren gammal i min barndom. Hans fru var prestdoter och hette Susanna Schroderus; Henne mins jag mycket väl när hon kom i kyrkan och som Rådmans fru klef in i första bänken med de öfriga „stora“ fruarna, såsom Borgmästarinnan, prostinnan etc. Hon var då klädd i en svart sidenhatt och en dito pelise kantad med grått krimskin, men af en snitt som ingen då mera brukade bära; och jag kan se henne för mitt minne äfven nu, ehuru en lång tid förflutit. Jag måste beskrifva hela familjen, så långt jag kan; emedan det annars ej blir tydligt hvad jag önskar tekna här. De hade många barn. Den älste, Isak var, påstod man, den vackraste karl i landet; och ett porträtt som fanns hos hans syster tycktes nog ge detta rykte all sanningsenlighet; han var dessutom välbegåfvad på hufvudets vägnar; han promoverades magister i finska flottans löjtnants uniform, hvilket väckte stort uppseende och kanske derigenom gjorde honom sedermera så olyckligt oduglig i verlden. Huru och hvarföre han reste utomlands är mig en gåta; jag minnes blott att hans svåger och bröder samt vänner, efter många år hörde, att han såsom hamnbuse uppehöll sig i någon af Europas stora sjöstäder, troligast i London, samt hjelpte honom hem; han var då en medelålders man, en ruin och — försökte att läsa med några gossar för sitt uppehälle, men äfven detta gick ej längre; han söp i hjäl sig!

En annan son, Svante, for till sjöss och försvann i obekanta öden; Edvard var prest och ifrade mycket för den tidens religiösa rörelse: var kaplan i Purmo; men mera känner jag ej; han var sällan hos sina slägtingar; ty den tiden var det en mur emellan de väckta och de sofvande, huru nära slägt de än må ha varit.

Den yngsta af sönerna var äfven sjöman; seglade och förde fartyg och på sista resan blef han och fartyget och alle man borta, ha aldrig blifvit hörda af; man antog slutligen att de gått till botten, hans namn var Abraham.

Der fanns tre döttrar, den älsta hette Carolina, den andra Johanna, hon var gift med Dr Abraham Frosterus och de flyttade till Kuopio, der han blef läkare. Den tredje hette Sofia, vistades mest hos sin bror Edward; de hade samma åsigter i lifvet och kommo således öfverens.

Carolina var skönheten; stolt och prydlig var hon; eftersökt och fjesad af alla unga män och isynnerhet var Niklas Hammarin den som slog på alvare för henne; och han hade äfven de största utsigterna att vinna hennes hjerta; ty han var rik, bodde i ett stort hus som upptog en hel sida af stora torget och hans mor önskade äfven partiet.

— Ungdomarna äro alltid färdiga att ställa till munterheter, så äfven här. Hans vänner, kanske de voro ej så litet afundsjuka, beslöto att spela den närsynte Niklas något puts. Der fanns bland Nykarlebys unge män, den tiden, tvenne bröder, Petter och Janne Lybeck, hvilka jämte Carl Johan Berger, Gustaf Turdin, Frans Topelius beslöto att ha roligt på Niklas H:s bekostnad. — Carolina satt ofta vid fönstret och sydde; detta fönster var i öfra våningen och Niklas, som var benägen för att bli korpulent, tog sig en lång promenad alla dagar för att — reta appetiten och bli mager. Hans väg gick vanligtvis förbi detta fönster och under vintern voro gatorna fulla av snö: der existerade inga trottoirer den tiden, utan vandarerne hade att gå midt på vägen. En dag kom Niklas, som vanligt med käppen på ryggen och blicken upp till andra våningens fönster, då han i det samma oförmodadt gör ett knäfall midt på gatan, till stor gamman för kamraterna stående på lur för att se huru gropen de gräfvt svarade mot ändamålet de haft. Att de alla, äfven Carolina i fönstret högljudt skrattade och hade roligt, kan man ej undra på. Niklas var godmodigheten sjelf: intet förtretade honom, ej ens kamraternas begabbande.

En annan gång på samma gata passade de igen på när han nalkades och någon af dem gick bakom honom och ringde med en kurirklocka. Han trodde det var posten eller någon annan resande och styrde sina steg i rännstenen under fönstret samt utropade i ångest: „kör då för tusan förbi!“ då ett hjertligt skratt nådde hans öra och han fann sig igen föremålet för kamraternas skämt. Men godmodig till ytterlighet, kunde han ej vredgas.

Som inga ångbåtar den tiden ännu ens anades till, togo de unge männen från Nykarleby vanligtvis en sommartur på något af de segelfartyg som foro till Köpenhamn eller Lybeck; och det gick muntert till ombord under resan. Min far, den tiden styrman på ett af dessa lyckliga fartyg, omtalade ofta för oss vid aftonbrasan många af deras opptåg. Jag vill omnämna dem jag minnes i all enkelhet.

En af de roliga timmarna var när de hade Niklas att steka plättar i kabysen ute i Nordsjön; Niklas närsynt och korpulent var redan en munter anblick, där han stod i den trånga kabysen, ifrigt petande i plättpannan, vändande och ögnande om de voro stekta; när det började osa godt, voro alla de andra vid relingen och ropade åt Niklas att skynsamt, och se ett hafsvidunder; Niklas kom, med knifven i handen och frågade intresserad „hvar?“ „hvad är det?“, medan C. J. Berger med en lång krok från kabystaket plockade den ena plätten efter den andra ur pannan. Då Niklas ej kunde se någonting på hafsytan återvände han till sina plättar, som alla sju försvunnit; men hvart fick han ej klart för sig. „Katten“ ljöd det på däck, och som han ej kunde fånga och straffa katten, fyllde han lugnt sin plättpanna igen.

I Lybeck hade de alla köpt sig skälskinsmössor, som den tiden brukades, och en vacker dag slogo de vad om hvem som kunde kasta sin nya mössa längst. Sagt och gjort! Alla mössorna flögo öfverbord! — men de voro alla dragna ombord igen; ty de hade långa trådar fästade in i mössorna; utom den som Niklas kastade; hans gick med vågorna kanske tillbaka till Lybeck!

Det hörde till Hammarinska familjen en ovanlig korpulens; och påtagligen var det orsaken att Niklas Hammarin dog helt ung och lemnade den vackra Carolina en ung enka och lilla Marie i vaggan. Man berättade att den lilla på begrafningsdagen var klädd i en svart sidensars tröja; hvilket sedan betraktades som ett förebud till det bedröfliga slutet af hennes lif.

Nu när den stolta Carolina residerade som enka, tog Janne Lybeck mod till sig och friade; men fick korgen. Gamla Fru Hammarin hade en annan son, Adolf; och hon ville ej att egendomen skulle delas; utan hon beslöt att Carolina skulle bli Adolfs maka; och så gick det äfven.

Ehuru det hade sina svårigheter; ty lagen den tiden tillät ej en enka att gifta sig med sin aflidne mans bror. (Samma lag gäller ännu i det „fria“ England; men der är det mannen, som ej tillåts att taga sin aflidne hustrus syster till äkta. Bryts mot detta, anses barnen (i England) för oäkta.) —

Men i detta bryderi kom dem händelsen till hjelp. Dåvarande ministerstatssekreteraren, Grefve Rehbinder, kom till staden. Som vanligt skulle den förnämsta våningen i staden upplåtas till bostad för en sådan storhet, och hvems hus var mera egnadt att hysa denne Finlands store son, om ej Hammarinska huset! Der inkvarterades han och hela hans svit. Ögonvittnen påstodo, att de från torget genom de öppna upplysta fönstren sett Fru Carolina knäfalla för Grefven och anhålla om hans förmedling att få tillåtelse till giftermålet; och säkert var den ädle store mannens hjerta rördt af så mycken skönhet och sorg; ty icke länge derefter firades brölloppet med stor ståt.

Adolf såg bra ut; var ej så korpulent, som Niklas och allt gick sin jemna gång. Lilla Marie växte upp, blef en större skönhet än mamma varit, och saknade ingalunda tillbejare. — Bland demäfven Janne L. — Då han ej vann moderns hjerta, trodde han att dottern skulle säga ja; men det blef ej heller af. Hon var en kort tid förlofvad med en ung förhoppningsfull och utmärkt man, Henrik Backman af svensk härkomst; En broder till G. Turdins fru. Men han förkyl sig efter en bal, fick nervfeber, och inom några dagar hade han slutat ett lofvande lif. — Sorgen var stor inom båda familjerna och äfven de öfriga stadsboerne deltog deri. Jag minns såväl när detta dödsbud kom hem till oss. Jag var då en liten, liten skolflicka, men har dock bevarat i minnet huru sorgeligt det var.

Derefter förgingo några år, huru många kan jag ej med säkerhet uppge, men så kom en svensk löjtnant, Uno Enegren, och förde Marie till Stockholm, som sin fru. Fru Carolina och Rådman Adolf voro i sjunde himmeln och hvar de unga sväfvade är en hemlighet! — Allt gick igen sin jemna gång; glädjen var om möjligt större när de unga hade ökat familjen med lille Adam.

Jag hade den tiden, efter min fars död lemnat Nykarleby, så detaljer saknar jag; och vill endast i korthet nämna hvad jag hört.

Rådman Adolf Hammarin dog ? och, som Marie den ende arfvingen ej var hans, utan hans brors dotter, hade makarna H. förut gjort paktum sins emellan. Dåvarande Borgmästaren i Nykarleby, Abraham Montin, varnade fru H. som en vän och uppmanade henne att hålla sig till det skriftligt lagliga, dokumentet; men stolt, som alltid, svarade hon, att det ej är nödigt: ty hennes måg är för redbar, att ej ha hennes fulla förtroende. — Följden var, att hon sålde det stora vackra huset vid torget, egor och allt hvad hon ej kunde föra med sig och flyttade till Stockholm för att vara hos sin dotter.

Mågen Enegren hade då redan förslösat Maries fädernearf, som till den tidens förhållanden, ej var litet, hade skulder och var i svår knipa. Nu igen blefven rik, bar det af , för honom till Paris, och der gick återstoden af Hammarinska rikedomen!

Fru H. och Marie och lille Adam hade icke några glada dagar mera. Enegren dog ett vrak och Marie snart derpå i elände, har det blifvit sagdt. Modern gamla Fru H. kom tomhändt tillbaka till Finland med dottersonen Adam, som vänner och slägtingar hjelpte till skola och Universitetet; — och hon, den stolta Fru Carolina, bodde en tid hos sin syster doktorinnan Frosterus i Kuopio, der hon till och med putsade Adams skor.

[5] Brunbergs Lena,

var en mindre vetande figur; hade ej kunnat bringas till kännedom af a. b. c. ens; kunde följakteligen ej läsa och kunde ej tillåtas att begå Herrans Heliga Nattvard. Hade ej lärt något yrke heller, och huru hon existerade är en gåta.

Var det ett barndop, infann sig Lena och fick sig en smörgås samt kanhända annat af hvad det råkade finnas i skåpet; äfven af trakteringen fick hon vanligen sin del.

Var det ett bröllop, nå då, om någonsin var Lena med! Hon skulle förstås se bruden och brudgummen och önska dem lycka! Äfven dervidlag fick hon vara med i köket och smaka af hvad som kokades.

Vid begrafningar följde hon med processionen liksom de öfriga bjudna gästerna; från grafven återvände hon alltid bärande handdukarne med hvilka kistan lyftats, och hämtade hem dem till sorgehuset, och der fick hon ofta för mycket traktering af starkvarorna, så att hon till sist raglande lämnade sorgehuset. — Alla hade medlidande med den halftassiga varelsen, och derföre tåldes hennes närvaro.

Om hon varit till någon nytta helst; men hon förstod ej eller ides ej arbeta; det kunde hända någon gång, då hon blef alltför odräglig, att någon af tjenarena tog en qvast och bad henne sopa rent framför trappan, välvetandes, att Lena hellre än att göra detta, i all tysthet skulle aflägsna sig, det hon ock vanligen gjorde.

[6] Glasmästar Hägerström i „gamla Bergboms gård“

Invid Kudnäs, mot söder står ännu en envånings byggnad med fyra rutor i fönsterna och beboddes och hade troligen blifvit uppbyggd af en Assessor Bergbom; efter honom kallades stället ännu i min barndom „Gamla Bergboms“ fastän Enkefru Engström med sina båda söner lefde der. På gården mot stranden stod bagarstugan, mycket liten och helt nära åkanten. Der bodde en svensk glasmästare, som lät kalla sig Herr Hägerström; han hade kommit öfver från Stockholm samtidigt med Rådman Svahn, och hade sin „fru“ med sig. Nu hände det ibland vid islossningstiden att isen stockades och hämmades af stenarna och forsen i Ragnön, så att vattnet en vår kom in den lilla bagarstugan. Herr Hegerström, som hörde det porla in, steg sjelf upp och kallade sin äkta hälft sägande: „Stig upp min Fru, det låter pull, pull under sängen!“ och de hade att söka tak öfver hufvudet midt i natten annorstädes.

Herr Hegerström var troligtvis den ende glasmästare i byggden; ty det brukade ej finnas mera än en af hvar sorts mästare i det stora Nykarleby, den käraste fläck på jorden!

Det hände derföre emellanåt, troligen när han öfveransträngt sig, att han tagit en smula för mycket för att återställa sina krafter, att han var osäker hur bred vägen mellan de djupa dikena var, från tullen till hemmet; ty han bekände sedan att „skåpet i diket och jag och den till ryggen närmaste rutan gick sönder!“