Nykarleby seminariums 50-årsfest.
Vår stad har under slutet av sistlidna och början av denna vecka gästats av hundratal folkskolans män från Finlands svenska bygder, vilka deltagit i de festligheter, som anordnats i anledning av seminariets femtio årsjubileum. Redan på onsdagen och torsdagen anlände en stor mängd festdeltagare, och då festen om fredagen vidtog, hade omkring 300 forna elever, många med damer, infunnit sig. Som hedersgäster närvoro skolråden Rosenqvist, Takolander och Malmberg, direktorerna Schalin, Wichmann och Poppius samt andra representanter för svenskt kulturarbete och vänner av folkbildning i Finland. Flaggor svajade över staden och västanvinden susade genom esplanadens björkar, som skrudat sig till fest. Dagen var smått mulen, solen höll sig blygt undan, men det var sol i hjärta, sol i sinn, och hela staden bar prägel av jubileet.
Sedan festdeltagarna å kansliet i normalskolans festsal anvisats logi, inleddes programmet med gemensam frukost å Kristliga folkhögskolan, där gästerna hälsades välkomna av överlärar Björkvall, som förklarade jubileumsfesten öppnad. Kl. 3 på dagen samlades festbesökarna vid seminariets sportplan, som låg vimpelprydd och grann. Ett 60 tal seminarister tågade under tonerna av seminariets hornseptett taktfast in på planen och gåvo under lektor N. Bööks ledning käckt och hurtigt en ståtlig gymnastikuppvisning, som belönades med starka applåder. Efter uppvisningen vandrade man till stadens begravningsplats, där uppvaktning ägde rum vid avlidna lärares och kamraters gravar, varvid högstämda tal höllos av lärarna A. Stenvall från Pargas, E. Forsander Pedersöre, och M. Ingman, Åbo.
På kvällen avtäcktes de till seminariet av forna elever skänkta porträtten i olja av forna direktorerna Z. Schalin, G. Hedström och V. K. E. Wichmann vid det högtidliga samkväm, som anordnats i seminariets festsal. Denna och angränsande korridorer och klassrum fylldes i en hast, och publiken trängdes huvud vid huvud, då tonerna från seminariets stråkorkester under lektor Gunnar Wikströms ledning ljödo genom salen. I ett känsligt och flärdfritt anförande hälsade direktor Hagfors de närvarande välkomna, varpå Modersmålets sång sjöngs med stor entusiasm. Härefter skedde avtäckningen, varvid stämningsfulla tal höllos av riksdagsman M. E. Kulenius, direktor V. Laxström och mag. M. Holmberg. De närvarande hedersgästerna Schalin och Wichmann blevo föremål för hjärtliga hyllningar för deras livs gärning vid den andliga moder, som gett kraft att tro på en ljus framtid och till vilken man nu kommit med sol i sinnet och tacksamhet i hjärtat.
Talen, sången och hurraropen blevo signaler till den höga svenska stämning, som rådde under festdagarna. Direktor Hagfors mottog å seminariets vägnar den vackra gåvan och frambar sin tacksamhet för detta synliga uttryck av kärlek till forna lärare.
Efter en längre kaffepaus följde ytterligare musik av orkestern, violin- och cellosolo, sång av seminaristernas elitkvartett under lärarkandidaten Hertsbergs ledning. Det enkla värdiga, samkvämet avslöts med Vårt land, unisont sjungen av de församlade.
Andra festdagen
uppgick med regn och mulen himmel, som klarnade in på dagen och blev ju längre det led en ljuvlig sommardag med värme och milda västanfläktar. Festligheterna inleddes med årsavslutning i seminariet, varvid direktor Hagfors gav en kort skildring av läroverkets nyss avslutade femtionde verksamhetsår. Följande lärarkandidater utdimitterades: Johan Robert Achrén, Birger Backman, Matts Gunnar Byskata, Ragnar Valdemar Hertsberg, Tor Rudolf Kronqvist, Ivar Vilhelm Lunabba, Anders Gideon Stenman, Anders Arvid Westerberg, Johan Villiam Westerlund och Johannes Åbonde.
Följande studenter ha erhållit undervisning och handledning samt övning i normalskolan för vinnande av kompetens till lärare- och lärarinnetjänster; Helfrid Allardt, Ulla Berg, Verna Bäck, Runar Danielsson, Sally Gustafsson, Torkel Holstius, Uno Kristerson och Freja Strömbäck. Därjämte har fröken Olga Masalin vunnit kompetens till folkskollärarinnetjänst. Seminariet har besökts av 92 elever, bland dem 4 ynglingar från svenska församlingar i Estland och 2 från Sverge.
Till kandidaterna, som dimitterades, yttrade seminariets direktor följande avskedsord: Fem år ha förgått, sedan ni inträdde i Nykarleby seminarium, en liten skara, ty det var en hård tid våren 1918. Några av er kommo direkt från slagfältet, alla kommo med Mannerheims trumvirvlar i öronen. För oss lärare var det egendomligt och även rörande att se framför sig på bänkarna ynglingar, som bjudit sitt liv för fäderneslandet. Och vi undrade, huru det skulle gå att byta ut geväret mot boken. Det gick och gick över förväntan. Och är det i verkligheten så stor skillnad på soldatens värv och lärarens? Viktor Rydberg säger, att skolans ungdom är en framåtmarscherande krigshär under sanningens fana. För en kamp under denna fana har ni här berett er, vi ha gett er vapen i händerna för denna kamp, men det tillkommer er att hålla dessa vapen blanka, och de första åren i skolan bli nog verkliga studieår. Den kamp, som väntar er, synes oblodig, men den tager dock ert liv; och då ni faller, slår man icke på trumman till tecken på att ert verk är fullbordat. Tyst träder närmaste led blott i ert ställe. Det är livets hjältesaga.
Hälsning till Nykarleby seminarium vid dess 50-årsfest från Svenska folkskolans Vänner.
Där den bruna älven strömmar ...
[Finns sedan tidigare.]
Ni har i pedagogiken lärt er undervisningens konst och metoderna för kunskapernas bibringande. Det finns många sätt att lära det man vet, men det finns tyvärr ingen metod, enligt vilken man kunde meddela det man inte vet eller vet osäkert. Därför är det så viktigt att studera. Ni har längtat efter denna dag, då Ni som elever sluter skolans dörrar bakom er. Jag önskar er välkommen bland oss lärare, jag önskar er framgång i ert arbete. Jag önskar er välkomna också på besök till seminariet, då edra vägar leda hitåt, och jag önskar, att ni, då seminariet firar sin 100-årsfest, må kunna samlas här som gråhåriga jubelmagistrar och minnas denna stund. Farväl. [Tyvärr blev seminariet bara 98 år.]
Högtidligheten avslöts med »Hela världen, fröjdas Herren».
Kl. 12 på dagen samlades festdeltagarna å sportplanen och lederna ordnades, uppdelade efter de olika åldersklasserna. Alla årsklasser förutom 1886:an, som liemannen skördat, voro representerade Där sågos gråhårsmän, som rödjat obruten mark i folkbildningens örtagård med veteranerna Holmberg, Hofman, Nessler och Wiklund främst i ledet. Processionen tågade med musik och seminaristernas blågula fana i spetsen till kyrkan, där en högtidlig fest försiggick.
*
Minnesfesten
Efter avsjungandet av v 3 och 5 av psalmen 105, höll prodirektor N. A. Fougstedt följande tal och bön:
»Herre, du är vår tillflykt från släkte till släkte —».
Redan på mors knä och i barnaålderns skola blevo vi förtrogna med de tankar, som uttalas i de upplästa verserna av den 90:de psalmen i psaltaren. Och sedan under livets växlingar, särskilt i lidandets och nödens stunder har för mången av oss just denna tanke varit en tröstande och bärande kraft: »Gud är vår tillflykt från släkte till släkte.» Under alla tidens förändringar, i all livets fröjd och sorg, i all dödens ångest och smärta ha vi känt och vetat, att det finnes en allsmäktig, god Gud, som förbliver evig, oföränderlig, en på vilken vi helt kunna lita såsom på en fast klippa. Släkte efter släkte växer upp och dör åter bort. Vart och ett har sin uppgift och sina intressen, sina bekymmer och sina fröjder. Men urtidens Gud står där ensam kvar, oberoende av de flyktande åren alltid samma tillflyktsort för människorna. Han ser dem alla som gräset på fältet springa upp, blomstra en tid och så försvinna. Ty tusen år äro för Honom såsom den dag, som i går framgick; de äro såsom en nattväkt.» — Tusen år synes oss som en oöverskådlig tid. Vilka stora förändringar ha ej under gångna tusen år inträffat i människors sätt att tänka och leva och i deras anspråk på livet! Huru såg det väl ut i denna nejd för tusen år sedan! Då stod här ingen stad, intet Herrens tempel, ingen skola; knappast fanns här odlad bygd. Och huru mycket ha ej människors barn här sedan dess arbetat fröjdats och lidit!
Söka vi överblicka endast en i kortare tiderymd: de femtio år, som förflutit, sedan de första eleverna inskrevo sina namn i seminariets matrikel, så finna vi, att också därunder stora förändringar egt rum. De personer, som då i sin fulla mannakraft här utförde sitt livsarbete, äro ej mer. De lärare, som här mottogo de första eleverna äro borta. Och de flesta av dem vilka då unga och med glada förhoppningar infunnit sig till det nya läroverket ha gått till den ort, varifrån ingen återvänder. Och under de gångna femtio åren ha nya elever kommit hit, varje år en skara, de ha här en tid haft sin värld för sig, sitt arbete, sina intressen och förtroliga stunder i kamratkretsen. Och så ha de gått ut och åter avlösts av andra. Och de utgångna ha mött växlande öden. Mången har fått sitt arbete långt från sin hemort och helt och hållet levat sig in i förut obekanta förhållanden. De flesta ha bildat familj och veta, vad fadersnamnet medför av lycka och ansvarskänsla. Många ha haft att kämpa med svårigheter och sjukdom, och många ha mejats ned som gräset på marken för skördemannens lie. Vi egna åt dem under dessa dagar vemodsfulla tankar, med sinnet värmt av hågkomsten om gemensamma upplevelser och om vänskapsförbund knutna i livets ljusa vårtid. Allt har förändrats. Endast Gud vår tillflykt i barnaåren är allt ännu samma tillflykt in i mannaåldern och på ålderdomen. Vad är då det bästa, det dyrbaraste, vi själva upplevat, sedan vi under skoltidens sorglösa, lyckliga tid byggde vår framtids luftslott? De flesta, som kommit hit till fest i synnerhet de äldre, bära på många minnen, minnen av möda och bekymmer, av strider och sorger, men ock av segrar och fröjder, av framgångsrikt arbete, men kanske ock av svikna förhoppningar. Vi trodde oss finna lyckan då vi skulle få en tjänst och egna oss åt det arbete, för vilket vi berett oss. Vi erforo också mycken arbetsglädje och lyckokänsla i detta arbete. Men dessa känslor stördes av bekymmer, kanske ekonomiska och av oro inför kallets svårigheter och inför de krav livet ställde på oss. De stördes kanske av medvetandet om egen oförmåga och misslyckande. Vi sågo att vi ej kunde nå det mål, som vi hade hoppats. Så tänkte vi att vi skulle känna oss lyckliga, om vi finge se prov på elevernas tacksamhet och förtroende. Vi upplevde det och den erfarenheten beredde oss många lyckostunder. Men snart funno vi oss åter ensamma och glömda. Vi tänkte, att lyckan skulle möta oss i det egna hemmet. Men icke heller där fanns fullkomligheten. Jag tror att många särskilt de äldre som prövat mera av livet skola säga: De bästa stunderna i vårt liv voro de, då vi ur hjärtats djup kunde instämma i psalmförfattarens ord: Herre, du är min tillflykt. Livets svårigheter togos visserligen då ej från oss, missräkningar och möda besparades oss icke, men oro försvunno. En underbar lyckokänsla kom i sinnet och ett nytt livsmod skänktes oss genom medvetandet: Gud är mig nära. Han förbliver alltid densamma, den goda, min Fader åt vilken jag helt får förtro mig. Då ni nu med rika eller torftiga erfarenheter av livet återsamlats i den gamla skolstaden till fest finna vi att om och mycket förändrats, dock något är som förr, seminariet står fortfarande på sin förra plats och fortfar att utföra sitt stilla, obemärkta arbete på samma sätt och för samma mål som förr. Såsom för femtio år sedan omfattas här allt ännu den tanke, som vår stads största son Z. Topelius nedskrev i anledning av seminariets invigning:
Och vishet är det bästa arv
För alla folk och tidevarv
I Guds, den Högstes fruktan.
Välsignat är det folk, som fått
Av Herren denna arvelott.
Det folket växer stort och gott.
[Hela dikten.]
Allt fortfarande är för oss det bästa, det dyrbaraste den erfarenheten att Gud är oss nära och välsignat vårt arbete. Som förr bedes här den gamla bönen; Herre, lat dina gärningar och din härlighet uppenbaras för oss. Vi söka lära kT.nna Guds verk i naturen, dess underbara utveckling, i folkens öden och i det enskilda människohjärtats innersta helgedom, för att vi må lära känna Honom och frukta Honom. Och vi bedja att han må främja för oss detta vårt arbete.
Vid denna minnenas fest vilja vi också till först vända oss till Honom med tack för den tid, som gått, och med bön om hjälp och välsignelse i arbetet under tid, som stundar. Låtom oss förena oss i bön! Vi tacka Dig, gode Gud, för din hjälp och välsignelse under de år, som gått och under vilka Nykarleby seminarium i lugn fått utföra sitt arbete. Tack för all framgång, all arbetsro och arbetsglädje, som lärare och elever fått njuta, tack ock för all den vinning vårt lands svenskfolk haft av deras möda, som fått sin utbildning i seminariets lärosalar. Välsigna även i framtiden detta läroverk och arbetet där, giv framgång åt det folkbildningsarbete, som utföres av dem, som här varit elever. Herre, du är vår, tillflykt. I dina händer överlämna vi oss. Låt dina verk och din härlighet uppenbaras för oss, att vi må lära oss frukta dig. Och främja Du för oss vårt arbete. Ja, vårt arbete främja och välsigna Du alltid! Amen.
Direktor K. J. Hagfors skildrade seminariets öden, som bottnar i skaldens ord: »Livet skapar sin skönhet av mörker och ljus«, varpå seminariekören under lektor G. Wikströms ledning med klang och kraft sjöng Sibelius kantat »Ljud högt till Skaparns ära».
Därpå hölls festtalet av professor V. T. Rosenqvist, som talade om karaktärsdaning och kärlek och ödmjukhet såsom de bärande makterna i lärarens livsgärning. Festtalet ingår i nästa n:r.
Kören sjöng en medeltida latinsk hymn »O, salutaris hostia» samt ett andligt sångstycke »Du som härlig ställde»; verkningsfulla sånger, vilka gjorde ett djupt intryck på festförsamlingen.
Efter sången framfördes hälsningar till det jubilerande seminariet. Direktor Poppius bringade en hälsning och lyckönskan från systerseminariet i Ekenäs till folkbildningens riddarvakt i barnaskaldens stad för trofast, svenskt fosterländskt arbete. Lärar J. Rundt uppläste en versifierad hälsning från Svenska Folkskolans Vänner, som ingår på annat ställe i dagens blad. Mag. M. Holmberg framförde en hälsning från Finlands svenska lärarförening samt minnade om den dag för 50 år sedan, då seminariet öppnades. I egenskap av ordf. i Nykarleby stadsfullmäktige framförde bankdirektör K. F. Spolander stadens välönskan och uppläste följande
»Donationsbrev.
För att hugfästa minnet av Nykarleby seminariums femtioåriga verksamhet donerar Nykarleby stad härigenom till nämnda seminarium tiotusen finska mark.
Donationen, som benämnes Nykarleby stads donationsfond, skall stå under seminariets lärarkollegiums förvaltning och årliga räntan därav utdelas såsom gåvor bland välartade elever i seminariet och dess övningsskola enligt lärarenas vid nämnda inrättningar prövning.
Om seminariet och dess övningsskola i framtiden upphör med sin verksamhet eller om undervisningsspråket blir ett annat än svenskt, skall fonden överlämnas till Svenska littera tursällskapet att av detta ägas och förvaltas samt årliga räntan därav ställas till Svenska folkpartiets centralstyrelses förfogande att användas för befrämjande av den svenska undervisningen i landet, företrädesvis härstädes. Nykarleby den 6 juni 1923«.
Den värdiga stämningsfulla högtidligheten avslöts med tal och bön av förre direktor Z. Schalin, varpå avsjöngs vers. 1, 6 och 10 av psalmen Himlars rymd sin konung ärar.
Festmiddag.
Kl. 4 samlades ett 500-tal festdeltagare och andra intresserade till festmiddag i Kristliga folkhögskolans dekorerade salar, där man med ledning av numrerade flaggor bänkade sig klassvis vid de långa borden. Dagens värdiga minnesfest tryckte sin prägel över församlingen.
Så snart steken serverats, höll lektor Fougstedt följande tal till landets regering och skolstyrelsen:
Ärade gäster.
Vackra minnesord ha i går och i dag egnats dem, som under gångna år utfört sitt livsarbete vid Nykarleby seminarium, för det de offrat sina krafter och gjort läroanstalten till vad den nu är.
Men det är tillbörligt att vi också tänka på, varigenom deras arbete möjliggjorts och varigenom seminariets verksamhet allt fortfarande är tryggad. Det är därigenom, att landets regering alltid omhuldat det och givit det sitt stöd. Initiativet till vårt folkskoleväsen utgick visserligen från en enskild man, vars namn aldrig skall glömmas i Finlands historia. Men regeringen gjorde genast från början folkbildningsarbetet till en statsangelägenhet av största vikt och har alltid med klok omtanke, vaksamhet och välvilja följt dess utveckling och beviljat de nödiga medlen, om också dessa till följd av omständigheternas tvang mången gång varit alltför knappt tillmätta. Men man kan dock säga, att folkbildningen blivit dess skötebarn.
Då vi i dag fira fest, känna vi oss därför manade att till landets regering uttala vår vördsamma tacksamhet för dess omsorg och välvilja, och vi hoppas med visshet, att regeringen också framgent skall egna detta arbete samma omtanke och stöd som hittills. Ty annars kan det ej fortgå, då det är så omfattande och dyrbart. Vi ha inte i dag glädjen att ibland oss se någon medlem av vår regering, men jag ber att i stället få rikta mina ord till de närvarande högt aktade medlemmarna av Skolstyrelsen, som föra vår talan inför regeringen och här representera den. Högtärade Herr Professor!
Högtärade Herr Skolråd. Vi känna oss tacksamma för att Ni med eder närvaro behedrat vår fest och givit den glans och stämningsfullhet genom medverkan i programmet. Hos Er ha vi alltid funnit uppoffrande intresse för det folkbildningsarbete, som också är vårt. Och vi önska vid detta tillfälle för Er uttala vår vördnad, vårt förtroende och vår tacksamhet. Vi äro övertygade om, att vår sak vilar i goda händer så länge vi ha lyckan att veta Er vara vår Skolstyrelses medlemmar.
Livligt medvetna om den tacksamhetsskuld, i vilken vi stå till regering och Skolstyrelse vilja vi dock ej i många och vackra ord ge uttryck däråt. Vi kunna det ej. Men vi vilja visa vår tacksamhet på det sättet, att vi här i denna undanskymda lilla stad fortsätta vårt arbete enligt bästa förmåga och gärna ställa våra krafter till förfogande för att i den mån som på oss ankommer lägga en allt fastare grund till det folkbildningsarbete som utföres i Svensk-Finlands folkskolor.
Professor Rosenqvist svarade å den svenska avd:s vid skolstyrelsen vägnar och frambar till seminariet och folkskolan ett uppriktigt tack för arbetet i höga och ljusa makters tjänst samt utbragte ett 4-faldigt leve för Nykarleby seminarium, i vilket de närvarande med kraft instämde. Lärar Algot Jansson talade till direktor Hagfors och tackade honom för det föredöme i ordningssinne och arbetsenergi han städse varit för sina elever samt frambar därjämte ett innerligt tack till lektor Mennander, till de nya lärarna och tillbestyrelsen för festen. Lärar J. Brommels riktade sig till svenskhetskämpen dir. Wichmann med följande ord:
Följande mina kamraters och mitt eget hjärtas önskan, ber jag att få adressera mig till direktor Wichmann med några ord av vördnad och tacksamhet. Ty de ärade närvarande bland oss, som haft förmånen att vid Ny:by seminarium vara lektorn och direktorn Wichmanns lärjungar förnimma i denna stund att våra hjärtan ännu äro långt ifrån utblottade på tacksamhetens känslor. Direktor Wichmann lät oss under skolåren ofta förstå, att historien är »livets lärarinna». I den mån år lagt sig till år under vår färd på livets allvarsväg ha vi djupare börjat förstå de orden och därmed även det närvarande såsom en följd av det förflutna. Därunder har kärleken till allt det fäderneärvda goda, som historieläraren Wichmann tände i unga sinnen, blivit allt mera klart brinnande och värmande. Genom svenskhetshövdingen Wichmanns arbete har landets svenska lärarkår blivit det svenska sinnets budbärare och rotfästare i våra bygder och städer. Dat har av somliga blivit betecknat som oklokt i dessa den överdrivna finska nationalismens klangdagar att vara svensk i själ och hjärta, liv och gärning, men vi tro, att det inte är oklokt utan tvärtom vår i 4:e budet givna plikt att utan dagtingan vara vad vi äro. Vi ha under dir. Wichmanns ledning lärt oss att göra skalden Gånge Rolfs ord livslevande i våra hjärtan; »Vi svenskar i Finland, vi vilja ej dö, och därför vår ätt skall leva». »Nu gäller för oss som förr det gällt, att gräva djupare diken» —. Djupare diken av kärlek till vårt eget, så att varje spår av misströstan och hot må försvinna. Det kan inte vara oklokt att i vår kärlek famna vår svenska arvedel, varom dir. Wichmann gjort oss underkunniga i ungdomsåren.
Men dir. Wichmann har i skolåren varit oss mer än läraren och väckaren. Dir. W. var vältalaren och hjärtedanaren, som bragte våra själars strängar att i hänförelse dallra inför allt gott i livet. Dir. W. var i skolungdomens dystra stunder den faderligt kännande tröstaren och uppmuntraren, som ville sina gossar väl. Dir. W. var städse hövdingen på hoppets och framtidstrons vikingaskepp. Törhända fingo vi yngre synnerligare än andra erfara detta, vi, som hade hr Wichmann som direktor. Men alla ha vi förnummit dir. Wichmanns fortlevande hjärtevarma intresse för hans gossars senare öden, vilka han vid varje sammanträffande tar mot som den grånade rådgivande fadern. För allt vad dir. Wichmann varit för sem. och den svenska lärarkåren har han fått ett rum i allas våra hjärtan, har han hos oss grundlagt en bestående kärleksfull vördnad, som år ej kan förminska. För den faderligt ampra men oftare ömma välviljan, som fallit hans elever till i gemensamma framfarna dagar hysa vi bestående tacksamhetskänslor, för vilka jag tyvärr inte har annat uttryck än ett vördnadens och kärlekens trofasta handslag. Mottag genom det mina många kamraters och mitt eget hjärtligaste tack! Må dir. bära medvetandet om tacksamma lärjungar fram till ålderns senaste dar!
Det med fasthet framsagda talet avbröts och mottogs med livliga bravo och hurrarop samt efterföljdes av »Seminaristernas marsch«. Dir. Wichmann svarade med ett vackert tal, som han anknöt till v. Döbelns avskedsord »ära, skyldighet och vilja», till finska krigarna och utbragte ett fyrfaldigt leve för folkskollärarkåren. Talet framkallade spontant Modersmålets sång.
Dir. Schalin höll därefter följande tal:
Ärade församling!
Med känslor både av glädje och vemod hälsar jag Eder, i nuvarande och vordne lärare och elever vid Nykarleby Seminarium! Jag glädes över, att denna för mig så kära läroanstalt, vars ledare jag under 18 års tid hade äran vara, fortfarande består och med framgång verkar för svenskbygdernas upplysning och förkovran i vårt land. Den talrika skara av forna elever, som nu sammankommit till festen — somliga av den mångbeprövade gråhårsmän —, vittnar på ett i sanning glädjande sätt om, huru högt de värdera och med vilken kärlek de omfattat läroanstalten, där de undfått sin fackutbildning och där de, ofta nog under mödor och försakelser, tillkämpat sig kandidatbetyget såsom segerlön. Till vemod åter stämmes sinnet, da man som jag och mången annan bland Eder efter många års bortavaro återkommer till läroverket och saknar ej så få av torna medarbetare och kamrater, vilka skördats av den obeveklige liemannen. — Men så mycket kärare, är det då, att tillsammans med dem, som ännu äro kvar av de äldre och deras efterföljare, de unga, få deltaga i dagens högstämda men tillika allvarsmättade glädjefest.
Nykarleby Seminariums historia visar icke någon oavbrutet och glansfullt stegrad kvantitativ utveckling, utan från en enkel och i viss mån värdefull [Rättelse i nästa nummer: mödofull] början, —med otillräckliga brist fulla lokaler o. d., har det i avseende å elevfrekvensen hållit sig på en relativt taget anspråkslös nivå, vilket härflutit av naturliga orsaker, främst den befolknings numerär, varifrån seminariet rekryteras. Dessutom har detta läroverk haft sina svåra motgångsperioder att övervinna, då dess existens varit hotad, ena gången på 1880-talet, då elevantalet på samtliga 4 klasser hade nedgått till 25 ordinarie elever, emedan två år tidigare endast 3 nya elever intagits, av vilka noga taget endast 1, säger en, fyllde fordringarna i avseende å ålder och kunskaper, varför i vissa kretsar yrkades på hela seminariets slopande eller dess förvandling till något slags slöjdläroinrättning; och andra gången var det under ofärdsåren, då landets båda svenska seminarier voro anklagade för »skadlig», d. v. s. alltför patriotisk riktning. Men med Vår Herres bistånd har seminariet lyckligen övervunnit dessa svaghetsperioder och vardera gången rest sig till nya segrar. Och till den dag som är har det väl tillgodosett den svenskatalande befolkningens behov av lärarekrafter för sina folkskolor.
När jag i tiden, år 1883, av överinspektör Uno Cygnaeus personligen kallades att omhändertaga ledningen av detta Seminarium efter dess utmärkte direktors, F. W. Sundwalls överflyttning till Ekenäs, befann sig läroverket just i den förstnämnda farliga svaghetsperioden, varför Cygnaeus sade till mig, såsom i går i ett tal omnämndes, ungefär så: »mitt anbud kan förefalla Er mindre lockande, ty jag bjuder Er kommandot på ett sjunkande skepp», men han tillade och skrev därom ytterligare till mig d. 3 mars 1833:
„Seminariet står såsom allt i Herrens hand. Behövs denna anstalt för vårt dyra älskade fosterland och vårt folk, finner Herren nog utvägar att hålla den vid makt“. Man borde därför vänta och se tiden an. Och Cygnaeus hade rätt. Detta var även mitt hopp, då jag trots allt vågade mottaga fögderiet. Det fanns nog andra, som avrådde. Min käre morbroder [Z. Topelius] sade: »man måste hava järnhandskar och is i magen för att gå i land med en sådan uppgift». Men Cygnaeus mente, då jag omtalade detta för honom: »vad är det han säger? »Järnhandskar och is i magen?» Kärlek måste man hava, och har man kärlek, så går det nog». En av dessa »Herrens utvägar» till seminariets räddning, om vilka Cygnaeus sagt [Rättelse i nästa nummer: siat], blev då den, att våra dåvarande svenska folkskollärare i bygderna, bekymrade för sin moderanstalts öde, begynte sända till densamma allt flere aspiranter till elevplatser, så att vi till slut hade cirka 90 elever, innan jag lämnade läroverket. Och så var faran för den gången över.
Den andra gången, när seminariets tillvaro syntes som mest hotad år 1904 —, hade vi icke mera vår »folkskolas faders» ljusa framtidstro och kraftiga stöd att lita till. Det politiska oket kändes rent av förlamande. Allt syntes nära att brista sönder även på folkskolans område. De båda under anklagelse vararande svenska seminariernas direktorer lade in om avsked, vilket beviljades dem gärna. Men även då gick det dystra åskmolnet förbi, ehuru icke utan hotande dunder ännu länge efteråt. Så har Vår Herre hållit sin skyddande hand över denna skola i ett halvt sekels tid, och utan tvivel har den därunder kvalitativt förkovrats och har verkat med mycken välsignelse, ehuru vi, som utfört arbete där, icke äro kompetenta att värdesätta frukterna av detta arbete. I det jag nu för min ringa del ber att få lyckönska seminariet, dess nuvarande direktor och lärare samt alla dess forna och nuvarande elever till halvsekeljubileet, fröjdar jag mig särskilt över, att vi fått fira det i ett fritt, självständigt Finland, som ju alltid utgjorde våra drömmars mål. Ja, Gud vare lov även för detta!
Jag begagnar mig av tillfället att på det varmaste få tacka för de vänliga ord, som riksdagsman Kalenius i går riktade till mig jämte hans alltför välvilliga bedömande av min verksamhet som lärare och föreståndare. Jag tackar alla mina forna elever för den ära, de bevisat mig genom att låta måla mitt porträtt. Eder därigenom ådagalagda kärlek och tacksamhet har gått mig djupt till hjärtat. Tack, tack! Till sist ber jag få erinra Eder om den hälsning seminariets första direktor F. E. Conradi, ifrån sin dödsbädd med någon besökande skall hava sänt till sina forna elever här, liksom till ett testamente, att: „Jesus Kristus och Hans Lära är ändå det enda bestående i livet och i döden”. Denna hälsning ville jag gärna sända vidare med Eder till Edra lärjungar i bygderna. Var tid behöver i sanning ett botemedel mot den över allt hotande avkristningen. Något bättre finnes icke, än Jesu Kristi kärleks- och försoningslära. Tillegna Eder denna med själ och hjärta! Den skall utjämna motsatserna inom folk och samhällen, mellan partier, klasser och individer. Och den skall göra Eder evigt lyckliga. Vare detta min avskedshälsning till Eder, kära elever, ifall vi aldrig mera skulle återse varandra i detta liv! Herren Gud välsigne Nykarleby Seminarium med hela dess forna och nutida personal samt dess verksamhet för alla tider! Detta mitt farväl.
Ytterligare talade pastor Nyström, skolrådet Takolander, lär. Knuts och Forsander m. fl.
Vid middagen upplästes till jubileet anlända skriftliga och telegrafiska hälsningar från Saxén och af Forselles, Undervisningsministeriet, Sundvall, Hanna och Viktor Heikel, Otto Nylund, Ekenäs seminarium, Sordavala, seminarium, f. d. elever i Kimito, Oscar Rosenqvist, Karin Sievers-Ruin, Mathilda Petrelius, Torsten Ström, Svenska gruppen vid kyrkomötet, Hildur och Iivari Koskimies, Petrell, Joel Löfstrand, Leander Lindholm, Wiktor Holmberg, August Rosendahl, Laurent, Ivar Heikel, Landshövding Sarlin, Jyväskylä, Heinola, Raumo och Brahestads seminarier.
Festen var till ända. Värmande och intensiv var dess stämning. Minnena och samvaron gav näring åt arbetet i det ideellas tjänst, och resultatet skall återspeglas i ett fortsatt enigt strävande för svensk folkkultur i älskat fosterland.
Den nedgående aftonsolen göt sitt guldgula skimmer över staden. Sakta brummade forsens basfiol, och ekot av bevingade sångare i Sylviaskaldens hempark genljöd i juninatten. Allting var ett med nejdens sång och ljus.
Några av de verser, som Z. Topelius skrev till seminariets invigning den 1 september 1873.
Ack, skönt är detta kära land i skogens prakt,
med spegelstrand och sol och sommargrönska;
men dubbelt skönt är skogens sus
och sol på glada vågors brus,
när detta folk en gång fått ljus.
Då är det vår och blomstertid,
om ock en höst med storm och strid sin dunkla skugga kastar;
då ljusnar dag. då flyktar nöd,
då strömmar mjölk,
då växer bröd,
och armod byts till överflöd.
Ty vishet är den bästa lott,
förmer än guld och marmorslott
och kosteliga pärlor;
den vishet, som av Herren är,
som vittne om hans allmakt bär och livets ädla kunskap lär.
Och vishet är det bästa arv
för alla folk och tidevarv
i Guds den högstes fruktan.
Välsignat är det folk,
som fått av Herren denna arvelott;
det folket växer stort och gott.
Välsignad är den dag,
som vigt ett verk så stort och ärorikt,
som ljus för folkets hyddor;
välsignad är den gröna strand,
som korats ut av Herrens hand
till fönster för sitt fosterland;
till fönster mot Guds vida värld,
där solen lyser bondens härd
och städar glatt hans stuga;
där ruset skyr Guds klara dag,
där ordning, trevnad och behag
med milda seder bo i lag.
Hur mycken kraft, hur mycken håg
till värv som dagen aldrig såg,
ha ej förspillts i sanden,
för att de ej sitt mål ha sett,
för att dem ingen väg berett,
och för att ingen stöd dem gett!
Men lov ske Gud, från denna stund
skall snart på Finlands fasta grund ej man,
ej kvinna leva som myran i den mörka dal,
förskjuten utan eget val
från lyckligare likars tal.
|
