Topelius' dotter berättar

Märket P—y M i Sv. Pr. [Svenska Pressen] skriver nedanstående, som vi taga oss friheten att avtrycka, emedan det så nära berör kända personer och ställen härstädes.

Som bekant har Zachris Topelius fädernesgård utövat ett stort inflytande på hans diktning. De idylliska minnena från den gamla gården vid Lappo älv ha satt sina spår här och var i hans berättelser, och ur samma källa ha även de varma dikterna om „Barndomshemmet“ [Bland andra De två vid älven, Kvarnen och smedjan, En vindskammare.], i samlingen „Ljung“ runnit upp. Även när Topelius redan hade familj och bodde i Helsingfors underkastade han sig troget besväret av dåtidens primitiva fortskaffningsmedel och reste varje sommar med barn och blomma den långa vägen upp till Österbotten för att tillbringa ferierna hos sin gamla moder i barndomshemmet.

Fru Eva Topelius Acke, skaldens i Sverige bosatta dotter, har nyligen i tidskriften Idun publicerat sina minnen från resorna upp till „farmors gård“ och den glada vistelsen där i kretsen av släktingar och vänner. Hon skildrar intressant och stämningsfullt det vackra Kuddnäs, varest barnen Topelius tyckte att solen aldrig gick ned och att det var ständig vår och gröna sommardagar. Hon ger också en levande bild av den blide skaldens liv på landet och tecknar dråpligt flere genuina finländska folktyper som kretsade kring herrskapet på Kuddnäs.

Tidigare hade man fått sitta i en stor familjevagn och kuska med skjutshästar hela den 50 mil långa vägen från Helsingfors till Nykarleby. Men i början på 60-talet hade man redan järnväg till Tavastehus, och så kom man med diverse båtbyten på insjöarna till Tammerfors och slutligen ända till Virdois, där vagnen stod och väntade resenärerna för de sista 20 milen. Mest tålamodsprövande var den ändlösa, ödsliga Tavastmon med sina 40 backar upp och 40 backar ned. Men då skapade Topelius sina sagor och berättade dem först för sina girigt lyssnande egna barn. Han gjorde furorna levande för dem och sjöarna bottenlöst hemlighetsfulla. Han utformade sin berättarkonst under de långa färderna genom landet. — När man så äntligen var framme i Kuddnäs, blevo nog alla resans besvärligheter snart glömda. Men de improviserade sagorna tecknades ned och publicerades.

— Farmor syntes oss barn oerhört gammal, berättar fru Acke: hon var i de år, jag kan minnas mellan 70 och 77, hennes sista. Mest satt hon i sin gungstol i salen, där det oftast var besök. Gumman kunde se från sin plats i spegeln på motsatta väggen, när dörrarna stodo öppna, vem som kom i allén. Var det „moster Clam“ (Calamnius), svägerskan som kom sättandes med fladdrande mössband, visste alla, att någon ting hade hänt. Då höllo vi oss närvarande, om ej för annat, så för att se huru näsan och hakan klappade ihop när den politiskt intresserade frun lade ut vad hon hört av nyheter. Annars flögo vi blott då och då genom farmors sal med knapp tid till en flyktig puss på begäran. Farmor, som lär ha varit en fast, beslutsam och sträng mor för sina egna barn hade veknat till den grad gentemot barnbarnen, att hon aldrig kunde neka oss någonting, och var det fråga om klander, så tog hon vårt parti.

Så snart far och mor hade hälsat på hos alla kära vänner och släktingar i staden, så klädde sig professorn i fiskarkläder och drog ut med en årligen lejd roddargosse till Alön, där Majniemi låg. Icke Majniemi slott, tvärtom en liten rödmålad stuga med två rum och vindskammare. Ibland fingo de lyckliga stora flickorna, Aina och Rosa, följa med „för att sköta hushållet“, som det så viktigt löd. Från deras experiment med äggkokning, 20 minuter för att få dem mjuka, härleder sig episoden med Erika Lindelias äggkokning på Hammarby. Här fiskade Z. T. två långa turer varje dag med nät, krok och mete. Här var vilan efter vinterns jäkt och slit, här kastade han bort all representation, hela professuren och var allenast skalden och — fiskaren. De vänaste lyriska dikterna, „Soliga barn av luft och ljus“, gåvos honom här vid Alöns stränder, när han gungade i sin kära „Maja“; fiskarbåten från Oravais. Men de togo sällan form förrän mitt i vintermörkret. Detta fann skalden själv ganska egendomligt.

Om Topelius själv var en inbiten fiskare, så höllo sig barnen mest i ladugården, förtäljer fru Acke. Det var ett växlande, men alltid brinnande intresse, mest fröjd, ibland sorg över plötsligt försvunna kalvar och ibland strid med Stina om mjölkningen. Stina var gamla fru Topelius „troman“, de voro jämnåriga och gingo inom samma år ur tiden. Var morgon, så säkert som solen gick upp, stod Stina i dörren, pipsnuggan i munnen och avgav rapport till doktorinnan på oförfalskad österbottnisk dialekt. Mest var det jobsposter, ungefär såhär:

— Ändå tå törkon har täji korne! (Tänk att torkan har tagit kornet) eller: Ändå tå landbondas korna ha viri i rågen! Eller att frosten hade bitit “päronblasten„ (potatisstånden).

Stina hade alltid varit i gården, och allt vad gården tillhörde var „vårt“ för Stina. När det hade kommit en liten gosse i Helsingforsfamiljen, gick Stina kring i staden med nyheten: — Vi ha fått en pojk, må ni veit! När då någon låtsade bli häpen och utbrast:

— Nej men Stina, är det möjligt … så kom förklaringen:

— I Helsingfors, vet ja. — Men det var nog ingen som misstänkte Stina gumman för erotik; hon hade ingen charme, tillägger fru Acke, och för Z. T:s barn hyste hon en tyvärr ganska obesvarad kärlek. Hon dränkte ju kattungar och tog kalvar!

— Det kom ibland en främmande kuslig kvinna till gården, som troddes om att kunna trolla. Hon var portförbjuden av doktorinnan, men ladugårdspigorna voro så spända på att bli spådda, så hon togs emot i all tysthet. En gång lyckades vi små få höra när hon spådde i hand åt vår barnjungfru Fina, som var vår tuktarinna från mitt första till mitt sextonde år, då förhållandet äntligen brast. Haapa Kajsa, så hette Sibyllan, spådde Fina. — Du skall få två friare. — Fina lyste upp. — En rikan friar och en fattnan. (Lång observation.) — Han fattnan sparkar han rikan ur sängen … Då utbrister lilla jag:

Varför var dom i sängen? — stort skratt och spektakel och barnen utvisade.

Det är en intagande och frisk humor över flere av Eva Topelius-Ackes skildringar från barndomstiden. Man önskade hon ville fortsätta med dem och rikta den nu så populära memoarlitteraturen med ett nytt intressant verk.