Reflexioner av Bert.

DET FINNS FOLK SOM ARBETAR. De jobbar mer och gnäller mindre än vanligt folk.
     Och si — det lyckas för dem i regel.

HÄROMKVÄLLEN fick jag åter belägg för denna sanning. Jag mopedade runt och njöt i det vackra vädret och var med ens på Högbacken utanför stan. Och är man engång där kan man minsann inte undgå att se vad Pedersörefödda bonden, Frans Backlund, hans Kovjokifödda hustru Irene och sonen Sten med hustru Greta uträttat på den steniga men vackra kullen, där idag specialodlingar i strikta rutor stortrivs, tomaterna glöder under glas, slanggurkor hänger, varmbänkar står i en lång rad och de propra byggnaderna vittnar att arbete lönar sig. Det är här pappa Frans brutit sten och småningom fått fram odlingsjord.
     En prestation, värd allas vår honnör!
     Jag satt där i solskenet med de båda makarna framför mig. Två representanter för det sega, det uthålliga, det som aldrig ger upp.  Det har varit att stiga upp mitt i natten och rusta för färd till Jakobstad där man skulle vara tidigt på torget. Det har varit ett släp, ett svettande och ett halande.
     Men idag susar sommarvinden vän över de välskötta odlingarna på Högbacken, där den välbyggda lägenheten inger framtidstro.
     — Tror ni på jorden, frågade jag.
      Jaa, men det är den tyngsta vägen för en människa, sa de bägge makarna, som också har två numera utflugna och skolade döttrar. Det är den absolut tyngsta vägen att gå bröstgänges an mot stenarna och sen odla, sa de två.
      Därför är också deras verk värt heder!

Intressant och så fina reflektioner! ”He va ti arbeit ilag” Skall göra mitt bästa att få fram foton, men det är inte så lätt, eftersom hela vårt hem och då också alla foton brann upp den 12 februari 1983.
     Lastbilen finns kvar i uthuset i körbart skick, veteranregistrerad och med originaldelar. ; ) Den har ju nog kört många resor tur/retur Nykarleby–Jakobstad mellan 1952 och slutet av 1990-talet, med både farfar, pappa och Uffe som chaufför.

*               *               *

Jag har i många år varit på jakt efter ett vykort med Backlunds lastbil på torget i Jakobstad. Vet märkligt nog inte om jag är ägare till ett sådant, för på detta kort inköpt på vykortsmässa i Solna hösten 2009 finns en bil som liknar lastbilen, men den är så liten att det är svårt att säga säkert.

Hela bilden ur vilken detaljen ovan är tagen. Enligt portotabellen var portot 25 penni 1.7.1963 till 31.12.1969. Den som vet när t.ex. Bankgården eller Ers höghet byggdes, kan göra en exaktare datering.

Torghandel i Jakobstad

Min farfar Frans, som tillsammans med sin familj flyttat till Högbacka från Kyrkostrand, började odla grönsaker och rotsaker på friland kring 1920 och färdades med häst och kärra till Jakobstads torg för att sälja sina varor. Min farmor brukade berätta att han startade tidigt för att få god plats i första raden. För att ha så färska varor som möjligt, skördades en del direkt före avfärden. När han återvände sen eftermiddag, kunde det hända att han var så trött att han somnade i kärran, men hästen kunde vägen.

Min farfar Frans Backlund står mitt i raden på Jakobstads torg.
Foto: Ingolf Friman.
[Den stiliga gården i bakgrunden fick ge plats för Bankgården med Terrazzo-hörnet.]

Först såldes varorna direkt ur kärran, men rätt snart började man lägga upp varorna på bord. Bordet förvarades på gårdsplanen där Hötorgsparkeringen finns idag. Där stod också hästen under dagen.

Småningom införskaffades snabbare fordon och 1952 var det dags för Volvon, som fortfarande finns kvar på Högbacka, men inte längre används som torgbil. Den är veteranregistrerad och besiktigad, en riktig klenod.

Jag har under min barn- och ungdom lastat och lossat många torglass. Det var mycket obekvämt att stå uppe på lasset under taket och med böjd rygg lyfta tunga lådor. De stora potatis- och morotslådorna var värst. Ofta var det så trångt att fingrarna kom i kläm. Efter god försäljning var det roligt att lasta tomlådor. I hytten doftade det gott av tobak, kaffe och läder. Motorljudet var sövande. Under några sommarveckor (1971) fick jag till och med fungera som riktningsvisare, när den riktiga var ur funktion. Ut med handen och så svängde vi mot höger.

Volvon på östra torghalvan med Lindskogska huset i bakgrunden. Förstoring.

Backlunds på 1970-talet. Förstoring. På en detaljförstoring kan med god vilja tolka att tre generationer (farmor Irene med sjal, barnbarnet Maria som tittar mot kameran och en okänd ur mellangenerationen) lastar eller lossar Volvon.

Drivbänkar och växthus. Förstoring.

Vad kostar tomaterna på torget?

Trädgårdsmästarstuderande Breda Sakala från Jeppo är torghandlare på försök i en månad. Inför sin torgpremiär i onsdags skrev hon prydliga prislappar för varje växt hon säljer.

Lisa Anna-Britt Sundqvist betalar utan att fråga det som torghandlare Sten-Olof Backlund begär för sina varor. Hon tycker inte att det är viktigt med prismärkning, utan litar på att det pris hon betalar är det rätta.

- När jag kom till torget upptäckte jag att de övriga torghandlarna inte satt ut priserna på sina varor. Då satte inte jag heller ut mina prislappar.

Det är fredag och sommarens torgkommers håller på att ta fart i Jakobstad. Försäljningsstånden dignar av blommor, växthusodlade grönsaker och svensk nypotatis. En prisjämförelse är däremot omöjlig att göra eftersom skyltarna som talar om vad varorna kostar saknas helt.

Inspektör Eija Saha på Västra och Inre Finlands regionalförvaltningsverk i Vasa säger att felfria och väl synliga prisuppgifter är en väsentlig del av konsumentskyddet.

- Det är viktigt för kunden att inför ett köpbeslut kunna avgöra om priset är det rätta eller inte.

Lisa Anna-Britt Sundqvist köper grönsaker och blommor från Backlunds trädgård som sålt sina produkter på torget i många år. Hon frågar inte vad varorna kostar, utan betalar det pris Sten-Olof Backlund begär.

- Jag är säker på att jag inte blir lurad säger hon.

Denise Lindell