Betraktelser.

[Om det Nykarleby som gått]

Min äldre broder Kurre lät i senaste n:r av bladet tankarna glida tillbaka över 40 års växlingar, frammanande bilder av välkända personligheter i stadens liv. Av de manliga voro de flesta hädangångna, medan de kvinnliga fortfarande levde. Är det därför, — frågade en ännu menlös ungmö, — som man brukar tala om „det evigt kvinnliga?“ Nej, svarade vi, det är något — helt annat.

Vad den kvinnliga fägringen beträffar, skall jag späda på med en erinran om, att den ej blott fanns, utan också var till fullo erkänd i grannstäderna. Stadens roll i detta avseende övertogs sedermera, om jag minns rätt, av Gamlakarleby, åtminstone för någon tid. Men Jakobstad tycker jag synd om. Ty den må frambringa det mest förstklassiga i branschen, så synes dock skalden Choréus kända visstump om „flickorna i Jakobstad“ för oöverskådliga tider ringa sin ton över det tusensköniga. Den kommer alldeles opåkallad, man slipper ej ifrån den. Alldeles som när vid en större festlighet, där grannstadens damer voro närvarande, en ung magister höll skåltalet till dem, men icke kunde undgå den tvivelaktiga artigheten att rikta skålen till „de av skalden besjungna damerna i vår grannstad“.

Men varför skola vi förgäta skaldens bekanta morgonhälsning till fru Mineur „som hör och som för, och som allting rör, va´ hörs, fru Mineur?“ Den har en mycket mera omfattande användning i det dagliga livet, oberoende av lokaliteten.

Det är nog flere bemärkte män än Choréus, vilkas minne kvarlever i allmänhetens medvetande, huvudsakligen förknippat med någon liten rolig historia. Men vad de verkligen uträttat, det är förgätet. Och så är väl det också med de ur stadens liv hädangångna personligheterna. Mycket gott ha de gjort sin stad, fört den framåt med nya uppslag och målmedvetet och samvetsgrant arbete, men mången av dem minnas vi förnämligast i samband med en och annan anekdot.

Härmed kom jag lyckligen tillbaka till utgångspunkten — det Nykarleby som gått.

Den frågan diskuterade vi häromdagen livligt hos vännen Damén, och närmare sagt gällde det tre sjuka punkter, nämligen järnvägen, Brunnsholmarna och badhuset.

Det började så, att Digerman, som är ett stort finansgeni, framställde frågan, vad staden skall använda de pengar till, som den i år kommer att få för sin skogsförsäljning. Forstmästarn har stämplat ut närmare 20,000 stammar, om vilkas försäljningsvärde en avsevärd meningsolikhet för övrigt råder mellan säljare och spekulanter. Borträknat vissa avdrag för dikning, rödjning och återbetalande av lån ur järnvägsfonden blir det dock netto, varmed något kan uträttas. Såframt man ej föredrar att spara det. Hål finnas nog, frågan är bara, i vilket man skall stoppa pluringarna.

Digerman, som nyss hade fått betala nattaxa från Kovjoki, föreslog för sin del, att stadens kommunikationsväsende främst borde ordnas, och en annan av de närvarande, som hör till de lyckliga vilka bruka få åka snålskjuts i Labors bil, då Arno passerar staden, föreslog inrättande av biltransport till Kovjoki. Det bleve det fördelaktigaste. Ej överhövan stort kapital att riskera. Kombinerad person- och lastbil, you know, så sluppe handlandena använda sina dyra hästar. Eventuellt skulle bilen utsträcka sina färder till Munsala. Och så droppade det alltid någon extra förtjänst vid privata beställningar, såsom när t. ex. småbåtsfrågans vänner vill fara och se på solnedgången till Gamla hamn.

Men Planklund, som är en praktisk man, sade att Kovjoki vägen skulle draga rätt dryga kostnader, innan den bleve fullt lämplig för regelbunden biltrafik, synnerligast för tyngre varutransport, och så var den dessutom något smal. Och huru ginge det, om bilen krånglade, ty det göra de ändå alla, när humöret faller på dem. Försent till tåget! Och vid stationen stode och väntade de resande, som genom annonser och reklamer förlitat sig på, att staden nu hade ordnade kommunikationer. Och vintertid skulled det kunna bli snöhinder. Och inte kunde man under dessa förutsättningar räkna på postens inkomst. — Nej, men vi ha elektrisk  k r a f t.  (Härvid slocknade det elektriska ljuset ett tag, men plankman lät sig icke bekomma). Med den ska vi inrätta spårväg till Kovjoki. Banvallen, som är det dyraste, den ha vi kvar, och stationshuset också. En personvagn och en släpvagn för varor är tillräckligt. Antingen ackumulatorer, som laddas under den tid belysningen icke fungerar, och vattnet i onödan rinner bort eller, om kraften vid utvidgade dammbyggnaden räcker till, direkt elektrisk ledning som i huvudstaden. Ingen onödig betjäning. Va' pratar ni om kostnader? Visst kostar det. Men har någon ännu skaffat upplysningar om, vad det kostar?

Nej, det hade vi inte, men jag tänkte, att jag vid tillfälle skall fråga farbror Styrbjörn, för han kan nog siffror han.

Staden är fattig, suckade ett fridsamt bröst ibland oss. Som nu t. ex. det där förslaget om inlösen av Brunnsholmen i tiden. —

Men då sku ni ha sett på Karlson! Först steg han upp, så satte han sig, och så steg han upp igen.

Brunnsholmarna, sa' ni! Vet ni, vad det var? Jo, det var pärlan i den skaparens fagra idyll, som kallas Nykarleby. De lummiga, forsombrusande holmarna med den gamla, röda hemtrevliga kåken. Den skrangliga bron över till östra stranden, där brunnshuset stod med sin lucka i golvet, varifrån stegen ledde ned till hälsokällan. Ja, just hälsokällan! Vet ni, att här fanns gäster ända från Sverige, som drucko surbrunn? Gå dit till stranden, ska' ni ännu få se ett sista spår av den, en rödaktig smörja. Men akta byxorna! — jag talar av erfarenhet. Och brunnshuset, som var ett enda stort rum, var balsalong tillika. Sedan kom den nya Brunnsholmsbyggnaden med sin trevliga veranda. Och den nya kägelbanan, därifrån man hörde klotens dån och „bataljon“ och „enkan Bom“: Visserligen dracks där efter tidens sed en och annan syndig dryck, av vilka vår förfäder omsider plägade avlida vid en uppnådd ålder av åttio år, men där var kamratskap, stämning och allsköns likställighet. Jag minns, huru det engång kom dit en nybakad nyländsk student, som jollrade något om att „sitta med alla möjliga“, men honom förpassade stadens äldste med glans nedför trappan, och han försvann i obekanta öden. Ty den tiden, ser ni, fanns det ett slags demokrati, som satt i hjärtat och icke på tungan. — När Brunnsholmen öppnades, då var vårfest i staden. Det fanns personer, som regelbundet varje år kommo hit för att tillbringa någon afton i denna idyll. — Och sen alla knoppande vårkvällar, alla doftande sommaraftnar, och månskenet om hösten, som lyste sin dallrande strimma över vattnet och sipprade genom alarnas lövverk in på verandan! — Och den idyllen skänkte staden bort, då den inte hade råd att inlösa den med — 2000 mark!

Plankman, som även är känslomänniska, var den första som bröt tystnaden och sade helt enkelt: Vi ska bygga upp Brunnsholmen. Med stadens medel går det nog inte. Men vi bygga själva. Åtminstone ska' vi fundera. Vi ska' kalkylera.

— Det finns ännu något, som är försvunnet och kanske borde byggas, sade en blygsam röst.

— Vad är det, frågade vi i enlighet med långkatekesen.

— Badstun.

Då lomade vi av i ett annat rum och drucko té.

*

På tal om brunnar och gamla tider, så erinrar jag mig en liten historia från flydda dagar, som min vän Salamander härom sistons berättade.

Före stadens brand fanns det en brunn, som förresten låg i den nuvarande parken, och ur vilken allmänt hämtades dricksvatten. Gå dit, då snön gått bort, så kan ni ännu se en liten fördjupning i marken efter den igenfyllda brunnen. — Det fanns även en provisor, som var vad man kallar litet „underlig“. En dag hade provisorn försvunnit, och på eftermiddagen drogs han upp ur brunnen, där han under natten dränkt sig. Men runtomkring stod en samling förskräckta käringar och skreko: Herrijess, och vi som hela dagen ha druckit kaffe på provisorn!