Canada-brev.
Port Alberni, Vancouver Island
i Stilla Oceanen 15 juni 1932.
Vi Kovjoki-bor här i förskingringen ha länge tänkt att sända en hälsning till Ö. P. och dess läsekrets från hoppets och drömmarnas lyckoland.
Först få vi då omnämna, att ön Vancouver Island, på vilken staden Port Alberni är belägen, ligger cirka fyra svenska mil i Stilla Oceanen. Island kan i storlek jämföras med Finlands ytinnehåll. [Eg. knappt en tiondel; 31 285 km² knappt 338 449 km².] Landet består för det mesta av höga berg, vars evigt snöbetäckta bergstoppar spegla sig i sjöar och strida floder. Bergssluttningarna och lågländerna äro ännu mestadels bevuxna med urskogar. Vad klimatet beträffar, så äro vintrarna mycket regniga med endast några veckors snö. Den verkliga sommaren och badlivet börjar i april och maj.
Det sommarljusa Finlands nätter äro här ett minne blott.
Ty långt borta här i västern är ”becksvart natt, när dag förgått”.
Landets urgamla befolkning är med rätta de rödfärgade indianerna. Därtill kommer en brokig blandning av alla jordens nationer. Här ser man den snedögda kinesen, den turbanklädda hinduen, den gulfärgade japanesen och den stolta, svarta negern med sina vita lysande tänder.
Dåliga tider hörs ni hava i Finland, men nog har vi dåliga tider här i det s. k. guldlandet. Tusentals människor går här utan i arbete och utan mat och kläder. Hit i den lilla staden Port Alberni ha vi att anlita ”relief” (eller nödhjälpsarbete). Men det är ganska dåligt, för man får bara endast arbeta några dagar i månaden, så att man får litet mat och några cent till tobak. Man kan ju inte säga, att man ändå behöver precis svälta här ännu. Men många familjer ha nog det ganska bekymmersamt, när månadsräkningen kommer för hyra, vatten och lyse, för att ej nämna om kläder och mera sådant.
Här i Port Alberni fanns det arbete i överflöd för några år tillbaka, särskilt skogs- och sågverksarbete, men nu ligger allting dött. Vad månne bli av detta liv, när den fattige arbetaren fått det bättre än mången rik? Allt vad han har att göra år, att gå och vänta på sina sex arbetsdagar i månaden och resten sova i lugn och ro, som björnen i sitt ide, utan sorger och bekymmer i denna världen.
Vi glömma inte heller att tacka redaktionen för tidningen, som tillhandakommer oss regelbundet och läses med flit och intresse av oss alla.
Till sist får vi sända en varm hälsning till alla Kovjokibor, nära och fjärran samt till Kurre, i hopp om att snart få se flera av hans genomtrevliga krönikor. |