DEN 28 JANUARI.


[1918]


Vilka ärofulla minnen av offervilja och segerglad kamplust väcker inte den 28 januari hos alla fosterlandsvänner i det vita Österbotten. Då framträdde som en lysande stjärna det fasta beslutet att segra eller dö för Finlands frihet och ära. Dagen var kommen för den blodiga frihetskamp, vilken som en vårstorm drog fram över ett fjättrat land, bortsopande sekelgammalt ok. En kortfattad redogörelse för händelserna i Nykarlebynejden kan försvara sin plats, när vi gå att högtidlighålla 20-års minnet av befrielsekampens utbrott.

Då frihetskriget utbröt, var vår idylliska stad samma fredliga samhälle som tidigare. Förhållandet mellan befolkningen och de främmande inkräktarna, den ryska soldatesken, som här liksom annorstädes var illa sedd, präglades av jämförelsevis god grannsämja. Men det låg åska i luften. — — —

Söndagen den 27 jan. kl. kvart före 12 midnatt återkom kontorschef Werner Labbart, som de två föregående veckorna lett skyddskårens övningar i staden, med blixtordern: ryssarna skola i natt avväpnas.

Stabsmedlemmarna sammankom kl. 12 i dåvarande Lantmannabankens direktionsrum. [Senare Pihlainens affärshus som revs i mitten på 1960-talet] Avväpningen beslöts, och anfallsplan uppgjordes. Ilbud sändes till Socklot skyddskår, vars flesta medlemmar befann sig på soaré i Ytterjeppo, där dansen som på ett givet tecken avstannade, och till Kovjoki skyddskår. Det gällde att även taga den ryska garnisonen i Socklot, artillerikasärn vid Andrasjön och Gråssö batteri, som med grova kanoner bevakade älvmynningen. Det ramaste allvar vilade över sammanträdet.


Stadens skyddskår alarmerades någon timme efter midnatt, och kl. 5 på morgonen samlades mannarna, försedda med 13 gevär plus Petter Blomkvists klassiskt berömda ”lodbössa”, i seminariets festsal. Med spänning väntade man på utgången av avväpningen i Socklot.


Befrielseverket i Socklot avlöpte som en scen ur en operett. Vid 5-tiden på morgonen tågade skyddskåristerna med hr Labbart i spetsen till ungdomslokalen där ryssarna var inkvarterade. Ytterdörren var olåst, och de våra steg ogenerat in. En soldat satt och rörde om bränderna i kaminen, och med lugn och jämnmod såg han på, hur skyddskåristerna tog gevärslådorna och bar ut vapnen på gården. Ingen sade något. Väl när krigsbytet var lagt tillrätta i slädarna, tryckte de avväpnade ryssarna tacksamt och hjärtligt sina befriares händer.

Skådespelet fullföljdes vid Gråssön, 2 km väster om Socklot. En av ryssarna från ungdomslokalen följde med som parlamentär, och artilleristerna, som icke heller plågades av tapperhet, var genast med om kapitulering. Avväpningen betydde för dem befrielse från landsflykten och återvändande till hemlandet.

I Nykarleby erhölls genom avväpningen i Socklot välbehövligt tillskott av vapen och ammunition. Kl. 7-tiden på morgonen tågade truppen, ca 130 man, varav en tredjedel beväpnad med gevär, revolvrar och hagelsprutor till Rings kasärn, nuvarande biograflokalen. Av manskapet var hälften från närmaste landsbygd. Samtidigt dirigerades en avdelning under lektor Nylunds ledning till Andrasjön, där fyra kanoner var uppställda för bevakning av hamnen. Telefonledningarna till vardera förläggningen hade dessförinnan avskurits.


Hoppfull och segerglad, eggad av tonerna av tolfte Karls ”musik”, som i den kulna morgontimmen hördes från Jakobstad, stegade skyddskåristerna raskt in i soldaternas provisoriska kasern, och truppens ledare, hr Labbart kommenderade ”händerna upp!”. Yrvakna samt något illa till mods, rusade soldaterna upp ur sina bäddar. När de fick klart för sig, vad det var fråga om, uttryckte de öppet sin glädje över de möjligheter, som öppnade sig för hemfärd. En muschik tryckte hjärtligt en skyddskårists hand och lovade kvittera sin tacksamhet hemma i Vjatka, ”där varas paljo vodka”. Vapen och ammunition överlämnades utan tvekan beredvilligt.

En av soldaterna uppträdde dock något bryskt och började orera om underhandlingar. — — —” Nej, ni skall kapituler !” varpå orden befästes med en kraftig pust på den skäggiges kind.

Det var slaget i Nykarleby. [Utdelat av kovjokiskyddskåristen Andersson.]


Lika ledigt och smärtfritt avlöpte även avväpningen vid Andrasjön, där ryssarna gav sig villigt och utan invändningar. Här var de så tillmötesgående, att de oskadliggjorde kanonerna, anvisade vapen och ammunitionsförråden, bestående bl.a. av ett stort lager pyroxylin [bomullskrut], som sänktes i havets djup!

Den ryska avväpningen skedde i tidiga morgonväkten, och utan att ett skott lossats. [Utom vådaskottet vid Rings, vilket sårade en skyddskårist i näsvingen.]

Om ryssarna försökt sig på motstånd. Ja, då hade onekligen situationen blivit rätt obehaglig för de illa beväpnade skyddskåristerna. Antalet ryssar, som avväpnades i staden och Socklot, uppgick till ett 80-tal. Bytet blev också rikt och bestod av 250 gevär, 16.000 patroner, 5 kanoner och två haubitsar, samt bomber, handgranater, sprängämnen, ett 10-tal hästar m.m


Dagen efter, den 29 januari, kl. 3 e.m. hissades Lejonfanan, en ”flik av Finlands gamla färger” på poliskammaren, åtföljt av ett ljungande 4-faldigt hurra. Den fanan var då symbolen för det vita Finland. I de gul-röda färgernas tecken gick vi från seger till seger.


Så började på vår stilla ort sannsagan om den bragdrika och ärofulla frihetskamp, som kom att kräva så tunga offer. Nykarlebynejden offrade 15 unga liv på frihetskrigets altare. Ödet, som aldrig ger något till skänks, krävde lösen för vår länge närda frihetslängtan — i blod.

H. W.




Österbottniska Posten, januari 1938.
Lars Pensar digitaliserade, kommenterade och tillhandahöll.


Läs mer:
Inehållsförteckning till kapitlet Frihets-/inbördeskriget.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-02-02.)