Tema Flaggstång och flagga

Inledning

På ett foto jag kolorerade härom dagen fanns en präktig Flaggstång. Tänkte då att sidan Tema Flaggstång baserad på träffar i Österbottniska Posten borde sammanställas. Det blev bara 36 träffar, så jag utökade med flagga och då blev det ytterligare 776 träffar. Förekomsterna är huvudsakligen i notiser om SS Ägir, reportage från olika fester och i Kurres kåserier. Det finns också en del om förryskningsåtgärder när ryssarna styr och ställer med vilka flaggor som får, inte får och ska hissas. En förryskningsåtgärd är också att lotsväsendet tas över. En del av förekomsterna är publicerade sedan tidigare. Och som vanligt när man botaniserar i ÖP blir det en massa intressanta notiser som fått följa med.

Läs mer om fotot som är från F.d. HABs, nuvarande Inredningscenters gårdsplan.

Innehåll

I svenskt sinnade österbottniska studenters (U. W:s) Sommarfest i Nykarleby den 6, 7 och 8 juli

Nykarleby den 26 juni.

I går afton kl. 9 anlände H. E. Generalguvernören [Fjodor Logginovitj Heiden] med svit från Jakobsstad. Han tog in i Rådmanskan Sundströms af ortens fruntimmer prydligt dekorerade lokal. Staden flaggade och visade sig i allo i sin festskrud. Efter att hafva i dag kl. 9 f. m. låtit för sig presentera staterna, besåg Hans Exc. kyrkan, hvilken var skönt dekorerad af skriftskoleungdomen, som konfirmerades midsommardagen. Rådhuset och seminariet följde derefter. Särdeles hade H. Exc. fäst sig vid den synnerligen rikhaltiga och vackra expositionen af elevernes handslöjd, deraf också ett par af sviten tillhandlat sig ”minnen”. Efter intagen frukost afreste han kl. 11 till Lappo. På den skål, som af direktor Sundwall i väl valda ordalag för hans Excellens utbragtes, svarade Herr Grefven ungefär att han funnit det Finlands lagar äro väl lämpade efter behofvet, så att han dervidlag ej behöfver göra någonting, men hvad annat han kan göra för landets bästa, det skall han ej — underlåta.”

— Det första lokomotivet anlände till Jeppo haltpunkt omkr. 1 ½ mil från Nykarleby den 7 dennes. Med anledning af dagens betydelse voro stationsbyggnaderna festligt smyckade med flaggor och guirlander och en talrik skara, af arbetsledaren å stället ingeniör E. Boehm inbjudna gäster, firade med glädje och gamman den glada tilldragelsen.

— Invigningen af Juntas monumentet är numera bestämd att försiggå d. 25:te dennes.

— Pettersons arfvingars gård här i staden har blifvit försåld till Fm 3,000 åt postiljon Häggström.

— Slaget vid Juutas. I Dagens Nyheter skrifves: Den 13 dennes kommer man att vid Juutas, straxt söder om Nykarleby i Finland, festligt aftäcka ett monument till minne af det bekanta slaget derstädes den 13 sept. 1808, ”Döbelns dag,” då återvägen för den finska armén öppnades. Aftäckningen kommer att ske i närvaro af finsk militär samt flere höga dignitärer och myndigheter. Musik och sång torde komma att utföras. Då från Finland ingått meddelanden, att man med glädje skulle helsa svenska män och kvinnor välkomna vid denna fest till minne af de båda ländernas gemensamma fäder och hjeltar, förordar Hernösands Posten anordnandet af en lustresa nämnda dag från Hernösand och Sundsvall.

Breflåda.

(Till Redakt. af Ö. P.)

[Med anledning av Ångbåtarnas ankomst.]

Förr än telefonledning fanns mellan staden och hamnen plägade ångbåtsagenterna låta någon vakt hålla utkik ... i kyrkotornet, och när ångbåten blef synlig, tillkännagafs detta genom flaggning, som då helt naturligt skedde från tornet och bibehölls denna sed ännu i sista somras. För de små båtarna af hvilka i år 3 st. anlöpa orten har dock förut ingen flaggning skett. Numera hålles ingen utkik i tornet utan underrättelsen om ångbåtens ankomst lemnas pr telefon till ångbåtskontoren, hvarest derför flaggning också lämpligast sker, och det så mycket hellre, som vi, för att i möjligaste måtto betjena publiken, begynt med flaggning tillkännagifva äfven när de små båtarna anlöpa. Att denna flaggning sker vid våra butiker är ej till men för andra än en del resande söderifrån. Norr ifrån kommande resande måste deremot i alla fall genom staden öfver torget, hvarest flaggorna nog synas. Anmärkarens önskan om förbättring af signaleringssystemet var uppfyld redan förr än den var uttalad. Nykarleby den 2 Juni 1886.

Agenterne.

Räknas dessa som mindre?

— Afskedsmiddag hölls torsdagen d. 3 d:s för doktor Forsius med fru, hvilka snart komma att lämna orten. Middagen, hvari ett stort antal stadsbor deltog, försiggick å gästgifveriet hvars sal för tillfället var festligt dekorerad med blommor, guirlander och flaggor; en sköld med årtalen 1861—1889 angaf tiden för doktor Forsii värksamhet härstädes. Tal höllos af stadsfullmäktiges ordf. lektor Strömberg och direktor Z. Schalin för d:r Forsius samt för doktorinnan Forsius af lektor Wichmann. Tillställningen var i allo lyckad och stämningen den bästa.

F. B. K. härstädes firade sin första årsfest d. 16 dennes å en för ändamålet vid Andra sjön upplåten linda. Kl. 5 e. m. intågade kåren med musik och fana i spetsen på den med flaggor och grönt rikt utsirade festplatsen och hälsades där af chefen, normalskoleföreståndare K. Spolander med ett kort tal. Därpå följde olika täflingslekar, samt ett föredrag af Lektor K. E. Wichmann. Till sist kvartettsång och dans. Sången utfördes af en i hast hopkommen dubbelkvartett, hvari man med stort nöje hörde en af akademiska sångföreningens nuvarande mest kända tenorer.

Vädret var hela tiden det härligaste hvarföre oväntadt mycket folk (öfver 500 personer) hade infunnit sig till den i allo lyckade festen, hvilken äfven torde gifva F. B. K. ett välbehöfligt tillskott af omkr. 100 mk. till kassan.

— Soiré till förmån för Uno Cygnaei minnesstodsfond var d. 12 dns föranstaltad å seminariet, hvars festsal för ändamålet blifvit synnerligen rikt och smakfullt dekorerad med flaggor och grönt. Skild uppmärksamhet tilldrog sig Cygnaei af artisten Liljelund målade porträtt, omgifvet af en utmärkt vacker blomsterkrans. Efter en ouvertyre utförd å piano af fröknarna Z. Nylund och M. Illberg redogjorde dir. Z. Schalin för ändamålet med tillställningen samt lämnade en kort teckning af Cygnaei lefnad. Sedan seminariets sångkör därpå utfört tvänne sånger hölls af Lektor K. E. Wichmann föredrag om skolfesterna under medel- och reformationstiden, hvarefter ytterligare kvartettsång utfördes. Det hela afslutades med Vårt land som af publiken stående afhördes. — Inkomsten steg aoktadt soarén var tämmeligen väl besökt, i följd af den låga entrén till blott 88 mk.

Skvaller.

Då man slår upp almanackan för sistlidne år 1892, allra sista sidan, finner man att Nykarleby har 1024 innevånare och att endast 4 städer äga ett mindre antal. Medräknas alla som bo inom l kilometer från staden, delvis invid dess knutar, utgör dock antalet minst 1500. Tomterna äro mycket stora och glest bebygda, till stor del upptagna af trädgårdar och potatisland, gatorna breda och lummiga af grönska, torget stort och tomt. Kyrkan af trä, bygd under stora ofredens tider, försedd med ett tornur, som anger medeltiden, är liksom kyrkan i större samhällen för närvarande föremål för ett stilla kulturkamp, äfvensom man där kan stelna af köld.

Pulsådern Lapuanjoki har något utsinat, likasom stadens öfriga materiella ressurser. Dock utgöra åbranterna en evärdelig hälsokälla för alla ungdomar, såsom äfven klimatet i öfrigt är ganska hälsosamt. Att staden har dragningskraft såsom treflig ort bevisas däraf att under loppet af några år åtskilliga tjänstemannafamiljer inflyttat ifrån landet, hvilket vållat att de billiga hyrorna något uppgått och bostadsbrist uppstått. Sedan Seminarium upptagit en mängd små tomter råder äfven stor brist på byggnadstomter.

En strålglans lik ett norrsken hvilar ännu öfver denna ort, där den älsklige sagoskaldens vagga stått, där han drömt i ungdomen och där han länge hade sitt abborrike. Det forna hemmet besöker han ännu mest hvarje sommar, såsom svalan från Egypti land. Och så sjunga här tvänne yngre skalder, den ene stundom om horrentia Martis arma, stundom om fredens och kärlekens värf, den andre brytande sig väg så det gnistrar om. Allom bekant är ju ljushärden Seminarium, hvarifrån årligen utgå vikingaskaror i ledung mot dumheten, mot hvilken forntidens gudar förgäfves kämpade.

*         *
*

Jag nämnde krigiska vapen. Hvad tycks att preussiska pickelhufvor djärfvas visa sig i vår stad, som hör till det med Ryska riket förenade Finland — — — jag tiger, herr censor! — — — Ja hvem sku' ha' trott de'? Och dock är det sannt. Frivilliga brandkåren med chefer och fanor tågar kolonnvis fram öfver torget, kaskarna glänsa i sol- eller månskenet, de hvita mekkorna [rockarna eller mössorna?] (en uppmärksamhet mot den andra nationaliteten) blända ögat, trumman (också den preussisk) slås trögt, men hårdt, fältropen och hornen skalla likt Gjallarhorn— striden gäller mot Muspels söner. Valkyrior och piltar skåda med undran uppå. Och då Asgård, som nu grundas och timras, är färdigt, få hjältarne där hvila ut, drickande mjöd och andra nykterhetsdrycker, medan Brage (Gånge Rolf) kväder om forntids bragd, om framtids hopp, och Odins korpar (tidningarna) hämta budskap om alt som händer. Vår brandkår släcker eld utan att invärtes begagna eldvatten under någon som hälst form; åtminstone är sådant bannlyst från kårens lokal och alla dess fester. Må exemplet mana till efterföljd i andra städer! Kårens nya hus kommer att inrymma utom 4 små rum en stor samlingssal, 6X8 famnar i vidd, hvarigenom äfven behofvet af en större festlokal för staden blifver tillgodosedt.

*         *
*

Dessutom äro stadens fäder betänkte på att bygga ett rådhus. Förra elementarskolegården inrymmer för närvarande stadens alla förvaltande myndigheter, sparbanken, folkskolan för flickor, handtvärksskolan och folkbiblioteket. En mindre byggnad är uthyrd åt enskild. Så fordras ännu lokal för auktionskammarns och någon skola för öfveråriga, icke skolgångna. Ganska trångt således, men ordspråket säger ju: sämja ger rum! Auktionskammaren håller på att bli en utdömd institution. Stadens lokaler behöfva ju ej upplåtas åt enskilda eller sparbanken, och så spar man in mycket pengar, om man litet jemkar. Andra behof, mer trängande än just ett nytt rådhus, kunna snart yppas.

Månne ej ett mindre sjukhus, i hvars byggande och underhåll kronan säkert till betydlig del skulle bidraga, vore bra nödigt för orten?

Om ej, så tycker man pengarna gärna kunde få växa i en bank mot nutida höga depositionsränta.

*         *
*

Annars synas bränvinspengarna här likasom annorstädes bränna i fingrarna. Först ville man stoppa dem in i stadskassan, så blef hela staden lifvad för egen järnväg, bidrag utlofvades, deputerade bockade, landtdagen bestormades, och nu, efter första försökets misslyckande — struntar man i alt, blott man får nytt rådhus. Hvad skall entusiasmen härnäst kasta sig öfver?

Kunde man ej vara litet mer uthållig och vidtala en sakkunnig ingeniör att uppgöra undersökning och kostnadsförslag för en lätt smalspårig järnväg till såväl gamla som nya hamnen? För längre tid sedan publicerade ingeniör G. A. Helsingius uppsatser i tidningarna, däri han bestämdt påstod, att lätta järnvägar i vårt land kunna byggas för 10 à 20,000 mark per verst. Sådana finnas ock numera emellan Fiskars bruk och Pojo viken samt mellan Tammerfors och herr Nottbäcks egendom. I sommar bör alt göras klart, om nästa landtdag skall kunna besluta sig för en bibana till Nykarleby. Annars — Nykarleby! — hvila, o hvila! vissna som andra fler!

*         *
*

Omkring 1 ½ mil från staden och lika långt från järnvägen befinner sig en föga omtalad hamn, Monäs fjärden, som nu påstås vara den bästa och största i hela Finland, Helsingfors och Kaskö ej undantagna. Dit borde Nykarleby hafva flyttats efter den olyckliga branden för 35 år sedan. Men nu är det för sent. Det är fatalt, och så går det väl med vår bibana också.

*         *
*

Telefonnätet i staden är redan ganska tätt, med cirka 30 abonnenter. Som jag icke lagt mig till någon skvallertratt, har jag nu därtill lånat Ö. P.

*         *
*

För något decennium sedan följdes noga bestämmelsen i stadens byggnadsordning, att ingen får måla hus eller plank, utan att magistraten lägger sig däruti och bestämmer färgen. Förmodligen i väntan på en sådan bestämning hafva ett boningshus vid största gatan, diverse plank och samtliga telefonstolpar i åratal stått omålade.

*         *
*

Af fattigåret synes orten hafva blott lindrig känning, att döma af åtgången på hvetebröd, som intill de senaste åren föga begagnats af den svenska allmogen, men nu produceras och köpes i långa banor. Blott jordegarene klaga öfver dålig åtgång på spannmålen, som är sämre än den importerade. Och mejeriegarene titta alla morgnar på flaggen och termometern, hvilka äro nästan fastfrusne, likasom Hangö redd.

*         *
*

För att tvärtemot vanligheten sluta med väderleken tillägges att det nya året hittils varit ovanligt kallt. Den 17 januari och den 3 februari visade fristående termometer — 38 ½° Celsius. Då vedförråden hos många, isynnerhet de mindre bemedlade, i följd häraf tagit slut, har priset på björkved stigit till 12 à 14 mark för gammal famn. — Här räknas ännu i handel med landtmannavaror alla rymdmått och ofta längdmåtten efter gamla systemet. Spanmål och potäter t. ex. säljes efter säck = tunna.

— Kejsarstodens avtäckande firades å seminariet med en enkel fest i den för tillfället med Kejsar Alexander II:s porträtt samt sköldar och flaggor rikt smyckade gymnastiksalen. Efter det stadens musikkapell spelat psalmen N:o 310 beträddes katedern af seminariets direktor, som i varma ordalag tolkade festens allmänt fosterländska betydelse. Omedelbart efter talet spelade musiken ryska folksången, hvilken af de närvarande stående åhördes, hvarpå Gabriel Lagi vackra hymn vid Kejsar Alexander II:s 25 års jubileum afsjöngs af seminariets och normalskolans elever enligt melodi af lektor F. V. Illberg. Följde så ett föredrag af lektor Wichmann, som med raska drag uppdrog en teckning af Kejsaren Befriarens lefnad särskildt uppehållande sig vid de moment däraf som närmare berörde Finland. Sedan sångkören ännu låtit höra en vacker fosterländsk sång (ord af K. R. Malmström, musik af F. V. Illberg) samt psalm N:o 360 afslöts den i allo lyckade festen med Vårt land som afsjöngs med hornaccompagnement. Festen öfvervarades utom af hela seminariipersonalen äfven af ett stort antal stadsbor.

[Undrade vad det kunde vara för en fosterländsk sång, så jag googlade och kom som så många gånger förut till mig själv:

Förstoring.]

— I Brandkårshuset begicks äfven en enkel fest för firande af Alexanders stodens aftäckning. Festen afsåg att äfven låta brandkåristerna och arbetande klassen få en föreställning om dagens betydelse. Salen var smyckad med fanor och vapensköldar och fyld af folk. — Efter det Frivilliga Brandkårens hornseptett under kapellmästar Sörensens ledning uppspelat en koral, bestegs estraden af kårchefen lektor K. E. Wichmann, som på svenska och finska språken tolkade Alexander den II:dres lifsgärning och betydelse särskildt för Finland. Efter talet följde kejsarhymnen, som stående afhördes af publiken, hvarpå en blandad kör af fruntimmer och herrar afsjöng några fosterländska sånger, hvilka afslutades med ”Vårt Land” och ”Björneborgarnes marsch”, hvarefter den enkla men stämningsfulla festen var slut. —

— Första maj utmärkte sig i år, såsom man äfven af den föregående vackra våren kunde vänta, genom ett märkligt sommarväder. Dagen firades på sedvanligt sätt med utfärder i det fria utan att man denna gång besvärades af drifvor och köld.

F. B. K. hade på eftermiddagen en utmarsch med musik.

— Tacksägelsebön med anledning af Hennes Majestät Kejsarinnans lyckliga nedkomst hölls i stadens kyrka söndagen d. 17 dennes. Seminariet, brandkårshuset m. fl. byggnader voro dagen till ära smyckade med flaggor.

— Egendomligt. En myckenhet fisk har under sista veckan dels i dödt, dels i halfdödt tillstånd visat sig vid älfstränderna, där den blifvit ett lätt byte för strandborna, som med små käxar och andra lika enkla redskap dragit fisken i land. Då en del af fisken utgjorts af dugliga braxnar antaga vi att den äfven blifvit begagnad till föda, hvilket åtminstone hvad den döda fisken beträffar, ej kan anses så alldeles välbetänkt, då ju denna fisk i ingen händelse kan antagas hafva varit frisk

—  Seminaristernas 2:ra Majniemi soaré ägde rum i går. Att det nu, likaväl som förra gången var ”utsåldt hus” får väl tillskrifvas icke blott det goda ändamålet, det innebär äfven ett erkännande åt de unga tillställarenas prestationer. Den uppmuntran i sitt företag de på otvetydigt sätt röna, bör ingifva godt hopp om ett lyckligt utförande af planen att till sommaren få Majniemi återuppfördt på sin gamla plats.

— Profpredikan för kapellanstjänsten härstädes förrättas i morgon af andre profpredikanten pastor Bengs.

— Konstnärsstipendium. Bildhuggaren Viktor Malmberg har för idkande as studier af allmänna medel beviljats ett anslag af 3000 mk.

 
— Kröningsdagen högtidlighölls härstädes med högmässogudstjänst på förmiddagen samt sedermera tacksägelsegudstjänst. Staden var rikt flaggprydd; icke blott de allmänna byggnaderna ståtade i flaggskrud utan äfven allmänt annorstädes syntes flaggor t. o. m. i de minsta gårdar. Vädret var utomordentligt härligt, påminnande om högsommarn. — På aftonen var folkfest i brandkårshuset.

— Nådevedermälen. H. V. Kejsaren har d. 26 d:s behagat i nåder utnämna till riddare af S:t Stanislai ordens 3:dje klass bl. a. häradshöfdingen i Nykarleby domsaga J. F. Barck.
     Silfvermedalj med påskrift ”för nit” att bäras på bröstet i S:t Anne ordens band har tilldelats skepparen å fyrfartyget ”Helsingkallan” Karl Wahlberg.

— Ett ymnigt regn föll under gårdagen till stor fromma för växtligheten, som i synnerhet under senaste varma dagar började lida brist på vatten.

NyklNlebi

[Ibland misslyckas OCR:en kapitalt.]

— Seminariet hade vid sin 25 års fest att glädja sig åt ett lifligt deltagande från allmänhetens, särkildt från f. d. elevers sida.

Den 15 och 16 anlände norr- och söderifrån talrika besökande till Kovjoki station, där de emottogos af marskalkar, hvilka tillhandahöllo festprogram. Bland de resande märktes överinspektor Floman. För resan från Kovjoki till staden voro hästar på förhand uppbådade från Kovjoki by.

Den 15 på aftonen egde sångrepetition rum, hvarvid för första gången alla gamla vänner och kamrater sammanträffade. Att återseendets och återigenkännandets glädje var stor behöfver väl knappast nämnas.

Seminariets och öfningsskolornas examen egde rum den 16 på f. m. hvarvid alt gick sin vanliga gång; publiken var dock sjelffallet vida talrikare än vanligt. Därvid utdimitterades följande elever: H. Back Oravais, M. L. Björkqvist Kronoby, Karl O. Danielsson Sund, I. J. Ekberg Degerby, K. V. Eriksson Munsala, K. O. G. Hannus Sideby, K. P. Karlsson Iniö, K. S. Lindberg Kyrkslätt, J. E. Lindroos Borgå J. Mickelsson Nykarleby landsf., A. O. Nyström Lappträsk, H. Stenvall Pyttis, E. E. V. Sundström Nykarleby, F. W. Westberg Vörå, O. F. Österman Ekenäs.

Först på eft. m. kl. 7 egde, den egentliga festen rum. Salen, vackert prydd med flaggor, sköldar och grönt, var snart till trängsel fyld. Under dagens lopp hade ytterligare besökande anländt.

Festen öppnades med afsjungande af koralen ”Himlars rymd sin konung ärar”, hvarefter talarestolen bestegs af seminariets direktor, som efter en kort bön tolkade dagens betydelse och lämnade särskilda statistiska uppgifter, hämtade ur den digra, i tryck utkomna berättelse öfver seminariets 25:åriga värksamhet. Därefter framsade lektor K. E. Wichmann en af honom författad och med listiga handklappningar och bravorop emottagen prolog, införd på annat ställe i bladet.

Omedelbart härpå afsjöngs af en kör, sammansatt af nuvarande och forna elever ”Bröder o slutom förbund”, ”Dåne lif” och ”Herrliga land”, alla välkända för hvar och en från seminariitiden. Följde så ett tal af öfverinspektor Floman, hvari han kastade en återblick på bildnings- och folkskoleförhållandena vid tiden närmast före seminariernas uppkomst, samt till de afgående kandidaterna riktade några allvarliga maningsord, framhållande för dem vikten af deras blifvande kall.

Efter det ett par sånger ytterligare af kvartetten afsjungits bestegs estraden af folkskoleläraren redaktör Jakobson, som skildrade seminariielevernas intryck och erfarenheter vid inträdet och under vistelsen vid seminarium, sådana han funnit dessa intryck och erfarenheter hos sig själf och många andra, därjämte kraftigt betonande vikten af undervisningens uppfostrande betydelse.

Härefter trädde på estraden stadsfullmäktiges ordf. häradshöfding Barck och tillkännagaf att N—by stadsfullmäktige, till minne af seminariets 25 åriga värkstamhet, till seminariet donerat en summa af 500 mk såsom grund för en blifvande stipendiifond.

Till sist framträdde åter direktor Schalin och uppläste följande, under festen anlända telegram:

”Hjärtlig lyckönskan till kvartsekellång framgångsrik värksamhet i den fosterländska bildningens tjänst. Må de vunna resultaten sporra till nya ansträngningar för folkbildningens höjande i Norden:
       E. Frosterus, Haapanen, Castrén.”

”Frambärande våra varmaste hälsningar vid kvartssekeljubileet tillönska vi Nykarleby Seminarium en lång, välsignelserik framtid.
       Vivi och Fredrik Forsius.”  

”Seminariet lyckönskas till 25 årig betydelsefull tillvaro
       Sundwall.”

”Länge lefve den väna skaldestaden vid älfstranden, — plantskola för bildning, fosterlandskärlek, gudsfruktan och god sed ibland Findlands [Sic!] svenskatalande befolkning. Gud bevare fosterlandet önska tacksamt minnesgoda hjärtligt deltagande vännerna
       Hanna och Victor Heikel.”

”Tack för 25 årigt arbete i den svenska bildningens tjänst.
       Gösta Sundholm.”

”Deltager hjärtligt i lyckönskningarna till 25-årig hängifven och fosterländsk gärning. Länge lefve Nykarleby Seminarium.
       Nya Pressens Redaktion.”

Den i allo stämningsfulla festen afslutades med ett gemensamt afsjungande af ”Vårt Land”. Efter det öfriga festbesökande aflägsnat sig samlades forna och nuvarande elever i seminariets salar, där i timmarna angenämt flöto undan under upplifvandet af gamla minnen och gamla bekantskaper. Först midnattstiden skildes man åt.

Den andra festdagen inbröt lika vacker och strålande klar som den första.

Kl. 8 f. m. samlades åter samtliga lärare och seminariieleverna samt uppvaktade med sång öfverinspektor Floman, hvilken i varma ordalag tackade för hyllningen. Därefter hyllades med sång och hjärtliga ord af tacksam erkänsla seminariets värkmästare I. Thors hvilken med detta läseår afgår från sin 25 åriga värksamhet vid anstalten.

Kl. 9 vidtog å seminariet sedvanlig uppvisning i gymnastik, sång och musik hvarefter installation af lektorerna K. J. Hagfors och A. Mennander egde rum i sammanhang med afslutningen hvilken denna gång i anledning af dagens betydelse fick en högtidligare prägel än vanligt.

Tiden emellan afslutningen och middagen anv. af lärarekåren till en vandring ut till begrafningsplatsen där minnet af seminariets förste direktor, Conradi den afhållne läraren M. Strömberg och donatorn J. A Lybeck hyllades med sång och varma minnesord.

Festmiddagen utgjorde en i alla afseenden lyckad afslutning af det hela. Därvid hälsade lektor Wichmann å lärarekollegiets vägnar i varma, välsagda ord de personer som öfvervarit festen och här varit seminariets gäster: öfverinspektor Floman, Nykarleby stadsbor och folkskollärarena. Härefter följde tal på tal och stämningen var den allra bästa, magister Holmberg talade för Nykarleby stad, redaktör M. Fors för seminariets direktor och lärarekår. Hjärtliga och allvarliga hälsningsord från direktor Sundwall till hans vordne elever upplästes. —

Till sist utbragte hr Sundblom i ordalag som hos alla väkte den kraftigaste genklang ett lefve för det svenska språket och den svenska befolkningen i Vårt Land. Tiden led härunder altmer mot den tid då de resande söderut borde begifva sig från staden och man fick därför börja med afskedstagande just då, när stämningen stod som högst. Många stannade emellertid kvar och det återstod enligt programmet att ännu på kvällen göra en utfärd till Majniemi för hvilken många af de främmande gästerna synnerligen intresserads sig. Trots att vädret såg ogynnsamt ut begaf man sig därför ned till Andrasjön, där efterhand ett 40:tal herrar och damer slutligen samlades i förväntan på en ångbåt, som äfven till sist kom och tog den reslystna skaran ombord. När detta skrifves är deras resa icke ändad men intet tvifvel kan råda därom att icke Majniemis väna grönska och de oförgätliga minnen som vid detsamma äro fästade skola skänka dem full valuta för den del af en nordisk sommarnatt de egna åt färden dit ut.

— Flaggfrågan. Till kronolänsmänen har numera ingått meddelande att emedan landets invånare alt fortfarande och i synnerhet vid offentliga nöjen begagna flaggor af icke faststäld mall — blåhvita och rödgula, — fördenskull böra bemälda tjänstemän efterse att nådiga förordningen af den 21 december 1896, angående flaggor, behörigen åtlydes. — Å. U.

— Dödsfall. Onsdagsafton den 18 dennes afled härstädes efter ett längre lidande enkefrukaptenskan Sofia Henrikson, en af stadens äldsta invånare. Född 1830, ingick hon gifte med sjökaptenen Jakob Henrikson 1856, som hon öfverlefde och hade i detta sitt äktenskap tre ännu lefvande döttrar och en son framlidne studeranden U. Henrikson. Vid sitt frånfälle var hon 71 år. Den aflidna var känd för sin oskrymtade gudsfruktan, sitt stilla, anspråkslösa, vänliga och trohjärtade väsen, hvarför äfven hennes bortgång framkallat saknad i kretsen af vänner och bekanta. Framföralt en öm och huld moder, drabbar sorgen öfver hennes frånfälle tyngst och djupast hennes närmaste efterlefvande, hvilka med fullaste skäl kunna på henne tillämpa de ord, som skalden Topelius engång diktade öfver sin egen äfven härstädes aflidna och begrafna moder:

”Välsignad vare en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloden,
Det är en hugnad för alla tider,
Att i det själfviska lifvets strider
fått rota sig vid en sådan barm
Och af dess kärlek fått kyssas varm!

Så löne Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var Hans frö hon i tiden sådde.
Det är hans kärlek, den evigt höga,
Som speglar sig i en moders öga,
Och därför känns som en sol gått ner,
När detta öga ej strålar mer.”

[Hela dikten Min moder.]

— Järnvägsstationernas dekorering å kejserliga högtider. Öfverdirektören i järnvägsstyrelsen har till efterlefnad fastställt följande bestämningar för dekorering å kejserliga högtidsdagar:

Å föreskrivna kejserliga högtidsdagar, näml.

• Hans Majestät Kejsarens tronbestigningsdag,
• Deras Majestäters kröningsdag.
• Hans Majestät Kejsarens födelse- och
• namnsdag,
• Hennes Majestät Kejsarinnans födelse- och
• namnsdag äfvensom
• Hans Kejserliga Höghet Tronföljarens födelse- och
• namnsdag

skall arbetet i alla statsjärnvägarnas förvaltningsexpeditioner inställas samt stationsbyggnaderna från tidigt på morgonen dekoreras med Ryska nationalflaggor, hvarförutom på kvällarna från kl. 8 till 10 I och II klassens stationsbyggnader skola illumineras. På I och II klassens stationsbyggnader skola anbringas minst tre flaggor och på öfriga stationshus minst en flagga.

Finlands flagga.

En af Juhani Ahos skizzer i samlingarna ”Enris” med namnet ”Finlands flagga” har dessa dagar blifvit ofta nämnd. Det var emedan lärarinnan vid Sordavala seminarium, Fröken Piispanen, såsom diktamensskrifning för sina elever användt detta stycke, som hon af öfverdirektören i skolöfverstyrelsen, friherre Yrjö-Koskinen tvangs att afgå från sin tjänst — en tilldragelse, hvilken vid det nyss afslutade ständermötet jämte andra liknande företeelser från skolväsendets område under de senaste åren vann sin fulla belysning. Då troligen mången af våra läsare icke längre erinrar sig innehållet i ”Finlands flagga”, aftrycka vi här den djuptänkta vackra prosadikten.

Finlands blåhvita flagga, du skall ej mer få fladdra från din stång och ej längre vinka oss välkomna till fosterländska fester!

Naken reser sig din stång, och de lösa snörena klappra oroligt för vinden.

Det var hatets häftiga il, som ryckte bort den blåhvita duken, det var afundens oväder, som slet den lös.

Men hvad gagna oss väl nu mer fladdrande flaggor och vinkande vimplar?

De fladdra ju ändå, fastän vi ej få hissa dem mer, vi se dem ju, fastän de icke få synas.

Nyss märkte vi knappt att de funnos, och gingo dem likgiltigt förbi; nu lysa de oss på långt håll till mötes — de lysa genom sin frånvaro.

Nyss märkte man dem knappast för mängden af guirlander och blommor, nu äro de af alla prydnader på festplatsen de enda vi bry oss om.

Nu rikta sig alla blickar spanande mot de tomma flaggstängerna, och nu — nu se vi dem först på allvar fladdra. Vi se dem svaja och vinka som aldrig förr. Vi tycka oss varsna flaggor från alla takåsar, vi se dem skymta från furornas toppar, vi se dem i björkarnas grenar, och de jubla från toppen på hvarje stång; vi se dem därför att vi vilja se dem.

De trodde kanske, att de för alltid fråntagit oss våra flaggor, att vi aldrig någonsin skulle få se dem på nytt, de trodde, att vi skulle förgäta våra egna färger och antaga andras.

Veta de då icke, att där ett sommarmoln glänsande hvitt glider fram öfver högblå himmel, där är Finlands flagga — att där en snöklädd sluttning aftecknar sig emot fästet, där lysa våra färger — att där ett segel blänker långt ute på fjärden, där svajar vår vimpel.

Eller ämna de kanske förbjuda molnet att glida öfver fästet, eller skall snön ej mer få lysa hvit; eller få våra tusen sjöar då icke längre skimra i blått?

Skola de lyckas tvinga fästet att byta färg och den hvita drifvan att varda grå, och skola de lyckas hin dra dagens sol att lysa på seglet?

Skola deras händer räcka upp att slita bort äfven dessa flaggor?

— Begrafning. 3 går vigdes till grafvens ro stoftet af sadelmakaren Josef Adolf Sundberg, som afled härstädes efter ett långvarigt bröstlidande den 15 dec. i en ålder af 62 år 6 månader och 11 dagar. [När detta förs in är jag 62 år 7 månader och 7 dagar.] Sadelmakar Sundberg var född i Åbo och utbildade sig i sitt yrke hos firman Rislacki i nämnda stad. Redan år 1867 kom den aflidne till Nykarleby, där han sedan bott och numera hörde till ortens äldre handtverkare. Han sörjes af maka och sju vuxna barn samt barnabarn.

— Österbottniska Posten, som nu utsänder sin sista nummer för året, vill härmed erinra om att tiden för verkställandet af ny prenumeration för nästa år är inne. Tidningen skall bjuda till att meddela upplysande och sakliga artiklar samt tillförlitliga notiser. Den hoppas därför på en större spridning i bygderna, hvilkas intressen äro tidningens intressen. Prenumerera därför på Österbottniska Posten och sänd tidningen till edra vänner på andra orter och i utlandet!

Österbottniska Posten har sina flesta prenumeranter i hembygden, men man kan säga, att dess spridning dock är ganska vidsträckt. Tidningen går till följande orter i Amerika:

• Mennomine, Quinesee och Amasa i Michigan;
• Seattle, Bremerton och New Castle i Wash.;
• Chicago i Illinios;
• Shelton, Cross Lake i Minnesota;
• Astoria, Bonneville och Portland i Oregon;
• White Pine i Colorado;
• Salt Lake i Utah;
• Worcester i Mass.;
• Brooklyn i Newyork;
• San Francisco, San Pedro och Eureka i California;
• Douglas City i Alaska;
• Elvado Camp i New Mexico.

Dawson City i Canada Tidningen går vidare till:

• Johannesburg och Fordsburg i Transvaal i södra Afrika, till
• Auckland i New Zealand, till
• Richmond i New South Wales i Australien, till
• London, till
• Stockholm m. fl. ställen i utlandet.
  

— Allt duger åt tjufven. Natten mot nyårsdagen bortstals en af de på denna ort brukliga julstjärnorna. Då vädret var lugnt, insattes på kvällen ett nytt ljus i stjärnan för att den skulle kunna lysa hela natten. Med förvåning fann man om morgonen, att den var försvunnen. I snön syntes spår efter en fullvuxen man, som gått till och från flaggstången. En person, som kl. 12,45 passerat Stora bron, hade sett, huru den lysande stjärnan sänktes och försvann, men personen i fråga trodde, att ägarinnan själf tagit ned den.

Sedan detta skrefs har polisen funnit den saknade stjärnan hos — , ordföranden för stadens finska arbetarförening! Herr Leppänen har uppgifvit, att stjärnan hämtats till honom för att repareras. Stjärnan skall tidigare varit synlig utanför finska arbetarföreningens lokal.

En soaré med dans hade i går kväll anordnats af stadens ungdom. Programmet bjöd på en tablå ”Lifvet och döden” samt ett par solodanser. Stämningen animerad.

— Nykarleby ungdomsförening har under denna vinter ifrigt diskuterat sin byggnadsfråga, och man har beslutat att redan denna vinter skrida till byggnadsföretagets förverkligande, ty föreningen förfogar nu öfver en ansenlig byggnadskassa, som helt nyligen dessutom blifvit förstärkt med en ansenlig gåfva, nämligen 53 dollars och 45 cents. Denna betydande summa har af Viktor Eng hopsamlats i Olympia i Amerika, denna handräckning, från landsmännen i fjärran, Västern känner ungdomsföreningen lika mycken glädje som tacksamhet, ty den visar, huru varm kärleken till hembygden är. Och ungdomsföreningen vill just verka för väckandet och stärkandet af denna kärlek.

Men hvar skall den nya ungdomslokalen placeras? Det är denna fråga, som nu behandlas och som fortfarande är oafgjord.

Min vän Strömgren.

— —

Min vän Strömgren är en lycklig man. Men det har kostat år af mödor och missräkningar, innan han blifvit det.

Han började som världsförbättrare och politiker, men då världen icke ville förbättra sig enligt hans recept, sökte han sig och lyckades få nya intressen, hvilka gifvit honom jämvikt i själen. När de första gråhåren begynte visa sig vid tinningarna, märkte han, att hans håg låg åt kommunikationsväsendet eller närmare bestämdt åt sjön.

Egentligen hade han bort bli sjöman, men det var för sent för honom att ta hyra för långfärder till Afrika och Australien. Han nöjde sig med att plöja de mindre vatten, som sträcka sig från Nybron och Andra sjön till Hällgrund, Furuskär och Laxörn.

Sitt sjömanslif begynte han med en 15 fots Perilö-båt, som framdrefs af honom själf med handkraft. Det var mest praktiskt och ”naturligt”, försäkrade han. Men följande år satt han vid rodret i en segelbåt. Båten var vacker, men icke lämpad för den krabba sjön kring Kråkskär, och på hösten sålde han farkosten med en måttlig förlust, som han i räkenskaperna införde under namnet ”lärpenningar”.

Den följande vintern blef Strömgrens lyckligaste tid, ty då byggde han sig en kutter. Hans bordslådor och fack voro fulla af ritningar och kostnadsförslag. Och han såg i andanom den måttligt stora segelyachten, fin och smäcker och dansande som en älfva på böljorna. Hur skar den icke de krabba sjöarna mellan Kråkskär och Brudholmarna utan att känna af dem, och dess hvita segel lyste som svanvingar mot aftonhimmelen och de skummiga topparna utanför Tornskär. Han drömde om kojplatserna i kajutan och vände sig på andra sidan, då han hörde, hur gasten skrubbade däcket.

Det var en fröjd utan like, och den räckte från midten af oktober, inpå juni följande år, d. v. s. till den tid, då yachten blef färdig. Då visade det sig, att den blifvit omkring 100 procent dyrare, än han beräknat.

Den ledsamheten kunde han smälta. Värre var, att den helt och hållet saknade filosofiskt lugn. Den rände af som en besatt och vände utan att man visste ordet af, och så hade den en alldeles märkvärdig lust att stryka sig mot stenarna, om man det minsta aflägsnade sig ur ångbåtarnas farled. Då de dyrbara seglen fordrade en omsorgsfull vård, gaf yachten ett ansträngande arbete, som slutade först då den efter tusen bekymmer väl var under tak om hösten.

I vännernas lag prisade Strömgren sommarens fröjder. Lofsången saknade kanske det rätta tonfallet, men ingen anade, att hamnens skönhet så snabbt skulle försvinna från sin ankarboj. Den blef dock i all tysthet såld, och Strömgren har glömt att omtala, till hvilket belopp ”lärpengarna” stego.

Han tröstade sig med, att den engelska tekungen sir Lipton förlorat vida mer på Shamrock I och II och hade kanske icke haft få roligt som han själf under den föregående vintern, då yachten bygdes.

Erfarenheten hade emellertid visat, att våra vatten icke lämpa sig för segelyachter. Dessa äro nämligen alldeles för djupgående, och man har föga glädje af dem, då det är lugnt. Och under den vackraste sommaren är det alltid lugnt, i synnerhet på kvällarna, då man vill bege sig till Furuskär för att se på solnedgången och steka sik på klipporna.

— —

Nya ritningar och nya kataloger samlade sig på Strömgrens bord under den följande hösten och vintern. Med en motorbåt kunde man gå på grundare vatten, i storm och stiltje, i med- och motvind, och därför bestämde han sig för en motorbåt.

Bref gingo till och bref kommo från landets alla motoraffärer och från många af utlandets.

Den nya båten skulle bli färdig i slutet af maj, och levereras af en firma i Vasa. Med en nevös oro väntade Strömgren på våren. Han skref och telefonerade. Tiden led, och propellern hade inte kommit från Amerika, plåtslagaren hade försinkat sig med benzintanken, och målarna strejkade. Men det skalle väl reda sig till den bestämda tiden.

Och det redde sig.

Den sista maj reste Strömgren för att afprofva båten. Den skulle heta ”Fram” såsom Nansens polarångare.

”Fram” befanns vara ett under af snabbhet och precision. Den luktade kanske litet och skakade en smula. Men hur klöf den icke böljorna i med- och motvind! Vattnet sprutade om bogen, porlade och fräste rundtomkring, såsom om man befunnit sig i en brusande fors. Och Ägirs gamla ärorika flagga fladdrade på den korta flaggstången, och i blått och guld lyste vimpeln med sitt ”Fram” i fören.

Det var en fröjd att styra kosan mot den lilla hemstaden. Vännerna skulle infinna sig vid ångbåtsbryggan, Ägirs kommodor och vicekommodor och hedersledamöter skulle hälsa honom välkommen.

Motorn gick och tiden led. Strömgren såg på sin kronometer och riktade kikaren mot spirkasen på Tornskär. Snart skulle han vara framme. Han rundade prickarna, hvilka sakta nickade af förundran, då han vände stäfven in mot Hummelskärs sund. En vårblå dis låg öfver stranden och hamnen, som syntes mellan Alörn och Långörn.

Då hördes där ett märkligt ljud i maskinen: klick-klick, klick-klick, och båten stannade. Kaptenen grep till vefven. Töff-töff, töff-töff, spottade maskinen. Men den gick inte längre.

Med vemod såg kaptenen på konstverket. Han grep till årorna. ”Fram” var lika tung att ro som yachten var i stiltje. O, du milde!

Och vännerna väntade honom vid ångbåtsbryggan!

Från lotsplatsen i närheten fick han ett gammalt segel med en blekröd rand midtöfver och en provisorisk mast. En mojnande nordväst dref båten fram, men då hamnen syntes, måste årorna tas till hjälp.

Strömgren riktade kikaren mot bryggan, som var full med folk.

Midtibland det svarta blänkte musikanternas horn. När han strax därpå hörde tonerna af ”Björneborgarnas marsch”, hade han velat kasta sig i sjön. Det var den bittraste stunden i vännen Strömgrens lif.

Men han har glömt denna lilla motgång. Motorn var införd i vårt sjölif, och den har sedan otaliga gånger varit till nytta och glädje.

— För närvarande talar man i sportsmannakretsar blott om motorer, propellrar, förgasare, benzin och petroleum och hästkrafter.

— —

Här om dagen var jag inne hos Strömgren. Han var på godt humör och höll på med att ladda en accumulator, som sög kraft ur den elektriska ledningen, som i vanliga fall sprider ljus öfver kaos på hans skrifbord. Han skall i dagarna sätta en ny motorbåt i vattnet, större och kraftigare än den gamla.

Automobilen från Jakobstad susade i detsamma förbi, och jag kastade på vännen Strömgren en menande blick.

Pftui, en sådan stinkkärra ville jag inte ha! sade Strömgren.

Sjökommunikationerna äro och förbli härefter Strömgrens hufvudintresse, och han väntar att inom kort kunna framvisa en idealisk båtmotor. Det enda, som oroar honom är, att problemet med flygmaskinen kunde bli dessförinnan löst. Då skulle allt hans intresse och arbete varit förgäfves. En dansk ingeniör har redan flugit 100 meter och en fransman 150 meter.

— Nykarleby sparbank lättad på 12,000 mark. För någon månad sedan vände sig i Stockholm bosatta vicehäradshöfdingen advokaten Julius Karsten med kronolänsmannen F. Olson som ombud till styrelsen för Nykarleby sparbank med anhållan om ett större lån, på hvilken anhållan erhölls ett tillmötesgående svar. Kort därpå lyfte ombudet 12,000 mk mot skuldsedel, där hr Karstens broder dr Rafael Karsten var angifven som låntagare och bröderna Janne och Hugo Finnilä från Vasa som borgesmän. [Penningbeloppet 12 000,00 mark år 1907 motsvarades av penningbeloppet 62 877,30 euro år 2025 enl. Statistikcentralen.] Snart nog, men dock för sent, fann man, att samtliga namn å skuldsedeln voro förfalskade. Vicehäradshöfding Karsten hade nämligen äfven i Saarijärvi sparbank sökt få ett lån mot falsk skuldsedel, men förfalskningen blef därstädes upptäckt, och från Vasa afläts därpå telegram om hr Karstens häktande. Hvilket ock skedde. Men penningarna, som afsändts pr telegraf, voro då redan ”placerade”, och det ser ut, som om Nykarleby sparbank skulle komma att förlora den för en liten bank rätt betydande summan, i det närmaste tredjedelen af det kapital banken samlat under en trettiotvåårig verksamhet.

Det må dock strax nämnas, att insättarna icke på något sätt komma att lida till följd af bankens förlust.

Vi ha hört den frågan framkastas, huruvida icke styrelsen kunde ställas till ansvar för det skedda.

— Detta lär icke kunna komma i fråga. Det är visserligen allmän plägsed i bankerna, att man fordrar en verifikation af notarius publicus öfver borgesmännens vederhäftighet. Och hade man fordrat en sådan verifikation i detta fall, skulle naturligtvis förfalskningen blifvit uppdagad, men man ansåg den öfverflödig, då man kände borgesmännens betalningsförmåga. Efteråt kan det väl synas, som om styrelsen varit nog godtrogen, då den hvilket ögonblick som helst kunnat pr telefon meddela sig med de uppgifna borgesmännen, men underlät att göra det.

Dock är här att märka, att en förfalskning syntes i detta fall mycket osannolik. Hr Karsten, som väl icke åtnjutit särskildt godt ryckte, var känd på vår ort, där han en kortare tid varit t. f. stadsfiskal, han vände sig till banken med en kronans tjänsteman som ombud, hans familj är väl bekant och hans broder, hvilken angafs som låntagare, åtnjuter det bästa anseende.

Vicehäradshöfding Karsten, som vid häktandet erkänt sig hafva skrifvit sin broders och bröderna Finniläs namn, dock med dessas begifvande, är född 1873, och son till kyrkoherden Edvin Karsten i Kveflaks. Han har varit gift, men är sedan något år tillbaka skild från sin hustru. För ett par år sedan flyttade han till Stockholm, där han verkat som sakförare. Hans affärsställning torde en längre tid varit underminerad.

— En mängd förfalskningar af hr Karsten ha på sistone kommit i dagen. Utom i sparbankerna i Saarijärvi och Nykarleby har häradshöfding Karsten falska papper i Åbo, Borgå och Lovisa sparbanker samt enl. V. P. i följande kassor:

Ecklesiastikstatens enke- och pupillkassa i Åbo à 3,000 mk med herrar I. och H. Finnilä som borgesmän;

Borgå stads änke- och pupillkassa à 7,000 mk med herrar I. och H. Finnilä som borgesmän;

Nordiska Aktiebanken i Kotka en skuldsedel à 5,000 mk med herrar I. och H. Finnilä som borgesmän.

Dessutom har till svenska vicekonsulatet i Vasa ingått ett bref från fröken Sofia Sandlund i Stockholm, hvari meddelas att hon beviljat vicehäradshövding Karsten ett lån à 15,000 kronor med borgesförbindelse, undertecknad af handlanden Hugo Finnilä i Vasa och handl. Simelius i Jakobstad. Herr Simelius afled redan den 28 maj 1906.

— Stadsfullmäktige sammanträdde senaste onsdag för behandling af följande ärenden:

Dammbyggnaden i stadens fors. Från Guvernörsämbetet hade genom magistraten inkommit en mängd handlingar angående dammbyggnaden i stadens fors, och borde staden inom en föreskrifven tid af sex veckor afgifva yttrande angående dessa. Stadsfullmäktige tillsatte ett beredningsutskott bestående af hrr K. F. Spolander, G. Hedström och E. Knape, hvilka ägde inkomma med förslag till utlåtande i frågan.

Förnyad anhållan om ett lönetillskott af — denna gång — 15 mk i månaden hade inlämnats af fr. M. Nylund för det ökade arbete hon fått med kontrollen af fraktdebiteringen vid stadens järnväg. [Penningbeloppet 15,00 mark år 1907 motsvarades av penningbeloppet 78,60 euro år 2025.]

— Skrifvelsen föranledde en längre principiell diskussion, hvarunder stadsfullmäktige ansågo sig kunna konstatera, att Drätselkammaren är den myndighet som äger att under ansvar förvalta stadens drätsel, och bör drätselkamreraren såsom aflönad funktionär kunna åhvälfvas [ges ansvar för] ett praktiskt arbete af denna beskaffenhet. Det hette visst i instruktionen för järnvägens trafikchef, att denna ägde öfvervaka järnvägsbokhållarens arbete, men ansågs denna öfvervakning innebära, att trafikchefen borde se till att arbetet utfördes; och äfven om kontrollen ålåge trafikchefen, upphörde icke därmed Drätselkammarens (drätselkamrerarens) plikt att handhafva kontrollen af stadens ekonomi.

— För att emellertid bringa frågan formellt i riktiga gängor, remitterades drätselkamrerarens skrifvelse till Drätselkammaren, hvilken däröfver ägde afgifva yttrande. Drätselkamreraren hade äfven anhållit om anvisning, huru kontrollarbetet borde verkställas för att blifva mindre tidsödande, och, sedan trafikchefen upplyst om, att han lämnat muntlig upplysning därom för länge sedan, beslöto stadsfullmäktige uttala sig i den riktning, att det icke kunde anses åligga dem att gifva dylika praktiska råd. Därjämte väcktes fråga om att Drätselkammaren skulle gifvas i uppdrag att inkomma med förslag till en omarbetning af kammarens reglemente i sådan riktning, att kamreraren kunde få mera arbete och bättre lön, utan att stadens budget ytterligare betungades. Förslaget bordlades.

Utom ofvannämnda behandlades en mängd ägofrågor, särskilt sådana om uppgörande af kontrakt med dem, hvilka genom köp kommit i besittning af stadens jord, och beslöto stadsfullmäktige, att Drätselkammaren må upprätta kontrakt blott i det fall, att säljaren kan förete med staden tidigare uppgjordt kontrakt. I annat fall finge köpare af lindor inneha dessa med samma rätt som säljaren haft.

— Foderbrist af allvarsam beskaffenhet skall yppat sig på flere ställen i Nykarleby älfdal. Halmtaken torde tillgripits som kreatursföda i Kauhava och annanstädes, sedan bönderna tidigare sålt en del af det hö, som egna kreatur behöft. Fortfarande pågår dock en listig transport af hö norrut genom Nykarleby. Priset har stigit, så att man i Gamlakarleby betalat ända till 18 pi kg. för hö.

Krönika.
—

Det är så länge sedan jag sist skrek, att jag knappt nog minnes, hvar jag slutade. Men jag befann mig visst invid lyckans horisont, med förhoppningar om solsken under två månader . . .

Ack, ja! Mina djärfvaste drömmar ha blifvit förverkligade. Solen har skinit i det närmaste två månader blott med spridda regnskurar emellanåt, jag har gungat på Torsöfjärdens dyningar, och min motor har gått utan att klicka, och jag har bogserat länsman, då han haft stiltje, och jag har kunnat uppträda i skjortärmarna långt utanför Tornskärs yttersta klippor. Hvilken himmel, hvilket haf! Och hvilken sommar!

Jag skall bjuda till att minnas den länge, länge . . .

Däremot har jag glömt, att vännen Strömgren emellanåt rott sin stora motorbåt. Ty si det har varit så, att än har en fjäder än en annan brustit, och, ja . . .

Härefter må regnet smattra och löfven gulna, det är naturens gång; men jag ämnar inte klaga, ty det har varit sommar. Och jag har fått lefva lifvet för lifvets egen skull, icke för nyttans eller brödets skull eller som kugg i samhällets invecklade maskineri.

Ännu då jag skrifver detta, den sista augusti, lyser solen vänligt och termometern visar 16 graders värme. Ännu dras tankarna dit ut, och gäddorna bortom Hummelskär sakna visst mitt blänkande koppardrag. Och tullslupen ser melankolisk ut i ensamheten där borta vid hafsbandet. För en månad sedan pustade motorer i alla vikar, och båtarnas segelmassor blänkte som stora hvita mås vingar på fjärdarna. Blåhvita, blågula och rödgula flaggor svajade på sommarboningarnas flaggstänger.

Och nu, ja, nu är det så tyst där ute: stängda dörrar, stängda fönster, nakna flaggstänger. Sommaren och lyckan äro icke hvardagsgäster utan främlingar, som komma blott på besök. Må vi tacka dem för besöket! Ännu dröjer solskenet på vågorna kanske en hel månad, och det är varmare där ute än uppe på land.

*           *
*

Med allt detta vill jag visst icke säga något förklenligt om staden och landet.

Jag har tvärtom att anteckna vackra framsteg äfven angående staden: lyktstolpen har blifvit bortflyttad från torget, sophögen utanför kyrkan är undanskaffad, och sophögarna, som vanprydt parkens sluttningar mot ån, likaså. Esplanaderna äro sopade, och många trottoarer ha under sommaren fått göra bekantskap både med skyffeln och kvasten. Så mycket ledsammare se de gångbanor ut, hvilka icke fått åtnjuta samma förmån.

*          *
*

På torget träffade jag i lördags en af mina vänner från hafvet, en fiskare.

Han var icke lika nöjd med sommaren som jag.

— Dåligt fiske kanske?

— Nej, medelmåttigt. Lagom arbete, och så har ju priset hållit sig uppe.

— Men . . .

— Stockflottarna och stockarna i ån . . .

— Tja . . .

— En flotte ref sönder för mig i våras en ny ryssja, värd 50 mk, och min fiskvattensgranne har inte alls kunnat begagna sitt fiskevatten. Stocken förstör bragderna . . .

— Om jag inte sökt ersättning? Jo, visst. Jag skref till firman Schauman, men fick till svar, att firman inte betalade en penni. Stockflotten tillhörde väl firman, men bogserbåten var förhyrd, och om föraren körde sönder bragderna, så finge han betala. Och så är det alltid: den ena skyller på den andra.

— Dra saken inför rätta!

— Där förlorar man alltid; omkostnaderna bli nämligen så betydande, att äfven den vinnande parten lider skada. — Och så slita vi alldeles sönder våra båtar bland stockarna i ån. Vi äro som luft för stockpatronerna . . .

— Men ordningsmakten håller väl vägen öppen?

— Ordningsmakten! Här log min vän bittert. Enligt lag skall tredjedelen af ån vara öppen, d. v. s. kungsådran. Stockpatronerna eller deras förmän bryta alldeles öppet mot det stadgandet. Alla människor ha ju sett, att ån hela sommaren varit full af props, pappersved och stockar, men det har icke fallit ordningsmakten in att göra det minsta för trafiken. Möjligen kan man senare få höra, att någon förman blifvit stämd, och han får kanske i bästa fall plikta några mark. Men hvad betyder det? Firman vinner på att öfverträda lag och författningar och betalar gärna lite böter. Vi ha förstås ingen nytta af att man efteråt stämmer flottningscheferna och att dessa få plikta. Ordningsmakten borde se till, att lagen icke öfverträdes . . .

— Tja . . .

— Läser herrn tidningar?

— Ja, ibland.

— Då har ni kanske fäst er vid, att de, som för ett par år sedan flottade stock i Kemi älf, med berådt mod öfverträdde förordningen om stockarnas afbarkning . . .

— Verkligen?

— Jo, de betalade böterna, 4,000 mk, om jag ej missminner mig, men de förtjänade kanske 40,000 mk på den öfverträdelsen, ty det kostar pengar att låta afbarka virket. Men så kom där en ny guvernör och en ny kronofogde och andra nya vederbörande, och där lades beslag på tiotalstusen stockar. Det hjälpte icke längre att betala böter; lagen måste följas.

— Ni menar, att också vi skulle behöfva nya vederbörande?

— Ja, jag menar det.

*          *
*

Jag har icke velat förstöra mitt sommarnöje med tidningsläsning. Af vännen Strömgren hörde jag, att de landtdagsmannakandidater, på hvilka jag röstade, gått igenom och att landtdagen verkligen sammanträdt i början af augusti.

Då jag numera öppnat tidningshögarna, strömmar en mängd nyheter öfver mig: Turkiet har fått en ny författning, i Amerika håller man på att anordna trafik med luftskepp mellan Nevyork och Filadelfia, och man lär kunna telefonera utan tråd från Eiffeltornet i Paris öfver Atlanten till Amerika m. m.

Och i Nya Pressen ser jag den märkliga nyheten, att aktuarien Harald Dahlström och vicehäradshöfding Alarik Flinckman fyllt 40 år! Man känner sig verkligen skamsen öfver att man först en tid efteråt får veta af sådana bemärkelsedagar.

Men jag skall härefter söka att bättre följa med dagskrönikan.

Kurre.

— Silfverbröllop firades i lördags härstädes af provinsialläkaren Nils Durchman och hans maka Ljuba, född Sittkoff.

— Begrafning. Senaste lördag vigdes till grafvens ro härstädes stoftet af eleven vid svenska fruntimmersskolan i Vasa Sigrid Söderström, som den 26 aug. aflidit i Vasa i sitt sextonde åldersår. Den blomsterhöljda hvita kistan bars till grafven af den aflidnas syskon och vänner, och hennes forna kamrater härstädes utförde sång vid grafven. Saknadens och vemodets känslor tolkades i ord af dem, som stått den unga nära i lifstiden.

— Ett tyfusfall har yppat sig å seminariets internat. Den insjuknade är hemma från Esse och har besökt Jakobstad.

— Gripen villatjuf. I förrgår hitkom i Vasa häktade skomakaren Tähtinen, hvilken enligt uppgift senaste vinter föröfat en mängd stölder i villorna i Nykarleby skärgård. Mannen, som nekar att ha gjort sig skyldig till stölderna, fördes i går under polisbevakning till Vexala, för att man skulle få visshet om att den häktade verkligen var samma Tähtinen, som senaste vinter uppträdt därstädes. Den häktade är född i Vichtis.

”Fänrik Stål” har dramatiserats och gifves som folkskådespel i Stockholm.

Styckets handling tilldrager sig under september månad 1808, 1 akten på en slätt vid Salmi by, 2 akten i Nykarleby prästgård och 3 akten vid Jutas kyrkbacke. (!)

— För och efterspelen tilldraga sig likaledes under september månad men åtskilliga år efter finska kriget, det förstnämnda i Fänrik Ståls stuga vid Näsijärvisjön, det sistnämnda i Nykarleby prästgård.

— Motorbåtsfärd. Senaste lördag reste hrr O. Nylund och K. Fors med patron Herlers 22 fots öppna motorbåt härifrån till Vasa. Båten tillryggalade den öfver 10 mil langa vägen på 9 timmar.

Maskinen af Fay & Bowens välkända fabrikat och 3 ½ hästkrafters styrka klickade icke det minsta under färden, sedan den riktigt kommit i gång. Färden gynnades af vackert väder, ehuru dyningarna efter föregående dagens storm kändes.

Flaggen opp!

Då jag rest i främmande länder har jag ofta lagt märke till en sak: det flaggas mera där ute än hemma hos oss i Finland.

Särskildt kommer jag ihåg en solig söndag i Augusti då jag for söderut, ner genom Danmark. Redan i Köpenhamns förstäder svajade Danmarks vackra, hvit-röda flagg öfver många hus, och ute på landsbygden hade nära nog hvarje bondgård sin flagg. Det gjorde ett gladt intryck och lifvade sinnet.

Arbetet på landet är hårdt under hvardagen, söndagen är till vederkvickelse för själ och kropp. En god människa vill se gladt omkring sig. Och det hafva de så val förstått där ute.

Det är sant, att de politiska förhållandena hos oss äro annorlunda, och de äro sådana att vi i allmänhet ej hafva svårt att hålla oss för skratt. Men jag tror vi göra bäst i att tänka, hvad en vän till mig sade här om dagen på tal om politik: ”ju mörkare tider, dess gladare färger skola vi hissa”. Jag vill tillägga: ju mörkare tider, dess; gladare färger  b e h ö f v a  vi omkring oss.

Nu kommer sommaren med sol öfver grönskande bygder. Jag ville ge mycket för att hvar helgdag få se flaggor svaja öfver gårdarna där uppe i Österbotten.

Ett ord om den praktiska sidan af saken. Finland har ingen egen flagg, men vi hafva ju småningom börjat enas om färgerna gult och rödt; två breda våder med den gula öfverst. Och en sådan till och med rätt stor flagg af shirting kostar ej mera än att hvar gård har råd att skaffa sig en. Flaggduk är dyrare men äfven hållbarare.

Senaste höst gåfvo mig ett tiotal bönder från Nykarlebytrakten sina tummar i pant på, att flaggstången skulle stå rest på deras gårdar instundande sommar. Undrar om de fria sina tummar.

Helsingfors 29. V. 1909. E. V. K. [Kan det vara Ernst Viktor Knape, fast han då bodde i Gamlakarleby?]

— Dödsfall. Torsdagen den 8 juli afled eleven vid Nykarleby seminarium Herman Georg Engström å Malmska sjukhuset i Jakobstad i en ålder af något öfver 20 år. Den i sin ålders blomma bortryckte ynglingen har under sommaren varit bosatt härstädes och begaf sig nyligen till Jakobstad, därifrån han återvände pr velociped. Så vidt man vet, torde han därvid öfveransträngt sig, ty han insjuknade kort därpå i en häftig blindtarmsinflammation. Läkare tillkallades och hopp om ynglingens vederfående uttalades, men slutligen var man tvungen att sända den sjuke till Malmska sjukhuset, där han i sista minuten genomgick en operation, som väl lyckligt men framkallade följdsjukdomar, hvilka medförde döden den 8 juli.

Den så plötsligt bortgångne ynglingen var född i Pargas och inträdde i Nykarleby seminarium hösten 1907, där han sedan med flit och framgång bedrifvit sina studier och gjort sig känd som ordentlig, anspråkslös och själfständig. Det hägrande mål han uppställt för sitt lif, skulle han icke nå. Redan under skoltiden afbröts hans bana. Hans stoft bäddades i jordens sköte å Nykarleby begrafningsplats senaste måndag den 12 juli under stort deltagande af dem, som kommit honom närmare på denna ort. Hans kista och hans graf voro formligen höljda af blommor. Hvile jorden lätt öfver den unges stoft!

Den aflidne sörjes å hemorten af ålderstigen fader och syskon, här af fästmö, kamrater och vänner.

— Stadsfullmäktige sammanträdde i går och förekommo därvid till behandling följande ärenden:

1. Uthusbyggnaden till sjukhuset. Kommittén för sjukhusbyggnaden hade inkommit till fullmäktige med trenne kostnadsförslag till ett uthus. Då af dessa emellertid icke noggrant framgick hvilka arbeten voro inbegripna i kostnadsförslaget, beslöto stadsfullmäktige bemyndiga kommittén att låta bygga uthuset för en kostnad af högst 4,000 mk och finge kommittén träffa öfverenskommelse med den entreprenör, hvars anbud ställer sig förmånligast, sedan en noggrant specificerad arbetsbeskrifning företetts.

2. Inventarier till sjukhuset. Sjukhusbyggnadskommittén hade inkommit med förslag till inköp af inventarier till sjukhuset enligt en specificerad förteckning, som slutade med ett belopp af 3,211 mark och 5 pi, samt för inköp af instrument för 2,284 mark. Dessa utgiftsposter framkallade en längre diskussion, då tillgängliga medel för sjukhuset hålla på att taga slut, i synnerhet som vissa nödvändiga planeringsarbeten ännu äro outförda. Stadsfullmäktige beslöto därför uppskjuta inköp af de föreslagna instrumenten, tills medel kunna anskaffas, medan däremot de föreslagna inventarierna finge köpas.

— I hvarje fall torde sjukhuset inte kunna öppnas på beräknad tid, då kostnaderna stigit afsevärdt högre än de blifvit beräknade.

3. Till ombud för staden vid gemensam stämma med Jeppo och Nykarleby landsförsamling den 15 nov. i sockenstugan i Nykarleby, vid hvilken stämma Jeppo brobyggnadsfråga kommer till behandling utsägs hr K. F. Spolander.

— Dömd illgärningsman. Polisen har lyckats få spaning på den person, som under senast förgångna vecka placerat en sten på järnvägen mellan Kovjoki och staden. Det har märkvärdigt nog visat sig vara en svensk man från Ytterjeppo, nämligen J. O. Nystén. Den fängslade, som erkänt sitt brott och icke uppgifvit någon orsak till dess föröfvande, stod i måndags tilltalad inför rådstufvurättens och dömdes till 8 månaders fängelse. Den dömde har förklarat sig nöjd med domen och införpassats till fängelset.

— Dömd för försök till bedrägeri. I måndags stod sjötullvaktmästaren A. A. Eklund inför rådstufvurättens tilltalad för bedrägeri eller försök därtill. Den tilltalade, som i särskilda kända personers namn per telefon rekvirerat öl, som han i ett fall äfven bekommit och förtärt, dömdes för försök till bedrägeri till 80 marks böter.

Krönika.

Det är i dag den 1 maj och söndag.

Solen skiner, forsen brusar; och går man till gamla hamnen eller Andra sjön, ser man, huru böljorna glittra. Bofinkar och starar musicera i esplanadernas björkar, och ute i skogarna spela orrar och tjädrar, så att det hörs nästan ända in i staden.

Då jag i går vandrade ut på landsvägen, susade en flock änder genom luften, och bortom skogen hvisslade en spof, ännu längre borta hördes tranan. Jag mötte en gubbe, och då jag inte hittade på något roligare, sade jag:

— Det är vår nu.

— Ja, det är en vacker vår; på fyratio år har jag inte upplefvat en sådan, sade han. Det ymniga regnet skall göra underverk; känner inte herrn, hur det doftar från lindorna.

— Doftar är kanske inte det rätta ordet, försökte jag invända.

— Kanske inte i en stadsbos näsa; men jag är jordbrukare och känner sådant på annat sätt. När vårregnet löser gödseln, då är det . . . Ja, där mot gärdesgården börjar det grönska redan . . .

Vi önskade hvarandra god fortsättning och gingo vidare.

*             *
*

Min vän gubben sade, att vi inte på fyratio år haft en så vacker vår.

Det är emellertid så, att vi lätt glömma hur det varit förut. Jag har tillbragt 1 maj i Nykarleby sedan 1892 och gjort små anteckningar om väderleken före och efter denna vårens eller sommarens första dag. De lyda så här:

Den 1 maj 1892. Fuktig april. Solsken 1 maj. Kaffedrickning och dans på Forsbacka på eftermiddagen.

Den 1 maj 1893. Varit mest på resa. Snösmältning i slutet af april. Ledsamt den 1 maj.

Den 1 maj 1894. Älfven isfri den 12 april, marken bar. 14 graders värme i skuggan den 24 april. Seminariet utfärd till skogsparken den 1 maj. Den 2 maj begynte björkarna skifta i grönt. Häggen blommade i Lindbohms trädgård. Rönnarna ha ganska stora löf. 18 graders värme i skuggan! Allt detta den 2 maj!

Den 1 maj 1895. Den 28 april 18 grader i skuggan. Den 1 maj utfärd till Isakas. Dans, Vackert. Början af maj särdeles vacker. Björkarnas löf begynte spricka ut den 9 maj. Den 11 kvällen supé på Gästis. Förra hälften af maj kylig, men löfven spricka ut i slutet af månaden. Juni varm och vacker.

[Den 1 maj 1896–1900?]

Den 1 maj 1901. Isen gick ur ån den 29 april. De sista dagarna i april vackra med 15 graders värme i skuggan. Den 1 maj bjöd på strålande solsken och 15 graders värme i skuggan kl. 12. Stadsborna drucko gemensamt kaffe på Forsbacka. Såg den första svalan. Början af maj sommarvarm, senare hälften kylig. De första häggblommorna slogo ut den 1 juni. Juni månad vackrare än i mannaminne.

Den 1 maj 1902. April kall. Isen gick ur forsen den 1 maj, som var kall. Ån sköt den 5 maj trots den kalla väderleken. Hela maj kylig. Löfsprickning i början af juni. Häggarna fingo blommor till midsommaren. Sommaren regnig och kylig. Värmen ej högre än 19 gr i skuggan.

Den 1 maj 1903. Ån gick upp den 27 april. Den 27 april 17 grader i skuggan, den 30 april 19 graders värme, men den 1 maj nordlig vind och 5 grader. Från den 21 maj sommarvarmt. Häggen begynte blomma den 1 juni. Hela juni vacker.

Den 1 maj 1904. Söndag. Var i Uppsala på resa. Bref från Nykarleby, att våren varit kall. Sen vår också i Sverige.

Den 1 maj 1905. Älfven sköt den 30 april efter några dagars häftig snösmältning. Isen gjorde stor skada. Den 1 maj stor öfversvämning. Början af maj vacker, senare hälften kylig. Löfsprickning i slutet af månaden, men häggen började blomma först i juni.

Den 1 maj 1906. Isen gick ur ån den 16 april. En så vacker april ej i mannaminne. Den 1 maj gynnades af sommarväder med 16—18 graders värme i skuggan. Utfärder till stadens omgifningar, arbetarna med sin röda fana i spetsen. En mängd stadsbor hade samlats till gemensam middag å stadshotellet, där Kronoby musikkapell utförde musik. Rönnarna spricka ut i förra hälften af maj och buskarna skifta i grönt redan den 11 maj. Den 18 maj 25 grader i skuggan.

Den 1 maj 1907. Islossning försiggick den 18 och 19 april och man väntade tidig vår, men värmen kom inte. Den 1 maj klar men kylig. Snö kring Andra sjöns stränder, tranor på färd mot torr. Lediga arbetare lysa i röda kravatter, och på finska arbetarföreningens flaggstång svajar en stor röd fana. På kvällen firar en del herrar och damer vårens dag med gemensam supé under musik, som utföres af ett kringresande kapell. Automobilen från Jakobstad ger gästroller (Detta sista inte i mina anteckningar utan i Ö. P:s krönika). — Svalan sågs den 8 maj, göken hördes samma dag, men maj kylig. Starkt snöfall i slutet af maj. Gröna löf först i midten af juni. Sommaren regnig och kall.

Den 1 maj 1908. Den 28 april gick älfven upp trots kylig väderlek. Var sjuk den 1 maj. Den första veckan i maj kall med 2—4 graders värme i solskenet om dagarna. Den 18 maj 19 graders värme i skuggan. Man väntar sommaren efter den långa kylan, men den kommer inte. Löfven spricka ut först i juni. Efter den kalla våren en härlig sommar.

Den 1 maj 1909. Vandrade i det ljufligaste solsken på strandpromenaden i Nizza, besökte Monte Carlo den 2 maj. Jordens härligaste ställe! 22 graders värme i skuggan. En mild vind från det blåa Medelhafvet kommer palmerna att susa. Syrenerna och kastanjerna blomma. — Bref från Nykarleby, att april inte haft att bjuda på några vårdagar, att isen låg fast ännu de sista dagarna af april. Senare skrifves, att Nykarleby älf blef isfri den 8—10 maj. Inte ett grönt strå eller löf, då jag kom hem den 31. Förra hälften af juni kylig, senare varm. Häggblommor först till midsommar, och rönnarna slå samtidigt ut.

Den 1 maj 1910. Ån gick upp den 17 och 18 april. Sedan regnigt och mildt. Den 1 maj klar och vacker men värmen steg dock blott till 8 à 9 grader i skuggan. Marken fullständigt bar utom i backsluttningar mot norr. Sjön öppen sedan en vecka eller mera.

*             *
*

P. S. Den 2 maj: Senaste natt drömde jag, att de allra flesta stadsbor voro unga och att de gemensamt firade vårens dag med en fest å stadshotellet under allmän glädje. En obekant man höll tal om den starka gemensamhetskänsla, som alltid varit utmärkande för befolkningen på denna ort, där alla känna hvarandra, och han uttalade förhoppning om att man äfven framdeles skulle känna sig som en enda stor familj . . . Det allmänna lifvet har att bjuda så få glädjeämnen; därför borde man finna nöje i hvarandras sällskap. Han slutade med ett lefve för gemensamhetskänslan och för våren, och alla instämde. Sedan hurrade man väldeliga, så att jag vaknade.

Segelsällskapens flaggor. Den nya förordningen rörande segelsällskapens akterflaggor har numera af generalguvernören påbjudits till efterrättelse äfven för resp. segelföreningar inom detta län. Uti den skrifvelse generalguvernören i anledning häraf utfärdat till vederbörande myndigheter påbjuder generalguvernören att den nya flaggan, hvilken i öfre hörnet närmast stången upptar de ryska färgerna och i hörnet nedanför resp. stads eller läns vapen, skall anbringas bl. a. äfven å segelföreningarnas byggnader. Uti den i författningssamlingen publicerade förordningen säges emellertid att den nya flaggan stall begagnas som akterflagga för i segelfällskapen inskrifna farkoster, medan de gamla flaggorna äro tillåtna bl. a. å segelföreningarnas paviljonger och andra byggnader.

S. S. Ägirs gamla flagga firades ned för sista gången senaste söndag den 18 sept., då sommarens segelsäsong officiellt afslutades med en stilla aftonbetraktelse å Marielunds paviljong. Endast ett mindre antal af segelsällskapets medlemmar voro därvid närvarande.

Med vemod ser man flaggan komma ur bruk, ty den har redan en tradition bakom sig och den har blifvit kär för Ägirs medlemmar. Men riksintressena kräfva nya igenkänningstecken också på segelbåtar och motorbåtar i våra skärgårdar.

Den nya flaggan skall i öfversta fältet mot flaggstången bära den trefärgade ryska riksflaggan. Den är vacker nog, så att därom är intet ondt att säga i och för sig, men den nya flaggan kommer dock att få ett besynnerligt utseende, då de tunga färgerna komma i flaggans öfre del, nämligen hvitt, blått och rödt och så igen blått (flaggans blå kors) och hvitt, d. v. s. flaggans nedre fält med vapnet. Man får intryck af att flaggan är upp och nedvänd.

Men det är ju så mycket som är upp och nedvändt i våra dagar, att det kan vara riktigt att det syns också i själfva flaggan.

En gammal Bobrikoffsk förordning till heders. Till Vasa idrottssällskap från poliskammaren utgått påbud, att å skridskobanan vid festliga tillfällen bruklig flaggning hädanefter icke får förekomma, såvida icke ryska flaggan hissas ofvanom alla andra flaggor och vimplar. Af denna anledning kommer å banan icke ens vid täflingstillfällen någon flaggning att föranstaltas utan skola andra passande medel begagnas för att täflingarna må tilldraga sig allmänhetens uppmärksamhet.

Förbudet torde grunda sig på någon författning från de förra ofärdsåren.

Lotsarna och kronofartygen. Enligt order af lotsdirektören böra lotsfördelningscheferna förständiga lots- och fyrbetjäningen att å lots- och fyrplatser, där flaggstång finnes, hissa flagg för finska och ryska kronofartyg, hvarjämte de vakthafvande lotsarna skola uppställa sig i front och afgifva honnör för fartyg, hvilka på masttoppen föra nedanuppräknade flaggor eller vimplar, nämligen:

Denna order torde ha föranledts af en erinran från generalguvernören.

”Uppställa sig i front” är ett uttryck med militär bakgrund som innebär att ställa upp en trupp, grupp eller formation på en linje, vänd mot en viss riktning (ofta mot fienden eller vid ceremoni).

Mellersta Österbottens vandrande folkhögskolas elevförbund sammankom till årsmöte senaste söndag å Kovjoki samlingshus, som dagen till ära var prydt med flaggor och grönt. Sedan deltagarena, af hvilka de flesta anländt per velociped i det regniga vädret, intagit välbehöfliga förfriskningar, öppnades mötet med afsjungandet af ”Modersmålets sång”, hvarefter ordföranden, föreståndaren E. Hedström, hälsade de närvarande välkomna i ett andragande, hvari talaren bl. a. påpekade, huru sanningen, trots talet om dess ständiga seger, stundom förkvästs, ofta, såsom t. ex. reformationen, fördröjts under långa tider genom undertryckande af tanke- och yttrandefriheten.

Tal. erinrade vidare om de traditioner, som äro förknippade med mötesplatsen, Helgaberget, samt hälsade välkomna de nyinträdande medlemmarna i förbundet, de f. d. eleverna i kurserna i Larsmo och Kovjoki. Vid verkställdt upprop af de särskilda kurserna befanns ett 70-tal medlemmar hafva tillstädeskommit trots det föga inbjudande vädret. Följde så val af förbundets funktionärer, hvarvid till ordförande återvaldes föreståndar E. Hedström, till vice ordf. utsågs I. Backlund från Jeppo, till sekreterare Anna Henriksson från Pedersöre, Edsevö, till kassör Emilia Rankell, Munsala, och till öfriga styrelsemedlemmar Anna Cederberg, Pedersöre kyrkoby och Lovisa Forsström, Oravais.

Till ombud för de orter, hvilka icke äro representerade i styrelsen, valdes: för Esse A. L. Nygård, för Purmo Hulda Blomkvist, för Larsmo Edvard Fagerudd och för Kovjoki Axel Nyström. Efter en kortare kaffepaus upptogs till diskussion tvenne förbundet rörande frågor, hvarefter ordföranden med stöd af förbundets nya matrikel gaf en historik öfver de förändringar, som inträffat inom förbundet sedan dess stiftande, samt yttrade några minnesord i anledning af de under året aflidna. Efter middagsrasten vidtog ett samkväm, under hvilket programnummer omväxlade med lekar, sång och dans. Kovjokieleverna utförde teaterstycket ”På talko”, hr Hedström uppläste Heidenstams dikt ”Sånger i kyrktornet” och seminaristen Svedberg talade till kamraterna, erinrande bl. a. om vikten af att tillgodogöra sig kunskaper genom den tillgängliga litteraturen.

De närvarandes tack till värdarna framfördes af Ester Finskas, som önskade förbundet nästa år välkommet till Jeppo, hvarest mötet beslutit hålla förbundets femte årsmöte.

Krönika.

[En hel del omvärldsbevakning i början. Här börjar Nykarleby.]

Ordet krönika är af grekiskt ursprung; det kommer nämligen af grekiska ordet ”chronos”, tid, eller ”chronikos”, tiden tillhörande, och är släkt med det kända ordet kronometer, tidmätare eller klocka.

En krönika bör alltså handla om dagens händelser eller utgöra en tidsbeskrifning.

Det är lätt att nu skrifva krönikor, ty det händer ofantligt mycket. Tidningarna äro fulla af de märkligaste nyheter.

Japanska kejsaren, hvars namn vi knappast känt, har just dött efter ett ärorikt lif. Han har nämligen lefvat och regerat under en tid, då Japan blifvit en makt, som Europas regering allvarsamt måste räkna med. Han begråtes eller rättare hedras af ett trofast folk, som ägnar honom en gudomlig dyrkan. En mängd människor i Japan ha tagit lifvet af sig, emedan de inte vilja öfverlefva den store kejsaren. På detta sätt hedrar man icke någon afliden i andra länder.

Republiken Kina kämpar med ekonomiska svårigheter, en kamp, som vi alla väl förstå af egen erfarenhet. Denna kamp är för Kina ledsam nog. D. v. s. kineserna skulle nog få låna pengar från Europa, men de, som ville låna, önska blanda sig i Kinas inre och yttre angelägenheter, och dem vill Kina helst sköta själf. — Ryssland och Japan äro i hög grad intresserade af regleringsåtgärderna i Kina, och furst Katsura har just varit i Petersburg för att fundera med Kokovtseff om de kinesiska förhållandena. Och de båda herrarna ha kommit utmärkt väl öfverens. I förbifarten kommo de att tala också om förgångna tider och om det Rysk-japanska kriget. De ha varit litet ledsna öfver hela nämnda krig, som egentligen berodde på ett missförstånd. Men det var nu ingenting att göra därvid. Fred är ju sluten för länge sedan, och nu ha de gemensamma intressen i Kina . . .

Turkiet och Italien är fortfarande i krig, och ingen skådar ännu fredens gryning, ehuru ju Turkiet tycks ha att kämpa med upproriska makter äfven inom riket. Jag har inte noggrannare förmått följa med de inre förvecklingarna, som äro farliga nog. Äfven grannstaterna tyckas vänta sig fördelar af dessa förvecklingar och bereda sig på själfständighet eller byten.

Senast har Greklands blifvande kungapar låtit tala om sig. Kronprinsen, som ju egentligen är en dansk man, ty hans far är hemma från Danmark, är gift med kejsar Wilhelms syster. Denna syster är temperamentfull och duktig kvinna. Hon tycker, att den grekiska militären är lite dålig eller i hvarje fall sämre än den preussiska. Och däri kan hon ha rätt. Då hennes man var öfverbefälhafvare i Greklands krig med Turkiet, hvilket krig slutade med Greklands fullkomliga förödmjukelse, skämdes hon. Det blef allt ledsammare för henne att vara i Grekland. Och nu meddela tidningarna, att hon lämnat sin man och hela landet och befinner sig sedan en längre tid tillbaka i Tyskland hos en släkting. Någon gång får den grekiska kronprinsen komma på besök . . .

Apropå Tyskland. Där är man flitig som vanligt och bygger krigsskepp med en så ryslig fart, att England allvarsamt börjar frukta. Parlamentet, d. v. s. Englands landtdag, beviljar allt mera pengar för krigsflottan, ty en vacker dag kan kriget bryta ut. På en del håll gläder man sig emellertid åt en omständighet: om Tyskland skulle råka ut för ett svårare krig, skulle det ej kunna skaffa sig bröd. Soldater, som inte få bröd, bli svaga i knävecken, och då äro de inte så farliga, huru goda gevär de än må ha och huru många de än må vara.

Sådana äro människorna.

I ett land känner man sig förnärvarande mycket lycklig, nämligen i gamla Sverige. Deras stora segrar i de olympiska spelen har gifvit hela landet en inre fröjd, som man inte riktigt vill uttala. Hela världspressen berömmer svenskarnas ”kroppskultur”, såsom det numera heter, deras organisationsförmåga och deras lysande representation och deras storartade gästfrihet. Och så har deras konung varit rest till Pitkäpaasi i Finland där han vänskapligt umgåtts med Kejsar Nikolai II, och där man kommit öfverens om att ett godt förhållande råder mellan de båda rikena. Mera lycka kan man inte begära.

Och norrmännen fröjda sig öfver Amundsen, som kommit hem efter att ha upptäckt sydpolen, och danskarna gläda sig öfver Mikkelsen, som kommit från Grönland efter en treårig studieresa. Man hade redan trott honom vara död, och så hittar ett fångstfartyg honom på kusten. Fartyget heter ”Sjöblomsten”, och dess kapten har fått silfvermedalj af kungen för att han räddat Mikkelsen. Mikkelsen själf har fått guldmedalj för sin gärning.

Den vetenskapliga betydelsen af Mikkelsens bragd säges vara stor. Han vet förtälja, att ett vatten, som man tidigare ansett för ett sund, är blott en djup vik i Grönland. — För min ringa del tycker jag, att det är ganska likgiltigt, om det är ett sund eller en vik, när där är så kallt, att man inte utan lifsfara kan komma dit och man sålunda inte kan lägga ut nåt där eller meta abborrar eller ro harrbräde där.

*           *
*

Ö. P:s läsare ha naturligtvis inte haft tid att läsa de större tidningarna midt i brådaste sommaren.

För den okunnige kan jag berätta, att det är en stor öfverskrift, som förekommer ständigt i tidningarna, nämligen lotseländet.

Detta elände har förorsakat många grundstötningar. De kaspiska lotsarna ha satt ut prickarna orätt eller ock saknas prickarna.

— Hos oss finnas hvarken lotsar eller prickar, och jag saknar mycket remmarna på Torsöfjärden.

Jag känner lyckligtvis farleden, men det ser så ödsligt ut, att man blir beklämd om hjärtat, redan då man kommer in på Alöfjörden.

Riksintresset, riksintresset! Ja, det är den andra stora öfverskriften på tidningsnotiserna.

Detta intresse samlar sig särskildt kring flaggorna. Vid festliga tillfällen får man inte flagga med fantasiflaggor, om inte ryska handelsflaggan svajar öfverst. Och då man i Helsingfors ville fira en simfest utan flaggor, fick man inte heller göra det. Det betraktades nämligen som en demonstration mot — polisen. Då man i Reval ville fira en likartad fest och hade hissat den hvit blå-röda duken, tog polisen bort den. Riksflaggan fick inte missbrukas vid ett sådant tillfälle.

Så är det — om hur man vänder sig är ryggen bakom.

Jag borde ännu ha nämnt de viktiga gatskyltarna, där ryska språket skall vara öfverst . . .

Men den ärade läsaren känner till det där. Riksintresset visar sig i det yttre ofta som knappnålsstyng. Man blir inte allvarsamt sårad men retas ständigt af obetydliga eller likgiltiga saker. Och ehuru man besluter sig för att skratta åt alltsammans, så blir löjet inte så hjärtligt, som det kunde vara . . .

*           *
*

Ett glädjeämne ha vi dock alla: årsväxten lofvar att bli god. I hela landet har sommaren varit vacker. Bärgningsvädret i juli var mycket godt, och ett utmärkt hö finnes i ladorna.

Torkan var långvarig och har väl på en del ställen skadat åkrarna, men nu har ymnigt regn fallit, hvarför en del af skadan kan botas. Vi kunna därför vänta goda tider.

Ett tecken därpå äro väl ock de talrika strejker, som utbrutit. Byggnadsarbetarna strejka i Helsingfors, arbetarna i pappersbruken strejka i Kymmene.

Ett tecken på goda tider är väl ock det, att ett litet krig mellan bankerna utbrutit. Landtmannabanken betalar 5 procents ränta på depositioner. Detta tycka de öfriga bankerna, som blott betala 4 ½ procent, inte om, och de ha beslutat att hämnas. De lösa inte in Landtmannabankens postremissväxlar. Jag misstänker, att de hämnas på samma sätt mot Nykarleby aktiebank, som jämväl betalar 5 procent, men jag har glömt att fråga hur det är, och tidningarna ha inte talat därom.

Ja, något mera var det inte att säga den här gången. Jag ämnar t. o. m. låta propsen och Ragnörn vara i fred.

Kurre.

Flaggskräcken. Senaste söndag kl. 2 p. d. infann sig en poliskonstapel af det å Vasklot förlagda poliskommandot å bankdir. A. Nysténs villa invid Vasa och meddelade, att den röd-gula flagga, som svajade öfver villabyggnadens tak, omedelbart skulle nedtagas. Hr Nystén vägrade naturligtvis att efterkomma detta påbud och sporde ordningens väktare, på hvems order han infunnit sig. Svaret lydde endast, att han ”hade befallning” att ta ned flaggan. Konstapeln frågade äfven, om villaägaren hade någon rysk flagga; hvad han härmed ville, vet man ej så noga.

Då hr Nystén vidhöll sin vägran att låta hala ned flaggan, praktiserade sig polismannen själf på taket och drog ned den.

Men icke nog härmed. Samma manöfver upprepades senare med två flaggor, som svajade på bryggan nere vid stranden.

Rikets värdighet var räddad. Vbl.

Lotseländet i Nykarleby skärgård har under de senaste dagarna varit större än någonsin förut. Sedan de ryska lotsarna i början av månaden flyttat bort från Hällgrund, ha inkommande fartyg varit fullständigt hänvisade åt sig själva.

Någon av de sista dagarna i förra veckan var engelska ångaren ”Joseph Davis” på ingående till Nykarleby. Kommen till Hällgrund signalerades naturligtvis efter lots, men självfallet utan resultat. Sedan ångaren några timmar legat utanför lotsplatsen, satte den kurs på Stubben i Munsala skärgård för att med tillhjälp av lots därifrån taga sig in till hamn. Emellertid fick den även här förgäves vissla och flagga några timmar; ingen lots syntes till. Nu återvände ångaren till Hällgrund, där den blev tvungen att kasta ankar i öppen sjö. Här låg den något mer än ett dygn, till dess att Hellnäs sågbolag, som skulle lasta båten, fått vetskap om ångarens ankomst. En bogserbåt skickades nu ut och lotsade ångaren till Torsöfjärden, där den som bäst intager last av props.

På måndagen skulle danska ångaren ”Stjerneborg” komma in förbi Hällgrund, men även den fick lägga sig för några timmar i sjön utanför lotsplatsen. Denna gång råkade dock en bogserbåt komma ut, och då den hörde ångarens visslingar, åtog den sig att föra båten i hamn.

[Ångaren Volturno råkade finnas på sidan.

Fartygsnamn är ofta återanvända, men hittade uppgifter på Shipping Today and Yesterday om ett som kan var det som nämns här : Stjerneborg torpedoed and sunk on 5th April 1916 in the Mediterranean to the south of Sardinia by an Austrian submarine while on a voyage from the Tyne to Bagnoli with coal, the lifeboats reached the Bay of Cagliari in the evening.]

Fiskare, som uppehållit sig i den yttre skärgården, ha berättat, att två större ångare senaste lördag avgått omedelbart efter varandra ut till havs norrut, sedan de i mer än ett dygn legat utanför Hällgrund, där de med ångvissla och lotsflagga förgäves kallat på lots.

Och medan detta tilldragit sig vid Hällgrund, ha de ryska lotsarna, enligt vad för oss uppgivits, levat i sus och dus uppe i staden. En av dem har numera rest hem till Ryssland, men de två övriga ha nästan alltid gått berusade, ofta skrålat nätterna igenom till inpå morgonen, så att närboende störts i sin nattro. Åldermannen har, såsom det säges, till följd av detta oregelbundna liv ådragit sig en inre åkomma, varigenom det blivit honom möjligt att skaffa sig läkarintyg över att han inte förmår fara ut på lotsning. När det t. ex. blev känt, att den förenämnda ångaren ”Joseph Davis” behövde lots in till Nykarleby, hade åldermannen fyra särskilda gånger vänt sig till en fiskare med anhållan, att denna skulle åtaga sig inlotsningen. Samma fiskare, vilken förut i sommar blivit särskilda gånger av ryska lotsarna hotad med angivelse, för att han fört i hamn fartyg, som varit i behov av hjälp, fick nu av lotsåldermannen tillåtelse att hädanefter alltid lotsa, hur mycket han ville, ”även fast högsta chefen skulle sätta sig emot.”

Hällgrunds fyr har varit släckt sedan den 1 oktober.

Vattenkraften i Lappo älv. Jutbacka fors. Till nu pågående ting hade bankdirektör E. O. Söderström såsom ägare till Vernamo kvarn och halva vattenkraften i Jutbacka fors låtit instämma dem, som ansåge sig äga bättre rätt till sagda fors, att därvid framställa sina anspråk. Vid målets behandling i tisdags anmäldes från stadens sida, att Nykarleby stad vore ensam ägare till forsen, vilken, enligt vad gamla handlingar gåve vid handen, i tiden donerats till staden. Därjämte gjorde särskilda hemmansägare från Kyrkoby anspråk för skifteslagets räkning på andel i forsen enligt mantalsberäkning. Prästbolets rätt i frågan bevakades av konsistorieombudet pastor Joh. Arvonen.

De ryska lotsarna vid Hällgrund.

För ett par veckor sedan ingick i detta blad en kortare relation av det sätt, på vilket lotsningen vid Hällgrund omhänderhafts under hösten av de ryska lotsarna. Sedan vederbörande härigenom blivit uppmärksamgjorda på huru dessa utnyttjat den tid, under vilken de bort ligga ute vid lotsstationen, hitsändes i torsdags förra veckan från Uleåborg lotsångaren Walvoja i och för anställande av undersökning i saken. Ångaren stannade först vid Hällgrund, där den blev i tillfälle konstatera, att lotsarna voro borta och att fyren var släckt.

Sedan Walvoja senare på kvällen anlänt till Nykarleby, skulle lotstjänstemannen A. Ukkola, som var förordnad att anställa undersökningen, jämte båtens befälhavare, kapten J. Rodas i fredags på morgonen uppsöka de ryska lotsarna. Dessa hade emellertid redan kvällen förut fått nys om vad som väntade dem, varför de skyndsamt på fredagsmorgonen lämnade sitt kvarter invid staden, i det de uppgåvo, att de skulle bege sig ut till Hällgrund. Förmodligen ångrade de sig dock snart, ty middagstiden voro de tillbaka. — Om förloppet av det förhör, som nu anställdes med dem, har meddelats oss följande:

Lotsarna uppgåvo, att de ingalunda varit borta från lotsplatsen en hel månad, såsom det påståtts, utan att de blott för ett par dagar kommit upp till staden för att proviantera. Ej häller hade de uppträtt druckna, varken här eller tidigare vid Hällgrund; det starkaste lotsåldermannen förtärt i Nykarleby, hade varit lemonad, visste han berätta. Och så vidare i samma riktning.

Nu hade hr Ukkola emellertid redan tidigare på dagen vänt sig i saken till särskilda personer i staden, vilka under edsförpliktelse skriftligen intygat, att de i tidningarna senast intagna uppgifterna om Hällgrundslotsarna voro riktiga. Ett av vittnena hade därjämte vetat omtala, att då lotsarna i början av oktober lämnat Hällgrund, hade de besökt en fiskare härstädes och erbjudit honom av sin lön 75 mk i månaden, som han skulle få uppbära utöver vanlig lotslön, ifall han ville under hösten inträda i lotstjänst och ensam åtaga sig lotsningen vid Hällgrund samt därjämte omhändertaga de ryska lotsarnas löner i den mån dessa utfölle, så att lotsarna själva finge resa hem till Ryssland redan tidigare på hösten och stanna där för vintern. De hade nämligen uppgivit, att de inte finge uppbära lön för vintermånaderna, om de ej stannade kvar, men genom en sådan manöver de föreslagit hade de trott sig lätt kunna kringgå bestämningarna. Fiskaren i fråga en f. d. finsk lots — hade emellertid betackat sig för den äran att få stå dem till tjänst.

I detta sammanhang en liten episod från förhöret. En av de personer, till vilka lotstjänstemannen vänt sig med anhållan om upplysningar beträffande lotsarna, hade frågat: Har ni inom det förryskade lotsverket inte bättre karlar att skicka ut till de finska lotsplatserna än dessa Hällgrundslotsar? — och fått till svar: Nog måste man väl räkna dessa till de sämsta.

I lördags på morgonen återvände Walvoja från staden, och de ryska lotsarna fingo då allt lov att följa med. På Alörnsfjärden togos de med sin båt på släp av ångaren, som återförde dem till Hällgrund. Där ha de nu hållits de senaste fem dagarna.

Huruvida någon vidare åtgärd kommer att vidtagas med dem, återstår att se. Måhända skola vederbörande anse, att lotsarnas förseelse icke varit större, än att den lilla skrapa, de fingo av lotstjänstemannen från Uleåborg, är tillräcklig.

Från allmänheten.
— —

I n:r 43 av Ö. P. ingick en artikel angående lotseländet, att ångfartyget ”Joseph Davis” först anlände till Hällgrund och sedan till Stubben och visslade och flaggade utan att erhålla lots. Ångaren i fråga, som var destinerad till Monäs sund för att intaga props kom via Hälsingkallan direkte till Stubben där han genast erhöll lots omkring kl. 1 på dagen. Som ingen tullbetjäning finns på denna plats, så måste ”Joseph Davis” in till Nykarleby för att klarera. Vi gick då med ovannämnda fartyg till Hällgrund att där få lots in till Nykarleby, men på Hällan fanns ingen lots, ty där visslades och flaggades, men ingen lots, icke heller någon fiskarlots. Efter en stunds väntan kastades ankaren, ty stormen var ganska hård. Där lågo vi till följande dag eller den 14 oktober. I daggryningen syntes en bogserbåt lägga ut, men vågade icke komma dit ut, utan höll sig i lä för Hällan. Vi lättade då ankar och gick förbi den ovannämnda bogserbåten, men på dennes vinkande stannades farten, varpå den ovannämnda fiskarlotsen kom upp på skeppet samt tog kommando upp till platsen, där han kastade ankar. Omnämnas bör, att den omtalade lotsen hette Sämskar och är en gammal avgången lots från Hällan.

L o t s a r n a  p å  S t u b b e n.

R e d a k t i o n e n s  s v a r.  Vi ha i anledning av ovanstående skrivelse vänt oss i frågan till den person, som meddelade oss uppgiften angående inlotsningen av ångaren ”Joseph Davis”, och vidhåller han, att notisen relaterat tillgången på ett riktigt sätt. Lotsarnas uppgifter här ovan äro, enligt vad oss från fullt trovärdigt håll i flere avseenden vilseledande. Ångaren kom icke, såsom lotsarna säga, direkte till Stubben, utan den skulle gå in förbi Hällgrund. Den var ej häller destinerad till Monäs sund utan till Nykarleby.

Lotsarna beklaga sig över att en fiskare, som kommit ombord på ångaren, övertagit kommandot, ehuru lotsar från Stubben medföljde båten. Varför tilläto lotsarna detta? Redde de sig möjligen icke på egen hand att föra ångaren i hamn? Säkerligen förelåg någon tvingande omständighet för fiskaren att övertaga lotsningen; utan skäl hade väl ej häller Hellnäs sågbolag sänt ut en bogserbåt med en privatlots ombord, sedan ångaren legat omkring ett dygn i den yttre skärgården utan att genom den breda och djupa farleden förbi Hällgrund slippa i hamn med tillhjälp av det ryska lotsverkets lotsar, som befunno sig ombord på båten.

Under åskvädret, som senaste fredag övergick orten, slog blixten ned i Nystaden i ett fru S. Salin tillhörigt magasin, vars tak antändes och blev till större delen förstört, förrän brandmanskapet hann släcka elden. Skadan har värderats till c:a 300 mk. Magasinet var oförsäkrat. En invid magasinet stående björk blev under blixtslaget delvis splittrad. På Högbacka slog blixten samma dag ned på bonden Nils Backlunds gård i en flaggstång, som i hela sin längd splittrades. En i närheten betande häst, som träffades av åskslaget, segnade ned och blev liggande en stund, men återfick småningom sina krafter. [Hästkrafter! ; )] Åskvädret åtföljdes av ett häftigt, hagelblandat störtregn, som mångenstädes på landsbygden nedprässade rågväxten. Denna har dock på en del ställen åter förmått resa sig, medan den på andra torde ha tagit betydlig skada.

Poliskammaren utsände senaste söndag följande kungörelse, vilken vi intaga på anhållan av stadens polischef och som torde observeras av dem, som röra sig i de uti kungörelsen omnämnda delarna av skärgården:

”Allmänheten till varning och efterrättelse meddelas, att den vid Andra sjön förlagda militären anmält sig från och med den 6 september ärna varje dag mellan kl. 2 och 5 på eftermiddagen företaga skjutövningar vid Andra sjön i riktning från stationshuset mot Alön. Under skjutövningarna får ingen trafik äga rum å den del av Andrasjö-fjärden, som ligger i skjutriktningen, varförutom holmarna Storgrundet, Alön samt Båda-udden icke få beträdas. Medan skjutningen pågår, är vid Andrasjö-bryggan hissad en röd flagga.”

Provpredikan för kyrkoherdetjänsten i Nykarleby stads- och landsförsamling hålles i följande ordning: 1) nästa söndag den 24 dennes av kyrkoherden i Sastmola, prosten H. E. Wegelius, 2) söndagen den 31 dennes av kyrkoherden i Nedervetil, prosten F. V Nejnstedt och 3) söndagen den 7 november av kyrkoherden i Teerijärvi, prosten E. G. Appelberg. Ur sökandenas meritförteckning, vilken nyligen upplästes i stadens kyrka, meddela vi följande utdrag:

— — —

Prosten Ernst Gustav Appelberg är född den 21 juni 1857, prästvigd 1883 med vitsordet approbatur; för befordringsrätt till ordinarie prästtjänst avlagt prov och förhör 1887, vilka blivit ”med beröm” godkända; handhaft prästtjänst såsom extraordinarie i Kristinestad, såsom kapellan i Solv och såsom kyrkoherde i Teerijärvi (sedan 1899); lärare i religion vid elementarskolan i Kristinestad omkring fyra läsår under senare delen av 1880-talet; lärare i finska, svenska och latin vid samma skola en del av läsåret 1887—1888. [Alla sidor där Appelberg, som fick tjänsten, nämns.]

Stadens skogar. För någon tid sedan vände sig Kommunala centralbyrån i Helsingfors till stadskommunerna i landet med en anhållan om uppgifter rörande städernas skogar och deras skötsel. I anledning därav har ordföranden i skogskommittén härstädes med ledning av stadens jordabok och andra tillgängliga källor sammanställt en utredning i saken, för såvitt den hänför sig till Nykarleby stad. Vid arbetets utförande har det emellertid visat sig vara omöjligt att exakt fastställa arealen av stadens skogsmarker, emedan jordaboken icke upptager alla jordområden, staden äger, På grund härav äro uppgifterna i en del fall blott ungefärliga. Redogörelsen inledes med särskilda uppgifter om totalarealen av stadens marker med hänsyn till de ändamål, för vilka de äro disponerade. Enligt dessa uppgifter omfattar:

Artikeln lite omdisponerad.

Dödsfall. Den 16 dennes avled härstädes efter några månaders lunglidande handlanden Wilhelm Siegfrids i en ålder av 40 år. Siegfrids, som var född i Soklot, verkade från sitt fjortonde år, tills han blev värnpliktig och kom in i militären, såsom småskollärare i sin hemby samt i Markby och Kovjoki byar. Senare vistades han i Amerika några år, och återkommen därifrån öppnade han en handelsbutik i Soklot, därifrån han dock för omkring fem år sedan flyttade till Nykarleby, varest han sedan dess drivit handel. Den avlidne efterlämnar hustru och fyra minderåriga barn.

Gårdsköp. Nykarleby handelslag har den 24 mars för 35,000 mk tillhandlat sig den gård, i vilken Stadshotellet för närvarande är inrymt. Handelslaget, som omedelbart övertog gården, kommer att öppna butik därstädes. Emigranten Elias Kytölä har för 2,900 mk sålt sin gård till arb. F. O. Sirén.