Isen går . . .

    Om det är något som blivit lurad på islossningen, så är det jag. Jag kan sammanfatta den med tre ting: ett isstycke, en seminarist och en tunna. Seminaristen seglade på isstycket från stora bron till Nybron. Tunnan var tom. Det är det enda jag sett som varit i rörelse.
    Sedan jag ängsligt vaktat på isen en hel vecka, gick jag på torsdag kväll till Ö. P:s tryckeri och anmälde, att den lugnt och stadigt ännu låg kvar vid Nybron. När tryckpressen en kvart timme senare började gå, gick även isen på rent rackeri med ett slag ned till Nålön. Där dämde den upp vattnet, så att det steg till halva fönsterhöjden i nedre våningen på Höglunds såg, tills isdammen plötsligt åter brast och gav vattnet fritt avlopp. Efter ett par dagar var den ute vid Djupsten, och när sedan isarna från älvens övre lopp söndersmulade summit förbi, var även händelsen förbi detta år.
    Ty i stadens liv är isgången en händelse. Men huru sevärd den kan vara vet endast den, som sett ismassorna hotfullt höga vältra sig emot bron och som känt denna skaka under stötarna. Ett par gånger har vattenståndet därvid varit så högt, att man fruktat, att isen skulle föra bort hela brolocket. Men allting blir mindre storslaget nu för tiden, — mera söndersmulat.
    Från mina tidiga pojkår har jag ett litet minne av, med vilken spänning en större isgång emotsågs, och huru staden då slog sig lös. Isdammen hade stannat vid Forsbacka. Hög och mäktig var den, och då den skulle brista, skulle det bli ett ståtligt skådespel. På morgonen kom bud, att vattnet begynte stiga vid Forsbacka. Då blev det brådska. Herrarna hjälpte till att spänna hästarna för kärrorna, och fruarna stoppade korgar fulla, med vetebröd, socker och kaffe, och så bar det iväg. Forsback Eriks gård togs hastigt i besittning, och kaffepannorna lades på. En ofantlig massa vetebröd sköljdes ned med ett otroligt antal koppar kaffe. Men väntan blev lång. Mikael Lybeck, som ju också är tecknare, satt vid stranden och ritade av ismassor, fors och stränder, och Spolander tog priset i stenkastning över till andra stranden. Men isen den gick ej, och hela sällskapet reste hem till en försenad middag.
    På eftermiddagen drog man åter iväg, denna gång till stranden mitt emot Juthbacka, där man byggde sig ena hyddo av prästgårdens till vintern upplagda simhus. Kaffe och te kokades och dracks, och kanske också något annat. Men isen gick ej. Däremot gick man själv hem och lade sig.
    Men vid tolvtiden på natten vaknade man av starka bultningar på vägg och fönster och „opp med er, isen går!“. Det var allas vår energiska kantor, som hade isinnsatt sig att vänta ut isen och nu med ljudliga signaler alarmerade vänner och bekanta. Och isen gick, och mycket folk var det på bron mitt i natten.



[Isen går mellan Nybroforsen och Storbron. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2014-06-11.)]


*                *
*

    En vecka efter det isen gått till Djupsten, skall även fjärdarna vara klara. Det är gammalt märke. Andra räkna nio dagar efter det Rajisen gått. Det kan ungefär gå ut på det samma. Hastigt kan det också gå. En försenad vår gick jag den 18 maj på skidor över fjärden från Andrasjön till Kråkskärssund, men sex dagar efteråt lade jag ut nät i sundet i ljuvligaste sommarväder.



Murre, signatur för Einar Hedström i Österbottniska Posten nr 18/1922.
Lars Pensar tillhandahöll.




Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren: ”Islossning vid 20-talets slut när karlarna förstod att ha keps eller hatt på när de bevittnade naturens under.” Troligen fotograferat vid samma tillfälle som originalet till ett vykort.
(Inf. 2010-04-14.)



När Murre skriver ”ena hyddo” och inte ”en hydda” anspelar han på 1 Mos. 9:20—21 i Karl XII:s bibel från 1703. Verserna ligger även till grund för Bellmans Gubben Noak.

 
    Och Noah begynte til och wardt en åkerman
och plantade wijngård.
     Och tå han drack af winet
wardt han drucken och låg oskyld uti sine hyddo.


Nykarlebydialekt (kursiv= lång vokal.):

     Å Noa börja bondas
å plantera en vingål.
     Å tå an drack å vini
vart an i fyllån å låg netschin i hyddån sin.


Den senaste översättningen (2000) är långt ifrån lika mustig:


     Noa var åkerbrukare,
han var den förste som anlade en vingård.
     När han drack av vinet
blev han berusad och låg naken i sitt tält.

Det var bättre förr – ju förr dess bättre!



Den föregående översättningen (1917):


     Och Noa var en åkerman
och var den förste som planterade en vingård.
     
Men när han drack av vinet,
blev han drucken och låg blottad i sitt tält.

 



Issprängning ovan storbron cirka 1920. Pojken i förgrunden är Erik Bergman. Helga Mårtens foto. Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2010-04-14.)


Läs mer:
Några ord om islossning i Minnen från en försvunnen älv av Lars Olav Schalin.
Islossningar av Erik Birck.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-05-14/HK.)