 En
dag då julstämningen fridfullt sänkte sig över den annars
också, fridfulla staden gick tidningens medarbetare upp till De gamlas hem
för att prata med pensionärerna i det trivsamma hemmet.
Inom
kort var vi på rundvandring genom hela Lybeckska gården, som ägs
av föreningen De gamlas hem. Den köptes redan på 1930-talet, renoverades
grundligt 1956 och är i dag snygg och alltigenom trivsam. Som ciceron hade
vi fru Julia Wilkman, vilken med stor optimism går in för uppgiften
att leda föreningen De gamlas hem.
—
Vi har allt i gott skick — nästan allt, säger hon. Särskilt
badrummet med det fristående badkaret är till mycken glädje. Köket
väntar ännu på en grundlig uppsnyggning. Vi har t. o. m.
oljeeldning för uppvärmningen så ...
Ja,
så berättar fru Wilkman medan vi vandrar från rum till rum, det
ena vackrare än det andra. Badinrättningen
skymmer visserligen en del av den fina utsikten, men ännu ser man vackra
flikar av älven. Särskilt från några fönster har man
en betagande utsikt.
Vid ett kaffebord i föreståndarinnan
Ellen Anderssons rum sitter vi sedan och pratar. Fröken Andersson tillträdde
sin tjänst den 1 november i år så hon är ny, hon är
f.d. frälsningsmajor, från Jakobstad. Hon trivs bra och man trivs med
henne. Förra föreståndarinnan frk Mia Olin har varit här
i hela tolv år. Hon är numera bosatt som pensionär i hemmet.
—
Vi har elva pensionärer, de betalar för sig. Och så i övrigt
finansierar vi hemmet med basarer, blomsterfonden, ett statsbidrag och syföreningen,
säger damerna vid kaffebordet och delger, att självaste Zakarias Topelius
bott i ett av rummen. Han skrev den 7 augusti 1883 följande vers på
fönsterbrädet:
Tack för
morgonljus,
tack för afton frid,
tack för forsens brus,
vid
min barndomsstränder!
Tack för vänsällt bo,
tack för
sommarro,
tack för kärlek, hopp och tro!
I
ett pensionärshem faller det sig självklart att tala med de gamla. Frk
Hanna Rosenback sitter inne på sitt rum, och handarbetar.
—
Hur jag trivs? Naturligtvis bra. Jag har som kosthållerska på seminariet
kokat så mycket i mina dar så nu är jag glad att inte mera behöva
röra ett finger för kokning. Jag stickar och virkar och läser ...
Dagen är så lagom inrutad att här hinner man inte få långsamt
...
I ett annat rum påträffar vi snart
90-åriga änkan och överklassdamen Helene Ettinger, född i
Frankfurt am Main. Annars har hon levt i Petersburg många år av sitt
liv. Hennes far var en rik köpman och fastighetsägare i S:t Petersburg.
1915 flyttade hon till Nykyrka och där bodde hon tills evakueringen 1939
blev aktuell. 1945 kom hon med en liten kappsäck till Nordens lilla kalla
Betlehem ... Här trivs hon. Hennes make vilar här i stadens kyrkogård.
Nu är hon ensam och fattig.
Man sitter och
iakttar den vitala nittiåringen med de rena aristokratiska dragen Hon är
intressant. Hennes konversation sker på tyska, fruar Wilkman och Bergsten
översätter.
— Om jag minns Frankfurt?
Nej inte alls för jag var bara 1 år då vi flyttade. Men så
mycket mer minns jag staden vid Nevan. S:t Petersburg är min ungdomsstad.
Jag har besökt alla sevärda historiska platser därnere ...
Och
så berättar hon livfullt om huvudgatan Nevskij Prospect, 14 km lång,
om Vinterpalatset om Eremitaget ... Isaks-katedralen var den vackraste av
alla vackra kyrkor i Petersburg. Framme på altaret stod en modellkyrka av
katedralen. Modellen var av äkta guld.
—
Men för att återgå till vår verksamhet, säger fru
Wilkman, så skulle jag gärna önska säga, att här måste
vi göra allt för att ha täckning för namnet De gamlas hem.
Här måste verkligen finnas ett hems atmosfär. Jag vill också
omtala att vi då och då får motta donationer utifrån.
De mest betydande har vi fått av pastorskan Suckas och fru Järnefelt,
men många många andra verkligt kännbara gåvor har vi fått.
— Det finns folk som exempelvis prenumererar tidskrifter till hemmet.
—
Berätta något om föreningen som står bakom det här
hemmet.
— Ja, då vill jag först
som sist säga, att vi egentligen är för få medlemmar. Också
de yngre borde komma med oss. Om verksamheten har jag väl berättat ungefär
vad som behövs säger fru Wilkman. Till styrelsen hör följande:
fru Julia Wilkman, ordf., fru Tyne Lassell, sekr., fru Ester Fougstedt, kassör,
samt frk. Gerda Thors och fruarna Ingeborg Sandvik, Elsa Bergsten, Tekla Strandén
och Tyra Lang.
— Hur är dagen inrutad?
—
Klockan 8 har vi morgonte och vid 11-tiden äter vi frukost och efter den
får envar som så önskar koka kaffe. Mellan 12—13 har vi
en tyst timme. På eftermiddagen kokas kaffe igen och middag äter vi
klockan 17. Den som vill får tillreda te åt sig på kvällen.
Så har vi våra bad- och andra särskilda dagar, säger föreståndarinnan.
Och
då vi i den tilltagande decemberskymningen vandrar längs gatorna i
vår lilla stad klingar ännu länge fru Ettingers djupa sydtyska
i våra öron ... Det var ett sällsamt livsöde som rullades
upp för oss. Hon är en av de många som välsignar hemvärmen
i De gamlas hem i Nordens Betlehem ...
|