Låt jullantärnorna lysa!


En vacker julsed, som intill senaste tid varit utmärkande för Nykarleby och närmaste omnejd, är seden att till julen resa en stång, där under julkvällen och oftast även de följande helgdagskvällarna de lyktor och lanternor upphängas, som så vackert lysa ut över bygden. Fordom var denna sed så allmän, att den för många ortsbor var alldeles oåtskiljaktigt förenad med julens firande. I god tid anskaffades stången och pryddes oftast med ett litet granrisknippe i toppen. Så översågs och reparerades de 4—5—6 uddiga lantärnor, som inom många familjer gingo i arv. De, som ej hade lantärnor, gjorde i stället i ordning ett antal olikfärgade lyktor. De gjorde samma tjänst och voro lika vackra, synligast om de sammanställdes i vissa figurer, bland vilka korset och i sjömansstugorna särskilt ankaret voro de förhärskande. I synnerhet lyste de talrikt och vackert från de högt belägna gårdarna på Källbacken. Då julkvällen inbröt, tändes lyktorna och lantärnorna för första gången, och det var, som om himmelens stjärnor i den heliga kvällen hade sänkt sig ned över jorden.

Liksom alla gamla seder håller även denna på att småningom försvinna. De tindrande julstjärnorna bli allt färre år från år. Men de kunde gott bli allt flere.

Sök fram de papperslyktor med trästomme, som ännu finnas kvar i många gårdar! Eller gör nya! T.o.m. de uddiga lantärnorna äro icke svårare att göra än att varje pojke med det österbottniska handalaget kan hopfoga dem. Och med stängerna är det mindre bråk, när flaggstänger finnas ganska talrikt.

Jullantärnorna äro ett minne av Betlehems stjärna. Under den medeltida katolska kyrkans ofta storartade ”stjärnfester”, som firades på trettondagen, bars en lysande stor lantärna i spetsen för den procession, som genom gatorna tågade till kyrkan. I förenklad form har Betlehems stjärnan kvarlevat i landsbygderna här i höga norden, liksom våra stjärngossarnas sång är ett sista förbleknat minne, av de stora kyrkliga skådespel, som för månghundrade år tillbaka med pomp och ståt uppfördes.



Einar Hedström, redaktör för ÖP och författare till boken Nykarleby, min barndoms- och ungdomsstad.

Österbottniska Posten den 8 december 1928.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll i april 2016 med kommentaren:

De i artikeln omtalade korsen och ankaren förekommer inte mer, men visst kunde den traditionen gärna väckas till livs i någon form. Vidare nämner artikelskribenten antalet uddar som förekom i Nykarleby. 4–5–6! Den sjuuddiga började synas i slutet av 1970-talet efter att ha introducerats av slöjdläraren Göran Vikström, som dock tyckte den 6-uddiga var mest harmonisk.

Även de sjungande stjärngossarna har försvunnit, fastän i någon form i samband med Lucia-festligheterna har någon synts i staden under senare år.

I stänger upphissade stjärnor i staden har rörts sig kring ett knappt dussin. Däremot är stjärnor i fönstren rätt vanliga, ett resultat av att levande ljus inte längre används som belysning i dem utan är alla elektrifierade.



Läs mer:
Innehållsförteckning till Nykarlebystjärnan.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2016-12-10, rev. 2016-12-10 .)